I dagens DN Stockholm kan vi läsa att det är ett problem att bussar i Stockholm klumpar ihop sig. Först kommer inga, sedan kommer flera bussar på samma linje ungefär samtidigt. Och forskare på KTH har kommit fram till att man ska lösa det problemet genom att efterkommande bussar anpassar sin hastighet. Forskarna har till och med räknat ut att Stockholmarnas restid längs linje 1 under en månads tid på detta sätt kunde minskas med 15000 timmar…
– Få se nu. Det är inte första april. Nej, en kontroll högst på tidningen bekräftar att det står torsdag 10 maj 2012. Och det är inte Grönköpings Veckoblad jag läser för det står också DAGENS NYHETER högst upp på sidan. Och jag drömmer inte och sover inte för efter att jag nypt mig i armen kan jag fortfarande läsa artikeln med rubriken ”Enkel teknik kan lösa anhopning av bussar”. Vad är det då som pågår?
Om det är ett problem att bussarna klumpar ihop sig och anländer samtidigt till busshållplatserna så beror det på att de första bussarna av olika skäl, momentana antalet resenärer, bussens storlek, antal ingångar, variationer i trafikrytm och framkomlighet osv blir försenade och hinns upp av senare startande bussar. Detta ”problem”, som andas lite ”dagens I-landsproblem”, kan man dölja genom att bromsa efterkommande bussar, som beskrivet i artikeln. Men det kommer inte att spara någon restid för det stora antalet resenärer. Det kommer att leda till att fler får längre restid istället. Om buss 1 blir försenad leder metoden till att alla efterkommande bussar också blir försenade, vilket förefaller ganska onödigt. Men det blir inte lika tydligt för passagerarna eftersom de även kommer att kliva på bussen senare. Men de kommer inte att komma fram tidigare eftersom deras buss med den beskrivna metoden avsiktligt försenats därför att en tidigare buss blivit försenad. De kommer istället att stå längre tid och frysa på hållplatsen och de kommer att vara på resa längre tid än om man inte hade bromsat deras buss. Således längre restid – inte kortare restid!
Om problemet med anhopning av bussar istället är att buss 1 får mycket passagerare så löser man det genom att buss 1, antingen på hållplats, eller eljest, släpper förbi buss 2, så att den istället börjar samla upp det stora antalet passagerare. Efterkommande bussar, som inte har passagerare stannar inte på vissa hållplatser utan använder dessa till att passera framför körande bussar med mycket passagerare och blir på det sättet den buss som samlar på sig det stora antalet resenärer. Så optimeras resurserna enkelt.
Det finns gott om verkliga problem, både logistiska och andra, som det är lämpligt att forska kring. Man behöver inte hitta på låtsasforskningsskäl att strö allmänna medel över. Det här forskningsbidraget, tycker jag, att varken har varit vettigt att söka om, vettigt att bevilja eller vettigt att betala ut. Det håller faktiskt så låg nivå att man rätteligen kan skicka de här pengarna till mig istället och betrakta den här bloggen som ersättningsgrundande forskningsrapport.
Lycka till med strävandena för att fortsättningsvis hålla uppe forskningskvalitén på KTH!
Gulag-Kolmården torsdagen den 10 maj 2012
Mikael Styrman
.
– Få se nu. Det är inte första april. Nej, en kontroll högst på tidningen bekräftar att det står torsdag 10 maj 2012. Och det är inte Grönköpings Veckoblad jag läser för det står också DAGENS NYHETER högst upp på sidan. Och jag drömmer inte och sover inte för efter att jag nypt mig i armen kan jag fortfarande läsa artikeln med rubriken ”Enkel teknik kan lösa anhopning av bussar”. Vad är det då som pågår?
Om det är ett problem att bussarna klumpar ihop sig och anländer samtidigt till busshållplatserna så beror det på att de första bussarna av olika skäl, momentana antalet resenärer, bussens storlek, antal ingångar, variationer i trafikrytm och framkomlighet osv blir försenade och hinns upp av senare startande bussar. Detta ”problem”, som andas lite ”dagens I-landsproblem”, kan man dölja genom att bromsa efterkommande bussar, som beskrivet i artikeln. Men det kommer inte att spara någon restid för det stora antalet resenärer. Det kommer att leda till att fler får längre restid istället. Om buss 1 blir försenad leder metoden till att alla efterkommande bussar också blir försenade, vilket förefaller ganska onödigt. Men det blir inte lika tydligt för passagerarna eftersom de även kommer att kliva på bussen senare. Men de kommer inte att komma fram tidigare eftersom deras buss med den beskrivna metoden avsiktligt försenats därför att en tidigare buss blivit försenad. De kommer istället att stå längre tid och frysa på hållplatsen och de kommer att vara på resa längre tid än om man inte hade bromsat deras buss. Således längre restid – inte kortare restid!
Om problemet med anhopning av bussar istället är att buss 1 får mycket passagerare så löser man det genom att buss 1, antingen på hållplats, eller eljest, släpper förbi buss 2, så att den istället börjar samla upp det stora antalet passagerare. Efterkommande bussar, som inte har passagerare stannar inte på vissa hållplatser utan använder dessa till att passera framför körande bussar med mycket passagerare och blir på det sättet den buss som samlar på sig det stora antalet resenärer. Så optimeras resurserna enkelt.
Det finns gott om verkliga problem, både logistiska och andra, som det är lämpligt att forska kring. Man behöver inte hitta på låtsasforskningsskäl att strö allmänna medel över. Det här forskningsbidraget, tycker jag, att varken har varit vettigt att söka om, vettigt att bevilja eller vettigt att betala ut. Det håller faktiskt så låg nivå att man rätteligen kan skicka de här pengarna till mig istället och betrakta den här bloggen som ersättningsgrundande forskningsrapport.
Lycka till med strävandena för att fortsättningsvis hålla uppe forskningskvalitén på KTH!
Gulag-Kolmården torsdagen den 10 maj 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar