Boforsaffären och Saudi-avtalet

.
(Svar på Fänrik Stål’s kommentar till inlägget ”Lite mutor och kärnvapen rensar magen”.)

Det är intressant att jämföra de två fallen. Man finner naturligtvis både likheter och skillnader.

Så här långt är en av skillnaderna att i kölvattnet på Boforsaffären blev det maktskifte i Indien. Därefter gjorde den Indiska regeringen stora insatser för att utreda och lagföra kretsen kring Rajiv Gandhi för mutbrotten. Men den Svenska regeringen vägrade medverka. Sannolikt berodde det på, att det inte skulle vara möjligt att bränna kretsen kring Rajiv Gandhi utan att de i sin tur skulle bränna kretsen kring Olof Palme.

I Saudiaffären vill ingen av parterna utreda, än så länge. Skulle det bli statskupp i endera Saudiarabien eller Sverige kan saken komma i annat läge. Saudierna vill naturligtvis inte ha sina egna mutbrott utredda. I Sverige har vi en annan tradition än i de flesta andra länder. Sannolikt är den svenska traditionen på det här området, i likhet med en massa annat skit, importerad från USA som har samma tradition. Den innebär att vi inte har någon egentlig opposition utan regeringen och låtsasoppositionen delar på mutorna. Systemet är ganska idiotsäkert. Åtminstone är det säkert mot maktskiften eftersom ingen vare sig kan eller vill utreda när man har varit med och delat på skurkpengarna själv.

Jag hade annars för mig att krigsmaterialinspektören Carl Fredrik Algernon ”ramlade” framför ett tunnelbanetåg och inte ett pendeltåg. På Wikipedia står att han kom från direkt från ett möte med Nobel Industriers koncernchef Anders G Carlberg vilket inte stämmer. Det står även nämnt att det påstods att Stasi skulle ha mördat Algernon. Förmodligen är bägge uppgifterna avsiktligt utlagda villospår. Att Stasi skulle ha mördat än den ena än den andra användes på den tiden återkommande för att lägga ut villospår, för att sedan få lägga locket på besvärande utredningar. Samma metod använde den svenska politiska makteliten i fallet med de mördade Cattis Falck och Lena Gräns. Hela idén är befängd. Stasi hade inget eget intresse i de här fallen. DDR var den svenska regeringens vapenexporttvättare. Vi har även hela tiden haft tillräckligt med lönnmördare i vår egen poliskår för att inte behöva hämta sådant från DDR. Det finns polischefer som gör karriär på att hålla reda på vilka de lämpliga är och på att ”lösa problem” åt politiken när det behövs.

Istället hade Algernon just besökt statssekreteraren på utrikeshandelsdepartementet. Förmodligen hade han vägrat att presentera en falsk utredning till stöd för Indienaffären. Paniken spred sig snabbt i skurklägret. Man såg i den politiska gruppen på ”Björn Afzelius-språk” hur man skulle få säga farväl till släkt och vänner. Mutor, jobb, anseende och hela den sociala tillvaron skulle man berövas. Algernon fick sällskap från kontoret och fick hjälp ner på spåret när tåget kom. Polisen hjälpte till att undanröja bevisen. Det mesta tyder på att mordet inte var planerat särskilt långt i förväg. Förmodligen fattades beslutet att mörda Algernon i slutet av mötet. En karriäristens i desperation född ingivelse. Det var anledningen till att man gjorde sällskap. Det kunde lika gärna ha blivit en bil, men det är värdigt lite bilar i Tunnelbanan så det fick bli ett tåg. Det var allmänt känt i journalistkretsar hur det hade gått till och vem som var mördaren. Det var till och med upp en TV-journalist och ställde lite närgångna frågor till mördaren. Men censuren tog inslaget som därför aldrig sändes. Däremot sändes en krypterad version. En intervju med mördaren som knallröd och besvärad svarade på helt harmlösa frågor. Han hade ju just svarat på lite mindre harmlösa frågor i Algernon-fallet och välbefinnandet hade inte hunnit återvända. Han må ha varit mördare, men han var inte så avtrubbad.

Nobelchefen fick därefter ikläda sig rollen som ställföreträdande mördare. Han blev aldrig åtalad men han blev ungefär så tydligt utpekad som man kan bli utan att bli dömd. Och vad hade han för val? Nobel var ju extremt beroende av myndighetens välvilja. Hela systemet byggde på att det skulle skapas arbetstillfällen genom att vapen skulle tillverkas och säljas till skurkar världen runt. Men det skulle skötas snyggt så att regeringen skulle kunna blåneka: Nej, vi säljer inga vapen och absolut inte till någon som behöver dem eller skulle kunna tänkas använda dem den dagen han behöver dem.

Regeringen byggde upp en smugglingskanal med hjälp av de röda bröderna via DDR, med vilka man allt emellanåt hade pusskalas. Sveriges då viktigaste exportland var Västtyskland. Ett av Sveriges mindre exportländer var DDR. Den svenska regeringen var nästan aldrig till Västtyskland. Däremot var det ett anmärkningsvärt rännande till DDR som smugglade vapen åt svenskarna, vilket genererade mutor till den innersta svenska politiska kretsen. Det här var före Carl Bildts tid. På den tiden fick inte, eller ville inte, borgerliga politiker vara med och dela på mutorna.

För att återvända till Nobelchefen så fick han bära korset som det innebar att vara utpekad men odömd mördare. Han hade nog inte så mycket val. Hade han opponerat sig skulle Nobels tillverkning stannat, han skulle fått sparken och vårt korrumperade rättsväsende skulle ha fabricerat så pass mycket ”bevis” att han hade blivit dömd för mordet på Algernon. Han föredrog att  fortsätta vara utpekad eller tydligt antydd, men odömd mördare.

För att hålla den politiska skjortan fläckfri lät sosseriet vårt korrumperade pajasrättsväsende döma Boforschefen Martin Ardbo och några underhuggare för varusmuggling av Robot70 till Dubai och Bahrain via Singapore, till villkorlig dom. Martin Ardbo exempelvis fick betala sina advokatkostnader med 920.000 kr (enligt Wikipedia). Men de handlade ju bara om att tvätta den politiska svinpälsen ren genom att skylla ett smugglingsfall på industrin. I själva verket gjorde politiken och industrin upp om detta i bästa sämja.

En del läser och förstår. Men de plundrade i Sverige har det ändå ännu så pass bra att det är lite obekvämt att göra revolution. Något annat sätt finns inte när alla politiker och rättsväsendet är korrumperade. Folk känner sig lika maktlösa inför det tjuvaktiga systemet som en bonde i Puerto Ricoh, vars arbete alla ska leva av, men utan att själva arbeta. Men efter hand som stölderna från det allmänna fortsätter att öka förskjuts skalan. Politikerna kommer att inse var gränsen går, först när de kan se var gränsen gick.

Södertälje onsdagen den 11 mars 2015
Mikael Styrman
.