.
Den moderna staten Israel utropades den 14 maj 1948 och hamnade redan nästa dag i krig med omkringliggande arabstater.
Historisk tid
Att det skulle bli krig var ingen större hemlighet. I historisk tid förekom, som på de flesta andra håll, ett flertal krig med omkringliggande stammar. De första fem århundradena av vår tideräkning var området ockuperat av Romariket för att år 636 erövras av araberna och 1577 hamna under det turk-ottomanska väldet. I flera omgångar fördrevs delar av den judiska befolkningen eller sökte sig självmant andra platser att leva på. När andra världskrigets segermakter medverkade till bildandet av staten Israel måste det ha varit ganska lätt att inse, att araberna inte skulle uppfatta det som en bingovinst. Israel hade då legat under arabiskt/muslimskt styre i ca 1.400 år. Hur kunde då staten Israel överhuvud taget uppstå efter att det judiska folket levt i diaspora under så lång tid?
Den officiella förklaringen
Den officiella bilden är att andra världskrigets segermakter handlade i någon form av samvetsömhet ställda inför den nazistiska judeutrotningen som blev allmänt känd vid krigsslutet. Det låter ju bra. Men hur var det egentligen?
De allierade under andra världskriget
Andra Världskrigets segermakter genomförde omfattande terror- och brandbombningar mot den tyska civilbefolkningen under andra världskrigets senare del. Mest känd är nog ödeläggelsen av Dresden. Även städer som helt saknade militärt intresse drabbades. Man var mycket väl införstådda med vad som pågick i tyska koncentrationsläger men fann det inte intressant att agera för att förhindra judeutrotningarna. Antisemitism är ju något som inte varit förbehållet vare sig Tyskland eller Österuropa. Det fanns naturligtvis även i de allierade länderna. Även om man inte deltog aktivt i judeutrotningarna gjorde man heller inget för att hindra dem. Istället rullade man tummarna från expeditionskårens nesliga flykt via Dunkerque 1940 till en tid efter slaget om Stalingrad vilket tog slut i början av februari 1943. Flykten via Dunkerque förklarades av krigspropagandan vara ”Miraklet vid Dunkerque”. Det kanske det var också, men framför allt var det följden av den dittills mest inkompetenta krigföringen efter första världskriget.
Tiden efter Dunkerque ägnade de allierade åt att dels bygga upp styrka genom transporter av krigsmaterial från USA och dels skära av Hitler-Tysklands tillgång till olja. Naturligtvis nog så viktiga och taktiska åtgärder.
Sovjet börjar röra sig mot Berlin
Fram tills de sovjetiska trupperna efter Stalingrad satte fart mot Berlin på egen hand fick nazisterna utrota judar efter bästa förmåga och tyskar och ryssar slå ihjäl varandra i godan ro. Men, när Sovjets Röda Armé satte fart mot Berlin blev det bråttom även i det allierade lägret.
Det uppehållande kriget i Italien
Den 9 juli 1943 landsteg de allierade på Sicilien. Sedan kämpade man sig norrut genom Italien. Det var väl inte någon snilleblixt precis eftersom Italien var som gjort för uppehållande guerillakrigföring. Hur Italien var beskaffat borde inte ha varit någon hemlighet för de allierade. Först två månader före krigsslutet, i april 1945, hade man lyckats besegra tyskarna i Italien.
Generös sovjetisk efterkrigspolitik
I juni 1944 landsteg de allierade i Normandie, men det var redan för sent. Sovjetunionen hann först till Berlin. Ändå innebar den första efterkrigstiden att Sovjetunionen gick med på att förvaltningen av Berlin delades upp i fyra delar: en sovjetisk, en amerikansk, en brittisk och en fransk(!). Allt för att rädda ansiktet på sina allierade parter.
Onödiga massmord
Efter att kriget i Europa hade tagit slut hann amerikanarna med att under president Harry Truman smälla av två atombomber i Japan, över Hiroshima och Nagasaki, två städer som saknade all militär betydelse. Följden blev ca 250.000 civilpersoners omedelbara eller kvalfulla död. Atombomberna släpptes trots starkt motstånd från ledande amerikanska höga officerare som menade att kriget i praktiken var slut och åtgärden meningslös. Efter sin allierade, Sovjetunionens, inmarsch i Manchuriet fruktade Truman och hans rådgivare en sovjetisk inmarsch även i Japan och lät bomberna gå. Man må ha varit allierad med Sovjetunionen men USA ville hellre ägna sig åt expansiv krigföring utan sin bundsförvants hjälp. Den officiella förklaringen blev att en ockupation av Japan skulle komma att kosta hundratusentals amerikanska soldaters liv.
De allierades samvetslöshet
Det må vara ett långt sätt att komma i mål med resonemanget, men jag menar, att följden av de allierades strategi blev:
- att man förhalade angreppet mot Tyskland genom det Italienska fälttåget,
- att man gav Hitler-Tyskland tid att utrota judarna,
- att man istället för att ingripa mot koncentrationslägren terrorbombade civilbefolkningen i Tyskland,
- att man genom förhalandet av krigsslutet orsakade miljoner ryssars, med flera, onödiga död (något vanligtvis endast Stalin hålls räkning för att ha ägnat sig åt),
- att man helt i onödan mördade en kvarts miljon japaner i Hiroshima och Nagasaki.
Motiven för Israels bildande
Hur sannolikt är det mot den bakgrunden att man plötsligt blev så uppfyllda av samvetsnöd att man av detta skäl tillät judarna att bilda staten Israel på sedan 1.400 år tillbaka arabiskt område?
Jag vill mena, att det var helt andra skäl som ledde till staten Israels bildande. Dels blev de allierade av med massor av judar utan att behöva tillgripa Hitlers metoder. Dels innebar staten Israels bildande en kolonialpolitisk positionering. Det var naturligtvis närheten till den då för britterna livsviktiga Suezkanalen och den för alla segrarmakterna intressanta oljan i närområdet som vägde tyngst i vågskålen. Slutresultatet blev utöver den strategiskt viktiga lokaliseringen av en bundsförvant något av en tulipanaros. De allierade blev av med judarna utan att behöva ta ihjäl dem och fick dessutom deras tacksamhetsskuld.
Det tog sedan inte mer än åtta år, till 1956, innan franska och brittiska fallskärmsjägare besatte Suezkanalen efter Nassers förstatligande av densamma.
Bland motiven bör även vägas in att USA under andra världskriget byggde upp en ansenlig krigsindustri och ett stort försvar som inte med nödvändighet hälsade freden välkommen. De behövde och behöver för en framgångsrik utveckling förses med en aldrig sinande ström av konflikter världen över.
Sedan har västvärlden och Israel utvecklats i symbios. Israel är extremt beroende av bistånd från främst USA. Bistånd som man bland annat betalar för genom att göra åtgärder som USA av olika skäl inte kan, eller vill, göra själva, som nu exempelvis med det amerikanska avledande kriget mot Gaza, som genomförs av Israel.
Södertälje torsdagen den 31 juli 2014
Mikael Styrman
.
torsdag 31 juli 2014
onsdag 30 juli 2014
Ebola kan framtvinga karantän
.
Efter Digerdödens härjningar infördes karantän, med början i Dubrovnik. Det var ju förhållandevis enkelt att sätta fartyg i karantän. Inte lika enkelt med våra flygplatser och framför allt inte med den stora passagerargenomströmning som finns idag. Men Ebola sätter fingret på frågan om den stora och fria rörligheten, som vi har tack vare flyget, kommer att visa sig lika orealistisk som EU:s fria rörlighet i vissa avseenden - och föga förvånande - visat sig vara.
Om Ebola sätter sig i rörelse och skapar något som påminner om Digerdöden ställs saken på sin spets. Och om inte Ebola gör det kommer nästa farsot att göra det.
Mot en sjukdom med lång inkubationstid fungerar inte karantän. Men mot en med Ebolas korta inkubationstid är det ett möjligt alternativ. Men det kräver stora ombyggnader av flygplatserna eftersom dagens två zoner då ska ersättas av tre - en ny zon med flygplatshotellen isolerade för karantänsbruk. Det kräver i så fall ganska snara åtgärder och någon annan sorts interimslösning. Sedan sjukdomen väl spritt sig är det för sent att vidta åtgärder.
Blir Bert Carlsson först ut på banan med karantänsanläggningar? Vilken roll kommer migrationsverket att spela i samband med karantänen för att den ska i enlighet med svensk byråkratisk tradition? Framtidens finansministrar bör ha sedelpressen välsmord. Det är inte troligt att dagens bank-korthus skuldsedlar kommer att förslå.
Det blir nog väl så stora ombyggnader av flygplatserna som redan har skett för de meningslösa säkerhetskontrollerna. Dessutom blir det ungefär lika meningsfullt. Förmodligen går inte Ebola och andra farsoter att gömma sig för. Men få eller ingen farsot tar alla människor. Det enda säkra sättet att överleva är att visa sig ha naturlig resistens mot sjukdomen. Karantän kan bara försena döden - inte förhindra den. Möjligen kan den försena den så mycket att man under tiden lyckas ta fram vaccin eller medicin verksamt
mot den.
Under tiden kanske Ebola ritar om kartan på mer än ett sätt. Kanske dagens självmordsbombare och kalsongbombare i framtiden ersätts av Ebolabombare? Igår Enola Gay imorgon Ebola? Några få Ebolabombare strategiskt utplacerade på fosterhem och/eller horhus och vips så kan vi ha en nästan helt ny makthavarklass på väg till köttgrytorna.
Med tanke på att vi redan är åtta miljarder människor på en jord som kanske kan föda 2,5 miljarder är det tveksamt om det är eftersträvansvärt att man lyckas ta fram ett botemedel. Sjukdomar är naturens sätt att reglera populationer. På sätt och vis är det ett misslyckande av naturen att människan blivit åtta miljarder genom sin uppfinningsrikedom. Det hade varit skonsammare mot skapelsen om människan hade varit mindre framgångsrik i kampen mot sjukdomarna. Nu har människan lyckats skjuta upp regleringen. En av effekterna med detta blir att när den eller de sjukdomar väl kommer som människan inte kan hantera kommer situationen att få episka dimensioner. Det här vet människan, men med tanke hur människan fungerar så kommer vi att göra att för att komma undan. Så är vi programmerade och så är allt liv programmerat. I slutändan vinner dock naturens ordning.
Hur kan man veta det?
En god vän till mig har berättat, att hans far brukar säga, vis av erfarenheten, att ”vattnet aldrig får ont i ryggen”. Och så är det med sjukdomarna också. Därför kommer människan att i slutändan dra det kortaste strået. Men först ska människan förstöra jorden.
En liten rättelse kan vara på sin plats. Sjukdomar brukar inte utplåna hela populationen, endast begränsa den. Så blir det nog med kommande sjukdomar också. Om nu inte naturen blivit förbannad över hur våra ledare far fram, eller om naturen har minsta släktskap med det svenska maktetablissemanget. I så fall kommer den att ändra spelreglerna i smyg och utan varsel för att ta död på allihop.
Eller så får vi alla en stor het sten i huvudet - det har fungerat förr!
Södertälje onsdagen den 30 juli 2014
Mikael Styrman
.
Efter Digerdödens härjningar infördes karantän, med början i Dubrovnik. Det var ju förhållandevis enkelt att sätta fartyg i karantän. Inte lika enkelt med våra flygplatser och framför allt inte med den stora passagerargenomströmning som finns idag. Men Ebola sätter fingret på frågan om den stora och fria rörligheten, som vi har tack vare flyget, kommer att visa sig lika orealistisk som EU:s fria rörlighet i vissa avseenden - och föga förvånande - visat sig vara.
Om Ebola sätter sig i rörelse och skapar något som påminner om Digerdöden ställs saken på sin spets. Och om inte Ebola gör det kommer nästa farsot att göra det.
Mot en sjukdom med lång inkubationstid fungerar inte karantän. Men mot en med Ebolas korta inkubationstid är det ett möjligt alternativ. Men det kräver stora ombyggnader av flygplatserna eftersom dagens två zoner då ska ersättas av tre - en ny zon med flygplatshotellen isolerade för karantänsbruk. Det kräver i så fall ganska snara åtgärder och någon annan sorts interimslösning. Sedan sjukdomen väl spritt sig är det för sent att vidta åtgärder.
Blir Bert Carlsson först ut på banan med karantänsanläggningar? Vilken roll kommer migrationsverket att spela i samband med karantänen för att den ska i enlighet med svensk byråkratisk tradition? Framtidens finansministrar bör ha sedelpressen välsmord. Det är inte troligt att dagens bank-korthus skuldsedlar kommer att förslå.
Det blir nog väl så stora ombyggnader av flygplatserna som redan har skett för de meningslösa säkerhetskontrollerna. Dessutom blir det ungefär lika meningsfullt. Förmodligen går inte Ebola och andra farsoter att gömma sig för. Men få eller ingen farsot tar alla människor. Det enda säkra sättet att överleva är att visa sig ha naturlig resistens mot sjukdomen. Karantän kan bara försena döden - inte förhindra den. Möjligen kan den försena den så mycket att man under tiden lyckas ta fram vaccin eller medicin verksamt
mot den.
Under tiden kanske Ebola ritar om kartan på mer än ett sätt. Kanske dagens självmordsbombare och kalsongbombare i framtiden ersätts av Ebolabombare? Igår Enola Gay imorgon Ebola? Några få Ebolabombare strategiskt utplacerade på fosterhem och/eller horhus och vips så kan vi ha en nästan helt ny makthavarklass på väg till köttgrytorna.
Med tanke på att vi redan är åtta miljarder människor på en jord som kanske kan föda 2,5 miljarder är det tveksamt om det är eftersträvansvärt att man lyckas ta fram ett botemedel. Sjukdomar är naturens sätt att reglera populationer. På sätt och vis är det ett misslyckande av naturen att människan blivit åtta miljarder genom sin uppfinningsrikedom. Det hade varit skonsammare mot skapelsen om människan hade varit mindre framgångsrik i kampen mot sjukdomarna. Nu har människan lyckats skjuta upp regleringen. En av effekterna med detta blir att när den eller de sjukdomar väl kommer som människan inte kan hantera kommer situationen att få episka dimensioner. Det här vet människan, men med tanke hur människan fungerar så kommer vi att göra att för att komma undan. Så är vi programmerade och så är allt liv programmerat. I slutändan vinner dock naturens ordning.
Hur kan man veta det?
En god vän till mig har berättat, att hans far brukar säga, vis av erfarenheten, att ”vattnet aldrig får ont i ryggen”. Och så är det med sjukdomarna också. Därför kommer människan att i slutändan dra det kortaste strået. Men först ska människan förstöra jorden.
En liten rättelse kan vara på sin plats. Sjukdomar brukar inte utplåna hela populationen, endast begränsa den. Så blir det nog med kommande sjukdomar också. Om nu inte naturen blivit förbannad över hur våra ledare far fram, eller om naturen har minsta släktskap med det svenska maktetablissemanget. I så fall kommer den att ändra spelreglerna i smyg och utan varsel för att ta död på allihop.
Eller så får vi alla en stor het sten i huvudet - det har fungerat förr!
Södertälje onsdagen den 30 juli 2014
Mikael Styrman
.
Självklart asyl för amerikaner
.
USA har förvandlats till ett land som spionerar på, förföljer och torterar sina medborgare. Men det räcker inte med det. Man skjuter dem även godtyckligt till döds med hjälp av drönare och annat. Och det sker utan att de är vare sig anklagade, rannsakade eller dömda.
Självklart bör amerikaner på flykt typiskt sett medges asyl i Sverige.
Södertälje onsdagen den 30 juli 2014
Mikael Styrman
.
USA har förvandlats till ett land som spionerar på, förföljer och torterar sina medborgare. Men det räcker inte med det. Man skjuter dem även godtyckligt till döds med hjälp av drönare och annat. Och det sker utan att de är vare sig anklagade, rannsakade eller dömda.
Självklart bör amerikaner på flykt typiskt sett medges asyl i Sverige.
Södertälje onsdagen den 30 juli 2014
Mikael Styrman
.
tisdag 29 juli 2014
Ebola
.
Det rapporteras nu om Ebola-fall utanför det hittills drabbade området i Västafrika. En man flög till Lagos i Nigeria och dog där.
Inte så konstigt om smittan sprider sig eftersom folk flyger och far kors och tvärs nuförtiden. På några timmar kommer man från en världsdel till en annan. Det gjorde man inte på digerdödens tid.
Det är lite besvärligt med sjukdomar mot vilka det varken finns vaccin eller medicin. Men man får ta det goda med det onda. Det minskar risken för att Svenska regeringen köper in sockerpiller eller verkningslösa vaccin för miljarder.
I USA förbereder man sig på att smittan eventuellt söker sig dit. I Sverige tror man inte på någon risk för att smittan ska sprida sig längre än möjligen till nu drabbade länders grannländer. Men rapporteringen är kortfattad. Den berättar inte varför man tror att smittan inte ska sprida sig längre. Är det bara önsketänkande eller finns det någon grund för ett sådant antagande? Kanske tror man att vi inte är intresserade av att läsa om sådant i uppehållen mellan sportsändningarna? Eller är informationen för känslig för att vi ska få ta del av den? Om det är så, att man inte har en susning om vad som ska hända så kan det också vara känsligt att deklarera.
På 1300-talet tog det 13 år för digerdöden att nå från Kina till Europa. Men då fanns inte dagens flygtrafik och inte heller särskilt omfattande fartygstrafik. Mesta delen av vägen tros digerdöden ha tagit sig fram längs karavanvägarna.
Nästa motsvarighet kommer att gå fortare. Teoretiskt kan den nå hela världen på några timmar. Det räcker med lite otur. Om en enda smittad tar sig till en större miljö- eller ekonomikonferens eller liknande så är ju inom några dagar varenda lite mer betydande hordistrikt runt om i världen infekterat och därifrån sprider det sig sedan via parlamenten ut i länderna. På plussidan blir det bra för miljön med lite färre nollproduktiva konferenser.
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
Det rapporteras nu om Ebola-fall utanför det hittills drabbade området i Västafrika. En man flög till Lagos i Nigeria och dog där.
Inte så konstigt om smittan sprider sig eftersom folk flyger och far kors och tvärs nuförtiden. På några timmar kommer man från en världsdel till en annan. Det gjorde man inte på digerdödens tid.
Det är lite besvärligt med sjukdomar mot vilka det varken finns vaccin eller medicin. Men man får ta det goda med det onda. Det minskar risken för att Svenska regeringen köper in sockerpiller eller verkningslösa vaccin för miljarder.
I USA förbereder man sig på att smittan eventuellt söker sig dit. I Sverige tror man inte på någon risk för att smittan ska sprida sig längre än möjligen till nu drabbade länders grannländer. Men rapporteringen är kortfattad. Den berättar inte varför man tror att smittan inte ska sprida sig längre. Är det bara önsketänkande eller finns det någon grund för ett sådant antagande? Kanske tror man att vi inte är intresserade av att läsa om sådant i uppehållen mellan sportsändningarna? Eller är informationen för känslig för att vi ska få ta del av den? Om det är så, att man inte har en susning om vad som ska hända så kan det också vara känsligt att deklarera.
På 1300-talet tog det 13 år för digerdöden att nå från Kina till Europa. Men då fanns inte dagens flygtrafik och inte heller särskilt omfattande fartygstrafik. Mesta delen av vägen tros digerdöden ha tagit sig fram längs karavanvägarna.
Nästa motsvarighet kommer att gå fortare. Teoretiskt kan den nå hela världen på några timmar. Det räcker med lite otur. Om en enda smittad tar sig till en större miljö- eller ekonomikonferens eller liknande så är ju inom några dagar varenda lite mer betydande hordistrikt runt om i världen infekterat och därifrån sprider det sig sedan via parlamenten ut i länderna. På plussidan blir det bra för miljön med lite färre nollproduktiva konferenser.
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
Fången på fyren
.
(Uppdaterad tis 29/7 kl 16:05)
Hur kommer det sig att ingen har gjort en dokumentär om ”fången på fyren”? Bättre ämne för att belysa visselblåsares drivkraft och civilkurage och maffiastatens behandling av hederliga medborgare får man leta efter. Det kanske beror på att maffian sitter på anslagen?
Fången på fyren är nog dessutom en händelse som har gått dagens unga förbi och som vore angelägen att berätta om i tider då visselblåsare förföljs i framför allt det allmänna, trots att alla säger sig omhulda dem.
För den som inte känner till, eller har glömt, vad det handlade om, kommer här ett kort sammandrag:
Den sovjetiska oljetankern Tsesis gick på grund utanför Käringklubben, nära Trosa, i Södertäljeleden, den 26 oktober 1977. Ettusen kubikmeter olja läckte ut och Sjöfartsverket skyllde på lotsen och kaptenen. Kartografen Anders Ahlmark på Sjöfartsverket visade att grundet varit känt sedan 1969 men att Sjöfartsverket missat att föra in det på sjökorten. För detta blev Anders Ahlmark förföljd av vad som så vitt kan förstås var en rejält kriminell generaldirektör som för övrigt hette Lennart Johansson. Ahlmark trakasserades, fick sämre arbetsuppgifter och omplacerades till fyren Ölands Södra Grund. Sjöfartsverket förlorade processen mot det ryska tankerrederiet. Ahlmark köptes ut, men har ännu inte fått någon ursäkt eller något erkännande. Skurken som var generaldirektör är ännu ostraffad.
Ärendet innehåller många intressanta och upprörande inslag. Bland annat finns flera komiskt lika paralleller till hur skurkarna agerade i Thomas Quick-fallen. JK Ingvar Gullnäs utredde ärendet ”opartiskt” på Sjöfartsverkets generaldirektörs initiativ och friade Sjöfartsverket. Och Chefs-JO Per-Erik Nilsson gjorde likadant. Så det här med att JO och JK-ämbetena tenderar att vara uppsamlingsställe för det värsta juridiska avskrapet är inget som Göran Lambertz och Anna Skarhed har hittat på. Det har gamla anor. Att man numera kan ”tvätta pengar” känner nog de flesta till. Men på JO och JK-ämbetena tvättar man gangsters.
Den som är intresserad av hur maffians medlemmar tvättar sitt eftermäle kan lämpligen gå in på Wikipedia och läsa om Per-Erik Nilsson. Där står mycket försynt att han varit ordförande för journalisternas pensionskassa. I övrigt andas skrivningen en fläckfri och oförvitlig statstjänsteman. Inte ett ord om ovan nämnda mygel. Och ingenting om att Per-Erik Nilsson missbrukade sin ställning som ordförande i pensionskassan till att fixa förmånliga lägenheter åt sina barn. Tänka sig - journalistkåren som är så snar att framhålla sin egen förträfflighet och sin stora betydelse för demokratin. Och inte ett ljud om fifflet i journalisternas pensionskassa i skrivningen om Per-Erik Nilsson på Wikipedia. Och ingenting om att han fick sparken från JO-ämbetet sedan Expressen bland annat skrivit om lägenheterna och att JO-ämbetet fick betala hans semesterresor till Portugal efter att han låtsats besöka Portugals JO. Och naturligtvis inga vare sig åtal eller straff för trolöshetsbrotten. Så tvättas en skurks renommé när inte gangstertvättmaskinerna JO och JK kan stå till tjänst.
En extra bisarr lustifikation är att nämnda Per-Erik Nilsson var ordförande i Juristkommissionen som utredde hur Palme-mordet utretts. Det säger mycket om Palme-utredningen när man tillsätter en ordförande att granska den som snart sagt var och varannan har hållhakar på… :-)
Olika juridiska instansers agerande är så lika deras agerande i Thomas Quick-målen att det är svårt att uppfatta det som något annat än ett mönster. I hur många fler rättsövergrepp har JK och JO spelat snarlika klandervärda och ynkliga roller? Det börjar se ut som om det är liktydigt med att erkänna att man är en myglare och en grov brottsling att ta emot JK eller JO-ämbetet.
De är ett hån mot sina föräldrar och mot sina läroanstalter. Jag kan mycket väl tänka mig att de även i något fall är ett hån mot någon som i avsaknad av bättre förstånd har förlänat dem någon uppfordrande hederstitel.
Läs gärna: Anders Ahlmark har bloggat om sina erfarenheter.
http://fangenpafyren.blogspot.se/
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad tis 29/7 kl 16:05)
Hur kommer det sig att ingen har gjort en dokumentär om ”fången på fyren”? Bättre ämne för att belysa visselblåsares drivkraft och civilkurage och maffiastatens behandling av hederliga medborgare får man leta efter. Det kanske beror på att maffian sitter på anslagen?
Fången på fyren är nog dessutom en händelse som har gått dagens unga förbi och som vore angelägen att berätta om i tider då visselblåsare förföljs i framför allt det allmänna, trots att alla säger sig omhulda dem.
För den som inte känner till, eller har glömt, vad det handlade om, kommer här ett kort sammandrag:
Den sovjetiska oljetankern Tsesis gick på grund utanför Käringklubben, nära Trosa, i Södertäljeleden, den 26 oktober 1977. Ettusen kubikmeter olja läckte ut och Sjöfartsverket skyllde på lotsen och kaptenen. Kartografen Anders Ahlmark på Sjöfartsverket visade att grundet varit känt sedan 1969 men att Sjöfartsverket missat att föra in det på sjökorten. För detta blev Anders Ahlmark förföljd av vad som så vitt kan förstås var en rejält kriminell generaldirektör som för övrigt hette Lennart Johansson. Ahlmark trakasserades, fick sämre arbetsuppgifter och omplacerades till fyren Ölands Södra Grund. Sjöfartsverket förlorade processen mot det ryska tankerrederiet. Ahlmark köptes ut, men har ännu inte fått någon ursäkt eller något erkännande. Skurken som var generaldirektör är ännu ostraffad.
Ärendet innehåller många intressanta och upprörande inslag. Bland annat finns flera komiskt lika paralleller till hur skurkarna agerade i Thomas Quick-fallen. JK Ingvar Gullnäs utredde ärendet ”opartiskt” på Sjöfartsverkets generaldirektörs initiativ och friade Sjöfartsverket. Och Chefs-JO Per-Erik Nilsson gjorde likadant. Så det här med att JO och JK-ämbetena tenderar att vara uppsamlingsställe för det värsta juridiska avskrapet är inget som Göran Lambertz och Anna Skarhed har hittat på. Det har gamla anor. Att man numera kan ”tvätta pengar” känner nog de flesta till. Men på JO och JK-ämbetena tvättar man gangsters.
Den som är intresserad av hur maffians medlemmar tvättar sitt eftermäle kan lämpligen gå in på Wikipedia och läsa om Per-Erik Nilsson. Där står mycket försynt att han varit ordförande för journalisternas pensionskassa. I övrigt andas skrivningen en fläckfri och oförvitlig statstjänsteman. Inte ett ord om ovan nämnda mygel. Och ingenting om att Per-Erik Nilsson missbrukade sin ställning som ordförande i pensionskassan till att fixa förmånliga lägenheter åt sina barn. Tänka sig - journalistkåren som är så snar att framhålla sin egen förträfflighet och sin stora betydelse för demokratin. Och inte ett ljud om fifflet i journalisternas pensionskassa i skrivningen om Per-Erik Nilsson på Wikipedia. Och ingenting om att han fick sparken från JO-ämbetet sedan Expressen bland annat skrivit om lägenheterna och att JO-ämbetet fick betala hans semesterresor till Portugal efter att han låtsats besöka Portugals JO. Och naturligtvis inga vare sig åtal eller straff för trolöshetsbrotten. Så tvättas en skurks renommé när inte gangstertvättmaskinerna JO och JK kan stå till tjänst.
En extra bisarr lustifikation är att nämnda Per-Erik Nilsson var ordförande i Juristkommissionen som utredde hur Palme-mordet utretts. Det säger mycket om Palme-utredningen när man tillsätter en ordförande att granska den som snart sagt var och varannan har hållhakar på… :-)
Olika juridiska instansers agerande är så lika deras agerande i Thomas Quick-målen att det är svårt att uppfatta det som något annat än ett mönster. I hur många fler rättsövergrepp har JK och JO spelat snarlika klandervärda och ynkliga roller? Det börjar se ut som om det är liktydigt med att erkänna att man är en myglare och en grov brottsling att ta emot JK eller JO-ämbetet.
De är ett hån mot sina föräldrar och mot sina läroanstalter. Jag kan mycket väl tänka mig att de även i något fall är ett hån mot någon som i avsaknad av bättre förstånd har förlänat dem någon uppfordrande hederstitel.
Läs gärna: Anders Ahlmark har bloggat om sina erfarenheter.
http://fangenpafyren.blogspot.se/
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
Desinformationsindustrin
.
Att snabbt inhämta information har blivit mycket lättare än förr, tack vare internet. Men att inhämta korrekt information är inte så mycket lättare än tidigare.
Jag använder ofta Wikipedia. Det är oftast väldigt bra, särskilt när man även studerar utländska Wikipedia-sidor. Men viljan att skriva på Wikipedia är större än kompetensen och framför allt kunskapen. Det märker man när man läser om ett ämne som man själv behärskar väl. Då hittar man snart påtagliga felaktigheter och inte sällan ren hörsägen och mytbildning som förts vidare, säkert ofta i flera led.
Och Wikipedia manipuleras, som andra media, av ”desinformationsindustrin” som lägger ned stora resurser på att aktivt förändra den offentliga bilden av olika saker som inträffat. Vilka utgör då desinformationsindustrin? Jag vill mena att den kan bestå av nästan vem som helst som har intresse av och beredskap för att aktivt och medvetet förvränga den offentliga bilden av något.
En stor del av desinformationsindustrin utgörs av de politiska partierna och deras kanslier och medarbetare på olika nivåer. De roffar åt sig stora medel till sin verksamhet från statskassan - i demokratins namn gubevars. Ansenliga summor läggs sedan ned på att köpa mediabevakning på sitt parti eller landsting, sin kommun, aktuella frågor, egna medarbetare och konkurrenterna om platserna vid köttgrytorna. I nästan samma ögonblick som något inträffar och skrivs om i media och/eller på nätet aktiveras förvrängningsapparaten.
Många tror att den manipulerade verkligheten behöver vara skickligt uppmålad för att en mörkläggning ska lyckas. Men så är det inte. Människor drar sig för att hamna i situationer som kan vara hotfulla, göra dem upprörda eller kräva civilkurage. Därför räcker oftast även en dålig lögn som kan fungera som en dos Kallocain. Om verkligheten och den manipulerade verkligheten inte går hand i hand friserar allmänheten själv det som felar för att den ofarliga verkligheten, hur orimlig den än är, kan hållas för sann.
Många gånger har jag på nära håll fått se hur mörkläggarna arbetar. Det är inte någon av de större händelserna men följande beskriver hur det kan gå till. Någon, för mig okänd, lade för några år sedan upp begreppet ”Nationalsocialdemokraterna” på Wikipedia. Jag fick höra talas om det och hann konstatera det. Men strax efter, och helt i enlighet med reglerna för editering av Wikipedia, så rasslade det bara till när en dryg handfull röstade för att begreppet inte skulle finnas med på Wikipedia och därför togs bort.
Jag kunde konstatera det med ett leende på läpparna eftersom det naturligtvis talade om för mig hur stor ängslan var i skurkleden för att allmänheten skulle börja tänka i kritiska banor. Men denna lilla händelse är ändå tänkvärd. Hur många händelser och fenomen är det egentligen som vi inte får veta om därför att desinformationsindustrin lyckats med sin mörkläggning? Jag tror att vi skulle baxna om vi på något sätt kunde få veta svaret.
På Internet och Wikipedia gör mörkläggarna och manipulatörerna detta själva. Sedan förekommer det en förmodligen mycket mer omfattande påverkan av media, som oftast, i synnerhet i Sverige, snällt och lydigt anpassar sig åtminstone till maktelitens önskemål.
Jag har nämnt politiken men naturligtvis ägnar sig företag, framför allt stora sådana, inte minst offentligt ägda företag också åt sådan här mörkläggning. Det vore önskvärt att det inte fanns, tror jag. Men jag vet inte om det finns något sätt på vilket vi skulle kunna bli av med det. Tills vidare får vi hålla till godo med att alltid när vi hör, läser eller ser något fråga oss:
- Varför publiceras det här?
- Varför publiceras det just nu?
- Vem drar nytta av att detta publiceras?
- Undrar hur det egentligen förhåller sig?
De flesta har nog inte ens i sitt medvetande att det sitter mängder med människor, intalande sig själva att de arbetar för det godas seger, och aktivt arbetar med att manipulera sina medmänniskor. Redan genom att vara medveten om detta har vi minskat risken för att de ska kunna ”sälja oss på marknaden” utan att vi förstår att det är det som sker.
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
Att snabbt inhämta information har blivit mycket lättare än förr, tack vare internet. Men att inhämta korrekt information är inte så mycket lättare än tidigare.
Jag använder ofta Wikipedia. Det är oftast väldigt bra, särskilt när man även studerar utländska Wikipedia-sidor. Men viljan att skriva på Wikipedia är större än kompetensen och framför allt kunskapen. Det märker man när man läser om ett ämne som man själv behärskar väl. Då hittar man snart påtagliga felaktigheter och inte sällan ren hörsägen och mytbildning som förts vidare, säkert ofta i flera led.
Och Wikipedia manipuleras, som andra media, av ”desinformationsindustrin” som lägger ned stora resurser på att aktivt förändra den offentliga bilden av olika saker som inträffat. Vilka utgör då desinformationsindustrin? Jag vill mena att den kan bestå av nästan vem som helst som har intresse av och beredskap för att aktivt och medvetet förvränga den offentliga bilden av något.
En stor del av desinformationsindustrin utgörs av de politiska partierna och deras kanslier och medarbetare på olika nivåer. De roffar åt sig stora medel till sin verksamhet från statskassan - i demokratins namn gubevars. Ansenliga summor läggs sedan ned på att köpa mediabevakning på sitt parti eller landsting, sin kommun, aktuella frågor, egna medarbetare och konkurrenterna om platserna vid köttgrytorna. I nästan samma ögonblick som något inträffar och skrivs om i media och/eller på nätet aktiveras förvrängningsapparaten.
Många tror att den manipulerade verkligheten behöver vara skickligt uppmålad för att en mörkläggning ska lyckas. Men så är det inte. Människor drar sig för att hamna i situationer som kan vara hotfulla, göra dem upprörda eller kräva civilkurage. Därför räcker oftast även en dålig lögn som kan fungera som en dos Kallocain. Om verkligheten och den manipulerade verkligheten inte går hand i hand friserar allmänheten själv det som felar för att den ofarliga verkligheten, hur orimlig den än är, kan hållas för sann.
Många gånger har jag på nära håll fått se hur mörkläggarna arbetar. Det är inte någon av de större händelserna men följande beskriver hur det kan gå till. Någon, för mig okänd, lade för några år sedan upp begreppet ”Nationalsocialdemokraterna” på Wikipedia. Jag fick höra talas om det och hann konstatera det. Men strax efter, och helt i enlighet med reglerna för editering av Wikipedia, så rasslade det bara till när en dryg handfull röstade för att begreppet inte skulle finnas med på Wikipedia och därför togs bort.
Jag kunde konstatera det med ett leende på läpparna eftersom det naturligtvis talade om för mig hur stor ängslan var i skurkleden för att allmänheten skulle börja tänka i kritiska banor. Men denna lilla händelse är ändå tänkvärd. Hur många händelser och fenomen är det egentligen som vi inte får veta om därför att desinformationsindustrin lyckats med sin mörkläggning? Jag tror att vi skulle baxna om vi på något sätt kunde få veta svaret.
På Internet och Wikipedia gör mörkläggarna och manipulatörerna detta själva. Sedan förekommer det en förmodligen mycket mer omfattande påverkan av media, som oftast, i synnerhet i Sverige, snällt och lydigt anpassar sig åtminstone till maktelitens önskemål.
Jag har nämnt politiken men naturligtvis ägnar sig företag, framför allt stora sådana, inte minst offentligt ägda företag också åt sådan här mörkläggning. Det vore önskvärt att det inte fanns, tror jag. Men jag vet inte om det finns något sätt på vilket vi skulle kunna bli av med det. Tills vidare får vi hålla till godo med att alltid när vi hör, läser eller ser något fråga oss:
- Varför publiceras det här?
- Varför publiceras det just nu?
- Vem drar nytta av att detta publiceras?
- Undrar hur det egentligen förhåller sig?
De flesta har nog inte ens i sitt medvetande att det sitter mängder med människor, intalande sig själva att de arbetar för det godas seger, och aktivt arbetar med att manipulera sina medmänniskor. Redan genom att vara medveten om detta har vi minskat risken för att de ska kunna ”sälja oss på marknaden” utan att vi förstår att det är det som sker.
Södertälje tisdagen den 29 juli 2014
Mikael Styrman
.
måndag 28 juli 2014
WWF, rörelsen och giftutsläppen från gruvattrapperna
.
WWF och en del andra, som har mutat in omsorg om miljön som sin födkrok, har upptäckt den döende Östersjöns drivor av giftiga cyanobaktier och känner marken hetta under fötterna.
När de nu äntligen gjort det skulle det vara mer än intressant att veta hur WWF & Co ser på Anders Sundström och Folksams gruvattrapp i Pajala, som hotar att förgifta Torne Älv och ytterligare öka giftexponeringen i Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön?
Blir det som vanligt, att man tittar på tårna tills det onda går över, eller blir det måhända ett papegojmärke till Anders Sundström för berömliga insatser på miljöskyddets område, för att lite senare återgå till att gapa om att mer privat mark borde stjälas för låtsade insatser på miljöskyddets område?
Södertälje måndagen den 28 juli 2014
Mikael Styrman
.
WWF och en del andra, som har mutat in omsorg om miljön som sin födkrok, har upptäckt den döende Östersjöns drivor av giftiga cyanobaktier och känner marken hetta under fötterna.
När de nu äntligen gjort det skulle det vara mer än intressant att veta hur WWF & Co ser på Anders Sundström och Folksams gruvattrapp i Pajala, som hotar att förgifta Torne Älv och ytterligare öka giftexponeringen i Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön?
Blir det som vanligt, att man tittar på tårna tills det onda går över, eller blir det måhända ett papegojmärke till Anders Sundström för berömliga insatser på miljöskyddets område, för att lite senare återgå till att gapa om att mer privat mark borde stjälas för låtsade insatser på miljöskyddets område?
Södertälje måndagen den 28 juli 2014
Mikael Styrman
.
söndag 27 juli 2014
Totalsanera snarare än skydda
.
I fredagens SvD skriver att antal naturskyddsbyråkrater eller naturskyddslobbyister under "Brännpunkt" med rubriken "Svensk natur en turistmagnet" och efterlyser bättre naturskydd i Sverige.
Vad är det då som har fått dessa naturskyddslobbyister att avbryta semestern för att skriva nästan en helsida i SvD om bättre naturskydd?
Det ligger väl i farans riktning, att det är de, över nästan hela den allt fortare döende Östersjön, invällande bältena av giftiga cyanobakterier som fått det att i elfte timmen börja röra sig i naturskyddslobbyisternas krypta. När "algblomningen" slår ut turistentreprenörernas verksamhet är det naturligtvis lite jobbigt att inte kunna visa på att man gjort någonting.
Ingen av dem vill väl bli sittande som gisslan på det sätt som Naturskyddsföreningen blev när Göran Perssons pojkar med hjälp av 25 bortkastade miljarder förgiftade Hallandsåsen och den korrupta Naturskyddsföreningen teg om realiteterna?
Det här är ett makalöst hyckleri. Det hjälper inte mycket om stora delar av Sverige är oförstört, utom Pajala och Östersjön. Om Östersjön fortsätter sin snart avslutade dödskamp kan inte Sverige försvara en bild av ett oförstört landskap. Då hjälper det inte att stjäla mer enskild mark och låtsas skydda den. Att låtsas att Sverige är oförstört invid den döda Östersjön vore som om tyskarna skulle påstått att Ruhr inte var en del av Tyskland. Ruhr-området var också döende, på 1960-1970-talen. Men tyskarna tog sig i kragen och lyckades stoppa processen.
Det tricket lär inte kunna återupprepas när den politiska makten i Sverige infiltrerar alla kritiska och granskande organ genom att tillsätta "balanserat" folk som gör jobbet - men inte så mycket att det blir besvärande. Naturskyddslobbyisterna får väl göra som sina kollegor som granskar politik och rättsväsende i landet där ingen gör någonting ordentligt och alla bara låtsas. De får väl leta reda på någon biflod i Sydostasien eller någon sjö i södra Afrika att jobba för.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Ebberiet och regeringen Carlssons eftermäle
.
Ebbe, The Movie, sändes i repris nyligen, i SVT, senast igår. Jag hade velat se den för att fräscha upp mitt minne. Tyvärr missade jag den och den verkar inte gå att se på SVT Play eller nätet.
Vi vet sedan tidigare att regeringen Ingvar Carlsson saboterade Palme-utredningen. Den skulle inte leda till den riktiga mördaren. För att skydda mördaren var regeringen, såvitt kan bedömas, obekymrad av att det kunde leda till att någon oskyldig kunde komma att låsas in för Palmemordet. Ett lämpligt offer att låsa in som ställföreträdande Palme-mördare var Christer Pettersson, som ju faktiskt blev dömd i Tingsrätten efter den famösa Kalle Anka-konfrontationen, vid vilken Lisbet Palme leddes att peka ut Pettersson.
Regeringen såg genast efter mordet till att Palme-utredningen skedde under former som helt saknade lagstöd. Enligt lagen leder åklagaren förundersökningen men Palme-utredningen bedrevs i en grupp i vilken åklagarna var deltagare bland andra. Syftet var naturligtvis att förlama utredningen och leda den i för mördaren ofarlig riktning.
För att kunna kontrollera Palme-utredningen och kunna styra den i ofarlig riktning tillsatte regeringen även en "observatör" i Palme-utredningen. Även denna åtgärd var naturligtvis utan lagstöd och syftet var att förse åklagarna med en politisk överrock.
Sedan skedde dialogen med regeringen via Hans Holmér, som hade regeringens öra. Detta förlamade naturligtvis Palme-utredningen och öppnade dörren till Holmérs lekstuga.
Då, när det begav sig, visste vi, allmänheten, ingenting om vad Hans Holmér och Ebbe Carlsson hade ägnat sig åt förut. Nu, när vi vet bättre att radarparet Holmér & Carlsson hade ägnat sig åt politiska mörkläggningsuppdrag tidigare vet vi också att Palme-utredningen inte hade en chans. Den sköts i sank från första stund. Däremot är det svårt att tro på ett scenario som innebär att det i de innersta nationalsocialdemokratiska kretsarna inte var mycket väl känt vad Holmér & Carlsson hade på sin meritlista. Det måste rimligen vara Holmérs tidigare deltagande i mörkläggningar som gav honom jobbet som Palmeutredare, för någon polis var han inte.
Under såväl Holmér & Carlssons tidigare skurkstreck som sabotaget av Palme-utredningen arbetade man i lag med Expressen som nyttjades för att okritiskt torgföra vilseledande gallimattias. Så var det med den tredje statsmaktens kritiska granskning av makten.
Varför gick då regeringen igenom så stora svårigheter för att sabotera utredningen och lämnade ett sådant tydligt spår av detta i Palmeutredningen? Man måste ju rimligen ha förstått att spåret skulle komma att synas och följas? Eller var tron på att gamla mörkläggningstrick skulle fungera även framgent så stark att man trodde sig komma undan med rättshaveriet? Själv har jag svårt att finna någon annan trovärdig förklaring än att det är skillnad på att bli anklagad för att ha mörklagt ett statsministermord å den ena sidan och att å den andra sidan bli dömd för delaktighet i eller anstiftan av ett statsministermord.
Det är ju vanligt att politiska skurkar som gömt sina skurkstreck bakom politiskt toppridna och dysfunktionella rättsväsenden kröner sin brottsliga gärning genom att själva, eller via spökskrivare, sopa undan spåren genom tillrättaläggande "memoarer". Även Ingvar Carlsson har gett ut böcker. Efter att med ålderns rätt ha lämnat den politiska skurkstugans finrum har Ingvar Carlsson gett ut bland annat "Så tänkte jag" och "Lärdomar". En alternativ och bättre titel tycker jag att skulle ha varit "Allting annat" med undertiteln "än det jag lärde mig och tänkte". En titel verkar dock vara riktig: "Ur skuggan av Olof Palme". Men om även innehållet förtäljer hur Ingvar Carlsson tog sig ur Olof Palmes skugga är och förblir en annan fråga. Med tiden kommer naturligtvis Ingvar Carlssons roll att omprövas offentligt och han kommer att ihågkommas för sin verkliga roll i Sveriges resa från parlamentarisk demokrati mot rättsröta och maffiavälde.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Krypterat om tiggarfrågan inför valet
.
I kategorin krypterade eller möjligen verklighetsförnekande nyheter kvalar väl även Aftonbladets artikel torsdagen den 24 juli med rubriken ”Turisten som inte kom” in. Det är välfärdsturisten som avses och som inte kom.
Det brukar sägas att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Med utdrag ur statistik tillbakavisas farhågorna om välfärdsturismen som överdrivna. Men det är statistik som inte läsaren kan granska eftersom urvalskriterierna som statistiken grundar sig på inte är kända. Ibland är nämligen det som inte står skrivet minst lika intressant som det skrivna.
I artikeln nämns att "enligt en rapport från EU-kommission lever 79 procent av EU-migranter som inte själva arbetar i hushåll där någon gör det". För att vi ska kunna bedöma den uppgiften, väga om det är mycket eller lite, måste vi även veta vad som gäller för den övriga populationen.
Vidare står: "Arbetslösheten är lite högre (12,6 procent) bland migranterna än EU-genomsnittet (10 procent), men det är inga katastrofsiffror". Detta är en manipulativ lek med siffror. Skillnaden mellan 12,6 procentenheter och 10 dito är inte mindre är 26 procent. Det är inte att betrakta som lite. Det innebär istället en signifikant skillnad i arbetslöshet mellan EU-migranter och övriga. Och den skillnaden kan dessvärre vara mycket större än så. Vi vet nämligen sedan tidigare rapportering i närbesläktade frågor, att frågan om invandrare och andra arbetar eller inte, ibland manipuleras. Exempelvis har det förekommit, och förekommer nog fortfarande, att man räknas som arbetande även om man bara arbetar någon symbolisk timma per vecka.
Den manipulativa skrivningen fortsätter med: "Dessutom är de icke sysselsatta EU-migranterna få. Bara kring 1 procent av invånarna i EU:s medlemsländer är icke sysselsatta personer från ett annat medlemsland. Det hotar ingen välfärd". Här påminner Aftonbladets, och får man förmoda EU-kommissionens, skrivning om mycket små barns första trevande försök att bedöma om priset för en vara är skäligt. Det lilla barnet betraktar hundra procent av priset som handlarens potentiella förtjänst och vinst, som om denne inte har några kostnader att ta hänsyn till. I realiteten är handlarens utrymme eller vinstmarginal sällan större än någon eller några procent av priset.
Ingen gör gällande att någon enskild grupp är systemhotande i sig. Det är den samlade verkan av en stats alla åtaganden ackumulerade som kan bli betungande. För att kunna bedöma om en procent är mycket eller lite måste vi känna till hur statens hela dragspel ser ut. Det är nämligen inte från noll till hundra procent som är statens utrymme. En stat kan ha betydande problem redan med några procent arbetslösa även om de flesta nog klarar sig ganska ok upp till cirka tio procent. Men få stater mår annat än dåligt om de icke arbetande börjar hamna mellan 15-20 procent. Över 20 procent infinner sig typiskt sett omfattande ekonomiska problem som för medborgarna kan medföra kännbara nedskärningar i den av staten till medborgarna tillhandahållna servicen. Som ett brev på posten infinner sig strax sociala motsättningar om nedskärningarna med rätt eller orätt kan sättas i samband med främmande fripassagerare.
Särskilt med hänsyn tagen till de redan tidigare kända manipulationerna av arbetslöshetsstatistiken gällande invandrare, skulle åtminstone inte jag vara beredd att påstå att en procent är lite. Det kan mycket väl, ackumulerat till staternas övriga åtaganden, vara både mycket och välfärdshotande.
Avslutningsvis refereras uppgifter från det Tyska Institutet för arbetsmarknadsforskning som visade att arbetslösheten bland de närmare 400.000 rumäner och bulgarer som vistas i Tyskland är 7,4 procent, att jämföra med riksgenomsnittet 7,7 procent och mycket lägre än för utlänningar i allmänhet 14,7 procent. Men jag tror att den som återger och åberopar dessa siffror i det kanske vällovliga syftet att gjuta olja på vågorna i fråga om fattigdomsinvandringen inte har förstått problemet. Det hjälper inte att, låt oss säga, två av tre bulgarer och rumäner arbetar flitigt. Det ger inte den tredje invandrade bulgaren eller rumänen rätt att med åberopande av sina landsmäns flit lyfta bidrag eller sitta utanför affären och tigga. Det gör folk förbannade att de ska sitta där, tränga sig in i vår privata sfär och ge oss dåligt samvete för att vi har råd att handla utan att ge pengar åt dem för att ska kunna sitta där istället för att arbeta. Gentemot det är toleransen lika förbannat noll! Mot det hjälper inte manipulerad statistik.
Det mesta talar för att fråga är om en feelgood-artikel som är ägnad att inför det förestående valet intala medborgarna, tillika väljarna, att det invandringsproblem som etablerade politiker förlorat kontrollen över inte finns. Så det som vi kan iaktta vid snart sagt varje butiks- eller tunnelbanenedgång finns inte. Om vi ändå ser det är vi intoleranta och orättvisa Det är rent av inbillning. Det är i alla fall av så liten omfattning att det saknar betydelse varför vi inte behöver bekymra oss om det - särskilt inte inför valet.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
I kategorin krypterade eller möjligen verklighetsförnekande nyheter kvalar väl även Aftonbladets artikel torsdagen den 24 juli med rubriken ”Turisten som inte kom” in. Det är välfärdsturisten som avses och som inte kom.
Det brukar sägas att det finns lögn, förbannad lögn och statistik. Med utdrag ur statistik tillbakavisas farhågorna om välfärdsturismen som överdrivna. Men det är statistik som inte läsaren kan granska eftersom urvalskriterierna som statistiken grundar sig på inte är kända. Ibland är nämligen det som inte står skrivet minst lika intressant som det skrivna.
I artikeln nämns att "enligt en rapport från EU-kommission lever 79 procent av EU-migranter som inte själva arbetar i hushåll där någon gör det". För att vi ska kunna bedöma den uppgiften, väga om det är mycket eller lite, måste vi även veta vad som gäller för den övriga populationen.
Vidare står: "Arbetslösheten är lite högre (12,6 procent) bland migranterna än EU-genomsnittet (10 procent), men det är inga katastrofsiffror". Detta är en manipulativ lek med siffror. Skillnaden mellan 12,6 procentenheter och 10 dito är inte mindre är 26 procent. Det är inte att betrakta som lite. Det innebär istället en signifikant skillnad i arbetslöshet mellan EU-migranter och övriga. Och den skillnaden kan dessvärre vara mycket större än så. Vi vet nämligen sedan tidigare rapportering i närbesläktade frågor, att frågan om invandrare och andra arbetar eller inte, ibland manipuleras. Exempelvis har det förekommit, och förekommer nog fortfarande, att man räknas som arbetande även om man bara arbetar någon symbolisk timma per vecka.
Den manipulativa skrivningen fortsätter med: "Dessutom är de icke sysselsatta EU-migranterna få. Bara kring 1 procent av invånarna i EU:s medlemsländer är icke sysselsatta personer från ett annat medlemsland. Det hotar ingen välfärd". Här påminner Aftonbladets, och får man förmoda EU-kommissionens, skrivning om mycket små barns första trevande försök att bedöma om priset för en vara är skäligt. Det lilla barnet betraktar hundra procent av priset som handlarens potentiella förtjänst och vinst, som om denne inte har några kostnader att ta hänsyn till. I realiteten är handlarens utrymme eller vinstmarginal sällan större än någon eller några procent av priset.
Ingen gör gällande att någon enskild grupp är systemhotande i sig. Det är den samlade verkan av en stats alla åtaganden ackumulerade som kan bli betungande. För att kunna bedöma om en procent är mycket eller lite måste vi känna till hur statens hela dragspel ser ut. Det är nämligen inte från noll till hundra procent som är statens utrymme. En stat kan ha betydande problem redan med några procent arbetslösa även om de flesta nog klarar sig ganska ok upp till cirka tio procent. Men få stater mår annat än dåligt om de icke arbetande börjar hamna mellan 15-20 procent. Över 20 procent infinner sig typiskt sett omfattande ekonomiska problem som för medborgarna kan medföra kännbara nedskärningar i den av staten till medborgarna tillhandahållna servicen. Som ett brev på posten infinner sig strax sociala motsättningar om nedskärningarna med rätt eller orätt kan sättas i samband med främmande fripassagerare.
Särskilt med hänsyn tagen till de redan tidigare kända manipulationerna av arbetslöshetsstatistiken gällande invandrare, skulle åtminstone inte jag vara beredd att påstå att en procent är lite. Det kan mycket väl, ackumulerat till staternas övriga åtaganden, vara både mycket och välfärdshotande.
Avslutningsvis refereras uppgifter från det Tyska Institutet för arbetsmarknadsforskning som visade att arbetslösheten bland de närmare 400.000 rumäner och bulgarer som vistas i Tyskland är 7,4 procent, att jämföra med riksgenomsnittet 7,7 procent och mycket lägre än för utlänningar i allmänhet 14,7 procent. Men jag tror att den som återger och åberopar dessa siffror i det kanske vällovliga syftet att gjuta olja på vågorna i fråga om fattigdomsinvandringen inte har förstått problemet. Det hjälper inte att, låt oss säga, två av tre bulgarer och rumäner arbetar flitigt. Det ger inte den tredje invandrade bulgaren eller rumänen rätt att med åberopande av sina landsmäns flit lyfta bidrag eller sitta utanför affären och tigga. Det gör folk förbannade att de ska sitta där, tränga sig in i vår privata sfär och ge oss dåligt samvete för att vi har råd att handla utan att ge pengar åt dem för att ska kunna sitta där istället för att arbeta. Gentemot det är toleransen lika förbannat noll! Mot det hjälper inte manipulerad statistik.
Det mesta talar för att fråga är om en feelgood-artikel som är ägnad att inför det förestående valet intala medborgarna, tillika väljarna, att det invandringsproblem som etablerade politiker förlorat kontrollen över inte finns. Så det som vi kan iaktta vid snart sagt varje butiks- eller tunnelbanenedgång finns inte. Om vi ändå ser det är vi intoleranta och orättvisa Det är rent av inbillning. Det är i alla fall av så liten omfattning att det saknar betydelse varför vi inte behöver bekymra oss om det - särskilt inte inför valet.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Krypterade polisnyheter
.
Aftonbladet publicerade torsdagen den 24 juli en stort uppslagen artikel om polisflykten. Med rubriken ”Tusen poliser redo att sluta” luftades missnöjet i poliskåren på ett helt uppslag. 2013 slutade 65 personer står det. Allt handlar om lönen enligt artikeln. Att någon av de 65 som slutade förra året skulle ha gjort det av något annat skäl än lönen finns inte på kartan.
Av i artikeln intervjuade polisers uttalanden kan man förstå att det finns missnöje med arbetets organisation, resursbrist osv. Men artikelns upplägg decimerar frågan till bara en lönefråga.
Men jag tror, trots att man nu bäddar för en löneförhöjning inom polisen, att det även finns andra skäl till att poliser slutar. Exempelvis att polisen inte är samma ädla arbetsplats som många tror när de söker sig till polisen.
Hur många poliser som är missnöjda med annat än lönen går det inte att läsa sig till. Inte heller kan man förvänta sig att poliser som slutar för att de störs av missmanagement eller korruption inom polisen basunerar ut det på gator och torg. Det sker ibland, men bara undantagsvis. Jag kan inte på rak arm erinra mig att jag hört talas om ett enda fall sedan Börje Lantto slutade och det måste väl nu vara cirka 30 år sedan Börje slog näven i bordet med buller och bång, därtill driven av korrupta inslag i poliskåren.
Med höjd lön kan man i viss mån kompensera för missnöje med annat. Exempel på sådant kan vara att polisresurser ofta tas i anspråk för politisk lekstuga. Eller missnöje med att politiker och/eller mutkolvar susar förbi i gräddfil och ”glöms bort” i utredningshögen. Det kan säkert väcka missnöje hos poliser som har sin rättsuppfattning intakt.
Det är ju väldigt bekvämt och lätt att åtgärda om missnöjet inom polisen bara är en lönefråga.
Alternativet att det finns desillusionerade poliser i stort antal, som flyr yrket därför att jobbet för många visat sig vara något helt annat än de höga ideal som fick dem att bli poliser, är ju inte lika lätt att fixa. Men för medborgarna, skattebetalarna, är det minst lika angeläget att det görs.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Aftonbladet publicerade torsdagen den 24 juli en stort uppslagen artikel om polisflykten. Med rubriken ”Tusen poliser redo att sluta” luftades missnöjet i poliskåren på ett helt uppslag. 2013 slutade 65 personer står det. Allt handlar om lönen enligt artikeln. Att någon av de 65 som slutade förra året skulle ha gjort det av något annat skäl än lönen finns inte på kartan.
Av i artikeln intervjuade polisers uttalanden kan man förstå att det finns missnöje med arbetets organisation, resursbrist osv. Men artikelns upplägg decimerar frågan till bara en lönefråga.
Men jag tror, trots att man nu bäddar för en löneförhöjning inom polisen, att det även finns andra skäl till att poliser slutar. Exempelvis att polisen inte är samma ädla arbetsplats som många tror när de söker sig till polisen.
Hur många poliser som är missnöjda med annat än lönen går det inte att läsa sig till. Inte heller kan man förvänta sig att poliser som slutar för att de störs av missmanagement eller korruption inom polisen basunerar ut det på gator och torg. Det sker ibland, men bara undantagsvis. Jag kan inte på rak arm erinra mig att jag hört talas om ett enda fall sedan Börje Lantto slutade och det måste väl nu vara cirka 30 år sedan Börje slog näven i bordet med buller och bång, därtill driven av korrupta inslag i poliskåren.
Med höjd lön kan man i viss mån kompensera för missnöje med annat. Exempel på sådant kan vara att polisresurser ofta tas i anspråk för politisk lekstuga. Eller missnöje med att politiker och/eller mutkolvar susar förbi i gräddfil och ”glöms bort” i utredningshögen. Det kan säkert väcka missnöje hos poliser som har sin rättsuppfattning intakt.
Det är ju väldigt bekvämt och lätt att åtgärda om missnöjet inom polisen bara är en lönefråga.
Alternativet att det finns desillusionerade poliser i stort antal, som flyr yrket därför att jobbet för många visat sig vara något helt annat än de höga ideal som fick dem att bli poliser, är ju inte lika lätt att fixa. Men för medborgarna, skattebetalarna, är det minst lika angeläget att det görs.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Cirkeln på väg att slutas för handel och jordbruk?
.
Några decennier har vi levt med varorna exponerade i hyllor från vilka kunderna själva plockar sina varor, i allt större affärer. Som i så mycket annat är det USA som visat vägen.
Metoden att visa varorna används för att den sänker kostnaderna och stimulerar försäljningen. Eller annorlunda uttryckt: den får kunderna att köpa även sådant de inte hade för avsikt att köpa eller ens behöver. Så effektiv är den att den får många att ”köpa för ingenting”, vilket naturligtvis är ett problem för handeln.
För att komma till rätta med dessa biverkningar har man inom detaljhandeln låst in dyrare varor och särskilt attraktiva, men ganska billiga, varor som exempelvis cigaretter. Det innebär ett steg tillbaka i riktning mot den traditionella handeln som fanns före varuhus och supermarkets.
I butiker som säljer lite dyrare varor har man gått längre. Flera affärer som jag har besökt under senare tid är till förväxling lik barndomens lanthandlar. Varorna är exponerade i glashyllor längs väggarna och i inglasade montrar i vilka kunderna kan se dem, men inte röra. När kunden vill köpa sker det via expediten bakom disken som försvinner in i rummet bakom, för att strax återvända med den efterfrågade varan.
Det är intressant, tycker jag, att lite drygt fem, eller nästan sex, decennier av impulser från efterkrigstidens USA tycks leda oss i riktning mot den handel vi hade innan alltihop började förändras.
I min barndom hade man redan hunnit gå ifrån systemet med mjölkflaskor av glas som återanvändes, till förmån för engångsförpackningarna som numera ödelägger jorden.
Jordbruket har förändrats, från små varierade åkerstycken till stora monokulturer som vi måste befara att leder till att för jordbruket nödvändiga pollinatörer som bin och humlor förlorar sin motståndskraft mot sjukdomar och äventyrar deras egen existens och därmed även människans förutsättningar för att bedriva jordbruk. Jag skulle inte bli hemskt förvånad om framtida forskningsrön och beprövad erfarenhet resulterar i att stora monokulturer inom en ganska snar framtid blir förbjudna under skyndsamma former. Naturen låter sig inte organiseras som ett stålverk eller någon annan sorts fabrik.
Nästan all livsmedelsproduktion har centraliserats med långa energiförbrukande transporter som följd.
Doften av färskt bröd kunde vi känna varje morgon i min barn- och ungdom. Många, de flesta(?), bakade dessutom sitt eget bröd och hade tid att göra det, trots ofta stora barnaskaror. Vi kunde även hämta färskt bröd från bageriet på morgonen. Det är ingen naturlag att man inte ska kunna göra det. I Syd- och Mellaneuropa kan man det alltjämt. Men i Sverige är det sällsynt.
När man gick till jobbet eller skolan kunde man känna doften från kafferosteriet uppfylla näsborrarna - så inte längre. Men en del verkar övergå till att rosta sitt kaffe själva, som man gjorde förr. Men jag kan inte uttala mig om huruvida det är en trend?
I min ungdom hade en arbetare råd med bil och hemmafru som finansierades med en lön. Idag förslår för många inte två löner.
I min barndom beställde vi livsmedel från affären. Springpojken körde hem varorna. Idag kämpar dubbelarbetande barnföräldrar för att få tiden att räcka till. Barnen ska hämtas och föras från dagis och resorna dit och till jobbet sker ofta i tidsödande bilköer. Inte så konstigt att nygamla lösningar som exempelvis ”Linas matkasse” ser dagens ljus.
Vi fick lära oss att laga mat hemma och i skolans hemkunskap. Dagens unga verkar bara få lära sig hur man handlar i gatuköket eller pizzerian, där de mjölkas av skräpmatindustrin. Det är den nya hjälplösheten.
Vi beställde läsk, öl och andra bryggeriprodukter från det lokala bryggeriet som arbetade med returglas. Drickabilen körde hem och bar in, tog med sig returglasen tillbaka. Idag släpar konsumenten hem tunga kassar även innehållande bryggeriprodukter, förpackade i plastflaskor som gör ett kort stopp i hemmet, på sin väg till plastöknen i Stilla Havet, eller något annat hav.
Om människan ska överleva måste vi ändra livsstil till ett mer naturnära sådant. Den destruktiva resursförbrukande amerikaniserade livsstilen måste sannolikt överges. Det känns som om det är på gång. Men kommer det att ske i tid? Och kommer människan att klara omställningen trots motstånd från industrin och en politik och byråkrati i symbios med industrin?
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Några decennier har vi levt med varorna exponerade i hyllor från vilka kunderna själva plockar sina varor, i allt större affärer. Som i så mycket annat är det USA som visat vägen.
Metoden att visa varorna används för att den sänker kostnaderna och stimulerar försäljningen. Eller annorlunda uttryckt: den får kunderna att köpa även sådant de inte hade för avsikt att köpa eller ens behöver. Så effektiv är den att den får många att ”köpa för ingenting”, vilket naturligtvis är ett problem för handeln.
För att komma till rätta med dessa biverkningar har man inom detaljhandeln låst in dyrare varor och särskilt attraktiva, men ganska billiga, varor som exempelvis cigaretter. Det innebär ett steg tillbaka i riktning mot den traditionella handeln som fanns före varuhus och supermarkets.
I butiker som säljer lite dyrare varor har man gått längre. Flera affärer som jag har besökt under senare tid är till förväxling lik barndomens lanthandlar. Varorna är exponerade i glashyllor längs väggarna och i inglasade montrar i vilka kunderna kan se dem, men inte röra. När kunden vill köpa sker det via expediten bakom disken som försvinner in i rummet bakom, för att strax återvända med den efterfrågade varan.
Det är intressant, tycker jag, att lite drygt fem, eller nästan sex, decennier av impulser från efterkrigstidens USA tycks leda oss i riktning mot den handel vi hade innan alltihop började förändras.
I min barndom hade man redan hunnit gå ifrån systemet med mjölkflaskor av glas som återanvändes, till förmån för engångsförpackningarna som numera ödelägger jorden.
Jordbruket har förändrats, från små varierade åkerstycken till stora monokulturer som vi måste befara att leder till att för jordbruket nödvändiga pollinatörer som bin och humlor förlorar sin motståndskraft mot sjukdomar och äventyrar deras egen existens och därmed även människans förutsättningar för att bedriva jordbruk. Jag skulle inte bli hemskt förvånad om framtida forskningsrön och beprövad erfarenhet resulterar i att stora monokulturer inom en ganska snar framtid blir förbjudna under skyndsamma former. Naturen låter sig inte organiseras som ett stålverk eller någon annan sorts fabrik.
Nästan all livsmedelsproduktion har centraliserats med långa energiförbrukande transporter som följd.
Doften av färskt bröd kunde vi känna varje morgon i min barn- och ungdom. Många, de flesta(?), bakade dessutom sitt eget bröd och hade tid att göra det, trots ofta stora barnaskaror. Vi kunde även hämta färskt bröd från bageriet på morgonen. Det är ingen naturlag att man inte ska kunna göra det. I Syd- och Mellaneuropa kan man det alltjämt. Men i Sverige är det sällsynt.
När man gick till jobbet eller skolan kunde man känna doften från kafferosteriet uppfylla näsborrarna - så inte längre. Men en del verkar övergå till att rosta sitt kaffe själva, som man gjorde förr. Men jag kan inte uttala mig om huruvida det är en trend?
I min ungdom hade en arbetare råd med bil och hemmafru som finansierades med en lön. Idag förslår för många inte två löner.
I min barndom beställde vi livsmedel från affären. Springpojken körde hem varorna. Idag kämpar dubbelarbetande barnföräldrar för att få tiden att räcka till. Barnen ska hämtas och föras från dagis och resorna dit och till jobbet sker ofta i tidsödande bilköer. Inte så konstigt att nygamla lösningar som exempelvis ”Linas matkasse” ser dagens ljus.
Vi fick lära oss att laga mat hemma och i skolans hemkunskap. Dagens unga verkar bara få lära sig hur man handlar i gatuköket eller pizzerian, där de mjölkas av skräpmatindustrin. Det är den nya hjälplösheten.
Vi beställde läsk, öl och andra bryggeriprodukter från det lokala bryggeriet som arbetade med returglas. Drickabilen körde hem och bar in, tog med sig returglasen tillbaka. Idag släpar konsumenten hem tunga kassar även innehållande bryggeriprodukter, förpackade i plastflaskor som gör ett kort stopp i hemmet, på sin väg till plastöknen i Stilla Havet, eller något annat hav.
Om människan ska överleva måste vi ändra livsstil till ett mer naturnära sådant. Den destruktiva resursförbrukande amerikaniserade livsstilen måste sannolikt överges. Det känns som om det är på gång. Men kommer det att ske i tid? Och kommer människan att klara omställningen trots motstånd från industrin och en politik och byråkrati i symbios med industrin?
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Vindkraften och verkligheten
.
Verkligheten och ekonomiska realiteter verkar nu vara på väg att knappa in på vindkraftens försprång. Länge susade vindkraften obehindrat framåt på ett bananskal smort av politiskt önsketänkande, mutor och omotiverade statsbidrag vilka kanske åtminstone delvis bör karaktäriseras som en sorts legaliserad stöld av skattemedel.
Med kontrollen över forskningsanslag hotades forskarvärlden till tystnad och olika myndigheter som kunde, och verkligen användes för att, trakassera energibolagen skapade våra politiker en konstgjord ekonomisk verklighet för vindkraften.
Vindkraften kunde bortse från höga kostnader för utbyggnad av elnäten som skyfflades på andra sektorer men som ändå till syvende och sist betalas av kunderna. Samma gällde för kostnader för tillhandahållande av reserveffekt för vindkraften. Liknande med förtur till inmatning på näten vid effektöverskott. Lagstiftning anpassades som skulle ge vindkraften rätt att ta sig fram med en förenklad tillståndsprocess som naturligtvis hade som syfte att kränka andra intressens rättssäkerhet.
Hur mycket har vindkraftens gynnare kostat skattebetalarna, tillika kundkollektivet? Mer eller mindre än maffians plundring av Telia och Vattenfall? Svaret är inte med nödvändighet självklart givet. I Telia och Vattenfall har maffian och deras samarbetspartners stulit stora värden i ett fåtal affärer. I dessa vet vi ännu inte slutkostnaden eftersom vi, framför allt i fallet Telia, inte vet vad som händer med rättigheterna när hittillsvarande korrumperade vänner förlorar makten eller förvandlas till fiender. Värdet av rättigheterna kan mycket väl bli noll när andra mutande teleoperatörer kliver in i Telias ställe och övertar konfiskerade nät. Ändå är jämförelsen med vindkraften värd att göras. I vindkraftens fall handlar det om otal aktörer, nätförstärkningsobjekt och vindkraftverk som ett mycket stort antal rättrådiga Bror Duktig-figurer drivit fram med myrstackens okritiska logik. Sådant brukar generera stora pengar med tiden. Särskilt om de inte särredovisas och därför inte kan spåras till rätt kostnadsbärare.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
Verkligheten och ekonomiska realiteter verkar nu vara på väg att knappa in på vindkraftens försprång. Länge susade vindkraften obehindrat framåt på ett bananskal smort av politiskt önsketänkande, mutor och omotiverade statsbidrag vilka kanske åtminstone delvis bör karaktäriseras som en sorts legaliserad stöld av skattemedel.
Med kontrollen över forskningsanslag hotades forskarvärlden till tystnad och olika myndigheter som kunde, och verkligen användes för att, trakassera energibolagen skapade våra politiker en konstgjord ekonomisk verklighet för vindkraften.
Vindkraften kunde bortse från höga kostnader för utbyggnad av elnäten som skyfflades på andra sektorer men som ändå till syvende och sist betalas av kunderna. Samma gällde för kostnader för tillhandahållande av reserveffekt för vindkraften. Liknande med förtur till inmatning på näten vid effektöverskott. Lagstiftning anpassades som skulle ge vindkraften rätt att ta sig fram med en förenklad tillståndsprocess som naturligtvis hade som syfte att kränka andra intressens rättssäkerhet.
Hur mycket har vindkraftens gynnare kostat skattebetalarna, tillika kundkollektivet? Mer eller mindre än maffians plundring av Telia och Vattenfall? Svaret är inte med nödvändighet självklart givet. I Telia och Vattenfall har maffian och deras samarbetspartners stulit stora värden i ett fåtal affärer. I dessa vet vi ännu inte slutkostnaden eftersom vi, framför allt i fallet Telia, inte vet vad som händer med rättigheterna när hittillsvarande korrumperade vänner förlorar makten eller förvandlas till fiender. Värdet av rättigheterna kan mycket väl bli noll när andra mutande teleoperatörer kliver in i Telias ställe och övertar konfiskerade nät. Ändå är jämförelsen med vindkraften värd att göras. I vindkraftens fall handlar det om otal aktörer, nätförstärkningsobjekt och vindkraftverk som ett mycket stort antal rättrådiga Bror Duktig-figurer drivit fram med myrstackens okritiska logik. Sådant brukar generera stora pengar med tiden. Särskilt om de inte särredovisas och därför inte kan spåras till rätt kostnadsbärare.
Södertälje söndagen den 27 juli 2014
Mikael Styrman
.
lördag 26 juli 2014
De religiöst laddade propagandakrigen
.
Varje dag matas vi med propaganda i media. Vanligtvis förklädda till nyheter.
Även på mailen pågår det ett propagandakrig. Det är just nu två sorters propaganda som överglänser allt annat. En kampanj går ut på att judarna och/eller Israel ligger bakom allt ont i världen. Att judarna styr allt mot ett bestämt mål och med en dold agenda. Dock är det en aning oklart mot vilket mål. Det tycks vara mot någon sorts lite oförklarat och ologiskt ondskans herravälde som kan sägas vara en mix mellan de onda krafterna i Läderlappen (Batman för dagens unga), Stålmannen och James Bond. Och just förebilderna som man associerar till säger nog en hel del om substansen i kampanjen.
Det är en sorts religionspolitisk propaganda som pågått i ett par tusen år - kanske ännu mer. Genom århundradens lopp har den fått, eller snarare använts till att få, enfaldiga människor att ställa till med de underligaste ting. Vår historia kantas av en till synes ändlös rad av judeförföljelser, den ena avskyvärdare än den andra. Men de har sällan eller aldrig uppstått spontant. Det har alltid funnits ondskefullt slödder i bakgrunden som dragit nytta av judeförföljelserna och som själva alltid kommer undan sitt ansvar för vad de ställt till med. Och så länge de kommer undan kommer förföljelserna naturligtvis att pågå.
Den andra förföljelsen som dominerar är muslimförföljelsen. Enligt den håller muslimerna på att ta över världen. Lyckligtvis vet vi varifrån den kampanjen emanerar och vilka krafter som producerar dumheterna. Efter det kalla krigets slut såg sig det militärindustriella komplexet om efter en fiende som kunde motivera komplexets existens. Det fick bli muslimerna. Och nu deltar den ena efter den andra nyttiga idioten i deras propagandakrig. Ett vanligt påstående, som förmodligen många försöker att dra nytta av, är att muslimerna håller på att ta över Sverige. Men så är det ju inte. Däremot håller svenska politiker, byråkrater och den verklighetsförnekande godhjärtade dumheten på att överlåta Sverige till muslimer, som om det finns för få muslimska länder i världen. Många ser förstås det och oroas av det. Men istället för att vända sin irritation, ilska och vanmakt mot de skyldiga riktar man den mot muslimerna som är oskyldiga till de svenska dumheterna.
Jag kan inte låta bli att associera till Mauritius dronter. De hade inga naturliga fiender och kunde därför varken flyga eller springa. De försökte bara lugnt gå undan när holländarna sprang ikapp dem, slog ihjäl och åt upp dem. Överensstämmelsen är förstås inte hundraprocentig. Men precis som dronterna försvarar inte svenskarna sig själva mot hotet. Man kan säga att svenskarna försvarar sig mot symptomen men gör inget åt sjukdomen.
Symptomen är, att det invandrar mycket människor från andra kulturer till Sverige och att svenskarnas kultur trängs undan av olika invandrade kulturer men, märk väl, genom åtgärder vidtagna av svenskar.
Sjukdomen är, att i en överbefolkad värld med kanske åtta miljarder människor, som uthålligt kanske kan föda två miljarder, tror godhjärtade verklighetsförnekande svenskar att alla världens problem kan lösas i Sverige och för att inte bete sig intolerant mot invandrare och potentiella invandrare undertrycker godhjärtade och verklighetsförnekande svenskar sin egen kultur.
Man behöver inte studera exempelvis muslimska länder särskilt mycket för att inse vad det kommer att betyda för kvinnans ställning i framtidens Sverige.
Men, som sagt, det är inte muslimerna som håller på att ta över Sverige. Det är svenskarna som håller på att lämpa över sitt land till muslimerna.
Om man ska bli frisk måste man behandla sjukdomen - inte symptomen. Om man vill stoppa islamiseringen av Sverige måste man därför agera mot de svenskar som genomför den - inte mot i sammanhanget ganska oskyldiga muslimer.
Men man uppfylls inte precis av hopp när man ser att den svenska idiotin sysselsätter sig med huruvida man kan kalla en kaka för negerboll eller om man kan sälja lakrits med hjälp av en logotyp föreställande en stiliserad negerpojke.
Vad sedan beträffar det globala problemet så innebär det att ungefär sex miljarder människor kommer att dö. Om det räcker med det har det gått bra. I värsta fall stryker hela mänskligheten med och naturen börjar om. I det långa loppet är det senare naturligtvis det enda troliga scenariot.
Södertälje söndagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
Varje dag matas vi med propaganda i media. Vanligtvis förklädda till nyheter.
Även på mailen pågår det ett propagandakrig. Det är just nu två sorters propaganda som överglänser allt annat. En kampanj går ut på att judarna och/eller Israel ligger bakom allt ont i världen. Att judarna styr allt mot ett bestämt mål och med en dold agenda. Dock är det en aning oklart mot vilket mål. Det tycks vara mot någon sorts lite oförklarat och ologiskt ondskans herravälde som kan sägas vara en mix mellan de onda krafterna i Läderlappen (Batman för dagens unga), Stålmannen och James Bond. Och just förebilderna som man associerar till säger nog en hel del om substansen i kampanjen.
Det är en sorts religionspolitisk propaganda som pågått i ett par tusen år - kanske ännu mer. Genom århundradens lopp har den fått, eller snarare använts till att få, enfaldiga människor att ställa till med de underligaste ting. Vår historia kantas av en till synes ändlös rad av judeförföljelser, den ena avskyvärdare än den andra. Men de har sällan eller aldrig uppstått spontant. Det har alltid funnits ondskefullt slödder i bakgrunden som dragit nytta av judeförföljelserna och som själva alltid kommer undan sitt ansvar för vad de ställt till med. Och så länge de kommer undan kommer förföljelserna naturligtvis att pågå.
Den andra förföljelsen som dominerar är muslimförföljelsen. Enligt den håller muslimerna på att ta över världen. Lyckligtvis vet vi varifrån den kampanjen emanerar och vilka krafter som producerar dumheterna. Efter det kalla krigets slut såg sig det militärindustriella komplexet om efter en fiende som kunde motivera komplexets existens. Det fick bli muslimerna. Och nu deltar den ena efter den andra nyttiga idioten i deras propagandakrig. Ett vanligt påstående, som förmodligen många försöker att dra nytta av, är att muslimerna håller på att ta över Sverige. Men så är det ju inte. Däremot håller svenska politiker, byråkrater och den verklighetsförnekande godhjärtade dumheten på att överlåta Sverige till muslimer, som om det finns för få muslimska länder i världen. Många ser förstås det och oroas av det. Men istället för att vända sin irritation, ilska och vanmakt mot de skyldiga riktar man den mot muslimerna som är oskyldiga till de svenska dumheterna.
Jag kan inte låta bli att associera till Mauritius dronter. De hade inga naturliga fiender och kunde därför varken flyga eller springa. De försökte bara lugnt gå undan när holländarna sprang ikapp dem, slog ihjäl och åt upp dem. Överensstämmelsen är förstås inte hundraprocentig. Men precis som dronterna försvarar inte svenskarna sig själva mot hotet. Man kan säga att svenskarna försvarar sig mot symptomen men gör inget åt sjukdomen.
Symptomen är, att det invandrar mycket människor från andra kulturer till Sverige och att svenskarnas kultur trängs undan av olika invandrade kulturer men, märk väl, genom åtgärder vidtagna av svenskar.
Sjukdomen är, att i en överbefolkad värld med kanske åtta miljarder människor, som uthålligt kanske kan föda två miljarder, tror godhjärtade verklighetsförnekande svenskar att alla världens problem kan lösas i Sverige och för att inte bete sig intolerant mot invandrare och potentiella invandrare undertrycker godhjärtade och verklighetsförnekande svenskar sin egen kultur.
Man behöver inte studera exempelvis muslimska länder särskilt mycket för att inse vad det kommer att betyda för kvinnans ställning i framtidens Sverige.
Men, som sagt, det är inte muslimerna som håller på att ta över Sverige. Det är svenskarna som håller på att lämpa över sitt land till muslimerna.
Om man ska bli frisk måste man behandla sjukdomen - inte symptomen. Om man vill stoppa islamiseringen av Sverige måste man därför agera mot de svenskar som genomför den - inte mot i sammanhanget ganska oskyldiga muslimer.
Men man uppfylls inte precis av hopp när man ser att den svenska idiotin sysselsätter sig med huruvida man kan kalla en kaka för negerboll eller om man kan sälja lakrits med hjälp av en logotyp föreställande en stiliserad negerpojke.
Vad sedan beträffar det globala problemet så innebär det att ungefär sex miljarder människor kommer att dö. Om det räcker med det har det gått bra. I värsta fall stryker hela mänskligheten med och naturen börjar om. I det långa loppet är det senare naturligtvis det enda troliga scenariot.
Södertälje söndagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
Likbilsjägare på Sveriges Radio
.
Sveriges Radio har åter lyckats pricka in åtminstone en sommarpratare som dör, om inte under inspelning av programmet så åtminstone strax innan eller efter sändning.
Likbilsjägarna på Sveriges Radio har skördat ännu en triumf.
Vem kan nu anklaga public service för att vara ointresserad av om någon lyssnar eller ej?
Södertälje lördagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
Sveriges Radio har åter lyckats pricka in åtminstone en sommarpratare som dör, om inte under inspelning av programmet så åtminstone strax innan eller efter sändning.
Likbilsjägarna på Sveriges Radio har skördat ännu en triumf.
Vem kan nu anklaga public service för att vara ointresserad av om någon lyssnar eller ej?
Södertälje lördagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
Terrorparasiterna
.
Den här gången är det Norges tur att få mycket av tillvaron omkullkastad av ett mycket diffust terrorlarm. Det går naturligtvis inte att veta - ännu - om det finns någon substans i de påstådda hoten. Men oavsett hur det är med den saken har våra politiker låtit bygga upp en så stor industri som lever på terrorhoten att de har kommit för att stanna. Och ända har de många säkerhetskontrollerna som krånglar till vår tillvaro så låg effektivitet att flertalet inte skulle hitta ett järnspett i en huggorm.
De är bättre på att gömma - gömma arbetslöshet. Det är därför de finns.
Men nu när politikerna med sina kompisar byggt upp säkerhetsindustrin till att bli en parallell till, och delvis i symbios med, det militärindustriella komplexet, kommer terrorlarmen att behövas. När man ropat ”vargen kommer” tillräckligt många gånger kommer det att bli nödvändigt för industrin att själva aktivera en och annan kalsongbombare. Dessa kommer, i framtiden, polisen att utreda mycket oengagerat. Få poliser och åklagare kommer att vilja trampa på en politisk mina. Och politikerna kommer att visa sig ha mer gemensamt med säkerhetsindustrin än med väljarna. Väljarna är bara ett demokratiskt alibi medan säkerhetsindustrin är en födkrok.
Södertälje lördagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
Den här gången är det Norges tur att få mycket av tillvaron omkullkastad av ett mycket diffust terrorlarm. Det går naturligtvis inte att veta - ännu - om det finns någon substans i de påstådda hoten. Men oavsett hur det är med den saken har våra politiker låtit bygga upp en så stor industri som lever på terrorhoten att de har kommit för att stanna. Och ända har de många säkerhetskontrollerna som krånglar till vår tillvaro så låg effektivitet att flertalet inte skulle hitta ett järnspett i en huggorm.
De är bättre på att gömma - gömma arbetslöshet. Det är därför de finns.
Men nu när politikerna med sina kompisar byggt upp säkerhetsindustrin till att bli en parallell till, och delvis i symbios med, det militärindustriella komplexet, kommer terrorlarmen att behövas. När man ropat ”vargen kommer” tillräckligt många gånger kommer det att bli nödvändigt för industrin att själva aktivera en och annan kalsongbombare. Dessa kommer, i framtiden, polisen att utreda mycket oengagerat. Få poliser och åklagare kommer att vilja trampa på en politisk mina. Och politikerna kommer att visa sig ha mer gemensamt med säkerhetsindustrin än med väljarna. Väljarna är bara ett demokratiskt alibi medan säkerhetsindustrin är en födkrok.
Södertälje lördagen den 26 juli 2014
Mikael Styrman
.
onsdag 23 juli 2014
Maffiastatens skenbara ineffektivitet
.
Länge har jag förundrat mig över parkeringsproblemen i framför allt Stockholm och kommunens och statens tafatta hantering av dem. Eller man skulle kunna säga parkeringsproblemen på Östermalm eftersom det är där saker och ting ställts på sin spets, även om andra områden smittats efter hand. Jag skriver Östermalm nedan därför att det ju är Sveriges tydligast koncentrerade psykopatreservat. Men det är ju naturligtvis applicerbart även på andra områden.
Parkeringsproblemen skapas av kommunens vilja att begränsa antalet bilar på Östermalm och kommunens samtidiga önskan att stadsdelen, handeln och näringslivet ska blomstra. Resultatet känner vi alla till: Omöjligt att parkera eftersom det inte finns några parkeringsplatser. Nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla dubbelparkerade bilar.
För alla dessa dubbelparkeringar svarar ett mycket litet antal bilister som har ett läggningsfel, ett lyte, som innebär att de skiter fullständigt i hur det går för alla andra, så länge det går bra för dem själva. Stat och kommun har, förmodligen avsiktligt, skött, eller snarare misskött, denna fråga på ett skenbart mycket tafatt sätt. Lapplisor har lappat felparkerade bilar. Men dubbelparkerade bilar och, tror jag, vissa andra specialfall har varit en polisiär angelägenhet och polisen i Stockholm har många uppgifter som har betydligt högre prioritet. De som trots stat och kommuns ansträngningar att låta bli att peta i problemet ändå har lyckats dra på sig ansenliga mängder parkeringsböter har inte behövt betala dem. Jag har inte tagit reda på siffran men uppgifter om miljarder i obetalda parkeringsböter figurerar i media.
Så fungerar en maffiastat. Den som har rätt relation till ledande politiker och tjänstemän kan göra som han eller hon finner för gott och behöver inte oroa sig för några konsekvenser. Mot Kreti och Pleti slår systemet desto hårdare.
Under Gulfkriget, när George Bush Sr uppmanade träskaraber och kurder att resa sig mot Saddam Hussein, för att sedan lämna dem i sticket och överlämna åt Saddam att mörda dem, var jag till Teneriffa. Det är med andra ord ca 24 år sedan. Då var beläggningen på turistanläggningarna så låg som 15% därför att krigspropagandan i tidningarna gjorde att svenskar och andra var oroliga för att det skulle vara en bomb ombord på 12:10-planet till Borlänge och andra helt ointressanta flyglinjer. Nåja, George W Bush reparerade ju pappas misstag senare genom att fullständigt ödelägga Irak och skriva in sig själv i historieböckerna som en av de större skitstövlar som har trampat den här jorden.
Redan då hade man en mycket enkel och effektiv metod för att hålla efter felparkerare i Puerto de la Cruz. Här nedan återgiven fritt ur minnet. Felparkerade bilar klampades omedelbart. Klamparna demonterades när böterna betalats. Efter en stund, förmodligen så snart man hann, kom en bärgare och hämtade klampade bilar till ett uppsamlingsställe utanför city, till vilket man fick ta sig för egen maskin för att där lösa ut bilen. Bärgaren gick i skytteltrafik. De felparkerade bilarna var många, men Av. de Cristobal Colon var hela tiden framkomlig. Och inga berg av obetalda böter ansamlades.
Och nu 24 år senare låtsas den Svenska maffiastaten göra något åt problemet. Jag säger låtsas för man gör egentligen inte det. Man gör ett dyrt, krångligt och ineffektivt system vars ledstjärna och rättesnöre är rättsröta och korruption. Även det nya systemet är nämligen designat för att psykopaterna ska kunna fortsätta att passera genom maskorna medan systemet kommer att slå oerhört hårt mot vanligt folk som har otur eller slarvar någon enstaka gång. Den maffiatrogna pressen kommer förmodligen att dra sitt strå till stacken för att inbilla allmänheten att problemet är löst och att lösningen drabbar allmänheten någotsånär jämlikt samt kommer att med moraliskt uppbyggande floskler påminna allmänheten om det viktiga i att syndare straffas för att samhället ska fungera. Politiker- och tjänstemannapsykopaternas kompisar kommer att fortsätta att susa förbi i gräddfil. Politikerna kommer att hänvisa till kronofogden som blir satta att sköta detta. Luttrade och därför oengagerade tjänstemän på lägre nivå kommer att beklaga att de gör sitt bästa men att resurserna inte räcker till.
Det kan se ineffektivt ut för en utomstående betraktare som inte är bekant med hur det offentliga Sverige jobbar. Men det är det inte. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Det är istället selektivt. De som har rätt kontakter och beteende ska belönas och övriga ska pryglas och med beteende syftar jag inte på felparkering. Det är inget misstag. Det ska vara så. Det är maffiastatens modus operandi.
Södertälje onsdagen den 23 juli 2014
Mikael Styrman
.
Länge har jag förundrat mig över parkeringsproblemen i framför allt Stockholm och kommunens och statens tafatta hantering av dem. Eller man skulle kunna säga parkeringsproblemen på Östermalm eftersom det är där saker och ting ställts på sin spets, även om andra områden smittats efter hand. Jag skriver Östermalm nedan därför att det ju är Sveriges tydligast koncentrerade psykopatreservat. Men det är ju naturligtvis applicerbart även på andra områden.
Parkeringsproblemen skapas av kommunens vilja att begränsa antalet bilar på Östermalm och kommunens samtidiga önskan att stadsdelen, handeln och näringslivet ska blomstra. Resultatet känner vi alla till: Omöjligt att parkera eftersom det inte finns några parkeringsplatser. Nästan omöjligt att ta sig fram på grund av alla dubbelparkerade bilar.
För alla dessa dubbelparkeringar svarar ett mycket litet antal bilister som har ett läggningsfel, ett lyte, som innebär att de skiter fullständigt i hur det går för alla andra, så länge det går bra för dem själva. Stat och kommun har, förmodligen avsiktligt, skött, eller snarare misskött, denna fråga på ett skenbart mycket tafatt sätt. Lapplisor har lappat felparkerade bilar. Men dubbelparkerade bilar och, tror jag, vissa andra specialfall har varit en polisiär angelägenhet och polisen i Stockholm har många uppgifter som har betydligt högre prioritet. De som trots stat och kommuns ansträngningar att låta bli att peta i problemet ändå har lyckats dra på sig ansenliga mängder parkeringsböter har inte behövt betala dem. Jag har inte tagit reda på siffran men uppgifter om miljarder i obetalda parkeringsböter figurerar i media.
Så fungerar en maffiastat. Den som har rätt relation till ledande politiker och tjänstemän kan göra som han eller hon finner för gott och behöver inte oroa sig för några konsekvenser. Mot Kreti och Pleti slår systemet desto hårdare.
Under Gulfkriget, när George Bush Sr uppmanade träskaraber och kurder att resa sig mot Saddam Hussein, för att sedan lämna dem i sticket och överlämna åt Saddam att mörda dem, var jag till Teneriffa. Det är med andra ord ca 24 år sedan. Då var beläggningen på turistanläggningarna så låg som 15% därför att krigspropagandan i tidningarna gjorde att svenskar och andra var oroliga för att det skulle vara en bomb ombord på 12:10-planet till Borlänge och andra helt ointressanta flyglinjer. Nåja, George W Bush reparerade ju pappas misstag senare genom att fullständigt ödelägga Irak och skriva in sig själv i historieböckerna som en av de större skitstövlar som har trampat den här jorden.
Redan då hade man en mycket enkel och effektiv metod för att hålla efter felparkerare i Puerto de la Cruz. Här nedan återgiven fritt ur minnet. Felparkerade bilar klampades omedelbart. Klamparna demonterades när böterna betalats. Efter en stund, förmodligen så snart man hann, kom en bärgare och hämtade klampade bilar till ett uppsamlingsställe utanför city, till vilket man fick ta sig för egen maskin för att där lösa ut bilen. Bärgaren gick i skytteltrafik. De felparkerade bilarna var många, men Av. de Cristobal Colon var hela tiden framkomlig. Och inga berg av obetalda böter ansamlades.
Och nu 24 år senare låtsas den Svenska maffiastaten göra något åt problemet. Jag säger låtsas för man gör egentligen inte det. Man gör ett dyrt, krångligt och ineffektivt system vars ledstjärna och rättesnöre är rättsröta och korruption. Även det nya systemet är nämligen designat för att psykopaterna ska kunna fortsätta att passera genom maskorna medan systemet kommer att slå oerhört hårt mot vanligt folk som har otur eller slarvar någon enstaka gång. Den maffiatrogna pressen kommer förmodligen att dra sitt strå till stacken för att inbilla allmänheten att problemet är löst och att lösningen drabbar allmänheten någotsånär jämlikt samt kommer att med moraliskt uppbyggande floskler påminna allmänheten om det viktiga i att syndare straffas för att samhället ska fungera. Politiker- och tjänstemannapsykopaternas kompisar kommer att fortsätta att susa förbi i gräddfil. Politikerna kommer att hänvisa till kronofogden som blir satta att sköta detta. Luttrade och därför oengagerade tjänstemän på lägre nivå kommer att beklaga att de gör sitt bästa men att resurserna inte räcker till.
Det kan se ineffektivt ut för en utomstående betraktare som inte är bekant med hur det offentliga Sverige jobbar. Men det är det inte. Tvärtom skulle jag vilja påstå. Det är istället selektivt. De som har rätt kontakter och beteende ska belönas och övriga ska pryglas och med beteende syftar jag inte på felparkering. Det är inget misstag. Det ska vara så. Det är maffiastatens modus operandi.
Södertälje onsdagen den 23 juli 2014
Mikael Styrman
.
måndag 21 juli 2014
Maffian förskjuter fokus?
.
I SvD har vi sedan några dagar kunnat läsa om hur tyskarna trodde sig ha hittat en rysk mullvad i sin säkerhetstjänst. Men mullvaden visade sig vara amerikansk. Det väckte berättigad upprördhet hos de tyska ”bundsförvanterna”.
Men USA svarar inte på den tyska upprördheten. Istället skjuts ett civilflygplan ned under oklara omständigheter i östra Ukraina.
Världen av idag hade varit en betydligt behagligare plats att leva på om man hade kunnat känna sig övertygad om att det Malaysiska planet inte blev nedskjutet av amerikanska psykopater för att förflytta fokus från besvärande spionageavslöjanden.
Det skulle naturligtvis inte höra till de värsta skurkstreck de ägnat sig åt. Nu finns det väl ännu inga kända belägg för att det är på det sättet. Och om det fanns sådana belägg vore det långt ifrån säkert att de skulle leta sig in i den svenska av USA-maffian kontrollerade pressen. Men, som sagt, det hade varit trevligare om man hade kunnat utesluta att någon av de många hemliga amerikanska organisationerna som ingen kan kontrollera har skjutit ned planet för att flytta fokus.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
I SvD har vi sedan några dagar kunnat läsa om hur tyskarna trodde sig ha hittat en rysk mullvad i sin säkerhetstjänst. Men mullvaden visade sig vara amerikansk. Det väckte berättigad upprördhet hos de tyska ”bundsförvanterna”.
Men USA svarar inte på den tyska upprördheten. Istället skjuts ett civilflygplan ned under oklara omständigheter i östra Ukraina.
Världen av idag hade varit en betydligt behagligare plats att leva på om man hade kunnat känna sig övertygad om att det Malaysiska planet inte blev nedskjutet av amerikanska psykopater för att förflytta fokus från besvärande spionageavslöjanden.
Det skulle naturligtvis inte höra till de värsta skurkstreck de ägnat sig åt. Nu finns det väl ännu inga kända belägg för att det är på det sättet. Och om det fanns sådana belägg vore det långt ifrån säkert att de skulle leta sig in i den svenska av USA-maffian kontrollerade pressen. Men, som sagt, det hade varit trevligare om man hade kunnat utesluta att någon av de många hemliga amerikanska organisationerna som ingen kan kontrollera har skjutit ned planet för att flytta fokus.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
Northland söker sig till Pajala
.
SvD Näringsliv skriver idag att Northland, i samband med fortsatta neddragningar, flyttar administrativa tjänster från Luleå till Pajala.
Jag tycker att det har gått ganska bra om de redan fanns i Luleå. Med tanke på hur Northland annars har fungerat kunde man ha förväntat sig att tjänsterna inte skulle finnas i Luleå utan snarare i Juan-les-Pins, eftersom det nu är sommar och allt.
Då skulle de ha kunnat kalla filialen:
Folksam - Juan-les-Pins.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
SvD Näringsliv skriver idag att Northland, i samband med fortsatta neddragningar, flyttar administrativa tjänster från Luleå till Pajala.
Jag tycker att det har gått ganska bra om de redan fanns i Luleå. Med tanke på hur Northland annars har fungerat kunde man ha förväntat sig att tjänsterna inte skulle finnas i Luleå utan snarare i Juan-les-Pins, eftersom det nu är sommar och allt.
Då skulle de ha kunnat kalla filialen:
Folksam - Juan-les-Pins.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
Politikerbarnen och branden, om fortsättningen
.
(Svar till Anonym kommentar till inlägget ”Ett slag i luften mot bostadsinbrotten”.)
Ingen har ännu sett slutet på historien.
Det har nämligen inte utspelat sig än.
Det jag kan göra är redogöra för vad som har skett hittills och jag är naturligtvis beklämd över att inte ha skrivit det ännu.
Men, för att skriva resten, av det som hittills utspelat sig, på ett initierat sätt, måste jag ägna mig åt ganska omfattande studier av manipulerade, förvanskade, domstolsprotokoll. Att läsa om hur de som ska upprätthålla rättstryggheten i landet utgörs av bedragare, förfalskare och annat av maffian kontrollerat slödder är väldigt betungande för mig. Jag uppfylls ännu av raseri när jag konfronteras med det och samtidigt tycker jag på något sätt synd om dessa ynkliga stackare som uppehåller sig på svenska domstolar och där begår brott och sätter vårt rättsväsende ur spel. Tänk att leva sitt liv falskeligen upphöjda, fifflande och myglande på domstolar, i skräck för den dag då man ska kläs av och bli offentligt bespottad…
Jag ska naturligtvis berätta färdigt och jag tror att det är viktigt att man drar fram den här skiten och dessa äckel i ljuset. Men jag måste förhålla mig försiktigt till detta slödder och deras gärningar så att de inte helt tar över mitt liv. Och visst, det hjälper lite att kalla dem för äckel och avisera att många fler snart kommer att se dem som sådana, välförtjänt, men det löser inte problemet.
Hur många som kommer att läsa och förstå vet jag naturligtvis inte men jag tror att det är viktigt att jag skriver. Jag borde ju driva min verksamhet som, om det ursäktas att jag säger det själv, var en de mest kreativt och framsynt drivna eldistributionsverksamheterna i landet, med en driftsäkerhet som, trots lägre priser och extremt höga advokatkostnader med mera för att värja verksamheten mot maffian, ändå var helt överlägsen de av maffian kontrollerade. Istället drivs verksamheten idag av odugligt kriminellt slödder. Det är naturligtvis ingen bra ordning och den måste vi naturligtvis ändra på därför att utvecklingen är hopplös i alla områden där maffian tar över, deras slödder upplyfts och dugande människor berövas sin framtidstro och skapandekraft.
Om vårt samhälle ska överleva och utvecklas väl måste vi trycka tillbaka slöddret i de gropar som de krupit upp ifrån eller på annat sätt befria oss från dem. Det är allas vårt ansvar. Synd bara att så få känner sig manade att axla det.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
(Svar till Anonym kommentar till inlägget ”Ett slag i luften mot bostadsinbrotten”.)
Ingen har ännu sett slutet på historien.
Det har nämligen inte utspelat sig än.
Det jag kan göra är redogöra för vad som har skett hittills och jag är naturligtvis beklämd över att inte ha skrivit det ännu.
Men, för att skriva resten, av det som hittills utspelat sig, på ett initierat sätt, måste jag ägna mig åt ganska omfattande studier av manipulerade, förvanskade, domstolsprotokoll. Att läsa om hur de som ska upprätthålla rättstryggheten i landet utgörs av bedragare, förfalskare och annat av maffian kontrollerat slödder är väldigt betungande för mig. Jag uppfylls ännu av raseri när jag konfronteras med det och samtidigt tycker jag på något sätt synd om dessa ynkliga stackare som uppehåller sig på svenska domstolar och där begår brott och sätter vårt rättsväsende ur spel. Tänk att leva sitt liv falskeligen upphöjda, fifflande och myglande på domstolar, i skräck för den dag då man ska kläs av och bli offentligt bespottad…
Jag ska naturligtvis berätta färdigt och jag tror att det är viktigt att man drar fram den här skiten och dessa äckel i ljuset. Men jag måste förhålla mig försiktigt till detta slödder och deras gärningar så att de inte helt tar över mitt liv. Och visst, det hjälper lite att kalla dem för äckel och avisera att många fler snart kommer att se dem som sådana, välförtjänt, men det löser inte problemet.
Hur många som kommer att läsa och förstå vet jag naturligtvis inte men jag tror att det är viktigt att jag skriver. Jag borde ju driva min verksamhet som, om det ursäktas att jag säger det själv, var en de mest kreativt och framsynt drivna eldistributionsverksamheterna i landet, med en driftsäkerhet som, trots lägre priser och extremt höga advokatkostnader med mera för att värja verksamheten mot maffian, ändå var helt överlägsen de av maffian kontrollerade. Istället drivs verksamheten idag av odugligt kriminellt slödder. Det är naturligtvis ingen bra ordning och den måste vi naturligtvis ändra på därför att utvecklingen är hopplös i alla områden där maffian tar över, deras slödder upplyfts och dugande människor berövas sin framtidstro och skapandekraft.
Om vårt samhälle ska överleva och utvecklas väl måste vi trycka tillbaka slöddret i de gropar som de krupit upp ifrån eller på annat sätt befria oss från dem. Det är allas vårt ansvar. Synd bara att så få känner sig manade att axla det.
Södertälje måndagen den 21 juli 2014
Mikael Styrman
.
söndag 20 juli 2014
Finansieringen av terrorverksamhet
.
I Dagens Nyheter den 23 juni kunde vi läsa om hur terrororganisationer som Isis finansierar sin verksamhet. Och det är en diger lista av grovt brottslig verksamhet. Säkert är det till stora delar sant. Men det är ändå bara en tillrättalagd bild - en i bästa fall naiv verklighetsbeskrivning. En i sämre fall delvis lögnaktig och propagandistisk bild utmålad för att behaga den grova organiserade brottsligheten i framför allt västvärlden.
En före detta gerillasoldat, eller motståndsman, berättade för mig om sin tillvaro som ung frihetskämpe. Han hade själv lyckats ta sig ur sin, åtminstone i det långa loppet, inte allt för hälsosamma tillvaro. Så bra har det inte gått för alla. Många av hans kamrater har också slutat som frihetskämpar, men som han själv uttryckte det, vet de inte själva om det….
Vissa dagar sköt de med raketgevär och liknande, lådvis med missiler, från morgon till kväll. Själva skulle de inte haft råd att köpa en enda av dessa missiler. Men tillgången var till synes obegränsad. Varifrån kom då dessa exklusiva vapen och deras dyrbara ammunition? Han visste inte. Läser man den politiskt korrekta svenska pressen kommer finansieringen från olika avlägsna länder i arabvärlden. Kanske kommer också en del därifrån. Men den stora motorn som driver alla dessa konflikter är naturligtvis pengar. Möjligheten att tjäna pengar på konflikter. Det möjliggörs av alla mutade politiker och inköpare av försvarsmaterial som skapar enorma vinster inom döds- och förstörelseindustrin genom att låta sina skattebetalare betala grova överpriser.
Minsta barn kan räkna ut, att om en toalettsits till en B52:a kan kosta 25.000 kr har tillverkaren råd att dela ut några gratis om det främjar försäljningen. Om man delar ut lite raketgevär och annat smågodis åt befrielserörelser eller banditorganisationer spelar ingen roll i sammanhanget - för profitören - ur kostnadssynpunkt. Men genom att göra det tvingar man regeringar, ofta bara bestående av andra busar, att köpa förstörelseutrustning till höga priser, med god marginal, vilket bekostar hela cirkusen. Och våra politiskt korrekta media springer den grova organiserade brottslighetens och dödsindustrins ärenden med sina tillrättalagda och vilseledande förklaringar.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
I Dagens Nyheter den 23 juni kunde vi läsa om hur terrororganisationer som Isis finansierar sin verksamhet. Och det är en diger lista av grovt brottslig verksamhet. Säkert är det till stora delar sant. Men det är ändå bara en tillrättalagd bild - en i bästa fall naiv verklighetsbeskrivning. En i sämre fall delvis lögnaktig och propagandistisk bild utmålad för att behaga den grova organiserade brottsligheten i framför allt västvärlden.
En före detta gerillasoldat, eller motståndsman, berättade för mig om sin tillvaro som ung frihetskämpe. Han hade själv lyckats ta sig ur sin, åtminstone i det långa loppet, inte allt för hälsosamma tillvaro. Så bra har det inte gått för alla. Många av hans kamrater har också slutat som frihetskämpar, men som han själv uttryckte det, vet de inte själva om det….
Vissa dagar sköt de med raketgevär och liknande, lådvis med missiler, från morgon till kväll. Själva skulle de inte haft råd att köpa en enda av dessa missiler. Men tillgången var till synes obegränsad. Varifrån kom då dessa exklusiva vapen och deras dyrbara ammunition? Han visste inte. Läser man den politiskt korrekta svenska pressen kommer finansieringen från olika avlägsna länder i arabvärlden. Kanske kommer också en del därifrån. Men den stora motorn som driver alla dessa konflikter är naturligtvis pengar. Möjligheten att tjäna pengar på konflikter. Det möjliggörs av alla mutade politiker och inköpare av försvarsmaterial som skapar enorma vinster inom döds- och förstörelseindustrin genom att låta sina skattebetalare betala grova överpriser.
Minsta barn kan räkna ut, att om en toalettsits till en B52:a kan kosta 25.000 kr har tillverkaren råd att dela ut några gratis om det främjar försäljningen. Om man delar ut lite raketgevär och annat smågodis åt befrielserörelser eller banditorganisationer spelar ingen roll i sammanhanget - för profitören - ur kostnadssynpunkt. Men genom att göra det tvingar man regeringar, ofta bara bestående av andra busar, att köpa förstörelseutrustning till höga priser, med god marginal, vilket bekostar hela cirkusen. Och våra politiskt korrekta media springer den grova organiserade brottslighetens och dödsindustrins ärenden med sina tillrättalagda och vilseledande förklaringar.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Ett slag i luften mot bostadsinbrotten
.
Alliansen gjorde i slutet av juni ett förtvivlat försök att komma till rätta med ett av sina många tillkortakommanden på juridikens område. Man aviserade skärpta straff för inbrott, för att komma till rätta med att polisen inte lyckas klara upp inbrotten.
Jag såg i DN, vid samma tid, att Jerszy Sarnecki är starkt kritisk till detta populistiska förslag. Han tror att det blir verkningslöst. Jag är böjd att hålla med honom.
Inte strafflängdens fel
Det är naturligtvis inte för korta straff som är anledningen till att polisen inte klarar upp inbrotten. Förklaringen är istället en delvis dysfunktionell polisorganisation. Att polisen saknar kompetens att klara upp inbrotten, eller inte riktar in tillräckliga resurser mot att klara upp bostadsinbrott, beror antingen på inkompetens på en eller flera nivåer inom polisen, eller på att resurserna används till annat.
Om något prioriteras upp måste annat prioriteras ned
När man nu skärper straffen för bostadsinbrott är det i akt och mening att få polisen att prioritera om. Inte helt fel tänkt således, men ändå fel. Om målsättningen inte är högre för polis och rättsväsende än att bara vissa typer av brott ska kunna klaras upp, medan resten ska lämnas därhän, kan det fungera. Resonemanget bygger ju på att inte alla brott ska klaras upp. Resurser ska flyttas över till bostadsinbrott och något annat område ska överges. I så fall klaras de brottstyper upp som är dagsaktuella, antingen genom den aktuella debatten i media, eller som nu, till följd av det förestående valet.
Dunkelt motiv
Förslaget är med andra ord inte ägnat att sätta stopp för bostadsinbrotten. Det är istället ägnat att vinna valet.
Inkompetent politisk styrning
Det är ett hån mot väljarna att inte politikerna får polisen att fungera som annat än en brandkår som sätts in mot den senaste brandhärden.
Politisk lek och egotrippande förbrukar resurserna
Att polisen inte fungerar är inte så konstigt mot bakgrund av att så mycket resurser sätts in i form av Window-dressing, för att hålla skenet uppe, leka toppmöte, ta polisresurser i anspråk för allehanda trams för att manifestera att politikerna ”gör något” på andra områden osv. Alldeles för mycket polisresurser tas i anspråk för politiska jippon, alldeles för mycket resurser går åt för att klara ut exempelvis genusfrågor och vilken sexuell läggning polisen bör ha. Alldeles för lite går åt till att klara ut mutor och andra grova organiserade brott i den offentliga förvaltningen och inom politiken. Trots allt är det ju där de stora pengarna försvinner och den offentliga verksamheten undergrävs.
Alliansen saknar juridisk och moralisk kompass…
Det alliansen skulle gjort under sina åtta år vid makten är naturligtvis att stoppa förfallet som pågått under lång tid före dess tillträde, sluta tillsätta politiskt lojala ordbajsare istället för yrkesmän. Andra saker som man kunde gjort är stoppa den improduktiva narkotikabekämpningen som bara leder till brist, högre priser på gatan, högre vinster hos de som betalar de politiska mutorna och fler bostadsinbrott. Det är överpriserna på knark som driver bostadsinbrotten, i en tilltagande konkurrens med importerad brottslighet.
…och likaså kriminalvårdskompass
En annan sak som alliansen kunde gjort är att få kriminalvården att fungera så som de många vackra politiska orden utlovat. Nu fungerar det snarare så, att kriminalvården slår sönder tillvaron för den som hamnar i fängelse så att endast en kriminell tillvaro återstår. Få, eller inga, reella möjligheter till återanpassning i samhället erbjuds den som är kriminell, eller eljest döms i våra ofta politiska domstolar - endast potemkinkulisser. Allt med det outtalade syftet att förse kriminalvården med tillräckligt mycket klienter för att säkra jobb och budget.
Alliansen följer USA in i döden
Eftersom ledande borgerliga politiker och högre tjänstemän i Sverige alltid följer USA med samma lust som en haj följer en ensamseglare på havet, är det svårt att svära sig fri från misstanken att ett andra syfte är att implementera den amerikanska synen på kriminalvård. Den som innebär att kriminalvård som straff betonas, gärna evigt sådant. En syn som orsakar så höga kriminalvårds- och sociala kostnader i USA att hela landet håller på att duka under. Lagens bokstav kräver, fritt ur minnet, att man låser in kriminella slutgiltigt i och med tredje resan - även för mindre brott. En metod som sannolikt kommer att leda till omfattande amnestier när den intoleranta målsättningen och den ekonomiska verkligheten inte följs åt. Det ligger nära till hands att misstänka att sådana amnestier, när de väl inträffar, kommer att ske tämligen ogenomtänkt och panikartat med tydliga kontraproduktiva effekter som följd. Efter hand som allt fler counties, städer och delstater blir konkursmässiga tilltar behovet av amnestier för att minska kriminalvårdskostnaderna. Man behöver inte vara någon större Einstein för att räkna ut vad det kommer att innebära för det amerikanska samhället. Åtminstone för de amerikaner som inte har möjlighet att för egna eller andras pengar hålla sig med en egen liten armé för sitt eget beskydd samt för de som inte har möjlighet att bo i ”gated communities”.
Alliansen följer USA in i döden - USA:s död, vår död och sin egen död.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Alliansen gjorde i slutet av juni ett förtvivlat försök att komma till rätta med ett av sina många tillkortakommanden på juridikens område. Man aviserade skärpta straff för inbrott, för att komma till rätta med att polisen inte lyckas klara upp inbrotten.
Jag såg i DN, vid samma tid, att Jerszy Sarnecki är starkt kritisk till detta populistiska förslag. Han tror att det blir verkningslöst. Jag är böjd att hålla med honom.
Inte strafflängdens fel
Det är naturligtvis inte för korta straff som är anledningen till att polisen inte klarar upp inbrotten. Förklaringen är istället en delvis dysfunktionell polisorganisation. Att polisen saknar kompetens att klara upp inbrotten, eller inte riktar in tillräckliga resurser mot att klara upp bostadsinbrott, beror antingen på inkompetens på en eller flera nivåer inom polisen, eller på att resurserna används till annat.
Om något prioriteras upp måste annat prioriteras ned
När man nu skärper straffen för bostadsinbrott är det i akt och mening att få polisen att prioritera om. Inte helt fel tänkt således, men ändå fel. Om målsättningen inte är högre för polis och rättsväsende än att bara vissa typer av brott ska kunna klaras upp, medan resten ska lämnas därhän, kan det fungera. Resonemanget bygger ju på att inte alla brott ska klaras upp. Resurser ska flyttas över till bostadsinbrott och något annat område ska överges. I så fall klaras de brottstyper upp som är dagsaktuella, antingen genom den aktuella debatten i media, eller som nu, till följd av det förestående valet.
Dunkelt motiv
Förslaget är med andra ord inte ägnat att sätta stopp för bostadsinbrotten. Det är istället ägnat att vinna valet.
Inkompetent politisk styrning
Det är ett hån mot väljarna att inte politikerna får polisen att fungera som annat än en brandkår som sätts in mot den senaste brandhärden.
Politisk lek och egotrippande förbrukar resurserna
Att polisen inte fungerar är inte så konstigt mot bakgrund av att så mycket resurser sätts in i form av Window-dressing, för att hålla skenet uppe, leka toppmöte, ta polisresurser i anspråk för allehanda trams för att manifestera att politikerna ”gör något” på andra områden osv. Alldeles för mycket polisresurser tas i anspråk för politiska jippon, alldeles för mycket resurser går åt för att klara ut exempelvis genusfrågor och vilken sexuell läggning polisen bör ha. Alldeles för lite går åt till att klara ut mutor och andra grova organiserade brott i den offentliga förvaltningen och inom politiken. Trots allt är det ju där de stora pengarna försvinner och den offentliga verksamheten undergrävs.
Alliansen saknar juridisk och moralisk kompass…
Det alliansen skulle gjort under sina åtta år vid makten är naturligtvis att stoppa förfallet som pågått under lång tid före dess tillträde, sluta tillsätta politiskt lojala ordbajsare istället för yrkesmän. Andra saker som man kunde gjort är stoppa den improduktiva narkotikabekämpningen som bara leder till brist, högre priser på gatan, högre vinster hos de som betalar de politiska mutorna och fler bostadsinbrott. Det är överpriserna på knark som driver bostadsinbrotten, i en tilltagande konkurrens med importerad brottslighet.
…och likaså kriminalvårdskompass
En annan sak som alliansen kunde gjort är att få kriminalvården att fungera så som de många vackra politiska orden utlovat. Nu fungerar det snarare så, att kriminalvården slår sönder tillvaron för den som hamnar i fängelse så att endast en kriminell tillvaro återstår. Få, eller inga, reella möjligheter till återanpassning i samhället erbjuds den som är kriminell, eller eljest döms i våra ofta politiska domstolar - endast potemkinkulisser. Allt med det outtalade syftet att förse kriminalvården med tillräckligt mycket klienter för att säkra jobb och budget.
Alliansen följer USA in i döden
Eftersom ledande borgerliga politiker och högre tjänstemän i Sverige alltid följer USA med samma lust som en haj följer en ensamseglare på havet, är det svårt att svära sig fri från misstanken att ett andra syfte är att implementera den amerikanska synen på kriminalvård. Den som innebär att kriminalvård som straff betonas, gärna evigt sådant. En syn som orsakar så höga kriminalvårds- och sociala kostnader i USA att hela landet håller på att duka under. Lagens bokstav kräver, fritt ur minnet, att man låser in kriminella slutgiltigt i och med tredje resan - även för mindre brott. En metod som sannolikt kommer att leda till omfattande amnestier när den intoleranta målsättningen och den ekonomiska verkligheten inte följs åt. Det ligger nära till hands att misstänka att sådana amnestier, när de väl inträffar, kommer att ske tämligen ogenomtänkt och panikartat med tydliga kontraproduktiva effekter som följd. Efter hand som allt fler counties, städer och delstater blir konkursmässiga tilltar behovet av amnestier för att minska kriminalvårdskostnaderna. Man behöver inte vara någon större Einstein för att räkna ut vad det kommer att innebära för det amerikanska samhället. Åtminstone för de amerikaner som inte har möjlighet att för egna eller andras pengar hålla sig med en egen liten armé för sitt eget beskydd samt för de som inte har möjlighet att bo i ”gated communities”.
Alliansen följer USA in i döden - USA:s död, vår död och sin egen död.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Plundringen av katastrofplatsen och medias rapportering
.
Huvudrubriken i DN är i dag "Rebeller anklagas för att plundra katastrofplatsen" och det är väl ok, tycker jag, Det är rimligt att media rapporterar om plundring av vraket av MH17. Det är dock inte särskilt uppseendeväckande om det förekommer att vrakspillrorna plundras. östra Ukraina är såvitt jag är informerad ett område som inte är känt för något utbrett välstånd. Att ett vrak plundras där är nog helt i enlighet med vad man kan förvänta sig.
När en närstående körde av vägen med bil, i Tornedalen, som i förhållande till östra Ukraina nog kännetecknas av betydligt gynnsammare livsbetingelser tog det inte en timma innan några av bygdens hedervärda stöttepelare hade plundrat bilen på instruktionsbok, innerbelysning, stereo mm. Kanske blivande politiker ute och övade inför sitt framtida värv?
Vad jag vill ha sagt med det är naturligtvis att om en ganska oansenlig bil inte får vara i fred en timma i Tornedalen behöver man inte förvänta sig att ett flygplansvrak, efter att ha varit i internationell trafik, innehållande flera hundra passagerares pass, plånböcker, pengar, kreditkort, guldplomber, datorer, kläder, presenter osv får vara ifred i östra Ukraina.
Att media skriver om det är naturligtvis ok. Att rebellerna med rätt eller orätt anklagas för att vara de som plundrar vraket kan man också förvänta sig. Med tanke på hur auktoritetstroende och naiva läsare i allmänhet är bör naturligtvis rubriksättningen tas under övervägande.
Sätter man rubriken "Vraket plundras" och sedan behandlar anklagelser och eventuella motanklagelser i texten ägnar man sig åt försiktig och ganska opartisk journalistik, tycker jag. Kanske även tråkig. Använder man däremot den rubrik tidningen valde blir det mer komplicerat. Den upplyste, och kritiske, läsaren tar fasta på ordet anklagas och uppfattar ett möjligt distanstagande hos tidningen till uppgifterna. Den oerfarne läsaren däremot, som aldrig varit i närkontakt med vare sig politiker eller deras propagandaorgan uppfattar det som klarlagt att Putin plundrar vraket. Det speglar DN:s, och andra tidningars, dilemma. Att tillfredsställa alla läsare och makten med samma artikel samtidigt som medarbetarna kan gå hem och sova gott om natten efter att ha intalat sig att man är det fria ordets budbärare som kritiskt granskat maktens förehavanden.
Beträffande graden av eventuellt förakt som man bör känna inför den ena eller den andra vrakplundringen överlevde bilägaren, och behövde sin bil, medan flygpassagerarna inte behöver någonting mer. De hade däremot behövt kritisk och orädd journalistik och fungerande demokratier och rättsväsenden som hade förhindrat att de behövde sluta sina liv som brickor i mentalt störda psykopaters maktspel.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Huvudrubriken i DN är i dag "Rebeller anklagas för att plundra katastrofplatsen" och det är väl ok, tycker jag, Det är rimligt att media rapporterar om plundring av vraket av MH17. Det är dock inte särskilt uppseendeväckande om det förekommer att vrakspillrorna plundras. östra Ukraina är såvitt jag är informerad ett område som inte är känt för något utbrett välstånd. Att ett vrak plundras där är nog helt i enlighet med vad man kan förvänta sig.
När en närstående körde av vägen med bil, i Tornedalen, som i förhållande till östra Ukraina nog kännetecknas av betydligt gynnsammare livsbetingelser tog det inte en timma innan några av bygdens hedervärda stöttepelare hade plundrat bilen på instruktionsbok, innerbelysning, stereo mm. Kanske blivande politiker ute och övade inför sitt framtida värv?
Vad jag vill ha sagt med det är naturligtvis att om en ganska oansenlig bil inte får vara i fred en timma i Tornedalen behöver man inte förvänta sig att ett flygplansvrak, efter att ha varit i internationell trafik, innehållande flera hundra passagerares pass, plånböcker, pengar, kreditkort, guldplomber, datorer, kläder, presenter osv får vara ifred i östra Ukraina.
Att media skriver om det är naturligtvis ok. Att rebellerna med rätt eller orätt anklagas för att vara de som plundrar vraket kan man också förvänta sig. Med tanke på hur auktoritetstroende och naiva läsare i allmänhet är bör naturligtvis rubriksättningen tas under övervägande.
Sätter man rubriken "Vraket plundras" och sedan behandlar anklagelser och eventuella motanklagelser i texten ägnar man sig åt försiktig och ganska opartisk journalistik, tycker jag. Kanske även tråkig. Använder man däremot den rubrik tidningen valde blir det mer komplicerat. Den upplyste, och kritiske, läsaren tar fasta på ordet anklagas och uppfattar ett möjligt distanstagande hos tidningen till uppgifterna. Den oerfarne läsaren däremot, som aldrig varit i närkontakt med vare sig politiker eller deras propagandaorgan uppfattar det som klarlagt att Putin plundrar vraket. Det speglar DN:s, och andra tidningars, dilemma. Att tillfredsställa alla läsare och makten med samma artikel samtidigt som medarbetarna kan gå hem och sova gott om natten efter att ha intalat sig att man är det fria ordets budbärare som kritiskt granskat maktens förehavanden.
Beträffande graden av eventuellt förakt som man bör känna inför den ena eller den andra vrakplundringen överlevde bilägaren, och behövde sin bil, medan flygpassagerarna inte behöver någonting mer. De hade däremot behövt kritisk och orädd journalistik och fungerande demokratier och rättsväsenden som hade förhindrat att de behövde sluta sina liv som brickor i mentalt störda psykopaters maktspel.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Tydliga uttalanden från Bildt om MH17, trots dunkla omständigheter
.
Trots utomordentligt oklara omständigheter i fråga om vem som sköt ned Malaysian Airways MH17 har Carl Bildt redan kunnat komma med lika tydliga besked som han brukade göra i fråga om de inbillade ryska ubåtskränkningarna när det begav sig.
Bombsäker om obefintliga ubåtar
Då kunde han tydligt peka ut att det förekom ubåtskränkningar och att de var sovjetiska. Överbevisad om den obefintliga sanningshalten i sina uttalanden är han, märkligt nog, oförmögen att ta tillbaka eller ens erkänna sina felaktiga anklagelser. Vi vet numera att det är ett lyte som han har. Sannolikt till följd av födsel och ohejdad vana.
Bombsäker om MH17
Nu vet han mycket tydligt att det är ryska eller möjligen pro-ryska krafter som skjutit ned MH17. Inte bara det. Han lyckas även uttala sig hotfullt i bästa George W Bush-stil om vilka gruvliga konsekvenser det ska få för de "ansvariga".
Helt öppen fråga
Själv är jag långt ifrån övertygad om att det var Ryska eller ens pro-ryska krafter som sköt ned MH17. Det kan vara så. Men det kan lika gärna vara så att planet sköts ned av amerikanska eller pro-amerikanska krafter med syfte att misskreditera ryssarna. Vem som gjort det är en helt öppen fråga.
Hitlers angrepp mot Polen
I frågan formligen översvämmas vi av propaganda i vår helt USA-styrda press. En formlig kanonad av illa underbyggda och svårkontrollerade "fakta" väller över oss. Alla lika enögt anklagande Ryssland. Jag tror att vi gör klokt i att nypa oss själva i armen och minnas vad Adolf Hitler sa den 1 september 1939, när han anklagade Polen för att ha angripit Tyskland: "sedan kl 05:34 i morse skjuter vi tillbaka".
Det är inte så lätt att veta vad folk trodde i Polen-frågan då, men numera vet vi att nazisterna hade mördat ett antal inspärrade människor och iklätt dem polska uniformer för att därefter placera ut dem vid gränsen mot Polen för att på det sättet iscensätta "bevis" för ett polskt angrepp mot Tyskland.
Mediala bevis som saknar bevisvärde
Men, inte bara den den pro-amerikanska svenska utrikesministern matar oss med propaganda som utges för att vara fakta. I floden av tveksamma bevis och ibland uppenbart felaktiga anklagelser förekommer i svensk press uppgifter om att det ska finnas satellitbilder utvisande mynningsbilder eller -lågor, som bland annat påstås tagna med IR-teknik. De uppges vara bevis för att "ryssarna" sköt ned MH17.
-Stopp och belägg! Om någon har skjutit ned ett civilflygplan är det naturligtvis möjligt, kanske till och med troligt, att det på några övervakningsbilder fastnat spår av mynningslågor eller liknande från en robotavskjutning. Men det bevisar ju ingenting om VEM som gjorde det, eller varför. Att påstå att sådana bilder är bevis om den saken är lika ohederligt som att påstå att man utifrån bilder tagna från en drönare på tusentals meters höjd över Irakiska, Pakistanska eller Jemenitiska bröllop, eller andra sammankomster, kan bedöma om det är fråga om "terrorister" och utifrån samma bilder, utan vidare utredning, mörda dem.
Det är naturligtvis omöjligt för oss att veta vem som sköt ned MH17. Men det intensiva bombardemang av illa underbyggda fakta som vräks över oss från vanligtvis lögnaktig press, som egentligen är propagandaorgan, är anledning nog för att misstro uppgifterna. Vi är, i avsaknad av trovärdiga uppgifter och ovedersägliga bevis hänvisade till att att tro och spekulera i frågan.
Straff för självständighet
Vi vet ännu inte vad som hände MH370 som fortfarande är borta. Vi vet inte heller varför just MH370 drabbades. Men hänvisade till spekulationer som vi är, kan jag tänka mig att efterspelet till MH370:s försvinnande bestämde att just ett Malaysiskt flygplan sköts ned av psykopaterna över östra Ukraina. Det kan ha varit malaysiernas ovilja att delta i mörkläggningen av MH370:s försvinnande som avgjorde saken. Malaysierna höll länge fast vid uppgifterna om MH370-pilotens simulatorövningar gällande Diego Garcia-basen och vittnena som sett planet passera Maldiverna på låg höjd med kurs mot Diego Garcia. Min tes är helt enkelt att lotten föll på MH17 som ett straff för att Malaysierna inte spelade med i den amerikanska mörkläggningen och charaderna som gick ut på att planet skulle finnas i södra Indiska Oceanen. Malaysiernas ovilja att falla till föga kan ha kostat dem ett flygplan, men kan samtidigt ha räddat ett plan från KLM, Lufthansa, Air France eller Brittish Airways från att skjutas ned som ett led i krigshetsen.
Hemlighetsmakeri är svårförenligt med trovärdighet
När man studerar de amerikanska psykopaternas framfart i världen är ett sådant agerande mycket väl i linje med hur de brukar operera. Man bör ha i åtanke att det inte handlar om den amerikanska nationen eller demokratin eller något annat, utan om den vildvuxna flora av psykopater som härjar fritt i hemliga organisationer, i symbios med det militärindustriella komplexet, och utan demokratisk kontroll.
Saknar integritet
Det är för sorgligt att vi har en utrikesminister som till synes saknar integritet och som framtonar som en enögd pro-amerikansk papegoja som dessutom tycks ha lagt sig vinn om att härma George W Bush, en redan av sin samtid föraktad president som med största sannolikhet i framtiden kommer att ihågkommas som en krigsförbrytare som skadade USA påtagligt och måhända varaktigt.
Tyvärr har den svenska regeringsmakten förfallit så till den milda grad att när Sveriges Utrikesminister Carl Bildt säger att det är på ett visst sätt är det nästan ett bevis för att det egentligen är på något helt annat sätt.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
Trots utomordentligt oklara omständigheter i fråga om vem som sköt ned Malaysian Airways MH17 har Carl Bildt redan kunnat komma med lika tydliga besked som han brukade göra i fråga om de inbillade ryska ubåtskränkningarna när det begav sig.
Bombsäker om obefintliga ubåtar
Då kunde han tydligt peka ut att det förekom ubåtskränkningar och att de var sovjetiska. Överbevisad om den obefintliga sanningshalten i sina uttalanden är han, märkligt nog, oförmögen att ta tillbaka eller ens erkänna sina felaktiga anklagelser. Vi vet numera att det är ett lyte som han har. Sannolikt till följd av födsel och ohejdad vana.
Bombsäker om MH17
Nu vet han mycket tydligt att det är ryska eller möjligen pro-ryska krafter som skjutit ned MH17. Inte bara det. Han lyckas även uttala sig hotfullt i bästa George W Bush-stil om vilka gruvliga konsekvenser det ska få för de "ansvariga".
Helt öppen fråga
Själv är jag långt ifrån övertygad om att det var Ryska eller ens pro-ryska krafter som sköt ned MH17. Det kan vara så. Men det kan lika gärna vara så att planet sköts ned av amerikanska eller pro-amerikanska krafter med syfte att misskreditera ryssarna. Vem som gjort det är en helt öppen fråga.
Hitlers angrepp mot Polen
I frågan formligen översvämmas vi av propaganda i vår helt USA-styrda press. En formlig kanonad av illa underbyggda och svårkontrollerade "fakta" väller över oss. Alla lika enögt anklagande Ryssland. Jag tror att vi gör klokt i att nypa oss själva i armen och minnas vad Adolf Hitler sa den 1 september 1939, när han anklagade Polen för att ha angripit Tyskland: "sedan kl 05:34 i morse skjuter vi tillbaka".
Det är inte så lätt att veta vad folk trodde i Polen-frågan då, men numera vet vi att nazisterna hade mördat ett antal inspärrade människor och iklätt dem polska uniformer för att därefter placera ut dem vid gränsen mot Polen för att på det sättet iscensätta "bevis" för ett polskt angrepp mot Tyskland.
Mediala bevis som saknar bevisvärde
Men, inte bara den den pro-amerikanska svenska utrikesministern matar oss med propaganda som utges för att vara fakta. I floden av tveksamma bevis och ibland uppenbart felaktiga anklagelser förekommer i svensk press uppgifter om att det ska finnas satellitbilder utvisande mynningsbilder eller -lågor, som bland annat påstås tagna med IR-teknik. De uppges vara bevis för att "ryssarna" sköt ned MH17.
-Stopp och belägg! Om någon har skjutit ned ett civilflygplan är det naturligtvis möjligt, kanske till och med troligt, att det på några övervakningsbilder fastnat spår av mynningslågor eller liknande från en robotavskjutning. Men det bevisar ju ingenting om VEM som gjorde det, eller varför. Att påstå att sådana bilder är bevis om den saken är lika ohederligt som att påstå att man utifrån bilder tagna från en drönare på tusentals meters höjd över Irakiska, Pakistanska eller Jemenitiska bröllop, eller andra sammankomster, kan bedöma om det är fråga om "terrorister" och utifrån samma bilder, utan vidare utredning, mörda dem.
Det är naturligtvis omöjligt för oss att veta vem som sköt ned MH17. Men det intensiva bombardemang av illa underbyggda fakta som vräks över oss från vanligtvis lögnaktig press, som egentligen är propagandaorgan, är anledning nog för att misstro uppgifterna. Vi är, i avsaknad av trovärdiga uppgifter och ovedersägliga bevis hänvisade till att att tro och spekulera i frågan.
Straff för självständighet
Vi vet ännu inte vad som hände MH370 som fortfarande är borta. Vi vet inte heller varför just MH370 drabbades. Men hänvisade till spekulationer som vi är, kan jag tänka mig att efterspelet till MH370:s försvinnande bestämde att just ett Malaysiskt flygplan sköts ned av psykopaterna över östra Ukraina. Det kan ha varit malaysiernas ovilja att delta i mörkläggningen av MH370:s försvinnande som avgjorde saken. Malaysierna höll länge fast vid uppgifterna om MH370-pilotens simulatorövningar gällande Diego Garcia-basen och vittnena som sett planet passera Maldiverna på låg höjd med kurs mot Diego Garcia. Min tes är helt enkelt att lotten föll på MH17 som ett straff för att Malaysierna inte spelade med i den amerikanska mörkläggningen och charaderna som gick ut på att planet skulle finnas i södra Indiska Oceanen. Malaysiernas ovilja att falla till föga kan ha kostat dem ett flygplan, men kan samtidigt ha räddat ett plan från KLM, Lufthansa, Air France eller Brittish Airways från att skjutas ned som ett led i krigshetsen.
Hemlighetsmakeri är svårförenligt med trovärdighet
När man studerar de amerikanska psykopaternas framfart i världen är ett sådant agerande mycket väl i linje med hur de brukar operera. Man bör ha i åtanke att det inte handlar om den amerikanska nationen eller demokratin eller något annat, utan om den vildvuxna flora av psykopater som härjar fritt i hemliga organisationer, i symbios med det militärindustriella komplexet, och utan demokratisk kontroll.
Saknar integritet
Det är för sorgligt att vi har en utrikesminister som till synes saknar integritet och som framtonar som en enögd pro-amerikansk papegoja som dessutom tycks ha lagt sig vinn om att härma George W Bush, en redan av sin samtid föraktad president som med största sannolikhet i framtiden kommer att ihågkommas som en krigsförbrytare som skadade USA påtagligt och måhända varaktigt.
Tyvärr har den svenska regeringsmakten förfallit så till den milda grad att när Sveriges Utrikesminister Carl Bildt säger att det är på ett visst sätt är det nästan ett bevis för att det egentligen är på något helt annat sätt.
Södertälje söndagen den 20 juli 2014
Mikael Styrman
.
lördag 19 juli 2014
Nästan alla krediter är nödlidande
.
SvD berättade torsdagen den 17 juli om hur slakten av Nokia slår mot ett redan krisande Finland. Särskilt hårt slår den mot Uleåborg som tidigare dragit nytta av Nokias expansion. Höga chefer har kommit och gått och fått mångmiljonersättningar. För vad? För att dumpa råttboet i någon annans famn för att slippa utföra det arbete man fått rundligt betalt för. Och Microsoft slaktar nu Nokia. Det är inte nödvändigtvis fel att det sker. Men formerna under vilka det sker, innebär med säkerhet att det sker till priset av kostsamma och onödiga misstag som i flera fall ”kastar ut ungen med badvattnet”. Misstag som inte hade behövt ske om Nokias många välavlönade chefer hade varit mer intresserade av att utföra sitt arbete och mindre intresserade av att räkna sina egna mångmiljonersättningar. Det påminner lite om tokslakten som genomfördes efter Ericssons försök till världserövring - innan produkterna var färdigutvecklade. Då slumpades produktionslinjer för fungerande telefoner bort tillsammans med sådana som aldrig borde ha släppts ut på marknaden. Även då seglade de ”ansvariga” förbi opåverkade på sina bananskal och med sina rundliga ersättningar intakta.
I artikeln, med rubriken ”Den finska krisen kan slå mot bankerna” berörs att bankernas låntagare inte kan amortera på sina skulder. Men det är naturligtvis bara förnamnet på vad bankchefer och -ägare med felaktiga incitament har ställt till med. Skulle alla bankernas låntagare ställas inför normala amorteringskrav är det förmodligen mycket få krediter som inte skulle vara nödlidande. Och allt detta ska städas upp av stater, fullt upptagna av att importera analfabetism, arbetslöshet och sociala motsättningar samt av att producera ännu mer värdelösa pengar som man inte har täckning för. Allt under ackompanjemang av verklighetsförnekande politiska hycklare, bannande mer sansade bedömare vilka manar till försiktighet, analys och eftertanke.
Och potemkinkulissen hålls uppe av skrupelfria maffiabossar som pumpar in spararnas och skattebetalarnas pengar i uppenbara pyramidspel som exempelvis Northland. Allt för att hålla den kalla verkligheten borta ännu några dagar.
När statens välsmorda förvaltare flera gånger har satt sig i baksätet och gett bankmaffian körorder - gör vad ni vill, skattebetalarna skyddar er - kan man inte förvänta sig att maffian ska måna om verksamheten. Den är ju u.p.a. = utan personligt ansvar. Incitamenten är till och med omvända. Ju mer luftslott man bygger och ju mer man slösar bort, desto mer hjälp får man. Slösar man bort för lite är man inte systemfarlig och blir istället plundrad. Tydligare exempel på att ”staten” blivit inte bara ansvarslös utan även kriminell får man leta efter.
Detta är vad Bo Lundgren, de kriminella stollarna och bankstödet givit landet. Ett system som blåser upp tillgångarna (och skulderna) till orimliga värden därför att ingen ändå någonsin ska amortera eftersom det aldrig ska vända nedåt. Det ska alltid bara bli bättre och det ska alltid finnas köpare beredda att betala ännu mer för tillgångarna. När det inte finns ska skattebetalarna täcka de snabbt skenande underskotten.
Finns det någon, som har annat än vakuum innanför pannbenet, som hyser minsta tvivel om vart vi är på väg?
Södertälje lördagen den 19 juli 2014
Mikael Styrman
.
SvD berättade torsdagen den 17 juli om hur slakten av Nokia slår mot ett redan krisande Finland. Särskilt hårt slår den mot Uleåborg som tidigare dragit nytta av Nokias expansion. Höga chefer har kommit och gått och fått mångmiljonersättningar. För vad? För att dumpa råttboet i någon annans famn för att slippa utföra det arbete man fått rundligt betalt för. Och Microsoft slaktar nu Nokia. Det är inte nödvändigtvis fel att det sker. Men formerna under vilka det sker, innebär med säkerhet att det sker till priset av kostsamma och onödiga misstag som i flera fall ”kastar ut ungen med badvattnet”. Misstag som inte hade behövt ske om Nokias många välavlönade chefer hade varit mer intresserade av att utföra sitt arbete och mindre intresserade av att räkna sina egna mångmiljonersättningar. Det påminner lite om tokslakten som genomfördes efter Ericssons försök till världserövring - innan produkterna var färdigutvecklade. Då slumpades produktionslinjer för fungerande telefoner bort tillsammans med sådana som aldrig borde ha släppts ut på marknaden. Även då seglade de ”ansvariga” förbi opåverkade på sina bananskal och med sina rundliga ersättningar intakta.
I artikeln, med rubriken ”Den finska krisen kan slå mot bankerna” berörs att bankernas låntagare inte kan amortera på sina skulder. Men det är naturligtvis bara förnamnet på vad bankchefer och -ägare med felaktiga incitament har ställt till med. Skulle alla bankernas låntagare ställas inför normala amorteringskrav är det förmodligen mycket få krediter som inte skulle vara nödlidande. Och allt detta ska städas upp av stater, fullt upptagna av att importera analfabetism, arbetslöshet och sociala motsättningar samt av att producera ännu mer värdelösa pengar som man inte har täckning för. Allt under ackompanjemang av verklighetsförnekande politiska hycklare, bannande mer sansade bedömare vilka manar till försiktighet, analys och eftertanke.
Och potemkinkulissen hålls uppe av skrupelfria maffiabossar som pumpar in spararnas och skattebetalarnas pengar i uppenbara pyramidspel som exempelvis Northland. Allt för att hålla den kalla verkligheten borta ännu några dagar.
När statens välsmorda förvaltare flera gånger har satt sig i baksätet och gett bankmaffian körorder - gör vad ni vill, skattebetalarna skyddar er - kan man inte förvänta sig att maffian ska måna om verksamheten. Den är ju u.p.a. = utan personligt ansvar. Incitamenten är till och med omvända. Ju mer luftslott man bygger och ju mer man slösar bort, desto mer hjälp får man. Slösar man bort för lite är man inte systemfarlig och blir istället plundrad. Tydligare exempel på att ”staten” blivit inte bara ansvarslös utan även kriminell får man leta efter.
Detta är vad Bo Lundgren, de kriminella stollarna och bankstödet givit landet. Ett system som blåser upp tillgångarna (och skulderna) till orimliga värden därför att ingen ändå någonsin ska amortera eftersom det aldrig ska vända nedåt. Det ska alltid bara bli bättre och det ska alltid finnas köpare beredda att betala ännu mer för tillgångarna. När det inte finns ska skattebetalarna täcka de snabbt skenande underskotten.
Finns det någon, som har annat än vakuum innanför pannbenet, som hyser minsta tvivel om vart vi är på väg?
Södertälje lördagen den 19 juli 2014
Mikael Styrman
.
fredag 18 juli 2014
Camorran och ’Ndranghetans avund mot TeliaSonera och Vattenfall
.
(Uppdaterad 19/7-14, kl 03:03.)
Utan nämnvärd förvåning läser jag om hur maffian runt TeliaSonera offentligt kan framföra att man ”inte vet” vem som är samarbetspartner och stora delägare i deras dotterbolag i ökända förbrytarrepubliker - företag med vilka man gör "affärer" för många miljarder av huvudmännens pengar. Nu senast är det den korruptionsbekämpande nyhetssajten OCCRP som har lyft fram att TeliasSoneras dotterbolag Azercell har presidentens döttrar som partners, att man har förbundit sig att betala ett flertal miljarder till sin partner och att man påstår att man gör affärer, men utan att veta med vem - mångmiljardaffärer.
Om någon vanlig svensk, eller finne, skulle ha gjort affärer med låt oss säga en stulen cykel eller äldre begagnad bil, utan att veta med vem man gjort affär, skulle ofelbart våra präktiga åklagare och domare slänga in vederbörande i fängelse eftersom ett sådant påstående inte skulle anses trovärdigt. Men när man plundrar aktieägare och skattebetalare på mångmiljardbelopp bäddas man in i bomull av samma präktiga rättvisans tjänare. Ingen bevissäkring, ingen husrannsakan, inget anhållande, ingen häktning. Alla är istället fullt upptagna med titta bort.
Med avund kan italienska maffiaorganisationer som Camorra och ’Ndrangheta följa hur sanningen steg för steg genom journalistiskt arbete närmar sig maffian i den svenska staten. Det som väcker avund är inte att det kommer fram mer om hur de svenska skattebetalarna plundras av politiker, tjänstemän, statliga ”företagsledare” och maffiakontrollerade banker.
Avunden kommer av att så mycket är känt och ändå resulterar i så lite verkstad inom polis-, åklagar- och domarkårer. Hade liknande skett i Italien skulle maffian haft ett helvete. Men i Sverige får maffian ägna sig åt ”business as usual” medan maffians springpojkar i rättsväsendet tittar bort.
Södertälje fredagen den 18 juli 2014
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad 19/7-14, kl 03:03.)
Utan nämnvärd förvåning läser jag om hur maffian runt TeliaSonera offentligt kan framföra att man ”inte vet” vem som är samarbetspartner och stora delägare i deras dotterbolag i ökända förbrytarrepubliker - företag med vilka man gör "affärer" för många miljarder av huvudmännens pengar. Nu senast är det den korruptionsbekämpande nyhetssajten OCCRP som har lyft fram att TeliasSoneras dotterbolag Azercell har presidentens döttrar som partners, att man har förbundit sig att betala ett flertal miljarder till sin partner och att man påstår att man gör affärer, men utan att veta med vem - mångmiljardaffärer.
Om någon vanlig svensk, eller finne, skulle ha gjort affärer med låt oss säga en stulen cykel eller äldre begagnad bil, utan att veta med vem man gjort affär, skulle ofelbart våra präktiga åklagare och domare slänga in vederbörande i fängelse eftersom ett sådant påstående inte skulle anses trovärdigt. Men när man plundrar aktieägare och skattebetalare på mångmiljardbelopp bäddas man in i bomull av samma präktiga rättvisans tjänare. Ingen bevissäkring, ingen husrannsakan, inget anhållande, ingen häktning. Alla är istället fullt upptagna med titta bort.
Med avund kan italienska maffiaorganisationer som Camorra och ’Ndrangheta följa hur sanningen steg för steg genom journalistiskt arbete närmar sig maffian i den svenska staten. Det som väcker avund är inte att det kommer fram mer om hur de svenska skattebetalarna plundras av politiker, tjänstemän, statliga ”företagsledare” och maffiakontrollerade banker.
Avunden kommer av att så mycket är känt och ändå resulterar i så lite verkstad inom polis-, åklagar- och domarkårer. Hade liknande skett i Italien skulle maffian haft ett helvete. Men i Sverige får maffian ägna sig åt ”business as usual” medan maffians springpojkar i rättsväsendet tittar bort.
Södertälje fredagen den 18 juli 2014
Mikael Styrman
.
295 ovetande stridande
.
(Uppdaterad 140718, kl 09:27.)
1988 exploderade en jumbojet tillhörig den amerikanska ikonen PanAm över Lockerbie, Skottland. Tre år senare, 1991, med lite hjälp från det militärindustriella komplexets ”affärsverksamhet” i samband med Kuwaitkriget, gick PanAm i konkurs första gången, för att några år senare efter diverse reinkarnationer i princip inte längre existera.
Med militärindustriella komplexets egen, genom George W Bush uttryckta, terminologi kan man kalla de 270 oskyldiga personer som dog för ”ovetande stridande”. De visste helt enkelt inte att de var det militärindustriella komplexets mannekänger.
När Malaysia Airways flight MH370 försvann den 8 mars i år tog den 239 personer med sig ut i det okända varav nästan alla, kanske alla, är att beteckna som just ovetande stridande. Vart planet tog vägen har vi ännu inte fått veta. Men det har kommit fram att piloten hade övat inflygning och landning på den isolerat i Indiska Oceanen belägna amerikanska basen Diego Garcia.
Det har också kommit fram att planet iakttogs av människor på Maldiverna med kurs mot Diego Garcia. Detta kunde senare avfärdas. Möjligen efter att vittnena fick välja mellan att ha sett ”fel” eller att gå hem med huvudet under armen.
Ganska snabbt lades, på bred front, ut ett villospår mot södra delarna av Indiska Oceanen och Nato-landet Australien utsågs att leda efterspaningarna av planet, än här och än där, för att förklara att man inte hittar planet. Det enda man kan vara säker på med anledning av detta är väl att planet INTE är i södra delarna av Indiska Oceanen, men att inflytelserika krafter vill att vi ska tro det, så att vi inte riskerar att söka där planet finns. Men vad som verkligen hänt med planet återstår att klara ut. Islamistiska terrorister eller tekniskt fel säger snabbt och säkert USA-styrda media, bland annat nästan alla svenska media. Amerikanska psykopater säger andra. Bland intressanta teorier kan nämnas en som går ut på att planet skulle användas för ett attentat mot den amerikanska basen på Diego Garcia men istället blev nedskjutet under inflygning, ungefär som det Iran Air flight 655 som sköts ned ”av misstag” av USS Vincennes, i iranskt luftrum, med 290 ovetande stridande ombord, den 3 juli 1988. Och det är klart att om man skjuter ned ett Malaysiskt plan med 152 kineser ombord så vill man kanske inte skylta med det…
Och så igår, torsdagen den 17 juli 2014, skjuts Malaysia Airways flight MH17 ned över östra Ukraina med 298 ovetande stridande ombord. Att MH17 flög över Ukraina trots att det är väl känt att det militärindustriella komplexet är i färd med att provocera fram en världskonflikt där är minst sagt upprörande. Det är i bästa fall ett utslag av urbota stupiditet och i sämre fall en följd av beräkning och hänsynslöshet.
Man frågar sig - naturligtvis med rätta - varför flygbolagen fortsätter att flyga över en region i vilken råder inbördeskrig? Vad finns det för rimlig anledning annan än total likgiltighet över kunders och anställdas säkerhet och möjligen olika krafters intresse för att använda planen till att fördjupa konflikten?
Själv har jag känt mig utomordentligt illa till mods när vi flugit över nordöstra Afrika för att komma till Kenya. Det är naturligtvis inte ägnat att sprida välbehag när man känner till att under en finns av vapenindustrin tungt beväpnade psykopater och barnsoldater, med ett omdöme som inte ens gör dem kompetenta att sköta en pilbåge, slunga eller slangbella. Men vår vapenindustri tillåts - i arbetstillfällenas namn - att dränka dem i ett överflöd av högteknologiska vapen.
Våra politiker, som har i sin hand att sätta stopp för det, åker hellre runt och gnider sig mot vapenindustrin för att öka sitt eget välbefinnande. De åker från fredskonferens till fredskonferens och pratar till intet förpliktigande improduktiv smörja, samtidigt som de hycklande bannar oss vanliga medborgare för vår bristande solidaritet med de offer som politikernas och vapenindustrins hänsynslöshet skapar.
Att just Malaysia Airways drabbas av dessa återkommande förluster av civilflygplan med ovetande stridande ombord behöver inte vara en slump. Malaysias befolkning utgörs till 60% av muslimer och området i Sydostasien är en ökänd krutdurk. Det amerikanska militärindustriella komplexet försörjer sig och motiverar sin existens genom att skapa krig mellan USA och resten av världen. En destabilisering av Malaysia är naturligtvis bra för affärerna.
Det är många oskyldiga som gått in i en för tidig död på ovan uppräknade civila flygplan. Men det är ju ändå bara toppen på isberget. Varje dag dör tusentals människor i onödan för att psykopaterna i det militärindustriella komplexet inte vill skaffa ett hederligt arbete och ingen verkar förmå tvinga dem att göra det.
Södertälje fredagen den 18 juli 2014
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad 140718, kl 09:27.)
1988 exploderade en jumbojet tillhörig den amerikanska ikonen PanAm över Lockerbie, Skottland. Tre år senare, 1991, med lite hjälp från det militärindustriella komplexets ”affärsverksamhet” i samband med Kuwaitkriget, gick PanAm i konkurs första gången, för att några år senare efter diverse reinkarnationer i princip inte längre existera.
Med militärindustriella komplexets egen, genom George W Bush uttryckta, terminologi kan man kalla de 270 oskyldiga personer som dog för ”ovetande stridande”. De visste helt enkelt inte att de var det militärindustriella komplexets mannekänger.
När Malaysia Airways flight MH370 försvann den 8 mars i år tog den 239 personer med sig ut i det okända varav nästan alla, kanske alla, är att beteckna som just ovetande stridande. Vart planet tog vägen har vi ännu inte fått veta. Men det har kommit fram att piloten hade övat inflygning och landning på den isolerat i Indiska Oceanen belägna amerikanska basen Diego Garcia.
Det har också kommit fram att planet iakttogs av människor på Maldiverna med kurs mot Diego Garcia. Detta kunde senare avfärdas. Möjligen efter att vittnena fick välja mellan att ha sett ”fel” eller att gå hem med huvudet under armen.
Ganska snabbt lades, på bred front, ut ett villospår mot södra delarna av Indiska Oceanen och Nato-landet Australien utsågs att leda efterspaningarna av planet, än här och än där, för att förklara att man inte hittar planet. Det enda man kan vara säker på med anledning av detta är väl att planet INTE är i södra delarna av Indiska Oceanen, men att inflytelserika krafter vill att vi ska tro det, så att vi inte riskerar att söka där planet finns. Men vad som verkligen hänt med planet återstår att klara ut. Islamistiska terrorister eller tekniskt fel säger snabbt och säkert USA-styrda media, bland annat nästan alla svenska media. Amerikanska psykopater säger andra. Bland intressanta teorier kan nämnas en som går ut på att planet skulle användas för ett attentat mot den amerikanska basen på Diego Garcia men istället blev nedskjutet under inflygning, ungefär som det Iran Air flight 655 som sköts ned ”av misstag” av USS Vincennes, i iranskt luftrum, med 290 ovetande stridande ombord, den 3 juli 1988. Och det är klart att om man skjuter ned ett Malaysiskt plan med 152 kineser ombord så vill man kanske inte skylta med det…
Och så igår, torsdagen den 17 juli 2014, skjuts Malaysia Airways flight MH17 ned över östra Ukraina med 298 ovetande stridande ombord. Att MH17 flög över Ukraina trots att det är väl känt att det militärindustriella komplexet är i färd med att provocera fram en världskonflikt där är minst sagt upprörande. Det är i bästa fall ett utslag av urbota stupiditet och i sämre fall en följd av beräkning och hänsynslöshet.
Man frågar sig - naturligtvis med rätta - varför flygbolagen fortsätter att flyga över en region i vilken råder inbördeskrig? Vad finns det för rimlig anledning annan än total likgiltighet över kunders och anställdas säkerhet och möjligen olika krafters intresse för att använda planen till att fördjupa konflikten?
Själv har jag känt mig utomordentligt illa till mods när vi flugit över nordöstra Afrika för att komma till Kenya. Det är naturligtvis inte ägnat att sprida välbehag när man känner till att under en finns av vapenindustrin tungt beväpnade psykopater och barnsoldater, med ett omdöme som inte ens gör dem kompetenta att sköta en pilbåge, slunga eller slangbella. Men vår vapenindustri tillåts - i arbetstillfällenas namn - att dränka dem i ett överflöd av högteknologiska vapen.
Våra politiker, som har i sin hand att sätta stopp för det, åker hellre runt och gnider sig mot vapenindustrin för att öka sitt eget välbefinnande. De åker från fredskonferens till fredskonferens och pratar till intet förpliktigande improduktiv smörja, samtidigt som de hycklande bannar oss vanliga medborgare för vår bristande solidaritet med de offer som politikernas och vapenindustrins hänsynslöshet skapar.
Att just Malaysia Airways drabbas av dessa återkommande förluster av civilflygplan med ovetande stridande ombord behöver inte vara en slump. Malaysias befolkning utgörs till 60% av muslimer och området i Sydostasien är en ökänd krutdurk. Det amerikanska militärindustriella komplexet försörjer sig och motiverar sin existens genom att skapa krig mellan USA och resten av världen. En destabilisering av Malaysia är naturligtvis bra för affärerna.
Det är många oskyldiga som gått in i en för tidig död på ovan uppräknade civila flygplan. Men det är ju ändå bara toppen på isberget. Varje dag dör tusentals människor i onödan för att psykopaterna i det militärindustriella komplexet inte vill skaffa ett hederligt arbete och ingen verkar förmå tvinga dem att göra det.
Södertälje fredagen den 18 juli 2014
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)