.
Igår skrev jag om hur fastighetshajarna med hjälp av korrupta förvaltare får parasitera på allas vårt pensionssparande. En kommentar till inlägget påminde mig om vissa andra saker som har beröring med ämnet, vilka jag delvis känt till, men inte uppmärksammade i inlägget. Inlägget indikerar även att situationen i våra pensionsfonder kan vara så mycket värre än jag flaggade för. Läs: Så mycket kriminellare och sju resor värre!
Det jag nu ska skriva om är med största sannolikhet sådant som är känt för åtminstone i regionen verksamma media i allmänhet och för affärsmedia i synnerhet. Media i Sverige fungerar ju på det sättet, att de aldrig missar en chans att framställa sig själva som det fria ordets försvarare och som kritisk granskare av makten. Den dystra verkligen bakom medias och journalistikens pompösa kulisser är dessvärre att ordet inte är fritt i media - snarare korrupt. Och någon reell granskning av makten förekommer knappast. Snarare finns något liknande den ”jakt på liten tjänsteman” som Uppdrag Granskning av initierade bedömare brukar anses ägna sig åt. Med affärspressen är det nog ofta ännu värre. Den används i hög grad för att piska upp bubblor, tiga om kritiska uppgifter, för att istället skapa köphysterier som inte kommer tvåa ens bakom ett lyckat Maranata-möte.
Förr gjorde jag några försök att få media att uppmärksamma grov ekonomisk brottslighet, främst i den offentliga förvaltningen - men förgäves. Jag försökte själv vid många tillfällen kommentera aktuella ämnen i media men fann alltid till min besvikelse att inläggen konsekvent censurerades. Ibland gick det så långt att inte ens helt harmlösa inlägg släpptes igenom - åtminstone inte om de skrevs i mitt eget namn. Mitt namn fick helt enkelt inte synas. Jag slutade därför kommentera. Så är det med det fria ordet i Sverige.
Den kommentar jag inledningsvis nämnde uppger att K-Rautas spökslott utanför Haparanda ägs av pensionsfonderna. Jag har inte möjlighet att granska uppgiften. Nu är det så lyckligt ordnat här i världen, eller rättare sagt här i landet, att om den uppgiften är fel kommer det på lämpligt sätt att publiceras dementier föranledda av att denna uppgift är ute och åker. Det kommer inte av dementierna att framgå att anledningen till att de framförs beror på just denna uppgift. Uppgiften kommer istället att vävas in i en bisats i en artikel som låtsas handla om något annat, men som egentligen bara är till för att framföra just denna dementi. Dessutom är det så, att en sådan dementi kommer att framföras, ungefär som jag beskrivit metoden, vare sig det är sant eller inte. Det är nämligen riskfritt och ”business-as-usual” att desinformera på det sättet i media. Däremot är det inte troligt att vi kommer att få se någon kritiskt granskande artikel som till följd av riktig grävande journalistik berättar om detta. Det beror i så fall inte främst på maffia-inslaget i K-Rauta-affären utan på att det gläntar till en omfattande grov kriminalitet som kanske ödelägger stora delar av värdet i våra pensionsbesparingar. Maktens logik är dessvärre att det gärna får gå åt helvete, bara det inte kommer fram i ljuset, och framför allt, bara det inte kommer fram i ljuset under min vakt. Därför medverkar aldrig politiken till att stävja verkliga missförhållanden och den deltar istället alltid i mörkläggning av sådana. Den korrupta politiken och byråkratin skjuter hellre pianisten…eller budbäraren…istället för utmana kriminaliteten.
Bakgrunden i K-Rauta-katastrofen i Haparanda kan relativt kortfattat beskrivas så här:
Bröderna Lakkapää från Ylitornio var K-Rauta-handlare med ambitioner. De byggde upp sin verksamhet i finska Ylitornio, närapå mittemot svenska Övertorneå. De utökade med fler butiker, i Rovaniemi och Torneå. De stördes av att, enligt deras uppfattning, innebar K-Rauta-medlemskapet att de själva stod för nästan allt arbete och nästan all risk, medan K-Rauta - eller Kesko - ungefär motsvarande svenska ICA, tog nästan all frukt av deras arbete. De bestämde sig för att försöka slå sig fria från vad de tyckte var K-Rautas utsugning av dem, lämnade K-Rauta och kallade sig Lakkapää.
De konstaterade att konkurrensen och kostnadsmedvetandet på den svenska sidan var mycket måttligt inom byggmaterialbranschen och började därför etablera sig även på den svenska sidan. Det blev på kort tid Lakkapää-filialer i Luleå, Gällivare, Kiruna och Skellefteå.
Det var inget större fel på idén i sig. En etablering på den svenska sidan öppnade för möjligheten att stå på svenska inköpsben i de nischer där Sverige är starkt och på finska inköp i de nischer där Finland var mer konkurrenskraftigt. Man kunde även förvänta sig viss konjunkturutjämning mellan länderna.
Bröderna Lakkapää missade, enligt min personliga analys, framför allt två viktiga omständigheter som så småningom kom att fälla dem. Den ena var att de underskattade korruptionen inom den svenska byggvaruhandeln. Marginalen är inte större inom byggvaruhandeln än att man för att överleva, och utvecklas väl, måste vinna den professionella handeln och det är framför allt den som är korrumperad i Sverige. Man får sälja mycket till yrkesmässiga köpare till bruttopriser under förutsättning att man mutar den professionella handelns inköpare. Sådana affärer tar tid att bygga upp och bygger på förtroende. Byggföretagens inköpare går helt enkelt inte in hos en nyetablerad handlare, presenterar sig, och begär att bli mutade. Det tar lång tid att vinna de professionella inköparnas förtroende och det är naturligtvis fler saker än mutor som gör att man kan vinna dem som kunder. Men det korrupta systemet gör inköparna lojala med redan tidigare existerande leverantörer, som de ibland inte ens vågar lämna, därför att den som många gånger mutat dem kan ända deras karriärer genom att bränna dem om de byter leverantör. Som nyetablerad handlare behöver man vinna dem och det kan vara svårt, kräver mycket god finansieringssituation för att kunna vänta in de korrupta inköparna inom byggnadsindustrin. Att inköparna inom byggnadsindustrin är korrupta är inte alls konstigt eftersom hela branschen är korrupt. Skillnaden är att cheferna är få och myglar med stora summor medan underhuggarna är fler men myglar med mindre summor - per underhuggare. Tillsammans ger den korrupta byggindustrin, och den korrupta politiken och byråkratin som de måste smörja, oss världens högsta bygg- och boendekostnader. Svenska byggföretag är ofta konkurrenskraftiga utomlands, men har världens högsta byggkostnader i Sverige. Det är dyrt att verka utomlands. Förhållandet borde därför vara det motsatta. Det är något att fundera över…
Den andra omständigheten som bröderna Lakkapää förmodligen underskattade var beslutsamheten hos K-Rauta om att hålla dem kvar inom koncernens spindelnät - eller krossa dem. Jag tror att bröderna Lakkapää blev lite hemmablinda härvidlag. K-Rautas drivkraft var inte enbart att hålla kvar bröderna Lakkapää. Den berodde istället på att K-Rauta bedömde att det fanns många andra med liknande åsikt bland kedjans butiksägare. Om bröderna Lakkapää lyckades slå sig fria från K-Rauta befarade man att de ganska snart skulle få efterföljare. K-Rautas höga prioritering av ärendet kom att visa sig, bland annat, genom att K-Rauta byggde en stor, uppenbart dödfödd byggvaruhandel i Haparanda, i ett så sent skede i Haparanda-bluffen att det då redan var uppenbart att Haparanda-etableringarna var en katastrof för nästan alla andra än IKEA. Det var väl ingen märkvärdig affär för IKEA heller. Åtminstone inte jämfört med vad som skulle blivit fallet om man istället hade etablerat sig intill större befolkningscentra i norra Finland och norra Sverige. Men eftersom IKEA då inte hade några filialer i norr kunde mutaffären döljas. IKEA:s etablering lanserades av våra korrupta sossetrogna media, det vill säga nästan alla svenska media, som en gullegull-historia om en nästan kärleksrelation mellan Ingvar Kamprad och Sven-Erik Bucht. Men det var bluff alltihop. Det var sosseriets taktik för att säkra röster genom att skapa ledarikoner och det var en teater som Ingvar Kamprad fick ställa upp på för att få vara ifred för sosse-maffian.
När man som liten försöker vrida sig ur greppet från en stor korrupt motpart får man vara beredd på en gropig resa. Om motparten - och framför allt omgivningen - är någotsånär hederlig kan man klara det. Om de är skurkar blir det betydligt svårare.
Bröderna Lakkapää fick säkert känna av detta på flera sätt. När jag försökte lotsa den vitala Ekfors-koncernen förbi de förstenade sosse- och Vattenfallsmaffiorna fick jag vara med om många båda krokben och tjuvnyp - faktiskt otaliga sådana. Låt mig bara nämna en som ligger nära till hands i den här historien. Efter hand som vår kamp mot maffian ställdes på sin spets fick vi allt svårare att köpa material till bra priser. Det berodde naturligtvis på att vi var väldigt små och Vattenfall var väldigt stora inköpare. Vattenfalls inköp var så stora att våra handelspartners inte ansåg sig ha råd att stå emot Vattenfalls önskemål. För Vattenfall var det viktigare att vi fick köpa till dåliga priser än att de själva fick köpa till bra priser. Så vi började få anmärkningsvärt dåliga priser. Vi hittade en utländsk leverantör som inte lyckats ta sig in på den korrupta svenska marknaden, vilket gav oss bra priser. Efter ett tag upptäckte Vattenfall det, genom spionage som innefattade Skatteverket, kamouflerat till myndighetsåtgärder. Vattenfall blev då stor kund hos vår utländska leverantör och våra inköpspriser för kabel steg genast som en raket.
Även om bröderna Lakkapää expanderade sin verksamhet var förmodligen storleksrelationen i förhållande till K-Rauta ungefär densamma som mellan oss och Vattenfall. Lakkapää kunde köpa billaster med varor från vissa leverantörer medan K-Rauta kunde köpa hela tåg. Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att räkna ut att även K-Rauta utnyttjade sin storlek till att tvinga sina leverantörer att missgynna bröderna Lakkapää.
Kommentaren till gårdagens blogg flaggar för att K-Rauta även har fått använda våra pensionsbesparingar i sina maffiametoder visavi bröderna Lakkapää. På våra pensionsmedels bekostnad har man i så fall fått bygga en uppenbart dödfödd byggvaruhandel i Haparanda i ett så sent skede att det var olämpligt och därför med ett enda syfte: att utsätta bröderna Lakkapääs filial i Torneå, några km därifrån för illojal konkurrens och att skicka iväg den ekonomiska Svarte-Petter till pensionsfonderna. När svinhuggen mot bröderna Lakkapää medverkade till - eller orsakade - att bröderna Lakkapääs verksamhet stöp, stängde genast K-Rauta sin dödfödda byggvaruhandel i Haparanda. Det som är anmärkningsvärt med detta är naturligtvis - om den anonyma kommentaren har rätt - att våra pensionsmedel står till förfogande, och deras förvaltare accepterar att låta dem urgröpas - för att finansiera ren maffiaverksamhet - utan någon fördel för pensionsspararna. Innebörden är naturligtvis - uttryckt med andra ord - att K-Rauta har fått bedriva sin maffia-verksamhet visavi bröderna Lakkapää utan att själva behöva stå risken för de ”investeringar” i Haparanda som redan när de gjordes måste ha varit uppenbart olämpliga.
Om det här är riktigt, och vi kan nog - med kännedom om hur korruptionen fungerar i Sverige, och hur rättsväsendet inte fungerar - betrakta det som riktigt tills motsatsen är bevisad, gläntar det naturligtvis till att våra pensionsbesparingar används på snarlikt sätt på många andra håll. Förmodligen har hela, eller nästan hela, expansionen av köpcenter, som genomförts av bygghajar och spekulanter, baserats på att pensionsfonderna ska stå för risken, bygghajarna ska göra vinsten och ska ha hunnit till skatteparadisen med pengarna innan köpcenterliken ödelägger pensionsspararnas tillgångar, medan våra korrupta oduglingar inom polis-, åklagar- och domarkårerna tittar bort - i vanlig ordning.
Om ovan nämnda antaganden äger sin riktighet är naturligtvis köpcenterbubblan sju resor värre än jag flaggade för i gårdagens blogg. Den som har följt utvecklingen på närmare håll vet förstås bättre vilka aktörer som redan ”tvättat sitt eget bord” genom att skicka iväg Svarte-Petter till pensionsfonderna.
Falun söndagen den 2 juni 2019
Mikael Styrman
.
