…vill betala skatt. Under åratal, ja decennier, av negativ utveckling har den offentliga sektorns ianspråktagande av våra gemensamma medel ökat. Förmånerna för i sektorn, åtminstone på hög nivå, sysselsatta har följt med, eller är själva orsaken till fenomenet. Samtidigt har den service och de tjänster som den offentliga sektorn förväntas leverera stadigt försämrats och kommit att bli allt mindre intressanta att utföra och allt mer underordnade för i sektorn sysselsatta.
Ingen kan väl med gott samvete säga emot om jag påstår, att under senare år har det i rask takt blivit allt tydligare, att den offentliga sektorns nedtoning av tjänsternas kvalitet och betoning av tjänsternas kostnader kommit att innebära, att allt fler delar av den offentliga sektorn nu i allt högre grad levererar tjänster av allt sämre kvalitet, ja rent av mer eller mindre odugliga.
Möjligen på grund av insikt i de egna tjänsternas oduglighet och i försök att både leverera acceptabla tjänster och samtidigt slå vakt om tillkämpade fördelar för egen del, har den offentliga sektorn börjat fungera som fristående öar, eller sekter, vilka prioriterar sin egen nisch eller sektor, oavsett konsekvenserna för andra nischer av den offentliga verksamheten som helhet. Det innebär en sorts tillämpad storskalig och verklighetsanpassad variant av det gamla talesättet att när krubban är tom bits hästarna.
Dessa numera i allt högre grad från varandra och från helheten fristående öar är allt missnöjdare med de tjänster som den övriga offentliga sektorn tillhandahåller och upplever sig därför ha allt mindre motivation att betala skatt. Måhända är det därför den offentliga sektorn inte längre drar sig för att nyttja företag som erbjuder bristfälliga tjänster till lågt pris. Bristfälliga tjänster eftersom uppdragsgivarna bara prioriterar lågt pris och bara fuskare därför kan vinna offentliga anbud. Låga priser genom tillhandahållande av fusktjänster och undandragande av skatt i riket.
Den makalösa situationen tycks ha uppstått att den offentliga sektorn själv är så missnöjd med hur den dysfunktionella offentliga sektorn försvårar dess egen verksamhet att man prioriterat bort skattebetalande till förmån för lågt kontraktspris och därmed söker bevara personliga förmåner. Riskfria personliga förmåner kan tilläggas, eftersom den gräddfil som förr gällde ett mindre antal lyckligt lottade personer högst upp på dynghögen, numera har expanderat till att gälla offentliganställda chefer och mellanchefer i sin helhet. Alla enligt svensk rättstradition straffriförklarade. Det senare något som mycket tydligt illustrerats av rättsväsendets pajaserier i Göteborg och som med största sannolikhet kommer att manifesteras även av rättsväsendets kommande pajaserier i Solna och Stockholm.
Det paradoxala synes ha inträffat, att den skatterevolt som många av oss insett att en maktfullkomlig, vanskött och straffriförklarad offentlig sektor skulle komma att resultera i har startat. Men den har inte som väntat startat från enskilda medborgare utan, för mig åtminstone något förvånande, från dysfunktionella offentliga verksamheter, missnöjda med hur deras egen verksamhet störs av andra dysfunktionella offentliga verksamheter. Vilken märklig utveckling.
Tänk att få bevittna detta makalösa skådespel från första parkett – hur en av tjuverier och rättsröta kollapsad offentlig sektor tar död på sig själv. Och tänk att få göra det utan att behöva stå på perrongen till tåget som aldrig kommer eller aldrig avgår. Eller utan att behöva halta runt i operationskön som inte rör sig framåt. Eller utan att behöva sitta och begrunda tingens ordning på nollvisionens vägar med dess stillastående trafik. Eller utan att vara liggande på långvården eller ålderdomshemmet inlåst, hungrig, understimulerad, oduschad, med liggsår och inpackad i gammalt bajs. Och tänk att få slippa komma ut ur skolan efter minst nio år utan att vare sig vara halvanalfabet eller tala rotvälska, om än aldrig så hyllad för sin fina rotvälska på stockholmstidningarnas kultursidor. Och tänk att få se våra hycklande och ljugande politiker och generaldirektörer försöka tuta i oss, hur oförklarligt det är, att inte 80% av ett industrilands intäkter räcker till, för att förmedla det som 30% av ett u-lands intäkter klarar av.
Vilken fascinerande tid vi allt färre men ännu friska och ännu av den offentliga sektorns skurkar och advokater inte färdigrånade medborgare lever i, ännu en tid, medan räkenskapens dag för dessa närmar sig, tick-tack, tick-tack...
- Verkligheten överträffar alltid dikten. Tänk om man hade förutsett detta och skrivit en bok om det. Så orealistisk den skulle uppfattats av omvärlden.
Gulag-Kolmården den 28 april 2012
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar