lördag 1 juni 2013
Stadsfascisterna biter sig fast
.
Mark- och Miljödomstolen har ändrat fyra beslut, i vilka Per-Ola Eriksson under sin tid som landshövding biträdde kommunala beslut om bygglov, genom dispens från strandskyddslagen.
Det är sorgligt att alliansregeringen, som åtminstone sagt sig försöka undanröja nationalsocialdemokraternas och byråkratins förtryck mot glesbygdens folk, gjort det så illa att inte byggrätten vid strand i glesbygd återställts utan alltjämt är en dispensfråga. Det innebär att dispensen möjligen är tillgänglig för partigängare och folk som mutar affärsmässiga politruker, men definitivt inte för andra.
Det är förmodligen ännu sämre att stadsfascisterna alltjämt har i sina händer att trakassera glesbygdens folk. Fast kanske inte ändå. Hade det gått bra med dispenser till partigängare hade det förmodligen varit givet att man aldrig skulle gå till botten med frågan. Nu lever ännu hoppet om att politikerna måste avväpna fascisterna i byråkratin.
Lördagen den 1 juni 2013
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Kanske är allt hopp inte ute, något för dig att studera?
http://na.se/nyheter/karlskoga/1.2094786-ny-dom-han-vann-mot-seb/ An-O-Nym
Strandskyddet kan förstås vara ett otyg i landsorten även om existensen av strandskyddet, oförskyllt skyddat Svenska medborgare från katastrofer som inträffat frekvent i tex. Europa och USA.
Jämför ta en "marsh" vid en "river", översvämmas vart 20:e år enligt statistiken och folkkunskapen. Ingen vettig individ har någonsin byggt något större än en jaktkoja där. Skaffa lite finansiering från staten, bygg hus för vanligt folk....
Därutöver så är det tråkigt att lagstiftning utformas på ett sådant vis att mutor direkt kan utkrävas. Dock finns det många metoder för hur sådant kan utföras. Bästa sättet att kringgå strandskyddet verkar vara modifikation av redan existerande bebyggelse, inom vettets gränser, tex. inga konverteringar utan helt enkelt "tillbyggnad av gäststuga till isbastu". ROFL.
Det ligger förstås en del i det Du säger. Men det finns ju strandnära områden som inte är översvämmningshotade. Platser där hundratals års erfarenhet visar att det går bra att bygga.
Jag tycker att Din kommentar sätter fingret på en intressant punkt:
Vi är så vana att bli hunsade av psykopater och avundsjuka och missunnsamma människor som vill bestämma för andras räkning (läs: hindra andra) att det blivit ett normaltillstånd. Det har blivit naturligt att regelverket måste kringgås för att vi ska få bygga på egen mark, även vid månghundraåriga bosättningar.
Vi accepterar ännu att göra det trots att det finns en bra och fungerande lösning på problemet. Detta är inget som inte kan lösas med några bra lynchningar och giljotineringar. Och så kommer nog problemet att lösas och inte allt för avlägset i tiden. Regeringens tafatta försök att luckra upp strandskyddet indikerar att nyss nämnda nog är den enda metoden som fungerar.
Tittar man på rättssystemets funktion avseende förvaltningen så var själva principen något som infördes ganska tidigt i Sveriges historia, under enväldet och dess frånvaro. Detta funktionssätt skapades av tjänstemän (vi pratar om Gustav III, IV och tidigare) och medförde att ingen egentligen kunde vara säker på att göra något alls utan den högstes order eller bifall. Systemet togs sedan över av demokratin. Systemet skapades kanske främst för att systemet var kopplat/avgränsat till adeln och man ville undvika att någon skulle kunna berika sig "ohederligt" via staten samtidigt som ville göra systemet så pass omanligt att ingen egentligen ville befatta sig med det annat på nåder så att säga. Uttrycket "lida miserere" på hemmaplan sägs komma därifrån och hade effekten att väldigt många i adeln gärna deltog i krigståg i utlandet där det fanns möjlighet att göra karriär och tjäna pengar.
Hela systemet är alltså uppbyggt som så att det hela tiden finns en högre instans som kan smälla tjänstemannen på fingrarna samt avhandlar komplicerade underkastelseceremonier där tjänstemännen rent fysiskt måste underkasta sig sina överordnade. Rent generellt finns inga sätt för tjänstemannen att vara säker på att denne har gjort rätt. Tittar man på alldagligare myndigheter som tex. polisen så kan en polismans göromål och rapporter alltid ifrågasättas, kritiseras och i mångt och mycket underkännas och annulleras av högre instanser.
När det gäller strandskyddet så har de gjort tvärtom, dvs. allt är förbjudet, men undantag må ges för fall x, y, z löst definierade. Ifall undantags görs så kan dessa överklagas till staten för dess bedömning av de anförda argumenten.
Så när det gäller strandskyddet så finns en lista med plausibla undantag följt av en lista av subjektiva undantag. Klassiska kringgångar är förflyttningar köpta gamla hus medelst rivning och nybyggnation av hus på mindre "skadande" plats. Alltså köp ett existerande ruckel som verkligen stör strandskyddet, erbjud dig att bygga nytt på en nära "mindre skadande" plats och att riva det gamla "skadande" huset ifall undantag medges.
När det gäller de subjektiva rekvisiten så är de oftast främst tillämpliga i stor städer och avser bara som exempel "ingen annanstans finns att bygga" därav kommer att strandskyddet exempelvis kan kränkas till 100% i centrala Stockholm men inte kan kränkas i tex. Norrland.
Ett alexanderhugg för att lösa strandskyddet vore förstås att låta det bestå och sedan tillse att alla vattenområden relevanta för strandskydd klassificeras efter bevarandevärt, risk för vattenskador och naturskydd. Därefter förstärks strandskyddet för dessa områden och förkastas i sin helhet för alla andra områden. Men det är en komplex operation och klassificeringen skulle säkerligen skapa ett mindre "misery" för de styrande då man kan förvänta sig allt från krav för att få bygga i översvämningshotade träsk till att "miljötalibaner" som aldrig satt sin fot i vare sig Stockholm eller Norrland försöker blockera allt byggande överallt. Kan man hantera både skurkar och miljötalibaner samt hantera potentiell misundsamhet och avundsjuka så kan man hantera problemet. Blocköverskridande kanske.
Skicka en kommentar