För inte så länge sedan var det okänt för de flesta, nästan alla, svenskar, att vi egentligen lever i en diktatur. Eller i en stat övertagen av den organiserade brottsligheten. Skrämmande välorganiserad, bitvis överorganiserad. Just denna överorganisation och hemfallenhet åt ineffektivitet verkar också bli den svenska diktaturens fall.
Länge lyckades man lura oss att vi levde i en demokrati. Men människor invandrade från olika länder med mer synlig diktatur genomskådade systemet lättare och tidigare än svenskarna. Av dessa blev jag själv en gång uppmärksammad på hur långt det hade gått i Sverige. Hur den svenska befolkningen systematiskt blev utsugen och förtryckt av ett privilegierat fåtal. Ett fåtal som till sitt förfogande hade en stor organisation med brottslingar vilka genom sitt deltagande i förtrycket kunde tillägna sig en levnadsstandard och en status som deras bristande kompetens och ofta överraskande blygsamma intellekt annars skulle ha förnekat dem. Att just dessa från diktaturer invandrade lättare kunde se det svenska maskerade förtrycket berodde naturligtvis åtminstone delvis på att man från sina respektive hemländer var bekant med diktaturens metoder. Delvis på att det är lättare att se för den som kommer in med friska ögon än för den som gradvis vant sig vid eller vuxit upp med och fostrats av förtrycket. Fostrats av en förljugen offentlig propaganda och oärliga och korrumperade journalister, redaktörer och mediaägare. De var som den klassiska grodan som man släpper ned i en kastrull med hett vatten. Den hoppar genast ur kastrullen. Medan vi var som den groda som sätts ned i en kastrull med kallt vatten vilket sedan successivt värms upp. Den sitter kvar och blir så småningom kokt utan att förstå vad som händer.
Obligatoriska, tvingande åtaganden sades vara frivilliga och sådana som alla svenskar med glädje underkastade sig. Lögnerna var ofta generande tydliga och lätta att genomskåda – som i forna tiders Sovjet och Östeuropa eller dagens Nordkorea. Men vi såg inte igenom dem. I hemlighet utsattes de som försökte bestämma själva över sin livssituation eller sitt företag, som propagandan sade att man fick göra, för trakasserier. Ekonomiska såväl som psykiska och i, tror jag, undantagsfall även fysiska. Åsiktsregistrering och spionage mot den egna befolkningen infördes. Och den som dristade sig att avslöja det, som Jan Guillou och Peter Bratt, låstes in i fängelse för spioneri. Men spionaget fortsatte och blev värre. Människor som försökte tänka själva förtalades, mobbades och drabbades av yrkesförbud. Naturligtvis inte synligt och uttalat men i praktiken fungerade det så. Buggning och avlyssning blev efter hand vardagsmat. Officiellt förekom det bara vid grova brottsmisstankar men i praktiken föregicks buggningen först av en meningslös ritual för att skenbart legalt bevilja avlyssningstillstånd på basis av anonyma tips som maktapparatens funktionärer själva hade fabricerat. Senare struntade man helt sonika blankt i hela tillståndsprocessen. Det gläntades ofrivilligt på skynket till vad som pågick när Ingvar och Ebbe Carlsson samt Anna-Greta Leijon härjade som värst. Men vi valde att blunda för allt detta. Livet var lättare om vi blundade. Och då fungerade ännu de flesta institutioner ganska bra. Men efterhand som politrukernas skara växte och de vande sig vid allt högre levnadsstandard som belöning för sitt avskyvärda hantverk skulle det komma att förändras.
Ideella organisationer som i andra länder bevakade odemokratiska fenomen infiltrerades och togs över av den svenska diktaturens fotsoldater. Därför kritiserades aldrig svensk korruption. De organisationer som kritiserade korruptionen i andra länder hjälpte i Sverige till att dölja den.
Övergrepp mot medborgare som politiska domar, straff, frihetsberövanden och faktiska yrkesförbud såväl som långa och omotiverade häktningar som syftade till att bryta ned brottsanklagade medborgares förmåga att försvara sig mot beskyllningar kritiseras i andra länder av organisationer som Amnesty International, men i Sverige arbetar de i symbios med diktaturen.
Successivt har detta kommit att synliggöras. Genom enskilda medborgares initiativ och genom diktaturens ineffektivitet och förmåga att kväva medborgarnas initiativkraft genom allt för närig utsugning av medborgarna, har diktaturen under senare år, och i accelererande takt blivit allt svårare att blunda för. Och det ska vi inte låta oss skrämmas av. Det är bra att diktaturen och dess samvetslösa och servila kreatur, som Palme nog skulle ha uttryckt det, innan han blev korrumperad, inom våra korrumperade massmedia och det av diktaturen kontrollerade Organisationssverige blir synliga. Det är först när vi kan identifiera diktaturen och det inte längre är möjligt att blunda för dess existens som vi kan göra något åt den.
Det är först då det blir möjligt att både inför sig själv och inför andra moraliskt rättfärdiga åtgärder som syftar till att krossa diktaturen och de kreatur som vidmakthåller den. Först då kan vi starta vandringen mot ett fritt och rättssäkert land i viket vi själva kan njuta frukten av vårt eget arbete.
Gulag-Kolmården den 7 maj 2012
Mikael styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar