söndag 15 oktober 2023

Filmaren Bosse Lindquist och DN om Estonia-utredningen


Filmaren Bosse Lindquist har gjort en film om efterspelet till Estonia-haveriet. Ja, eller egentligen inte om utredningen eller efterspelet till haveriet utan om ”myterna” kring Estonia-utredningen, som framgår av filmens namn och filmarens reklam i DN för filmen.


Nåväl, man kan visa exakt samma material om Estonia, eller om nästan vad som helst, åt två olika personer och de kan komma att landa i diametralt olika ståndpunkter - utan att någon av dem agerar i ond tro. Så är det ibland med oss människor. Men att vi kan dra så olika slutsatser har ofta sin förklaring och den är till och med enkel ibland. Exempelvis är den som aldrig drabbats av statlig kriminalitet ganska illa rustad att genomskåda sådan när han väl konfronteras med den, medan någon som återkommande utsatts för liknande, ofta med viss lätthet kan känna igen metoderna som används.


Men det räcker inte med att Bosse Lindquist har gjort en ”dokumentär” med ett något tendentiöst namn. Han har också skrivit en ”debattartikel” i DN i ämnet. Den publicerades av DN den 9 oktober och är inte skyddad av DN:s betalvägg. Jag vet inte om man ska läsa in allt för mycket av det? Jag tror att det varierar lite på DN vad som hamnar bakom betalvägg och vad som inte gör det? Huvudregeln tycks vara att det inte hamnar bakom betalvägg om det är viktigt att nå ut med budskapet. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som en tanke att det hamnar just i DN, som ju är känd för att vara lyhörd och föra ut husbondens röst, tämligen obesvärade av om budskapet har någonting med sanningen att göra eller ej.


Så som brukar vara fallet i samband med statliga manipulationer av allmänheten ägnas mycket och ingående uppmärksamhet i debattartikeln åt oväsentligheter medan viktiga och känsliga uppgifter raskt passeras och på sin höjd nämns i förbigående eller som icke citerade referenser. Det är regel i nästan all statlig kriminell utredningsverksamhet. Strunt nagelfars och farliga saker förtigs. Man silar mygg och sväljer kameler, som det också brukar uttryckas.


I ”debattartikeln” påpekar Bosse Lindquist noggrant hur de kompletterande Estonia-utredningarna återkommande kostat många miljoner. Det andas nog att just det budskapet varit i säck innan det kommit i påse. Det är just ett sådant argument som brukar vara angeläget att föra fram när sanningen ska mörkläggas. Då blir plötsligt ekonomin så viktig att man inte har råd att utreda i det här fallet haveriorsaken. Men vad är 85 miljoner som nämns i artikeln, eller några hundra miljoner om det skulle handla om det, för att utreda orsaken till ett haveri som kostade åtminstone 852 personer livet, särskilt mot bakgrund av de många skumma inslagen i utredningen? Exempelvis omständigheten att ett flertal vittnen som hade viktig information som pekade mot att Estonia användes för vapensmuggling från de sönderfallna resterna av Sovjetunionen, inte alls kallades eller togs med i utredningen.


Vad är några hundra miljoner att haka upp sig på i en höggradigt korrupt bananrepublik vars politruker har slösat bort 36 miljarder (trettiosextusen miljoner), merparten på terrorister i Palestina och kanske mångdubbelt mer på andra gangsterrörelser i Afrika?


Det är lätt att hela filmen får en aura av beställningsverk över sig. En avskedsgåva till Ingvar Carlsson - en renommétvätt -  för att han ska få dö i fred, förvissad om att hans skurkstreck i Estonia-affären m fl inte ska avslöjas för allmänheten. Jag tycker att det luktar lång väg att Bosse Lindquist har fått ett erbjudande som han ”inte kunde tacka nej till”.


Jag har inte sett filmen än, men jag ser fram emot att göra det vid tillfälle, dock utan att ha några större förhoppningar om att den ska bringa ljus över varför Estonia sänktes.


Ingvar Carlsson till vänster i bild på "jultomteresa"


Ebbe Karlsson och Hans Holmér
före Holmérs sabotage mot Palme-utredningen



Vapensmugglarna Anna-Greta Lejon och Ebbe Karlsson


Falun söndagen den 15 oktober 2023

Mikael Styrman

.


Inga kommentarer: