Ekfors, Ivar Kreuger och Howard Hughes

.
Omaka par? Javisst. Vad har Ekfors med Ivar Kreuger och Howard Hughes att göra? Och vad har Ivar Kreuger och Howard Hughes med varandra att skaffa? Ja, för de flesta människor har de säkert ingenting med varandra att göra. Men för den som följer vad som händer och har hänt i vår relativt nära historia är de besläktade. 

Ivar Kreuger var vid sin död en av världens rikaste män. Han blev utsatt för vad som förmodligen var sin tids största personrån när han mördades på ett hotellrum i Paris, på väg till fest, den 12 mars 1932. Mordet var startskottet på en makalös plundring av honom, genomförd av hans, som han trodde, förtrogna i förening med hans konkurrenter och låntagare.

Howard Hughes var också en av världens rikaste män när han isolerades från omvärlden och han själv och hans förmögenhet shanghajades. De båda, Kreuger och Hughes, har det gemensamt att de visar hur tandlöst vårt rättsväsende är och hur oskyddade vi alla är utan ett starkt privat nätverk, mot en sammansvärjning genomförd av kriminellt lagda människor i framskjutna positioner i vårt samhälle. Eller genomförd av kriminella personer med inflytande, genom exempelvis korruption eller utpressning, över personer med höga positioner.

Det är ju med största sannolikhet inte någon fast kriminell organisation som genomför dessa grova brott. Snarare är det därtill predestinerade människor som genom arbete i och nära makten genomskådar och utnyttjar systemets tillkortakommanden. Vad de vågar ta sig till med bestäms i hög grad av hur hederliga, kompetenta och starka politiker de har att förhålla sig till.

De räcker ju att bara tänka på exempelet med Richard ”peace in our time” Chamberlain respektive Winston Churchills sätt att förhålla sig till Hitlers kriminella anspråk vid tiden som föregick andra världskriget, för att inse hur stor betydelse det har för händelseutvecklingen om den politiska ledningen utövas av antingen ängsliga våp eller kompetenta, beslutsamma och principfasta politiker. I tider med, av olika skäl, svaga politiker skapar dessa kriminella element mycket handlingsutrymme åt sig själva.

Sådant inflytande, som möjliggjorde framför allt Kreuger-rånet, men även Hughes-rånet, skaffar sig kriminella element avsiktligt och överraskande enkelt, genom det gränslösa leverne som kännetecknar, och har kännetecknat, många genom åren vilka har tagit sig till inflytelserika poster med hjälp av sina inte sällan psykopatiska drag.

Ofta förblir dessa händelser okända för oss icke berörda. Ibland kan vi se spåren av vad psykopaterna ställt till med och vad de åstadkommer för andra människor i sina strävanden att mörklägga sina gärningar. Några svenska exempel är dåvarande justitieministern Lennart Geijer och statsministern Olof Palme, i gott sällskap med ett flertal andra högt uppsatta politiker som hade varit med och satt på småflickor som var omhändertagna och skulle skyddas av samhället. Skyddas var det – inte knullas av samhällseliten.

Ett annat exempel är naturligtvis fallet med den styckmördade Catrine da Costa och de läkare som fick bli syndabockar utsedda av ett korrumperat rättsväsende. Och vi väntar ännu på att förre chefsåklagaren Krister van der Kwast ska avslöja länken mellan Catrine da Costa och Thomas Quick-morden. Vi väntar även på att han ska avslöja vems idé det var att JAS-mutorna skulle utredas av en enda polisman – på halvtid, utan specialutbildning. Och vi väntar på att våra djärva media ska ställa frågorna offentligt till berörda brottslingar.

För att nu knyta ihop påsen skriver jag detta för att informera.
– Informera vem? Jo, alla som ängsligt försöker hålla insikten om kriminella elements inflytande över vår statsapparat och vårt rättsväsende borta genom att intala sig själva att sammansvärjningar är ovanliga eller uteslutna. Det är de inte. De är, åtminstone i tider av svag eller dekadent politisk ledning istället vanliga, kanske rent av allmänt förekommande. Och vårt partivalsystem skapar en dekadent politisk ledning som för att göra ont värre dessutom står på lerfötter.

Att Agneta Ruuth och Anki Hedlund på skatteverket, för att dölja s-, c- och m-politikers stöld av min och Ekfors skog i Falun, skaffade fram ett vittne på Wallenbergkontrollerade Stora som beordrades begå grov mened för att försöka få mig satt i fängelse ett antal år, var därför inte alls konstigt. Det var ett normalförhållande i relationen mellan Wallenberg, den politiska makten och det gemensamma förfogandet över statskassan. Att ingen av de inblandade juvelerna blivit åtalad och dömd är ju närmast en bekräftelse. Förmodligen avlönar skattebetalarna och Wallenbergarna fortfarande detta slödder. Eftersom ingen utreder och beivrar brott begångna av, eller initierade av, samhällseliten i Sverige behöver man inte heller sopa igen spåren efter sig.

Hur detta kopplas dels till den organiserade brottslighetens pågående stöld av Ekfors-bolagen och dels till deras kontroll över och utsugning av svenska skogsägare och deras skog i allmänhet och mig och min skog i synnerhet ska jag återkomma till. Men först ska vi läsa i kommande söndags DN om vad Maciej Zaremba har att tillföra i nummer tre av sin artikelserie om maffian och den svenska skogen. I del ett och två har Zaremba visat att han sett igenom mycket av de kulisser som döljer verkligheten kring den svenska skogen. Jag kan knappt bärga mig i väntan på del tre och får säkert anledning att återkomma om mina egna erfarenheter efter fyrtio år som skogsägare, misshandlad av maffiaindustrins politiska lakejer på våra myndigheter.

Gulag-Kolmården onsdag den 9 maj 2012
Mikael Styrman
.