Sverige sviker alltid

.

Det är en gammal sanning - speciellt i Finland: Ruotsi pettää aina!

Sverige sviker alltid.

Sverige har alltid utkämpat sina krig till den sista finnen. Men alltid övergett finnarna för att klara sig själva.

Ryske Tsar Alexander hade duktiga kunskapare vid tiden för 1808-1809 års krig. De förstod att Sverige inte hade några soldater utan alltid stred till den sista finnen. Det är en ordning som har hållit i sig till våra dagar och som förmodligen är bestående. Finland har hållit med soldater och Sverige med en - om inte dugande så åtminstone tjuvaktig överhöghet. Även det ett bestående fenomen. 

Sedan Tsar Alexander tog Finland har det varit färdigkrigat för de svenske. Tsaren, och/eller hans rådgivare, förstod uppenbart även att det fanns ett tydligt missnöje med svenskarnas styvmoderliga behandling av Finland och den åderlåtning av befolkningen som misskötta svenska krig resulterade i. Det öppnade dörren till att finnarna erbjöds bättre levnadsförhållanden från den ryska tsaren än från den svenska kronan.

Svenskarna - i synnerhet den politiska ledningen - såg det uppenbarligen inte komma. Men Sverige förlorade Sveaborg/Suomen Linna, och därmed i förlängningen Finland, till ryssarna utan att ett enda skott avlossats. Sveaborg har kallats ”Nordens Gibraltar”. Kanske är det rättvisare att säga att fästningen var den tidens Singapore - eller kanske jämförelsevis ännu mer välbeväpnat för sin tid.

Britterna förlorade Singapore till japanerna under snarlikt förnedrande former. Det fanns mer militära resurser till försvar av Singapore än det fanns till försvar av England självt. Det var bara det att allting var riktat mot havet och japanerna kom genom djungeln. Det inrymdes inte i förstockade brittiska militärers tankevärld att man kunde göra så. Själva skulle de aldrig låta sig bäras genom djungeln av lokalbefolkningen. Det skulle innebära för svåra påfrestningar för den burne.

Då - 1808 -  som nu, hade den svenska byråkratin och statsledningen mycket höga tankar om sig själva. De trodde förstås att finnarna beundrade dem och älskade att bli hunsade och plundrade av den svenska statens banditer för att sedan sluta sina dagar i förlorade fältslag, som en del av en oduglig armé. Eller kanske som en del av en latent dugande armé med en oduglig ledning. Även den trenden har hållit i sig. Numera har svenska försvaret övergått till att jaga minkar med sjunkbomber och präktigt vandra runt i Pride-parader - hur det nu kan vara en kvalitetsstämpel på ett dugande försvar…

Det lätt bisarra är att Sverige fortsatt att utkämpa krig till den sista finnen även efter att Finland blivit självständigt. Sverige är alltid piggt på att träffa bilaterala överenskommelser i fredstid - bara för att svika dem när det hettar till. Sveriges stat och försvar fungerar därvid lag som Sveriges banker. Deras utlåning av pengar brukar beskrivas som en man som lånar ut ett paraply, när det är vackert väder, bara för att omedelbart be att få tillbaka paraplyet om det börjar regna. Det är dock en förskönad bild av svenska banker. Det behöver inte regna. Det räcker att maffian - den i Sverige statsbärande - vill ta över ett företag av dess ägare för att bankerna ska överge sin kund.

Trots att Finland upphörde att vara svenskt 1809 och blev självständigt 1917 har Finland hållit den svenska arvfienden Ryssland borta från Sverige. I förbifarten hann man även kasta ut tyskarna ur landet i slutet av Andra Världskriget.

Även i våra dagar görs det bilaterala överenskommelser i försvarsfrågor mellan Sverige och Finland. Alla historiska erfarenheter talar för att det från svensk sida handlar om till intet förpliktigande vackra floskler vilka genast kan överges om det hettar till. Bortsett från allt trevligt umgänge som möjligen kan kanta vägen mot sådana överenskommelser måste man mot den historiska bakgrunden fråga sig vilken eventuell nytta sådana överenskommelser med Sverige i slutändan kan tänkas ha för Finland?

Ett måhända trevligt tidsfördriv under fredstid - ja. Men något av värde för Finland i ofärdstider - knappast.

Falun måndagen den 22 juni 2020

Mikael Styrman