.
…för en makthavare med svansen i kläm.
Det som just nu utspelar sig i Israel och kanske särskilt vid Gaza-remsan, leder med rätt eller orätt tankarna till Pearl Harbor, Hawaii, söndagen den 7 december 1941.
Det israeliska försvaret är berömt för att återkommande ha visat sig ”vara med i matchen” på ett sätt som väckt uppmärksamhet internationellt. Deras underrättelsetjänst brukar också anses vara kompetent, men har genom åren inte alltid lyckats så bra.
Redan i samband med staten Israels bildande 1948 fick Israel utkämpa sitt första krig mot grannländerna.
Efter Andra Världskriget spårade israelerna upp den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Argentina, kidnappade honom den 11 maj 1960 och förde honom till Israel där han ställdes inför rätta och senare avrättades.
Suezkrisen - eller kriget - utkämpades 1956. Det var Israels andra krig.
I det tredje kriget i Israels historia, det så kallade Sexdagarskriget 1967, sopade man banan med de på pappret helt överlägsna motståndarna. De fientliga grannländernas flygvapen slogs till stora delar ut på backen. När sex dagar förflutit hade Israel erövrat Västbanken, Sinai-halvön samt Golan-höjderna varifrån Syrien återkommande haft för vana att beskjuta norra Israel med artilleri.
Inför Jom kippur-kriget som började den 6 oktober 1973 missbedömde den israeliska underrättelsetjänsten grannländernas intentioner och inledningsvis hade Israel betydande svårigheter. Bland annat slogs betydande delar av israeliskt pansar ut i Sinai-öknen av egyptiska kommandosoldater som lagt sig i bakhåll med rysktillverkade trådstyrda robotar, vilka bars som ryggsäckar av soldaterna. Det var väl inte precis någon bingovinst för den israeliska underrättelsetjänsten att man missat den detaljen. I en djärv manöver slog sig israeliskt pansar under ledning av Ariel Sharon fram till Suezkanalen, byggde en vägbank över och korsade kanalen den 16 oktober 1973, för att därefter sätta kurs mot staden Suez och vidare mot den egyptiska huvudstaden Cairo. I norr slog sig israeliskt pansar fram till syriska huvudstaden Damaskus utkanter vilket resulterade i vapenvila. När vapenvila inleddes den 22 oktober och senare resulterade i krigets slut den 26 oktober stod israeliskt pansar inom tio mil från Cairo. Det fanns nog inget israeliskt intresse av att ta vare sig Damaskus eller Cairo, men det var nog viktigt att markera att man kunde ha gjort det.
Det var mycket flygkapningar och terroristdåd under åtminstone 1970-talet, av än den ena och än den andra palestinska terroristorganisationen. Vid ett tillfälle 1970 landade inte mindre än tre kapade trafikplan vid Dawson’s Field i Jordanien och sprängdes senare. En massaker på israeliska idrottsmän ägde rum under olympiaden i München 1972, med elva döda israeliska idrottsmän. Den 27 juni 1976 kapades ett Air France-plan och flögs till Ugandas huvudstad Kampalas flygplats Entebbe där kaparna fick beskydd av landets diktator Idi Amin. Den 4 juli flög israelerna nattetid de 400 milen till Entebbe med 100 kommandosoldater som fritog de 102 återstående av de inledningsvis 106 i gisslan. Operationen leddes av israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu’s äldre bror, Överstelöjtnant Jonathan Netanyahu som var den enda som dödades under operationen. Fritagningen i Entebbe har säkert haft en dämpande inverkan på mängden flygkapningar under åren som följde.
Israelerna har således vid flera avgörande tillfällen haft stor framgång med sina krigsföretag. Men vid åtminstone några betydelsefulla tidpunkter verkar inte deras underrättelsetjänst ha lyckats lika bra. Ändå är det svårt att inte landa i en jämförelse med attacken mot Pearl Harbor.
Att attacken mot Pearl Harbor kom att äga rum berodde sannolikt på amerikanernas dubbla intressen av att dels vilja tygla japanernas expansionism och dels vilja vända den amerikanska folkopinionen, som var tydligt emot USA:s inträde i det Andra Världskriget.
Det spelades ”Svälta Räv” på hög politisk nivå mellan USA och det råvarutörstande Japan månaderna innan attacken mot Pearl Harbor, vilket innebar att det var väl känt för den amerikanska ledningen att ett krig mot Japan var inte bara möjligt utan även sannolikt. Vid tidpunkten för attacken talar mycket för att den var känd i förväg för den högsta amerikanska ledningen, men informationen hölls hemlig - även för de egna. Sådana uppgifter förekommer. En omständighet som styrker sådana spekulationer är de två amerikanska hangarfartyg som vid tidpunkten för attacken tidigt söndag morgon den 7 december 1941 INTE fanns i hamn. Det var ett unikum. De var annars ALLTID tillbaka i hamn till helgen. Merparten av de äldre krigsfartygen var av typer som på grund av den tekniska utvecklingen var på väg att bli passé. Men hangarfartygen var man rädda om. Amerikanerna blev nog ändå förvånade över den stora japanska framgången. Sedan var det en bingovinst för den politiska ledningen i USA, med president Roosevelt i spetsen, när Adolf Hitler i upprymt rus dagarna efter attacken förklarade krig mot USA. USA hade länge försökt hjälpa de allierade mot tyskarna men den starka anti-krigsopinionen i USA gjorde det knepigt. Hitler löste problemet.
Det är en gammal härskarregel, som tillämpas i både stort och smått, att det är bra med en yttre fiende om marken börjar bränna under härskarens fötter, som den ju gjort en tid under Netanyahus fötter. Trots att den israeliska underrättelsetjänsten inte alltid lyckats, ligger det nog i farans riktning att man visste mer än man låtsas om. Kanske blev israelerna likt jänkarna 1941 ändå förvånade över attackens råhet?
Falun tisdagen den 10 oktober 2023
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar