Här i Gulag har jag en olycksbroder, som heter Ingemar, som ägnat sig åt insamlingsverksamhet de senaste 12 åren. Under en arbetsvistelse på Filippinerna kom Ingemar i kontakt med ett ganska stort lokalt sjukhus, vars stora resursbrist resulterade i att han började ägna sig åt insamlingsverksamhet, till stöd för sjukhuset i fråga.
På fråga om huruvida hjälp skulle uppskattas, berättade sjukhuschefen och distriktets guvernör att området var ett katastrofområde, återkommande hemsökt av tyfoner. Ett samarbete inleddes.
Väl återkommen till Sverige kontaktades skattemyndigheten som, inför tre vittnen, uppgav att en sådan verksamhet inte omfattades av vare sig krav på bokföring eller skattskyldighet.
Verksamheten kom senare, genom bekantas bekantas inflytande att inriktas mot den Sydamerikanska nationen Surinam och en klinik där. Hjälparbetet fortsatte, men nu med en klinik i Surinam som mottagare.
Ett antal åt senare blev Ingemar skönstaxerad och påförd stora skönsmässigt bestämda skattebelopp. På fråga om det tidigare beskedet svarade skattemyndighetens personal, att de ”inte kunde tänka sig att det skulle bli fråga om så stora belopp”. Men Ingemars syn på detta är, att det aldrig angavs några beloppsgränser från skattemyndighetens sida, över vilken bokförings- och skattskyldighet skulle inträda. Dessutom menar Ingemar, att om verksamheten skulle bli blygsam, fanns det väl knappast någon anledning att fråga Skatteverket över huvud taget. Ännu i denna dag har ingen förmedlat någon information, om vilken eventuell beloppsgräns som gäller, för skattskyldighetens inträdande.
Under den brottmålsprocess som inleddes mot honom, exkluderades dessa vittnen, vilket åtminstone delvis är orsak till att Ingemar sitter här. Det är nog lätt att förstå, att en sådan hantering av medborgarna från Skatteverkets och rättsväsendets sida, inte är ägnad att fostra ansvarstagande och samhällsbevarande medborgare.
Men varför jag berättar detta, är egentligen för att lyfta fram vilken skillnad det är i myndigheternas hantering, om man är en liten fristående hjälporganisation, eller en stor. Som exempelvis den av Riddaren av Det Svarta Korset, Bengt Westerberg, förre folkpartiledaren och socialministern, tidigare ledde organisationen Röda Korset.
Det är allom bekant, att av varje hundralapp som exempelvis Röda Korset samlar in, är det inte många kronor som söker sig utomlands, till insamlingsobjekten. Så de gåvor som lämnas till Röda Korset går inte till hjälp till nödlidande. De går istället till att köpa avlatsbrev till givaren. För att givaren ska få känna sig god och rättfärdig. Det här vet skurkarna bakom Röda Korset, vilket är en garanti för att inte heller särskilt många kronor söker sig fram.
Men ändå är det här bara toppen på isberget, menar Ingemar, Klinikchefen som han samarbetade med, berättade för honom, om hur han brukade skumma av bidrag från andra hjälporganisationer, bland annat Röda Korset. Det går till så, att av de inte allt för många kronor, som blir kvar, när Röda Korset i Sverige, och andra snarlika organisationer, tagit ”sitt”, kommer ändå inte allting fram till hjälpobjekten. Pengarna mellanlandar på en lokal bank varifrån betydande del av intäkterna förs vidare till en annan bank, i tredje land. Det är kanske inte så förvånande för den som har något innanför pannbenet. Intressantare är då, att ingen efterfrågar vad pengarna går till, vad man får de fåtal kronor som trots allt söker sig till rätt land.
Och Röda Korsets förre ordförande Bengt Westerberg är ännu ordförande för Finansinspektionen, med allt vad det kan förväntas innebära.
Gulag-Kolmården den 22 april 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar