Narkotikan, politiken och den kluvna tungan

.

Någon gång om året visar propagandaorganen upp inslag från City- eller Norrmalmspolisen i Stockholm. Det ena reportaget är likt det andra. Jag tror att åtminstone de som är lite äldre känner igen sig om jag säger att media visar upp några ”Mick Belker-typer” som i ”Hill Street Blues”, vilka jagar pundare på ”Plattan”.

Underförstått att narkotikaproblemet är svårt men bekämpas intensivt av hängivna poliser. Jag ifrågasätter inte att de poliser som jobbar med frågorna ”på golvet” kan vara nog så hängivna. Men problemet med narkotikapolitiken är att chefer och politiker inte är lika hängivna. De är mer intresserade av de pengar de själva kan tjäna och de fördelar de kan komma i åtnjutande av genom att bekämpa narkotikan lagom mycket.

För mycket narkotikabekämpning är inte bra. Det blir mycket stök och oorganiserad handel när andra än de etablerade ger sig in på marknaden, något av den multi-kulti-konkurrens som nu pågår till och med på svenska småorter.

För lite är inte heller bra. Det minskar ”riskpremien” och pressar ned priset på narkotikan, sänker inkomsterna och/eller mutorna beroende på vilken roll polisen spelar i det enskilda syndikatet.

Lagom är därför bäst ur polisiär och politisk synvinkel. Det gör att bara de som delar med sig tillåts ägna sig åt verksamheten. Då och då kan polisen tvingas hjälpa till att begrava någon inlindad i plastsäckar på 60 cm djup på våra kyrkogårdar. Men det kan alltid bortförklaras med att det är ”gamla lik” och våra ”grävande journalister” ställer inte mer obekväma frågor till poliser var levnadsvillkor alldeles uppenbart inte står i någon rimlig relation till deras inkomster, än de ställer till folkmördarna som nu haft ihjäl över 5.000 svenskar i onödan och dessutom kollapsat ekonomin bortom allt förstånd. Särskilt obenägna att ställa frågor blir både myndigheter och media när de här polisiära juvelerna uppenbart har politiskt beskydd. Det resulterar som många säkert lagt märke till att det kan stå maffia-bilar i regeringskansliets garage.

I Finland har under mer än ett decennium utspelat sig ett omfattande rengöringsarbete efter att chefen för Helsingforspolisens narkotikarotel, Jari Aarnio, kunde bindas vid omfattande narkotikahandel vilket naturligtvis inverkade ytterst menligt på polisens arbete.

Jari Aarnio

I Norge har just en liknande historia utspelat sig som resulterade att chefen för Oslo-polisens enhet för bekämpande av organiserad brottslighet, Erik Jensen, blivit dömd till 21 års fängelse för narkotikabrott och korruption.

Erik Jensen

Ingenting talar för att situationen skulle vara bättre i Sverige än i Norge och Finland. Tvärtom talar väl det mesta för att det liksom med pandemin är sämre i Sverige än i de övriga nordiska länderna tillsammans. Ingen korrumperad polischef eller åklagare åker någonsin fast eftersom Sverige i huvudsak synes saknas polischefer och åklagare som är både hederliga och har civilkurage. Endera kan säkert finnas i enstaka fall, men det ena är inget värt för samhället om inte även det andra finns.

Vi saknar dessutom en annan viktig ingrediens för att skydda samhället mot korruptionens fördärv. Vi saknar journalister som är hederliga och har civilkurage.

Jag ska i ett kommande inlägg här på bloggen visa hur narkotikalangningen pågår helt öppet, på ett sätt som inte skulle vara möjligt om den bekämpades av en omutad poliskår och en dito åklagarkår.

Falun fredagen den 26 juni 2020

Mikael Styrman