Stockholm och cyklarna

.
Med stor förvåning har jag följt hur man ”anpassat” Stockholms gator till cykeltrafiken. Eller uttryckt med andra ord: hur man försöker få ihjäl cyklisterna i Stockholm. Jag har ibland kommit på mig själv med att tänka att den som har hittat på det här måste vara galen. Men naturligtvis handlar det inte om uttrycklig galenskap. Snarare om egennytta och hänsynslöshet.

Man leder cykeltrafiken med dess oskyddade trafikanter inne bland bilarna. Den cyklist som ska cykla i Stockholm måste vara ganska tuff, menar jag. Och den fientliga attityden tycks cyklisterna ta med sig i umgänget med fotgängarna? Hur ska man annars tolka att det tycks vara så att många fotgängare tycker sämre om cyklister än om bilister?

I alla fall har jag tyckt att det är märkligt att man drar cykeltrafiken inne bland bilarna, men därmed har det blivit. Kanske finns det goda skäl för det, har jag tänkt.

Nu har inte jag följt med när det nuvarande systemet infördes. Så jag vet inte hur turerna har gått som lett fram till dagens lösning. Men varför har man löst det så som man faktiskt har ”löst” det? Det ger ju närmast intrycket att vara ett sätt att sabotera alla ansatser att cykla i Stockholm...

Jag har inte intresserat mig nämnvärt för frågan men kunde inte låta bli att haja till när jag korsade en gata i tyska Kiel härom dagen. Det är naturligtvis så staden ska planeras - i kombination med en väl fungerande lokaltrafik - om staden ska vara människovänlig. En stad för människor - inte för bilar.

Kiel i Tyskland. Gångbana och Cykelbana på människors villkor.

 I den svenska politiken tycks det ofta handla om något som påminner om "Herre på täppan" som vi lekte i småskolan. Vi delade in oss i två lag. Det ena skulle erövra kullen och det andra skulle försvara den. Men kullen var en och samma oavsett vem som var anfallare eller försvarare.

Vi blev så småningom vuxna och slutade leka "Herre på täppan". Men en del av oss blev politiker och de verkar ha blivit kvar i barndomens lekar.

Så tycks det nämligen vara i den svenska politiken. Det lag som just nu har makten försöker driva igenom en fråga. Ofta något som byråkratin har kommit fram med. Och det andra laget försöker förhindra det. Ibland växlar makten och då tycks det ofta bli som i "Herre på täppan" De nya makthavarna försöker driva igenom den fråga de nyss gjorde sitt bästa för att förhindra. Och den nya oppositionen gör sitt bästa för att stoppa det förslag man nyss försökte driva igenom. Det är naturligtvis ansvarslöst och ett hån mot skattebetalarna vars pengar man slösar bort genom att försöka sabotera politiken.


När minst 50% av resurserna används till att sabotera för motståndarlaget är det kanske inte så konstigt om den genomförda politiken lämnar ett och annat övrigt att önska.

Stockholm söndagen den 16 juni 2013
Mikael Styrman
.