måndag 2 mars 2015

Det numera medaljerade svenska kriget i Köpenhamn

.

Lars Vilks har en förmåga att sprida olycka omkring sig för andra, oavsett vilka hans ambitioner eventuellt är. När han var i Köpenhamn för ett par veckor sedan slutade det med en död man och flera skadeskjutna danska poliser.

Den som följde den tidiga rapporteringen blev inte klok på vad som egentligen hände. Den verbala beskrivningen stämde inte med bilderna och inte heller med följderna av händelserna. Den danska utredningen är, såvitt bekant, inte klar än. Den officiella bilden, och den som propagandan nu trummar ut, åtminstone i Sverige, är att en attentatsman sköt en man till döds och skadade flera poliser, för att sedan bli skjuten av den svenska polisen. Den svenska polismyndigheten väntar inte på den danska utredningen, utan går händelserna i förväg genom att medaljera de ingripande svenska poliserna. Många tycks undra varför polisen medaljerar de inblandade och i synnerhet varför man gör det innan klarhet har skapats om vad som hänt.

Sannolikt sker det i ett försök att köra över den danska polisens utredning och pressa danskarna att lägga fram en falsk och för den svenska polisen påtagligt förskönad bild. Den inofficiella bilden och den som till synes stöds av den inledande rapporteringen är inte lika fager. Enligt den sköts flera av de berörda av den svenska polisen.

Det är naturligtvis motbjudande att den svenska polisen på detta sätter försöker mörklägga verkliga förhållanden. Men det är en naturlig följd av det svenska rättsväsendets förfall. Vi har en polismyndighet av vilken stora delar återkommande nyttiggörs av politiker för politisk brottslighet. Vad kan en sådan rimligen utvecklas till, utan ett fungerande rättsväsende som håller ordning på den, annat än till en skurkverkstad?

Att svensk uniformerad personal år 2015 skjuter mot dansk uniformerad personal, på dansk mark, är naturligtvis en betydande märkeshändelse. Det har, såvitt mig är bekant, inte skett sedan landstigningen på Själland år 1700. För trehundrafemton år sedan. En sådan märkeshändelse motiverar användning av den annars något slitna klyschan: med sådana vänner behöver danskarna inga fiender.

Sannolikt är det just detta som driver den svenska polismyndighetens forcerade medaljering av de inblandade. Skammen som blir följden om, eller när, det kommer fram dels vad som verkligen har hänt och dels att myndigheten med vett och vilja försökte obstruera den danska rättvisan.

Osökt går tankarna till Gottröra-kraschen efter vilken befälhavaren var snabb med att ta åt sig äran av att ha rett ut situationen och räddat passagerarna. Något senare framkom att piloten hamnat i panik och blivit blockerad, medan andra hade räddat situationen.

Den svenska polismyndigheten strider för sitt renommé och sin självbild. Men också för att beväpningen i fortsättningen vid utländska uppdrag inte ska begränsas till pepparspray och slangbella.

Att olyckor kommer att hända när man släpper lös provocerande agitatorer, åtföljda av beväpnade MÖPar*) bland allmänheten är självklart. Men nog hade mycket varit bättre om skurkarna i den svenska polismyndigheten hade haft skam nog att tiga, istället för att försöka mörklägga verkliga förhållanden och obstruera rättvisan. Kommer den eller de som är krutuppfinnarna bakom den förtida medaljeringen att straffas och/eller avskedas? Jag tror inte det. En korp hackar inte en korp.

*) Militärt Överintresserad Person

Måndagen den 2 mars 2015
Mikael Styrman
.

3 kommentarer:

Anonym sa...


Vid ett flertal tillfällen de senaste åren har svensk polis
(på svensk mark) för att rädda liv eller i vart fall
avvärja direkt livsfara för annans eller eget liv tvingats
använda verkanseld med dödlig utgång.
Det är självklart tragiskt då detta måste tillgripas som sista
utväg att rädda eller skydda annan persons eller eget liv,
dock både juridiskt och för de flesta säkerligen även moraliskt
acceptabelt som sista utväg.
Jag kan själv nu enbart gå på vad som rapporterats i media, men
utifrån detta framstår de fall där svensk polis brukat dödligt
nödvärn de senaste åren före den senaste Wilks kalabaliken som
ytterst väl motiverat nödvärn där den/de poliser som tvingats
verka med sitt skjutvapen visat prov på imponerande beslutsförmåga
i en så pressad situation, och därtill stor skjutskicklighet som
i samtliga fall endast oskadliggjort gärningsmannen utan att
orsaka annan oavsiktlig skada. Om saker skett enligt medias
rapportering är dessa poliser absolut värda såväl medalj som
löneförhöjning relaterat till visad duglighet!
Men vad sker istället? De utreds som brottsmisstänkta och
misstänkta för tjänstefel, de suspenderas från tjänstgöring,
de hängs ut och hudflängs av media på de mest hårresande vis.
Detta alltså med anledning av att ha räddat liv genom att bruka
våld för att stoppa och hindra annat dödligt våld.
Till slut brukar ju dock mediadrevet tystna, utredningarna
hör man inget om så antagligen läggs de väl ned (som alla andra
brottsutredningar i Sverige), och den som avlossat nödvärnskotten
blir förhoppningsvis inte alltför mentalt stukad i denna hantering.
Undantaget från ovanstående nu alltså då svensk polis brukar
verkanseld i en situation som provokatören Lars Wilks orsakat,
då hyllas de som öppnat verkanseld såväl av media som egen
myndighet redan innan det ens belagts om det varit rättfärdigat
våld, och om agerandet i övrigt varit berättigat med hänsyn
till de skottskador som alltså misstänks åsamkats de danska
kollegorna kanske helt i onödan.
En mycket märklig och mycket svensk dubbelmoral!
/ fänrik Stål










Anonym sa...

I ett land för inte så längesedan fans det en poliskår som hade Röda varningsblinkfyrar så kallade saftblandare. Politrucken i detta land lät starta en egen poliskår, tror den hette ZZ eller nåt liknande. Då lät han den ordinarie poliskåren byta färg på blinkfyrarna till blått för att ha den röda färgen på sin egen kår. Därför har polisen blåa blinkfyrar. Nu har vi en ny organiserad poliskår med en politisk tillsatt politruck till chef, är det inte tid att byta färg till rött på saftblandarna.

Mikael Styrman sa...

Svar till Fänrik Stål:

Under senare år har vi nog fått en hel del av båda delarna. Flera exempel på situationer som till synes i onödan resulterade i företrädesvis psyksjuka personers död, efter skott i torson. Någon har även försökt anställa en helt egen Stureplansmassaker. Men naturligtvis har vi sett även det Du beskriver. Helt riktiga ingripanden i svåra situationer, men med tragisk utgång.

Vi har sett för många exempel där skjutkåta poliser eller polisbefäl helt i onödan stormat sjuka människor i deras hem. Och de utredningarna brukar mycket riktigt läggas ned. Inte för att de har gjort ett bra jobb, utan för att ingen vill vara polis om det kan sluta med fängelse för dråp eller mord. För att hålla ihop samhällets våldsapparat får därför ett antal dråpare och mördare gå fria och ha jobbet kvar.

När man ringer polisen för att få hjälp med ett psyksjukt barn, eller en ungdom, så är det ju för barnets bästa man ringer. Inte för att polisen ska komma och hjälpa en att mörda barnet.

Det känns som att det borde finnas något mellanting mellan att polisen näst intill kastar risgryn mot psykotiska personer och att man skjuter dem till döds med skott i Torson.

Just den här historien i Köpenhamn påminner en aning om när insatsstyrkan i Luleå började leka krig i ett villaområde, på hemväg från krogen. Det kunde lika gärna ha slutat med en hel hög döda. De flesta helt oskyldiga.

Jag vet inte om poliserna är bättre på att skjuta nuförtiden? Förr om åren när jag sett poliser och tullare öva på skjutbanan, har jag närmast fått intrycket att de får vara jävligt glada om de lyckas träffa en lada - inifrån. Så när de ingriper i ett sådant där akut ärende kan det sluta hur som helst. Många av dödsskotten beror förmodligen mer på en kombination av dålig skjutskicklighet och otur, än på en verklig avsikt att döda. Man får nästan säga, att om de inte har vådaskjutit sig själva, eller varandra, vid dagens slut, så har det gått ganska bra.

Och tyvärr är det nog många gånger så, att de poliser som är riktigt intresserade och skickliga på att skjuta, av andra skäl inte borde få vara beväpnade med skjutvapen alls.

Det enda vi kan vara säkra på är väl att de som har stängt psyksjukhusen och skickat ut de sjuka, att klara sig själva utan vård, eller till att bli finkalibrig kanonmat, själva inte kommer att straffas.

Beträffande rapporteringen från Köpenhamn har den förmodligen efter den första chocken och förvirringen anpassats - inte efter vad som hände, utan efter den svenska polisledningens agenda.