Juholt eller Ljugholt?

.
Ett antal ledande, eller före detta ledande, nationalsocialdemokrater tycks vara mäkta förgrymmade på Håkan Juholt. Han säger saker som inte är förankrade, som är orealistiska, som är stick i stäv med kongressbeslut och han ljuger uppges det, bland annat.

Än sen då?

Deras ledare har alltid kört över kongressbeslut och för detta blivit älskade av många, men säkert inte av alla. De har alltid ljugit - både för partimedlemmar och för folket. Vissa har varit fräcka och notoriska lögnare, ja rent av psykopater, bigamister och skattefuskare.

Det har, efter förmåga, de som kritiserar Juholt också gjort.

Det som stör dessa är inte att Juholt ljuger. Det är att han ljuger så klumpigt att få lyckas blunda för det och många har roligt åt det. Och skratta det får man inte. Åtminstone inte åt svenska politiker som tar sig själva på mycket stort allvar. Och det stör dessa birollsinnehavare som vill ha en skickligare lögnare som partiledare, en riktig psykopat.

Varför det?

För att de ska kunna fortsätta att skurka sig i lugn och ro, och slippa skärskådas för att se om de ljuger lika mycket som sin partiledare. En sådan granskning klarar som bekant få av dem med godkänt betyg.

De kvarvarande, men raskt allt färre nationalsocialdemokraterna, skulle älska, och rösta på, sitt parti om så partiledaren var en häst, som jag hörde Tomas Idergard mycket fyndigt och träffsäkert uttrycka det i TV:s morgonsoffa för några år sedan.

Nationalsocialdemokraterna har, i likhet med partivännerna i Sovjetunionen och Tyskland, alltid sökt efter en stark ledare med mustasch. De har fått Håkan Juholt. Han stämmer ganska bra in på beskrivningen. Säkert bättre än fantombilden som partivännerna använde för att sabotera Palmeutredningen med, när det begav sig.

Håll till godo!

Övertorneå den 25 november 2011
Mikael Styrman
.