I dagarna skakas Norge av åtminstone en mindre regeringskris som innebär att Framstegspartiet lämnat regeringen. Bakgrunden är att en kvinnlig norsk-pakistansk IS-terrorist hämtats till Norge med sina barn - av uppgivet humanitära skäl.
Det kan säkert finnas tunga skäl till att hon hämtas till Norge. Det kan vara enbart humanitära skäl. Men det kan också vara så att hon är släkt med ”rätt” person. Alternativt kanske hon är släkt med någon annan viktig person, kanske med Erna Solbergs hårfrisörska eller någon av Solbergs nära medarbetares hårfrisörska.
Det finns paralleller mellan dagens politikers ångestfyllda behandling av IS-terrorister och 1930-talets appeasementpolitik, eller på svenska eftergiftspolitik, gentemot Hitler.
Det ska enligt de mest ryggradslösa vara ok att flytta ned till Mellanöstern och utföra allehanda vidrigheter mot människorna där. När det sedan går åt helvete med deras religiösa nazistregim ska vi hämta hem dem och hjälpa dem och deras barn.
Men Herre Gud, någonstans måste det väl finnas en gräns bortom vilken individen själv får ta ansvar för sina handlingar, för egen del och för sin avkommas del. Om det är någon som ska hjälpas så är det väl inte slöddret som rest dit och mördat, plundrat och torterat människor utan i så fall snarare de som blivit utsatta för de här galningarna.
Att de sedan alla påstår att de bara kört ambulans där spelar ingen roll.
Tärningen är kastad. De bör stå sitt kast.
I sammanhanget kan det vara bra att komma ihåg vad appeasementpolitiken gentemot Hitler ledde till. Han besatte det avmilitariserade Rhenlandet. Han annekterade Österrike. Han tog Sudetenland. Han ockuperade Tjeckoslovakien, Polen, Belgien, Holland, Danmark, Tyskland och Frankrike med mera. Han lät plundra och mörda miljoner. Han satte hela världen i brand. Det vet vi att appeasementpolitiken ledde till i fallet Hitler.
Vad kommer appeasementpolitiken gentemot muslimska extremister att leda till?
Historien ger inte mycket hopp när förnuftet får vika för missriktad godhet och välvilja.
Falun tisdagen den 21 januari 2020
Mikael Styrman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar