måndag 17 juni 2013

Nollsummespelet

.
Ibland undrar jag hur många som egentligen förstår vad det är som händer runt Ekfors Kraft AB. En del förstår förstås mer och andra mindre. Branschfolk som känner till lite om vad som förekommit tidigare och som vet vad maffian ”värderat” nätet till genom Piteå Energi höjer naturligtvis på ögonbrynen. Ett av få elnät i landet som aldrig har haft några elavbrott som inneburit att man behövt betala ersättning till kunderna skulle alltså inte vara värt mer än hälften av de ganska obetydliga latenta skulderna i koncernen? Ett nät som är ett av de effektivast drivna i landet och som har monopol, som har lagskyddad rätt att ta ut de priser man behöver för att verksamheten ska visa tillfredsställande lönsamhet. Men inget värde?

Ändå kommer den kriminella konkursadvokaten Hans Andersson på maffians uppdrag och tjuvarna i Övertorneå kommun släpande på en manipulerad värdering som stannar på ungefär en åttondel av värdet. Och Övertorneå kommun låtsas bjuda dubbelt så mycket… Så att tillgångar och skulder går ungefär jämnt upp.

Det är klart att många i bygden vare sig förstår eller skulle erkänna vilka värden Ekfors representerar. Och att ortens kommunpolitiker är lagda åt att stjäla är ju inte heller något nytt. Vi har ju faktiskt erfarenhet av detta tidigare i familjen. Jag har nog berättat på bloggen tidigare om hur min farfar Viktor byggde Hotell Matarengi tillsammans med några kompanjoner. Jag tror att det stod klart 24 dec 1940. Men man fick inte utskänkningstillstånd av kommunen. Och det vet ju varenda människa hur det går för ett hotell som inte får utskänkningstillstånd. Så man överlät hotellet efter en tid på en annan innehavare som inte heller fick lönsamhet och som i sin tur överlät hotellet till kommunen – som genast fick utskänkningstillstånd.

Så det är inget nytt vare sig att det bor tjuvar i kommunen eller att en del av dem blir politiker. Det som är nytt är att staten och rättsväsendet blivit så förödda under senare år att de inte längre kan hålla emot propåer från politiker och andra kriminella element som dränerar statliga företag på både lönsamhet och verksamhet.

Det är också nytt att de suspekta elementen i form av politiker, tjänstemän, konkursförvaltare med flera numera inte tycks ha någon självbevarelsedrift. Att de inte drar sig för att stjäla helt öppet. Uppenbarligen helt trygga i uppfattningen att de inte löper någon risk.

Det är ju en sak att man inte bjuder riktigt den smörja sådant läder kräver så länge det finns ett, om än litet så dock hopp, om att rättsväsendet ska resa sig ur sin förnedring och ställa detta kriminella pack till svars. Och det är ju en sak att kollektivt jävlas med en företagare så länge han måste driva en samhällsviktig verksamhet och måste ta ansvar för den.

Men hur blir det sedan? När den man har förföljt och bestulit inte längre har någon verksamhet att värna medan plundrarna däremot själva har egendom och störningskänslig verksamhet att sköta. Hur klarar man sig då? Har man tänkt på det? Eller är problemet det klassiska när neandertalare är ute och leker raketforskare? När de rånar banker exempelvis och planerar perfekt fram till och med bankrånet och sedan tar planeringen bara slut. Är det så man har planerat den här gången också? Eller hur ser planen ut för att alla de som initierat, beordrat, planerat och deltagit i plundringen ska kunna sova tryggt om natten i förvissning om att just deras verksamhet inte ska visa sig sakna det skydd som min verksamhet hittills inte visat sig åtnjuta? Kommer det att visa sig att det åter var Sickan Jönsson som stod för planläggningen?

Jag är inte säker på att man förstår det riktigt, men genom att inte betala sina räkningar till det lokala elverket, genom att undandra ägaren det för näringsverksamhet nödvändiga skydd som en rättssäker stat innebär och genom att värdera företaget till ungefär noll kronor har man ju de facto även värderat alla sina egna egendomar och tillgångar till samma värde.

Är man medveten om det och har planerat för det eller kommer det som en fullständig överraskning? För rättssäkerhet är ju inte någon enkelriktad gata. Den kan inte begränsas, bara förloras. Om inte jag har något skydd, så inte har de heller något. Många som är medansvariga tror sig vara dolda och för mig okända. Som om bara de ganska obetydliga statister som syns och skymtar fram i media är inblandade. Men det här är ju inte kommunala angelägenheter. Det är nationella angelägenheter. Anonymitet och diskretion främjar ju som bekant ofta grav kriminalitet. Men ibland är den ju bara en from förhoppning, en illusion :-)

Stockholm måndagen den 17 juni 2013
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: