Sveriges smittskyddsarbete inte förankrat i verkligheten

.

Vi har sett dem i veckor nu. Eleganta grafer visande hur man ska hålla nere puckeln, hur man ska förhindra att så många blir smittade samtidigt att vården kollapsar. Det ser ju bra ut.

Sedan har vissa åtgärder vidtagits av regeringen. Exempelvis hade vi en tid ett tak för hur stora evenemang som tilläts, begränsande dem till 500 deltagare. Det kändes ju rätt märkligt. Det måste vara ganska få evenemang som större än 500 deltagare i Sverige, av alla som går av stapeln. Många evenemang med färre än 500 deltagare är ungefär lika illa som få evenemang med fler än 500. Hela den diskussionen missar - menar jag - själva poängen. Det som borde betyda något ur smittskydds- och smittspårningssynpunkt är väl om de som deltar i mötet är kända, identifierade? Tyskland har som en jämförelse gränsen två personer.

Numera är nog allt det där överspelat. Möjligheten att ägna sig åt smittspårning är nog för överskådlig tid förlorad. Jag har uppfattat det som att de flesta evenemangen - även de mindre - mer eller mindre dog av sig själv bara av att diskussionen fördes. Mest troligt var det ett resultat av att medborgarna - flertalet av dem - räknade ut att det där inte var varken hackat eller malet.

Världsekonomin stannade och Sverige med den. En avstannad ekonomi borde ha erbjudit ett gyllene tillfälle att vidta långt gående åtgärder mot smittospridning utan att orsaka samhällskostnader som inte ändå skulle infinna sig. Hjulen stod ju redan stilla. Det kan ju inte ha varit någon hemlighet att det svenska samhället i allmänhet, och sjukvården i synnerhet, stod helt orustade mot större prövningar.

Vi vanliga dödliga, utan fina titlar och pampiga institutioners namn att gömma oss bakom, förundras över hur alla krutuppfinnare, politiker lika väl som tjänstemän, listat ut att världen skulle komma att fungera så, att bara Sverige skulle kunna hamna i kris och resten av världen alltid skulle kunna hjälpa till? Det innebär ju att man har vänt upp- och ned på krisberedskapen, behovet av den och förståelsen för vad den ska skydda mot.

Propagandaorganen har serverat oss bilden med Folkhälsomyndighetens flacka kurvor, med få smittade och ännu färre döda. Allt hela tiden jämfört med Kina, Italien och Iran, senare Spanien med flera. Tegnell har mässat som en överstepräst och vi har med blandad framgång itutats att vi i vanlig ordning är mycket bättre än alla andra på att sköta smittskyddsarbetet. Inte mycket sades om att skillnaderna i nationella siffror till stor del berodde på att vi inte testade människor i Sverige - inte ens vårdpersonalen - annat än i så tydliga fall att de inte gick att gömma sig för.

All rapportering när den offentliga sektorn klantar till det har stort fokus på hur väl olika myndigheter samarbetar. Hela världen må gå åt helvete men svenska myndigheter har mycket gott samarbete. Ändå tycks det ha varit vattentäta skott mellan sjukvården, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten. Tegnell och Folkhälsomyndigheten har på sedvanligt förtroendeskapande sätt presenterat sina grafer - utan nämnvärd kritisk granskning från propagandaorganen - på ett sätt som nog hos många skapat en bild av att de har kontroll över situationen, nästan styr den. När man följt rapporteringen har man fått en känsla av tidlöshet, som om tiden står stilla och vi har all tid i världen att bygga upp vår flockimmunitet genom att i lugn och ro låta viruset ta död på dem som är mottagliga för viruset - främst gamla och multisjuka.

Nu har det visat sig, det som vissa på området kunniga personer varnat för, att det räckte med ett ganska måttligt antal smittade och insjuknade för att sjukvården skulle uttömma sina resurser. Hur kan det vara så dålig korrelation mellan sjukvården, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten?

Hur är det möjligt att man inte vidtagit åtgärder för att förhindra att människorna smittas genom vården? Vi har läst snudd på föraktfulla artiklar om hur italienarnas problem orsakats av att de klantat till det - begått grova fel. Underförstått i artiklarna var, att så skulle vi minsann inte göra i Sverige.

Nu står vi där med halsen tvättad. Finns det inga resurser måste man ju rimligen vidta åtgärder som syftar till att de begränsade resurserna ska räcka tills man hinner producera mer. Då menar jag inte att det ska ske genom att plötsligt börja tuta i vårdpersonalen att de inte behöver några skydd. Jag menar att man måste vidta omedelbara och kraftfulla åtgärder som syftar till att smittan slutar sprida sig. Den får - möjligen - sprida sig senare, när det finns resurser i vården. 

Det är inte rätt mot vare sig personal eller patienter att sänka skyddsnivån därför att det inte finns några skydd. Det får vården att kollapsa och eldar på smittspridningen. Från USA nås vi av rapporter om vad Corona orsakar där. Bland mycket annat resulterar det i att man tycks bli mycket handlingsbenägna. Industrier ställs om för att producera sjukvårdsmaterial som det är brist på.

I Sverige har vi i åtminstone tre månader vetat om risken för en pandemi. Att vi inte har någon beredskap har de som handhar frågorna, beslutar om nivåer och inköp mm känt till betydligt längre. Frågorna är bland annat:

Vad har man gjort under dessa tre månader för att köpa in material och när har man gjort det? Vad har man under tre månader gjort för att få igång, gärna inhemsk, produktion av det som saknas? Finns det över huvud taget några handlingsbenägna personer som sköter dessa angelägna frågor? Eller finns det bara passiva pappersskyfflare nöjda med att uträtta ingenting? Någon eller några dugande handlingsbenägna personer måste väl ändå ha nästlat sig förbi sosseriets inbyggda motstånd mot att rekrytera kompetenta, driftiga och handlingsbenägna personer med ansvar och arbetsmoral?

Media, eller propagandaorganen om man så vill, tiger om detta. Det är nog inget bra tecken.

Apropå detta att Socialstyrelsen, olika landsting med flera nu tutar i medarbetare att de inte behöver så mycket skydd kommer jag osökt att tänka på en sak som SAS-Janne Carlsson berättade en gång. Det är länge sedan jag hörde historien så jag reserverar mig för att jag kanske inte minns den rätt in i minsta detalj. Historien var att någonting hade uppstått i samband med incheckningen på Arlanda vilket orsakade kaos för personalen med många missnöjda kunder. Samtidigt stod en person högre upp i hierarkin, som var i position att göra något åt saken, och tittade på oengagerat. Carlsson sa till personen att antingen löser du problemet åt dem, eller så går du själv ned och utför deras arbete.

Det är den andan vi saknar i Sverige. Var är alla politiker och tjänstemän som ställt till med det här? Ut med dem i vården - mangrant - för att själva utföra vårdarbetet på det sätt som deras vårdslöshet nu tvingar vårdpersonalen att göra.

Falun onsdag 1 april 2020

Mikael Styrman