.
Stormakterna slår varandra i skallen om den påstådda gas-attacken i Douma, Syrien.
Ryssland, som tillsammans med Iran stödjer Assad-regimen, påstår att man besökt platsen och att det inte finns några bevis för att någon gas-attack över huvud taget ägt rum.
USA, med stöd av sina vasallstater Storbritannien och Frankrike håller det för troligt att den skett och att den utförts av Assad-regimen. Man säger visserligen att man har ”bevis”, men det är ju bara ordvrängning för att folkrättsligt nöjaktigt rättfärdiga en attack mot Syrien.
Vad är det som pågår, egentligen?
Säkert kan ju ingen veta, men det finns ett par omständigheter, som hittills ignorerats av våra media, vilka kanske kastar ett förklaringens ljus över det inträffade.
Gas-attacken, om det nu var en sådan, inträffade efter att Trump meddelat att USA ska dra sig ur Syrien. Skulle då Assad-regimen ”fira” det genom ett gasanfall mot civilbefolkningen? Blotta tanken är ju urbota dum. Det är ju ganska självklart att i ett sådant läge lutar sig Assad-regimen tillbaka och låter jänkarna dra sig iväg. All logik talar därför emot att det skulle vara Assad-regimen.
Jag tror inte heller att USA eller dess vasallstater skulle ha gjort det själva som en false flag-attack. Däremot finns det starka och samvetslösa intressen som många gånger tidigare manipulerat pjäserna på schackbrädet genom false flag-attacker. Dels finns det fanatiker i militärorganisationer som kan åstadkomma sådana och återkommande gör det. Därutöver finns det finansiellt starka intressen som har ekonomisk vinning av att USA och andra är i krig. USA använder 53% av sin stadsbudget till sin krigsapparat. I Svenska Akademien hanterar man struntsummor i en jämförelse, men se bara vad man är beredda att ägna sig åt där för att slå vakt om sina förmåner.
När det nu sker en påstådd gas-attack efter att Trump aviserat att man ska dra sig iväg - hur ska Trump och den amerikanska administrationen förhålla sig till den? Kan man förvänta sig att Trump och kompani kliver fram och talar om att det förmodligen är ”våra” grabbar som löper amok och att vi inte ha kontroll över dem? Naturligtvis inte. Att erkänna att man inte har kontroll över sin organisation är naturligtvis så smärtsamt att man inte vågar erkänna det, inte ens om man vet är det är så.
På snarlikt sätt är det naturligtvis för Theresa May och britterna. Hela deras världsbild måste ju ritas om ifall det skulle visas, eller erkännas, att det är pro-amerikanska intressen som löper amok på brittiska gator. Själva fundamentet för deras utrikespolitik skulle kollapsa och det är mycket värre än så. Ledande brittiska politiker skulle i allmänhetens ögon länge framstå som lättlurade fåntrattar. Så lättlurade att många politiska karriärer skulle få ett omedelbart slut om det kom fram. Följden blir att Theresa May och kompani är beredda att gå igenom mycket stora svårigheter för att slå vakt om lögnen och motarbeta sanningen.
Lyckade false flag-operationer är ett mycket kraftfullt och kostnadseffektivt redskap som förvandlar världsledare till spelknappar, vilka upplever sig inte ha några handlingsalternativ. Vi kommer säkert att få se mer av sådant i framtiden. USA-anknutna intressen - inte USA - utan intressen som drar nytta av att USA är inblandat i konflikter, har använt sig av sådant under mycket lång tid. Det är inget konstigt. Det konstiga är att de inte fått fler efterföljare. Åtminstone inte sådana som vi har genomskådat och uppmärksammat. Men det kommer säkert att ske. Jag är övertygad om att man har öppnat Pandoras ask genom att ägna sig åt sådant.
Ett stort problem för alla statsledningar, och kanske störst för USA, är att regimtrogna krafter som skulle kunna bekämpa och avslöja false flag-operationer återkommande hamnar i lojalitetskonflikter eftersom de ofta känner större intressegemenskap med de krafter som håller kriget igång än med sin statsledning.
Falun lördagen den 14 april 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar