lördag 12 maj 2012

Störst går först

.
Lagar stiftar vi för att skydda oss mot djungelns lag. För att skydda oss mot att den som är stark eller hänsynslös nog att inte ta hänsyn till sina medmänniskor ska roffa åt sig allt gott i livet och förtrycka, eller förslava, oss andra. Återkommande kan vi se exempel på att våra politiker och lagstiftare säger sig försvara dessa för ett rättsväsende så grundläggande principer.

Så sent som häromdagen kunde vi läsa i en av våra större tidningar om hur man står i kö för att skydda våra innovatörer och entreprenörer. Men det tycks bara vara en läpparnas bekännelse. En floskel som högt uppsatta politiker och andra med framskjutna positioner vårdslöst hasplar ur sig, till intet förpliktigande.

De synliga effekterna av vår lagstiftning talar nämligen ett helt annat språk. De talar om ett rättsväsende som systematiskt lämnar innovatörer och entreprenörer utan skydd mot finansiellt mäktigare intressen. Ett rättsväsende som inte bara lämnar dem utan skydd, utan även ställer sig på de mäktigares sida, och hjälper dem att plundra de som borde ha, och enligt alla representanter för politik och rättsväsende felaktigt påstås ha, rättsväsendets stöd och skydd.

Det är inte så att rättsväsendet är inkapabelt att agera. Vårt rättsväsende är utomordentligt kapabelt att agera – på uppdrag av och till skydd för mäktigare finansiella intressen – men helt inkapabelt att agera mot samma intressen, genom att exempelvis lagstifta mot rovdrift och övergrepp från dessa.

Rättssäkerhet har blivit en handelsvara, som finns för den som kan betala för den, men som saknas för den som inte kan eller vill betala. I och för sig är detta inte särskilt nytt. Rödingarna sjöng på 1970-talet om staten och kapitalet som sitter i samma båt, med den olika tydligt uttryckta uppfattningen, att marknadsekonomi eller kapitalism per automatik innebär att staten och kapitalet alltid, och med nödvändighet, har gemensamma intressen.

Jag vill mena att detta är en bild som är färgad av politisk övertygelse. Att marknadsekonomi egentligen innebär att marknaden skyddas från övergrepp från mäktiga intressen. Därav följer, att om det är marknadsekonomi och det skyddet saknas beror det inte på att det skall vara så, utan det beror istället på att skyddet har satts ur spel av korruption och kriminalitet. Denna brottslighet drabbar även andra samhällssystem. Det finns knappast något samhällssystem som är mer drabbat av korruption än socialistiska system. Korruptionen ser bara delvis annorlunda ut än i ett kapitalistiskt system. Och valet står, menar jag, inte så mycket mellan marknadsekonomi eller planhushållning, mellan kapitalism och socialism, som det står mellan kriminalitet och korruption å ena sidan och hederlighet och korruptionsfrihet å den andra sidan.

Vi kan leva väl i såväl socialistiska som kapitalistiska system om vi kan hålla dem fria från kriminalitet i höga samhällslager. Men vi kan inte leva väl i vare sig det ena eller det andra om vi inte kan hålla höga samhällslager rimligt fria från brottslighet. Bland socialistiskt orienterade väljare och debattörer antyds nu olika tydligt, att det sammanbrott vi nu bevittnar för viktiga samhällsfunktioner är marknadsekonomins eller kapitalismens kollaps. Men jag vill mena att det inte stämmer. Vi lever nämligen inte i en marknadsekonomi. Vi lever istället i resterna av en socialistiskt reglerad ekonomi med svaga inslag av marknadsekonomi och starka inslag av korruption. Vi lever i resterna av en näst intill fullföljd planekonomi som politiker av ickesocialistisk uppfattning inte har förmått ändra på. Att det inte har skett beror förmodligen på en mix av olika saker som exempelvis för svagt parlamentariskt stöd, bristande kompetens för att ändra systemet eller bristande insikt om problemets existens samt sedan socialisttiden ännu relativt väl förankrad korruption, även bland ledande borgerliga politiker.

Man kan naturligtvis finna mängder av exempel till stöd för det ovan beskrivna. Låt mig bara helt kort nämna några som jag omedelbart kommer att tänka på.

Vi har den i dagarna omnämnda genialiska innovatören Håkan Lanz, och plundringen av honom, som mäktiga affärsintressen genomförde. Ett annat exempel är Ericsson som helt fräckt tog över Elektrondata i Göteborgs ”Hot Line”-kampanj när det begav sig. Och vi har Ingvar ”Kung Midas” Kamprad, känd för att ha mutat till sig i det närmaste total skattefrihet i världens mest högbeskattade land. Utan att visa någon nämnvärd tacksamhet mot alla andra företagare, vilka mot sin vilja plockade upp hans nota, därtill trakasserade av ett hårdhänt och ”omutligt” skatteverk, med ett verktygsgarnityr till sitt förfogande bland annat innehållande godtycklighet och dubbelbestraffning, fortsatte Kung Midas sin gärning, bland annat genom systematiska plagieringar av andras produkter, som Ikeas helt fräckt ritade av, övertog utan vare sig ersättning eller tillstånd och massproducerade. Man kan nog utan överdrift lyfta fram det paradoxala i att ”Ikea-andan” resulterat i att på Ikea arbetar världens stoltaste tjuvar. Jag kan också nämna mitt eget företag Ekfors Kraft, som av ett Vattenfall lett av skurkar och mutade politiker försattes i trångmål när skurkarna började ösa ut skattebetalarnas miljarder ur Vattenfall i samband med etableringen i Tyskland. De begärde, och fick gehör hos Handelsbanken för att ogrundat dra in Ekfors lån, vilket gjorde Ekfors ekonomi till en tummelplats för grova brottslingar inom skatteverk, kronofogde och rättsväsende.

Att man kan göra så här beror, åtminstone till stor del, på att vår lagstiftning har fullständig slagsida till innovatören och entreprenörens nackdel. De senare lämnas av samhället att ensamma, och utan rättsväsendets stöd, försöka försvara sina ekonomiska intressen. Inte sällan efter att ha förbrukat stora resurser på utveckling av de uppfinningar och produkter som sedan stjäls av stora och mäktiga företag, vilka obekymrat kan ägna sig åt detta, väl medvetna om att de bara behöver processa ihjäl sin ensamma och utelämnade motpart.

Motsatsen gäller mycket tydligt för exempelvis mäktiga film- och musikintressen vilka genast får tillgång till alla rättssamhällets tvångsmetoder och resurser för att jaga fattiga studenter.

Rättsväsendet, och dess mutade lagstiftare och företrädare, kan inte bärga sig av iver på att få rycka in till stöd för mäktiga intressen. Samtidigt lämnas innovatörer och entreprenörer inte bara ensamma, utan mäktiga intressen som vill plundra dem kan räkna med rättsväsendets stöd i sina strävanden.

Enligt läpparnas bekännelse, i media, är alla införstådda med att ingen innovation, ingen enskild tanke, någonsin är sprungen ur ett kollektiv. Att alla uppfinningar och affärsidéer ursprungligen är födda och tänkta i en enskild människas hjärna. Alla säger sig på allt sätt vilja skydda de innovatörer och entreprenörer som vi alla ska leva på, men i verkligheten kan slöddret inte nog vänta på att få vara med och plundra dem.

Ett samhälle som inte skyddar sina innovatörer och entreprenörer går under, därför att all utveckling stannar. Inga problem löses av de stora företag som kannibaliserar på våra innovatörer och entreprenörer. Tvärtom leds våra stora företag ofta av tjuvar. Ju större företag desto större tjuvar, och desto fler politiker dräglande under bordet efter smulor från storföretagen. Utan någon nämnvärd skillnad orsakad av partifärg, tycks det.

Ett samhälle som vill skydda sina innovatörer och entreprenörer ser till att plundring av dessa, oavsett metoder, faller under allmänt åtal med en straffskala som inte heller mäktiga intressen kan rycka på axlarna åt. Det senare är ju annars det vanliga när politiken, och höga tjänstemän inom rättstaten, ska låtsas göra någonting som går mäktiga intressen emot. Då inför man en påföljd som är väl jämförbar med ett myggbett om företagets storlek tas i beaktande.

I jämförelse med dagens ordning, som innebär att mäktiga intressen, korrumperade myndigheter och politiker jagar i flock, kan det inte helt uteslutas att våra innovatörer och entreprenörer skulle stå starkare i ett helt oreglerat system – om djungelns lag rådde. Detta av den enkla anledningen att deras anpassningsbarhet sannolikt är större än deras stora fienders och naturligtvis även av det uppenbara skälet, att de skulle ha bättre chanser om inte myndigheter och politiker var mäktiga intressens medbrottslingar och hantlangare.

Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Företagares kamp mot samhället...

http://motdiskriminering.wordpress.com/forlikning-istallet-for-rattegang/

Mikael Styrman sa...

Svar till Anonym:

Ja, en tydlig illustration av entreprenörens situation i Sverige idag.