.
Sverige - eller åtminstone vissa svenska intressen, drog åter det kortare strået i konkurrensen om att få arrangera OS. Den här gången gällde det Vinter-OS år 2026.
Det är egentligen märkligt att ingen vinter-olympiad har arrangerats i Sverige. Det skulle ha fallit sig mer naturligt än den sommar-olympiad som ägde rum i Sverige år 1912. Särskilt konstigt är att det inte skett förr om åren, innan idrotten blev helt korrumperad. Att det inte sker nu är inte lika konstigt. Sverige är en för liten marknad, för långt bort, med för små orter och för få bäddplatser. Kanske också med för taffligt fungerande korruption. Det är kanske lite grand som med Sovjetunionen förr i tiden: alla vet var det ligger, men ingen vill dit.
Det fanns en tid då ett OS var en stor men ändå hanterlig idrottsfest. Min farfar besökte olympiaden i Berlin 1936. Då var det 4.066 deltagare som tävlade i 128 grenar i 19 sporter. När han 16 år senare besökte OS i Helsingfors hade OS vuxit till 4.955 aktiva i 149 grenar medan antalet sporter sjunkit till 17. De senaste sommarspelen som gick av stapeln gjorde så i Rio de Janeiro år 2016 med 11.551 aktiva som tävlade i 306 grenar och 28 sporter. (Allt enligt Wikipedia.) En stor ökning om än inte lika stor som jag föreställde mig. Men hur som helst är det inte gjort på en kafferast att snickra ihop ett sådant arrangemang. Och ännu svårare tycks vara att inte lämna en spökstad efter sig, med anläggningar som inte kommer till någon långsiktig nytta.
Det kan anmärkas att hur många läkare och kemister som deltog i spelen inte är lika lätt att få reda på.
Senaste vinterspelen var i PyeongChang i Sydkorea år 2018, med 2.914 aktiva i 102 grenar och 15 sporter. I de siffrorna vilar förstås förklaringen till att de svenska intressena försökte få ordna vinterspel. Sommarspelen har helt enkelt vuxit sig för stora.
Jag har länge undrat över varför man inte delar upp de olympiska spelen för att få dem mindre och hanterligare, till större glädje för besökare, arrangörer och lokalbefolkning? Det kaos som de nuvarande enorma spelen orsakar är ju knappast till glädje för någon. Men det är väl så enkelt att förklaringen ligger i spelens och förberedelsernas kommersialisering. Om man vill ruffla till sig så mycket pengar som möjligt med hjälp av spelen gäller förstås devisen ”ju större desto bättre”. Stort och oöverskådligt ska det vara.
Vi har år 2019 nu. De som försökte få spelen till Sverige är ledsna nu. Eller åtminstone låtsas de vara ledsna. De behöver ju för den skull inte vara det. Även för detta äventyr kan ju gälla att ”det är resan som är målet”. Det är kanske inte så viktigt att vinna spelen. Men det kan vara nog så viktigt, roligt och lönsamt att vara med om att försöka vinna spelen - vare sig man får dem eller inte.
Om sju år är det år 2026. Då visar det sig vem som egentligen drog det kortare strået i kampen om olympiaden. Vintrarna har blivit allt kortare, ojämnare och mer oberäkneliga. Beroende på hurdan vintern blir kan det visa sig vara nog så roligt att slippa arrangera spelen år 2026. Fast det gäller ju för den mer sportsliga sidan av arrangemanget. För möjligheten att sko sig på det kaos som arrangemangets förberedelser innebär är det ju en klen tröst om de sedan inte går att hålla.
Falun onsdagen den 26 juni 2019
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar