.
Från olika håll strömmar nu buden i media om Göran Lambertz’s värde, som jurist och domare. Och i debattens centrum står Lambertz själv, strängt upptagen av att försöka klyva orden så att hans icke-utredning från 2006 ska framstå som hederlig, i backspegelns skoningslöst bländande ljus.
Lambertz har enligt vissa debattörer gjort stora insatser som JK för, som det får förstås, rättsväsendets sanering. Bland annat påminner advokaten Sargon De Basso i Aftonbladet Debatt om Göran Lambertz insatser, bland annat i form av åtalet mot Expressen för dess förtal av Mikael Persbrandt samt Lambertz betydelse för debatten när han” ifrågasatte domstolarna, poliserna och mediernas arbete - till förmån för den enskilde medborgaren”.
Otvivelaktigt har Lambertz bidragit till att irritera en del korrumperade, och även en del icke-korrumperade, domarkollegor genom att föra den debatten. Men, hans insats bör vägas med rätt tyngd i vågskålen. Medias bevakning är ofta anpasslig, undfallande och selektiv, tillmötesgående mot mäktiga intressen, skoningslös mot andra. Men åtminstone såvitt framgår av rapporteringen i Media har Lambertz insats på området bestått i deltagandet i en slags mycket allmänt hållen debatt i vilken enskilda kollegor, poliser, åklagare och journalister inte har behövt känna sig specifikt utpekade eller bli straffade. JK-ämbetet är inte i första hand en talarstol ämnad att ge sittande JK en plattform för att kunna vika ut sig i pressen. Det är en position i vilken JK exempelvis kan vidta rättsliga åtgärder mot vårdslös myndighetsutövning och brott begångna i offentlig tjänst.
En sådan möjlighet erbjöds Göran Lambertz som JK 2006 då han av medborgare ombads granska Quick-utredningar och domar. Numera är det väl känt för snart sagt alla att han då valde att passa. Redan efter åtta dagar - vilket är liktydigt med att inte ens ha öppnat böckerna - avvisade han ärendet. Dessutom passade han på att av ännu oförklarade skäl ösa beröm över hanteringen av de katastrofala Quick-ärendena.
Det är svårt att frigöra sig från misstanken, att det var utslag av en arrogant självtillräcklig karriärists populistiska fingertoppskänsla som fick JK Lambertz att agera till försvar för den populära skådespelaren Mikael Persbrandt, men inte till förmån för de, för karriären långt ifrån lika intressanta, offer som ville ha hans hjälp mot dårarna som torpederade Quick-utredningarna och lät deras barns mördare gå fria. Det är begripligt att inte Lambertz trodde att hans bristande empati och engagemang för de av Quick-utredningarna drabbade någonsin skulle komma i dagen. Svenskt rättsväsende brukar begrava sina mordoffer så att de inte kommer upp och spökar medan man ännu är i livet. Tuvan som välte vagnen några år senare blev den grävande journalisten Hannes Råstam. Men om det visste Lambertz inget när han agerade doadoa-kör åt van der Kwast & Co.
Nu håller sanningen på att hinna upp Göran Lambertz. Sargon De Basso skrev om Göran Lambertz som ”Sveriges nyttigaste jurist”. Och han har nog rätt. Fast inte på det sätt han tänkte sig. Utan på det sättet att Lambertz ovilja att irritera de ryggborstande bröderna, vilket fick honom att missköta sitt jobb som JK, och köra över de medborgare han skulle försvara, nu har gjort skadan av utbredd rättsröta så mycket tydligare, och debatten så mycket livligare, än vad som hade blivit fallet om han hade skött sitt jobb.
Och många svenska statstjänstemän kommer i framtiden att ha anledning att begrunda Lambertz sedelärande exempel när de ställs inför valet mellan att vara hederlig och att ta genvägar till gagn för karriären.
Är det rimligt att tänka sig att det inte ska gå att avsätta ett justitieråd om det framkommer att han har misskött jobbet som JK, vilket var hans språngbräda till justitierådsposten? För mig låter det som en mycket märklig tingens ordning. Som hårklyverier som bara kan gillas av ett moraliskt förött rättssystem, impregnerat med rättsröta och gömmande sig bakom juridiska hårklyverier av den sort som huvudpersonen själv just nu svingar, högst uppe på de massmediala barrikaderna.
Övertorneå lördagen den 30 november 2013
Mikael Styrman
.
lördag 30 november 2013
torsdag 28 november 2013
Rättsväsende under lupp
.
Idag är rättsväsendet under lupp, i kölvattnet på justitiemorden som vi kallar Quick-fallen. Justitierådet Göran Lambertz envisas med att försvara justitiemorden och framför allt sin egen utredning från 2006, i vilken han berömde domarna och med vilken han skyddade de ansvariga. Och enligt Lambertz var det inte fel att döma Quick och inte är det väl alldeles säkert att Quick är oskyldig bara för att han är frikänd, tycks Lambertz mena.
De stolta principerna haglar från alla håll och kanter. Lätta att uttala, men svårare att leva upp till. Andra än Lambertz menar att det är en grundläggande princip av största betydelse för rättsväsendet att den som är frikänd har rätt att betraktas som oskyldig och att Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet och därför bör hålla käften. Somliga menar att han bör överväga sin avgång. Andra påminner om att det är en viktig princip att ett justitieråd inte får påverkas, är omöjligt att avsätta - om han inte begår grova brott eller är helt olämplig för uppdraget(!). Lambertz menar att han har rätt att säga som det är och att han har stöd för sin uppfattning av många domare. Av studier av dagens tidningar tycks han ha visst stöd av de domare som avkunnade de felaktiga domarna mot Quick. Han har också stöd av advokat Claes Borgström, som borde ha försvarat den på mentalsjukhus inspärrade klienten, men som istället under 2012 intrigerade med åklagaren Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen för att söka hindra klientens resningsansökningar.
Rättsväsendet har alltid förhållit sig till grundläggande principer. Men det har över tid alltid förhållit sig lite olika till olika principer. Det har alltid varit en viktig princip, att det är bättre att fria flera skyldiga hellre än att fälla en oskyldig. Förr, liksom i modern tid, har den principen ofta kunnat ersättas av andra viktiga principer, som att det är bra om den politiska makten kan plundra och fängsla sina kritiker. Bland andra viktiga principer kan märkas, att det är bra om rikt och mäktigt folk kan köpa in sådana i fängelse, som inte är lika rika och mäktiga. En annan viktig princip som av och till hedras är, att det är bra om parter som kan bidra med bra jobb eller billiga bostäder med centralt läge, åt domaren eller hans barn, vinner. Andra viktiga principer är att det är bra om de stora vinner, om försäkringsbolag vinner mot skadelidande, och om myndigheter vinner mot små företag och privatpersoner.
Gammalt tillbaka kunde man överlåta åt två anklagade att inbördes överenskomma om vem skulle avtjäna straffet, om det inte gick att utröna vem som var skyldig. Om de inte kunde enas drog man lott. I ganska modern tid kom denna princip att innebära att ingen kunde dömas om inte skuldfrågan kunde avgöras av domstolen. I ännu modernare tid, under opinionstryck från medborgarna, kom denna princip istället att innebära att bägge kunde dömas.
Och nu är Quick inte det enda - men det mest kända - fallet där man kan döma någon för mord utan bevisning, ibland trots att det finns bevis som pekar i en helt annan riktning och ibland döma för mord även om ingen har dött, eller åtminstone inte har blivit mördad!
Konsekvenserna av forna och senare tiders rön, samt en Lambertzsk rättsuppfattning, kan öppna för en alternativ tillämpning av viktiga och uråldriga principer. Om någon har blivit mördad kan man samla ihop de vanliga misstänkta i en ring i domstolslokalen och låta en roterande flaska peka ut den skyldige. Fördelarna skulle vara flera. Man behöver inte lägga ned tid och pengar, på att samla ihop bevis som kanske ändå pekar i någon helt annan riktning. Viktigt eftersom sparkraven är stora mot domstolarna. Man behöver inte heller betrakta de andra, de som flaskan inte pekade på, som helt oskyldiga. Flaskan kunde ju lika gärna ha pekat på dem. Så man kan väl som justitierådet Lambertz konstatera att det inte är säkert att de är oskyldiga bara för att de blivit frikända. Och en annan ofta hedrad princip i Domstolssverige är ju att om de inte har gjort det här, så har de efter ”en samlad bedömning” säkert gjort något annat.
Det här är var vi hamnar när domare inte har någon moralisk resning. Förtroendet för rättsväsendet förbättras knappast av att justitieråd har en rättsuppfattning som innebär att de argumenterar för att frikända nog ändå är skyldiga. Men det förbättras inte heller av att Lambertz med en drucken papegojas envishet, och en bordellmammas moral, försvarar sitt egenhändigt 2006 genomförda justitiemord. Förtroendet för rättsväsendet förbättras inte heller av att han sitter kvar, men under påtvingad tystnad.
Förtroendet för rättsväsendet förbättras däremot, om man
- tar reda på varför Lambertz genomförde justitiemordet som JK 2006,
- tar bort preskriptionstiden för mord,
- letar reda på mördarna i Quickfallen och lagför dem - även om någon av dem tillhör samhällseliten.
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
Idag är rättsväsendet under lupp, i kölvattnet på justitiemorden som vi kallar Quick-fallen. Justitierådet Göran Lambertz envisas med att försvara justitiemorden och framför allt sin egen utredning från 2006, i vilken han berömde domarna och med vilken han skyddade de ansvariga. Och enligt Lambertz var det inte fel att döma Quick och inte är det väl alldeles säkert att Quick är oskyldig bara för att han är frikänd, tycks Lambertz mena.
De stolta principerna haglar från alla håll och kanter. Lätta att uttala, men svårare att leva upp till. Andra än Lambertz menar att det är en grundläggande princip av största betydelse för rättsväsendet att den som är frikänd har rätt att betraktas som oskyldig och att Lambertz skadar förtroendet för rättsväsendet och därför bör hålla käften. Somliga menar att han bör överväga sin avgång. Andra påminner om att det är en viktig princip att ett justitieråd inte får påverkas, är omöjligt att avsätta - om han inte begår grova brott eller är helt olämplig för uppdraget(!). Lambertz menar att han har rätt att säga som det är och att han har stöd för sin uppfattning av många domare. Av studier av dagens tidningar tycks han ha visst stöd av de domare som avkunnade de felaktiga domarna mot Quick. Han har också stöd av advokat Claes Borgström, som borde ha försvarat den på mentalsjukhus inspärrade klienten, men som istället under 2012 intrigerade med åklagaren Christer van der Kwast och polisen Seppo Penttinen för att söka hindra klientens resningsansökningar.
Rättsväsendet har alltid förhållit sig till grundläggande principer. Men det har över tid alltid förhållit sig lite olika till olika principer. Det har alltid varit en viktig princip, att det är bättre att fria flera skyldiga hellre än att fälla en oskyldig. Förr, liksom i modern tid, har den principen ofta kunnat ersättas av andra viktiga principer, som att det är bra om den politiska makten kan plundra och fängsla sina kritiker. Bland andra viktiga principer kan märkas, att det är bra om rikt och mäktigt folk kan köpa in sådana i fängelse, som inte är lika rika och mäktiga. En annan viktig princip som av och till hedras är, att det är bra om parter som kan bidra med bra jobb eller billiga bostäder med centralt läge, åt domaren eller hans barn, vinner. Andra viktiga principer är att det är bra om de stora vinner, om försäkringsbolag vinner mot skadelidande, och om myndigheter vinner mot små företag och privatpersoner.
Gammalt tillbaka kunde man överlåta åt två anklagade att inbördes överenskomma om vem skulle avtjäna straffet, om det inte gick att utröna vem som var skyldig. Om de inte kunde enas drog man lott. I ganska modern tid kom denna princip att innebära att ingen kunde dömas om inte skuldfrågan kunde avgöras av domstolen. I ännu modernare tid, under opinionstryck från medborgarna, kom denna princip istället att innebära att bägge kunde dömas.
Och nu är Quick inte det enda - men det mest kända - fallet där man kan döma någon för mord utan bevisning, ibland trots att det finns bevis som pekar i en helt annan riktning och ibland döma för mord även om ingen har dött, eller åtminstone inte har blivit mördad!
Konsekvenserna av forna och senare tiders rön, samt en Lambertzsk rättsuppfattning, kan öppna för en alternativ tillämpning av viktiga och uråldriga principer. Om någon har blivit mördad kan man samla ihop de vanliga misstänkta i en ring i domstolslokalen och låta en roterande flaska peka ut den skyldige. Fördelarna skulle vara flera. Man behöver inte lägga ned tid och pengar, på att samla ihop bevis som kanske ändå pekar i någon helt annan riktning. Viktigt eftersom sparkraven är stora mot domstolarna. Man behöver inte heller betrakta de andra, de som flaskan inte pekade på, som helt oskyldiga. Flaskan kunde ju lika gärna ha pekat på dem. Så man kan väl som justitierådet Lambertz konstatera att det inte är säkert att de är oskyldiga bara för att de blivit frikända. Och en annan ofta hedrad princip i Domstolssverige är ju att om de inte har gjort det här, så har de efter ”en samlad bedömning” säkert gjort något annat.
Det här är var vi hamnar när domare inte har någon moralisk resning. Förtroendet för rättsväsendet förbättras knappast av att justitieråd har en rättsuppfattning som innebär att de argumenterar för att frikända nog ändå är skyldiga. Men det förbättras inte heller av att Lambertz med en drucken papegojas envishet, och en bordellmammas moral, försvarar sitt egenhändigt 2006 genomförda justitiemord. Förtroendet för rättsväsendet förbättras inte heller av att han sitter kvar, men under påtvingad tystnad.
Förtroendet för rättsväsendet förbättras däremot, om man
- tar reda på varför Lambertz genomförde justitiemordet som JK 2006,
- tar bort preskriptionstiden för mord,
- letar reda på mördarna i Quickfallen och lagför dem - även om någon av dem tillhör samhällseliten.
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
Apropå Lambertz
.
Just nu rasar debatten kring Göran Lambertz och varför han med sådan envishet försvarar de felaktiga domarna mot Thomas Quick. Många förefaller luta mot att anledningen är att han med sin famösa JK-utredning 2006 stängde dörren till åtal för tjänstefel mot dilletanterna bakom Quick-åtalen.
Men det är nog inte hela sanningen.
Med sin utredning stängde han också dörren till åtal mot de rätta gärningsmännen.
Det som är mest anmärkningsvärt är de former under vilka han gjorde det. Enligt svensk ämbetsmannatradition håller man en mycket saklig och lågmäld ton i sådana sammanhang.
Man svarar på frågan om det finns anledning att åtala eller inte. Inte mycket mer.
Men i det här fallet öser Lambertz i sin utredning beröm över hela handläggningen i Quickmålen, inklusive de uselt grundade domarna. Det är mycket anmärkningsvärt och säger oss något om Lambertz stora personliga intresse av att de fällande domarna mot Quick ska ligga fast och att något sökande efter de rätta gärningsmännen inte ska inledas. Förutom att det säger oss andra saker säger det oss att Lambertz inte var opartisk och därför inte borde ha handlagt utredningen alls.
Så, vilket är justitierådet Göran Lambertz personliga intresse i att domarna mot Thomas Quick skulle ligga fast? Vem skyddar han?
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
Just nu rasar debatten kring Göran Lambertz och varför han med sådan envishet försvarar de felaktiga domarna mot Thomas Quick. Många förefaller luta mot att anledningen är att han med sin famösa JK-utredning 2006 stängde dörren till åtal för tjänstefel mot dilletanterna bakom Quick-åtalen.
Men det är nog inte hela sanningen.
Med sin utredning stängde han också dörren till åtal mot de rätta gärningsmännen.
Det som är mest anmärkningsvärt är de former under vilka han gjorde det. Enligt svensk ämbetsmannatradition håller man en mycket saklig och lågmäld ton i sådana sammanhang.
Man svarar på frågan om det finns anledning att åtala eller inte. Inte mycket mer.
Men i det här fallet öser Lambertz i sin utredning beröm över hela handläggningen i Quickmålen, inklusive de uselt grundade domarna. Det är mycket anmärkningsvärt och säger oss något om Lambertz stora personliga intresse av att de fällande domarna mot Quick ska ligga fast och att något sökande efter de rätta gärningsmännen inte ska inledas. Förutom att det säger oss andra saker säger det oss att Lambertz inte var opartisk och därför inte borde ha handlagt utredningen alls.
Så, vilket är justitierådet Göran Lambertz personliga intresse i att domarna mot Thomas Quick skulle ligga fast? Vem skyddar han?
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
Systemkollapsen på Säter
.
När jag fick veta att man hade funnit en syndabock för att det gick fel i Quickmålen och att syndabocken in spe var en numera avliden psykoterapeut blev jag mycket skeptisk. Mina tvivel minskade inte när det visade sig att vederbörande hade avlidit 2005 i 91 års ålder. :-)
Det låg nära till hands att misstänka, att man var på väg att göra en ”Anna Lindh” - som man brukar göra i den offentliga sektorn. Som man gjorde i fråga om utlämnandet till CIA av egyptierna Mohamed Al Zery och Ahmed Agiza. Man skyller på en död. De bråkar inte så mycket.
Men efter att ha sett Dan Josefssons utomordentligt pedagogiska dokumentär återstår bara att förbluffad sjunka ned i en fåtölj med ett häpet leende och hämta andan. Verkligheten har åter visat sig vara den största diktaren av alla. Vi brukar säga att verkligheten alltid överträffar dikten, i den meningen, att det är svårt att ställa till det lika jävligt i en bok som verkligheten kan göra och ändå få intrigen att upplevas som trovärdig. I det här fallet tycker jag dock att man nog skulle ha kunnat finna en likvärdig intrig i en fiktiv text. Men det är naturligtvis väldigt nedslående att det kan bli så tokigt i verkligheten.
Sedan är det ju en ganska vass pil riktad mot minnesexperten Sven Å Christensson i programmet. Han har naturligtvis ett tungt moraliskt ansvar att bära. Men han var ju inte ensam. Det var ju många stollar på den båten. Och man måste fundera över den här beredvilligheten att ställa upp på snart sagt vad som helst i offentlig regi. Vad beror den på? Säkert många orsaker? Men tungt väger ju säkert både karriärhunger och vetskapen som alla burit med sig, om att man får ställa till det hur illa som helst i offentlig tjänst och aldrig blir ställd till svars. Om det fanns ett tydligt ansvarsutkrävande skulle de tvingas att tänka efter och i förväg ta ställning till, om de i efterhand kan stå för sina åsikter. Idag behöver ingen bekymra sig för det. Det är bara att hoppa till nästa svammel som man inte heller behöver ta något ansvar för.
Jag skulle ha sett reprisen i natt men John Blund kom emellan. Men jag ser att jag, och alla andra på landsbygden som har gsm-internet från Absurdistans Teliabolag, får en ny chans att se programmet i SVT idag kl 13:45. Tydligen sänds det även den 30:e och den 1/12.
Ur rent mänsklig synvinkel är det väldigt sevärt. Vad kan man annat än fascineras och förskräckas av att även väldigt välutbildade människor hyser en sådan beredskap för att överlämna sitt tänkande till någon annan. En sådan beredvillighet att låta sig förslavas med osynliga bojor.
Det som har skett på Säter är ju väldigt intressant. Frågan är om inte det kommer att göra Säter väldigt känt och analyserat, fast på ett annat sätt än man ursprungligen avsåg. Det kan bli en del av en väldigt värdefull analys av systemkollapser som man snart kommer att få tillfälle att söka stöd i, när man ska finna en förklaring till vad västvärldens underrättelsetjänster just nu håller på och ställer till med.
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
När jag fick veta att man hade funnit en syndabock för att det gick fel i Quickmålen och att syndabocken in spe var en numera avliden psykoterapeut blev jag mycket skeptisk. Mina tvivel minskade inte när det visade sig att vederbörande hade avlidit 2005 i 91 års ålder. :-)
Det låg nära till hands att misstänka, att man var på väg att göra en ”Anna Lindh” - som man brukar göra i den offentliga sektorn. Som man gjorde i fråga om utlämnandet till CIA av egyptierna Mohamed Al Zery och Ahmed Agiza. Man skyller på en död. De bråkar inte så mycket.
Men efter att ha sett Dan Josefssons utomordentligt pedagogiska dokumentär återstår bara att förbluffad sjunka ned i en fåtölj med ett häpet leende och hämta andan. Verkligheten har åter visat sig vara den största diktaren av alla. Vi brukar säga att verkligheten alltid överträffar dikten, i den meningen, att det är svårt att ställa till det lika jävligt i en bok som verkligheten kan göra och ändå få intrigen att upplevas som trovärdig. I det här fallet tycker jag dock att man nog skulle ha kunnat finna en likvärdig intrig i en fiktiv text. Men det är naturligtvis väldigt nedslående att det kan bli så tokigt i verkligheten.
Sedan är det ju en ganska vass pil riktad mot minnesexperten Sven Å Christensson i programmet. Han har naturligtvis ett tungt moraliskt ansvar att bära. Men han var ju inte ensam. Det var ju många stollar på den båten. Och man måste fundera över den här beredvilligheten att ställa upp på snart sagt vad som helst i offentlig regi. Vad beror den på? Säkert många orsaker? Men tungt väger ju säkert både karriärhunger och vetskapen som alla burit med sig, om att man får ställa till det hur illa som helst i offentlig tjänst och aldrig blir ställd till svars. Om det fanns ett tydligt ansvarsutkrävande skulle de tvingas att tänka efter och i förväg ta ställning till, om de i efterhand kan stå för sina åsikter. Idag behöver ingen bekymra sig för det. Det är bara att hoppa till nästa svammel som man inte heller behöver ta något ansvar för.
Jag skulle ha sett reprisen i natt men John Blund kom emellan. Men jag ser att jag, och alla andra på landsbygden som har gsm-internet från Absurdistans Teliabolag, får en ny chans att se programmet i SVT idag kl 13:45. Tydligen sänds det även den 30:e och den 1/12.
Ur rent mänsklig synvinkel är det väldigt sevärt. Vad kan man annat än fascineras och förskräckas av att även väldigt välutbildade människor hyser en sådan beredskap för att överlämna sitt tänkande till någon annan. En sådan beredvillighet att låta sig förslavas med osynliga bojor.
Det som har skett på Säter är ju väldigt intressant. Frågan är om inte det kommer att göra Säter väldigt känt och analyserat, fast på ett annat sätt än man ursprungligen avsåg. Det kan bli en del av en väldigt värdefull analys av systemkollapser som man snart kommer att få tillfälle att söka stöd i, när man ska finna en förklaring till vad västvärldens underrättelsetjänster just nu håller på och ställer till med.
Övertorneå torsdagen den 28 november 2013
Mikael Styrman
.
onsdag 27 november 2013
Lambertz följer psykopathandboken
.
För många som har följt turerna kring Thomas Quick-målen torde justitierådet Göran Lambertz beteende framstå som obegripligt. Hur kan han stå till synes opåverkad och tala mot bättre vetande mot en så förkrossande bevisning, och inför hela svenska folket?
Men beteendet är helt rationellt - för en psykopat. Kalkylen är att frågorna är så omfattande och omöjliga för vanliga människor att tränga in i, att vilket läger man sätter ned sin fot i decimeras till en förtroendefråga för personen. Kalkylen är att det är bättre att bara vinna de troende än att förlora alla.
Jag är 56 år. Så länge jag kan minnas har framför allt nationalsocialdemokratiska politiker gjort likadant. Och vår utrikesminister, Carl von Ribbentrop, har satt i system att göra likadant.
Den fråga som vi måste ställa oss är inte hur det är ställt med Göran Lambertz. Turerna kring hans famösa utredning 2006 och rockaden mellan honom och Anna Skarhed på justitiekansler- och justitierådsposterna visar, tydligt menar jag, att han fnaskade sig till justitierådsposten. Det han sålde, förutom sin heder, eller vad som eventuellt fanns kvar av den, var en utredning som troligen skyddade någon eller alla de rätta mördarna i Quickfallen och förstås tomtarna som ställde till med dårhuset i Quickutredningarna. Har det inte blivit folk av honom så här långt så inte kommer det att bli det under hans återstående yrkesverksamma liv heller.
Den fråga som vi måste ställa oss är istället om Göran Lambertz är ett enstaka ruttet ägg i Bondeska Palatset eller om han istället kanske är representativ för tingens ordning i Högsta Domstolen?
Vid sidan av advokater, åklagare, domare och extremt aktiva och klumpiga yrkesförbrytare torde det finnas få svenskar som har så mycket erfarenhet som jag av hur våra domstolar arbetar. Och jag kan intyga att frågan inte är helt lätt att besvara. Troligtvis innehåller svaret fler gråtoner än svart och vitt.
Det är lite intressant att jag i denna del tycks ha landat i en annan ståndpunkt än Leif GW Persson. Han säger att detta inte är resultatet av något systemfel utan beror på att några dårar råkat sammanstråla i rättsväsende och psykiatri. Förmodligen förklaras det av att GW haft förmånen att i huvudsak arbeta med polisutredningar bland hederliga poliser på vars dagordning stått att klara upp brott. Jag å min sida har befunnit mig i en tillvaro där brotten till stor del begåtts av, och initierats av, politiker och statliga tjänstemän över gräsrotsnivå. Sådana brott blir sällan utredda i Sverige, de leder ännu mer sällan till åtal och de leder aldrig till fällande dom. Man kan säga att jag och GW befunnit oss i samma rättsväsende, men ändå i helt olika världar. Jag är införstådd med att hans värld kan existera, men jag är inte övertygad om att han, sin höga intelligens och stora erfarenhet till trots, förstår att det finns en helt annan värld inom ramen för samma rättsväsende, inom vilken jag och en del andra företagare som varit intressanta att plundra befinner oss.
Det är helt begripligt det också. Trots att vi långa tider befunnit oss i centrum för de mest fantastiska förtalskampanjer och för riktigt fula och välorganiserade dito i media, kommer vi ofta på oss med att vi måste nypa oss i armen när maffia-pressen skriver om andra. Varför? Jo, för att när de skriver om andra är det väldigt lätt att glömma hur långt det oftast är mellan den organiserade massmediakampanjens verklighet och sanningen.
Stockholm onsdagen den 27 november 2013
Mikael Styrman
.
Tygla din skamlöshet, Leif
.
Det här var förstås inte rätt dag att använda ”Leif” i rubriken. Med all turbulens efter gårdagkvällens ”Veckans Brott” kan nog en och annan få för sig att jag vänder mig mot Leif GW Persson. Men det gör jag ju inte för han gjorde ju en alldeles utmärkt insats igår - bara att applådera.
Istället har jag råkat se lite av turerna kring fårfarmeriet ”Lammas” i Tornedalen och jag vänder mig till dess ordförande:
- Tygla din skamlöshet, Leif Toolanen.
Jag vet inte om myndigheterna har gjort rätt i Lammas-fallet, med de åtminstone 200 skjutna fåren och den värdeförstöring som rimligen måste bli följden. Jag har sett så mycket skurkar och galningar gå både lösa och ostraffade i offentlig tjänst att jag inte har några problem med att ta till mig att det skedda kan vara en överloppsgärning. Men, eftersom det undandrar sig min bedömning ska jag inte mera uppehålla mig vid det.
Däremot måste jag påtala ditt eget fräcka och skamlösa beteende. I åtminstone två decennier har du med illa dold förtjusning deltagit i de politiska brottslingarnas förföljelse mot mig, min familj och våra företag. Ni har tigit still när man utan orsak har sagt upp våra lån, när man år efter år har utsatt oss för systematiska exekutiva auktioner och stulit våra skogar, vårt elnät, våra kraftverk och våra industrifastigheter. Ni har tigit och lett skadeglatt när kommunpolitikerna underlåtit att betala belysningen och istället stigmatiserat oss när belysningen därför varit i mörker. Ni har tigit tappert om att Ekfors varit nästan det enda elverk i landet som aldrig i modern tid haft några långa elavbrott. Högljutt har Ni klagat över höga elpriser, med stöd i den korrumperade maffia-pressen, även när Ekfors elpriser varit billigast i landet. Och din illvilliga och missunnsamma lagvigda hagga har suttit på mottagningen på sjukan och missbrukat sin position till att pumpa mina anställda på om vem som betalar deras lön. Vem gör så annat än den som befinner sig nära skvaller- och förtalskampanjens centrum? När jag har låsts in i politiskt fängelse upprepade gånger för att ha försökt värja vår näring och vår lagstadgade näringsfrihet har ni tittat på era egna fötter. Inte av skam, utan för att dölja era leenden. Och numera när den organiserade politiska brottsligheten stulit vårt företag och höjt priserna så att det borde svida även för den välbeställde säger ni fortfarande ingenting. Likaledes tiger ni när AB Politisk-Ekonomiska Brott gör min personalorganisation till sin egen.
- Så, vad var det som var fel då?
Det närmaste engagemang du och dina medbrottslingar i Lammas har kommit är nog när du sprang på exekutiva auktioner i förhoppningen att komma över min egendom till skampriser.
Men nu, när myndigheterna har gjort sitt ganska kortvariga och blygsamma tillslag mot ert bidragsfinansierade låtsasföretag, vars affärsidé tycks ha varit att konkurrera genom att kapa kostnaderna för foder och veterinär, då har du mage att pipa som en stucken gris och ropa på Europadomstolen.
Nu gick du för långt i din skamlösa fräckhet. Nu drar du skam över dina föräldrar, dina kumpaner i Lammas och de andra tjuvaktiga nazisterna i bygden.
- Vet hut, skamlösa och skenheliga tornedalska bidragsföretagare! Lär dig mata fåren och lär din hustru skilja på mitt och ditt! Och lär dig när man ska ropa på Europadomstolen och när man inte ska göra det.
Stockholm onsdagen den 27 november 2013
Mikael Styrman
.
Det här var förstås inte rätt dag att använda ”Leif” i rubriken. Med all turbulens efter gårdagkvällens ”Veckans Brott” kan nog en och annan få för sig att jag vänder mig mot Leif GW Persson. Men det gör jag ju inte för han gjorde ju en alldeles utmärkt insats igår - bara att applådera.
Istället har jag råkat se lite av turerna kring fårfarmeriet ”Lammas” i Tornedalen och jag vänder mig till dess ordförande:
- Tygla din skamlöshet, Leif Toolanen.
Jag vet inte om myndigheterna har gjort rätt i Lammas-fallet, med de åtminstone 200 skjutna fåren och den värdeförstöring som rimligen måste bli följden. Jag har sett så mycket skurkar och galningar gå både lösa och ostraffade i offentlig tjänst att jag inte har några problem med att ta till mig att det skedda kan vara en överloppsgärning. Men, eftersom det undandrar sig min bedömning ska jag inte mera uppehålla mig vid det.
Däremot måste jag påtala ditt eget fräcka och skamlösa beteende. I åtminstone två decennier har du med illa dold förtjusning deltagit i de politiska brottslingarnas förföljelse mot mig, min familj och våra företag. Ni har tigit still när man utan orsak har sagt upp våra lån, när man år efter år har utsatt oss för systematiska exekutiva auktioner och stulit våra skogar, vårt elnät, våra kraftverk och våra industrifastigheter. Ni har tigit och lett skadeglatt när kommunpolitikerna underlåtit att betala belysningen och istället stigmatiserat oss när belysningen därför varit i mörker. Ni har tigit tappert om att Ekfors varit nästan det enda elverk i landet som aldrig i modern tid haft några långa elavbrott. Högljutt har Ni klagat över höga elpriser, med stöd i den korrumperade maffia-pressen, även när Ekfors elpriser varit billigast i landet. Och din illvilliga och missunnsamma lagvigda hagga har suttit på mottagningen på sjukan och missbrukat sin position till att pumpa mina anställda på om vem som betalar deras lön. Vem gör så annat än den som befinner sig nära skvaller- och förtalskampanjens centrum? När jag har låsts in i politiskt fängelse upprepade gånger för att ha försökt värja vår näring och vår lagstadgade näringsfrihet har ni tittat på era egna fötter. Inte av skam, utan för att dölja era leenden. Och numera när den organiserade politiska brottsligheten stulit vårt företag och höjt priserna så att det borde svida även för den välbeställde säger ni fortfarande ingenting. Likaledes tiger ni när AB Politisk-Ekonomiska Brott gör min personalorganisation till sin egen.
- Så, vad var det som var fel då?
Det närmaste engagemang du och dina medbrottslingar i Lammas har kommit är nog när du sprang på exekutiva auktioner i förhoppningen att komma över min egendom till skampriser.
Men nu, när myndigheterna har gjort sitt ganska kortvariga och blygsamma tillslag mot ert bidragsfinansierade låtsasföretag, vars affärsidé tycks ha varit att konkurrera genom att kapa kostnaderna för foder och veterinär, då har du mage att pipa som en stucken gris och ropa på Europadomstolen.
Nu gick du för långt i din skamlösa fräckhet. Nu drar du skam över dina föräldrar, dina kumpaner i Lammas och de andra tjuvaktiga nazisterna i bygden.
- Vet hut, skamlösa och skenheliga tornedalska bidragsföretagare! Lär dig mata fåren och lär din hustru skilja på mitt och ditt! Och lär dig när man ska ropa på Europadomstolen och när man inte ska göra det.
Stockholm onsdagen den 27 november 2013
Mikael Styrman
.
Den röda tråden
.
Jag såg tisdagkvällens ”Veckans Brott” som mest handlade om bakgrunden till rättsväsendets och rättspsykvårdens tragikomiska parodi i Quick-fallen.
Som en röd tråd genom alltihop löper auktoritetstro och åsiktsanpassning, liksom straffrihet för busarna och förföljelse mot den som vågar vara kritisk och invända mot stolligheter och skurkstreck i den offentliga administration.
Om inte busarna kunde förlita sig på kumpanernas beskydd skulle vi inte ha några Göran Lambertz-typer i Högsta Domstolen. De skulle istället sitta i fängelse.
Men nu har vi ju ett rättsväsende som innebär att snart sagt all brottslighet som utövas i den offentliga sektorn är straffriförklarad. Och då får vi dras med fall som Quickmålen, Catrin Da Costa, Cats Falck och Lena Gräns, Carl Fredrik Algernon, Telia, Vattenfall och Ekfors Kraft - för att nu bara nämna några.
Stockholm onsdagen den 27 november 2013
Mikael Styrman
.
Jag såg tisdagkvällens ”Veckans Brott” som mest handlade om bakgrunden till rättsväsendets och rättspsykvårdens tragikomiska parodi i Quick-fallen.
Som en röd tråd genom alltihop löper auktoritetstro och åsiktsanpassning, liksom straffrihet för busarna och förföljelse mot den som vågar vara kritisk och invända mot stolligheter och skurkstreck i den offentliga administration.
Om inte busarna kunde förlita sig på kumpanernas beskydd skulle vi inte ha några Göran Lambertz-typer i Högsta Domstolen. De skulle istället sitta i fängelse.
Men nu har vi ju ett rättsväsende som innebär att snart sagt all brottslighet som utövas i den offentliga sektorn är straffriförklarad. Och då får vi dras med fall som Quickmålen, Catrin Da Costa, Cats Falck och Lena Gräns, Carl Fredrik Algernon, Telia, Vattenfall och Ekfors Kraft - för att nu bara nämna några.
Stockholm onsdagen den 27 november 2013
Mikael Styrman
.
söndag 24 november 2013
Markberedning
.
Jag har tidigare skrivit om hur jag fick en mycket tråkig bild av markberedning vid några besök på storebror Domänverkets skövlade marker. Och det skulle komma att ta lång tid innan jag skulle komma över det. Även våra egna markberedningar såg tråkiga ut och fungerade relativt dåligt.
Fläckmarkberedarna gjorde mest marken svårframkomlig och rev upp vattengropar i vilka det visserligen kom upp bra med plantor men ofta bara för att senare dränkas. Även tidiga harvningar var inte så mycket att skriva hem om.
Jag attraherades i stället av hyggesbränning, som jag gjorde några i början 1990-talet. Och det var något extra, det kan jag lova. Det ska jag berätta om, men inte nu. Efter att ha gjort dessa hyggesbränningar hade jag på grund av allt för nära och tyvärr frivillig kontakt med vårt bankstervälde tvingats att lugga min skogar ganska ordentligt i samband med bland annat kronförsvaret. Att börja bränna allt dessa ytor blev övermäktigt. Jag hade dessutom vid den tiden skaffat egna maskiner och jobbade som skogsentreprenör. Jag kunde se på moderna markberedningar på våra marker, vilka hade gjorts försiktigt med harv, att man redan efter ett fåtal år hade stora svårigheter att avgöra om marken var markberedd eller inte. Och det kom upp bra med föryngring i spåren. Det tyckte jag var ett gott betyg för metoden. Det ena gav det tredje och jag köpte en egen markberedare 1997 - en harv med såddaggregat.
Jag köpte en begagnad Kockums 850 skotare som var treaxlig. En axel under traktorn och ledad boggie under vagnen. Jag hade duktiga och intresserade förare med goda idéer. Vi monterade markberedaren på den och lyfte över hytten på vagnen. Så föraren satt på vagnen och körde. Då uppnåddes tre viktiga fördelar. Förarens huvud behövde inte studsa mellan takstolparna. Föraren var inte lika trött efter utfört arbete eftersom han inte behövde använda så mycket muskelkraft till att hålla sig fast. Föraren fick utomordentlig översikt över markberedningsresultatet.
Men jag kunde inte förlika mig med att många som lät markbereda bara var intresserade av att göra det för syns skull därför att de bara vara intresserade av att hålla ned priset. Det gav en gles och dålig föryngring. Första steget var därmed taget till att producera en traditionell svensk skräpskog. Nu återstod bara att röja sönder den ett par gånger för att katastrofen oåterkalleligt skulle vara ett faktum. Jag insåg att om man bara har ambitionen att hålla nere kostnaden och producera skräp var det en onödigt fördyrande omväg att gå via en alldeles för gles markberedning. Då var det bästa att inte göra någonting alls.
När jag köpte min markberedare valde jag därför den smalaste tillgängliga versionen som gav minsta möjliga yta mellan de två spåren som inte blev avtäckt. Sedan instruerade jag min förare att köra mycket tätt, i princip att avtäcka hela ytan, vilket han också gjorde när vi körde våra egna marker. Åtgärden sammanföll med goda fröår åtminstone både år ett och två efter markberedningen. Och resultat blev underbart täta föryngringar. Plantorna sprutade upp som ur en rågåker.
Jag hade något tidigare upptäckt att hyggesrensningarna inte gjorde någon nytta. De kostade pengar och gjorde stället skada, bland annat genom att plantorna frös efter hyggesrensning. Med hjälp av det opåkallade städdille som hyggesrensningarna utgjorde lyckades storskogsbruket göra stora arealer i inre Norrland i det närmaste sterila för lång tid. Vägen framåt gick för mig via ett mellansteg som innebar att vi rensade en del av undervegetationen efter avverkning. Vi lämnade det mesta av den friska och raka björken. Det gav ett trevligt synintryck. Hyggesintrycket försvann nästan helt och viltet fick skydd. Man kunde passera hyggena utan att nödvändigtvis märka att det var ett hygge.
När vi började markbereda slutade vi helt att hyggesrensa. En baktanke med att markbereda tätt var att markberedningen mejade ned den mesta undervegetation varför ingen ytterligare åtgärd behövdes oavsett hur hygget såg ut före markberedning. Och det föreföll billigare att låta markberedaren ”rensa” hyggena än att göra det motormanuellt. Tanken att göra båda åtgärderna föreföll naturligtvis idiotisk - oavsett vilken ordning det skulle göras.
Här skiljer sig synsätten åt. En representant för storskogsbrukets förstelnade synsätt tenderar nog lätt att se en kommande röjningskostnad. Men jag ser ingen kostnad. Det där sköter nämligen naturen om. Åtminstone uppe hos oss glesar naturen ut föryngringen där den blir för tät. Säkert så nedåt landet också. Det tvingar träden att växa på höjden och vi får en sorts ”survival of the fittiest”.
Tallskog är nära släkt med vin. Åtminstone på så sätt att man säger att för att få ett gott vin måste rankan plågas. Och så är det med tallskog också. Om det ska bli kvalitetsskog måste plantan drivas mot höjden under stark konkurrens medan trädet är ungt. Tvärtom i högre ålder då det gäller att hålla kvarvarande grenar levande. De plantor som inte klarar konkurrensen dukar under. Och att de ändå finns på hygget hindrar det framtida skogsbeståndet från att utveckla kraftiga grenar i rotstocken och senare i övriga bitar, vilka sedan inte försvinner utan blir grov torrkvist, vilket leder till att det som annars skulle ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället blir lågbetald massaved.
Några bieffekter som man kan förvänta sig av ett högt stamantal är, att älgen som även den är bekväm möjligen skulle vara mindre benägen att uppehålla sig i en tät föryngring än i annan skog som också ger skydd och mat. Om man utgår ifrån ett stort stamantal bör det öka möjligheterna att snabbare läka området om det utsätts för hård betning.
Jag är beredd att påstå, att det inte går att få för högt stamantal - åtminstone inte i en tallföryngring. Däremot håller nästan alla landets tallföryngringar för få stammar per hektar för att producera kvalitetsvirke. Åtminstone gäller det i norr.
Problemet är istället, att vi inte har is i magen nog för att invänta naturens utrensning. Vår syn på hur en tallskog ska se ut är nämligen, vilket förmodligen få känner till, inte längre präglad av känd kunskap om och beprövad erfarenhet av hur en kvalitetsodling av tall ska se ut. Den är istället präglad av hur politiska dilletanter trodde att vi skulle kunna förebygga en förväntad virkesbrist genom att röja tidigare och hårdare vilket istället har ödelagt ekonomin i cirka trettio års tallföryngringar. Mer om detta när jag skriver om röjning.
En sak ångrar jag bland dessa mina skogsåtgärder. Mer om detta när jag skriver om Sådd och Plantering.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Jag har tidigare skrivit om hur jag fick en mycket tråkig bild av markberedning vid några besök på storebror Domänverkets skövlade marker. Och det skulle komma att ta lång tid innan jag skulle komma över det. Även våra egna markberedningar såg tråkiga ut och fungerade relativt dåligt.
Fläckmarkberedarna gjorde mest marken svårframkomlig och rev upp vattengropar i vilka det visserligen kom upp bra med plantor men ofta bara för att senare dränkas. Även tidiga harvningar var inte så mycket att skriva hem om.
Jag attraherades i stället av hyggesbränning, som jag gjorde några i början 1990-talet. Och det var något extra, det kan jag lova. Det ska jag berätta om, men inte nu. Efter att ha gjort dessa hyggesbränningar hade jag på grund av allt för nära och tyvärr frivillig kontakt med vårt bankstervälde tvingats att lugga min skogar ganska ordentligt i samband med bland annat kronförsvaret. Att börja bränna allt dessa ytor blev övermäktigt. Jag hade dessutom vid den tiden skaffat egna maskiner och jobbade som skogsentreprenör. Jag kunde se på moderna markberedningar på våra marker, vilka hade gjorts försiktigt med harv, att man redan efter ett fåtal år hade stora svårigheter att avgöra om marken var markberedd eller inte. Och det kom upp bra med föryngring i spåren. Det tyckte jag var ett gott betyg för metoden. Det ena gav det tredje och jag köpte en egen markberedare 1997 - en harv med såddaggregat.
Jag köpte en begagnad Kockums 850 skotare som var treaxlig. En axel under traktorn och ledad boggie under vagnen. Jag hade duktiga och intresserade förare med goda idéer. Vi monterade markberedaren på den och lyfte över hytten på vagnen. Så föraren satt på vagnen och körde. Då uppnåddes tre viktiga fördelar. Förarens huvud behövde inte studsa mellan takstolparna. Föraren var inte lika trött efter utfört arbete eftersom han inte behövde använda så mycket muskelkraft till att hålla sig fast. Föraren fick utomordentlig översikt över markberedningsresultatet.
Men jag kunde inte förlika mig med att många som lät markbereda bara var intresserade av att göra det för syns skull därför att de bara vara intresserade av att hålla ned priset. Det gav en gles och dålig föryngring. Första steget var därmed taget till att producera en traditionell svensk skräpskog. Nu återstod bara att röja sönder den ett par gånger för att katastrofen oåterkalleligt skulle vara ett faktum. Jag insåg att om man bara har ambitionen att hålla nere kostnaden och producera skräp var det en onödigt fördyrande omväg att gå via en alldeles för gles markberedning. Då var det bästa att inte göra någonting alls.
När jag köpte min markberedare valde jag därför den smalaste tillgängliga versionen som gav minsta möjliga yta mellan de två spåren som inte blev avtäckt. Sedan instruerade jag min förare att köra mycket tätt, i princip att avtäcka hela ytan, vilket han också gjorde när vi körde våra egna marker. Åtgärden sammanföll med goda fröår åtminstone både år ett och två efter markberedningen. Och resultat blev underbart täta föryngringar. Plantorna sprutade upp som ur en rågåker.
 |
| Orensad, men markberedd fröträdställning, något år efter åtgärden, med skydd för viltet och skydd mot frosten. Många skulle nog vilja hyggesrensa... |
När vi började markbereda slutade vi helt att hyggesrensa. En baktanke med att markbereda tätt var att markberedningen mejade ned den mesta undervegetation varför ingen ytterligare åtgärd behövdes oavsett hur hygget såg ut före markberedning. Och det föreföll billigare att låta markberedaren ”rensa” hyggena än att göra det motormanuellt. Tanken att göra båda åtgärderna föreföll naturligtvis idiotisk - oavsett vilken ordning det skulle göras.
 |
| ...men i markberedningsfårorna sprutar plantorna upp ur marken! |
Här skiljer sig synsätten åt. En representant för storskogsbrukets förstelnade synsätt tenderar nog lätt att se en kommande röjningskostnad. Men jag ser ingen kostnad. Det där sköter nämligen naturen om. Åtminstone uppe hos oss glesar naturen ut föryngringen där den blir för tät. Säkert så nedåt landet också. Det tvingar träden att växa på höjden och vi får en sorts ”survival of the fittiest”.
Tallskog är nära släkt med vin. Åtminstone på så sätt att man säger att för att få ett gott vin måste rankan plågas. Och så är det med tallskog också. Om det ska bli kvalitetsskog måste plantan drivas mot höjden under stark konkurrens medan trädet är ungt. Tvärtom i högre ålder då det gäller att hålla kvarvarande grenar levande. De plantor som inte klarar konkurrensen dukar under. Och att de ändå finns på hygget hindrar det framtida skogsbeståndet från att utveckla kraftiga grenar i rotstocken och senare i övriga bitar, vilka sedan inte försvinner utan blir grov torrkvist, vilket leder till att det som annars skulle ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället blir lågbetald massaved.
Några bieffekter som man kan förvänta sig av ett högt stamantal är, att älgen som även den är bekväm möjligen skulle vara mindre benägen att uppehålla sig i en tät föryngring än i annan skog som också ger skydd och mat. Om man utgår ifrån ett stort stamantal bör det öka möjligheterna att snabbare läka området om det utsätts för hård betning.
Jag är beredd att påstå, att det inte går att få för högt stamantal - åtminstone inte i en tallföryngring. Däremot håller nästan alla landets tallföryngringar för få stammar per hektar för att producera kvalitetsvirke. Åtminstone gäller det i norr.
Problemet är istället, att vi inte har is i magen nog för att invänta naturens utrensning. Vår syn på hur en tallskog ska se ut är nämligen, vilket förmodligen få känner till, inte längre präglad av känd kunskap om och beprövad erfarenhet av hur en kvalitetsodling av tall ska se ut. Den är istället präglad av hur politiska dilletanter trodde att vi skulle kunna förebygga en förväntad virkesbrist genom att röja tidigare och hårdare vilket istället har ödelagt ekonomin i cirka trettio års tallföryngringar. Mer om detta när jag skriver om röjning.
En sak ångrar jag bland dessa mina skogsåtgärder. Mer om detta när jag skriver om Sådd och Plantering.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Lövsanering - ett krig mot faunan
.
Lövsanering var länge honnörsordet i samband med skapandet av monokulturer av tall, eller i sämsta fall av gran, över hela landet. Tall och gran är båda raka och lämpliga för industriell hantering. De är lätta att sälja som bräder och plank för ett råvaruproducerande U-land som Sverige, som förr inte kunde, ides eller behövde förädla råvaran själv i efterkrigstidens Europa. Sverige kan fortfarande inte bättre. Skillnaden från förr är att Europa är återuppbyggt och där är man bättre på vidareförädling. Stora delar av den förädlingsindustri som vi hade skickade dessutom Carl von Ribbentrop, Bengt Dennis och mannen som satte foten över sanningen om Estonia iväg till Baltikum för en spotstywer för att rädda våra banksterdynastier.
Ekologiskt krig
Men att ett träslag är bra för industriellt ändamål borde ju inte resultera i att det är det enda som får växa i landet. Det borde finnas mentala spärrar hos välutbildade(?) och högt uppsatta personer som förhindrar sådana effekter. Ändå är det precis vad som har varit fallet i Sverige i decennier. Skogsindustrin, och därmed staten, har bedrivit ett formligt utrotningskrig, ett ekologiskt krig, mot andra träslag och mot djur och andra livsformer, vilka är beroende av dessa andra träslag för sin överlevnad.
Det brukar inte saknas uppfinningsrikedom i krig. Och skogsindustrins, och därmed statens, ekologiska krig mot naturen har inte utgjort något undantag.
Gränslös giftspridning
Lövskog har sprutats med handsprutor, med traktorer, flygplan och helikoptrar. Skogsindustrins fanatiska giftkokare har suttit i TV och druckit gift för att visa hur hälsosamt det är. Giftsprutning har använts som hyggesrensnings-, röjnings- och gallringsmetod. Viltet har, sett ur deras perspektiv, fått finna sig i att dessa motoriserade dårar har trängt sig in i deras ”hem” och sprutat gift över trädgården, vardagsrummet, sovrummet, köket, det dukade bordet och skafferiet. Fy fan, så människan har burit sig åt.
Giftsprutning även där det inte behövdes
Dessutom sprutades mycket stora arealer som inte alls behövde sprutas. Våra marker gränsar till dåvarande Domänverket. Vid ett tillfälle i min ungdom skulle de flygbespruta områden som sluttar ned till våra fiskesjöar. Jag var orolig och i kontakt med dåvarande revirförvaltaren som försökte lugna mig men inte gjorde några större eftergifter. Smärre justeringar skulle göras av gränsen, vill jag minnas. Men när jag tänker tillbaka på vad som sades vid vårt samtal vill jag inte undanhålla läsekretsen det. Han sa nämligen att ifrågavarande områden egentligen inte alls behövde sprutas. Men, det var förenat med höga startkostnader att över huvudtaget spruta i området. När det väl satt igång var den rörliga kostnaden inte hög i jämförelse med manuella metoder. Så därför sprutade man även områden som inte behövde sprutas - för att det var jämförelsevis billigt. Vi kan ju lite till mans fundera över hur mycket gift som skogsindustrin har spridit i vårt land i onödan? Och hur många dödsfall det eventuellt har åstadkommit?
Kontraproduktivt och med följdskador
Dessvärre har man egentligen inte uträttat någon nytta trots all skada man har gjort. Istället har man skapat luckiga och lågproducerande bestånd. Man har tagit ifrån skogens djur naturens bete som om människan har ensamrätt till naturen. Följden har blivit att betestrycket blivit hårdare mot skogsföryngringar som även de är kliniskt rensade från annat bete för djuren. Därför har giriga, stirriga och indoktrinerade skogsägare inlett ett utrotningskrig mot älgen (se separat inlägg: Jaktstölden). Som om det vore älgens fel att skogsägarna själva sköter sin skog som de blinda slåss.
Och de galnaste av dem anser sig ha rätt att skjuta bort älgen för alla andra för att de själva köpt eller ärvt en fastighet där älgen uppehåller sig på vintern. Så länge det finns en enda älg i skogen kommer det att finnas betesskador där den älgen uppehåller sig på vintern. Men det gör ingenting för en klarsynt människa. Efter några år har viltets betesskador läkts av naturen utan människans inblandning. Om nu inte någon föreläggande-fascist vandrar förbi och inser att om han eller hon skyndar sig hinner vederbörande skriva ut ett vitesföreläggande innan naturen hinner läka spåren efter betesskadorna. Därmed uppnås två mål. Fascisten får helt lagligt trakassera skogsägaren samt får ett kvitto på att själv ha varit behövd. Säkert i bägge fallen tillfredsställande.
Överdrivet och felaktigt om betesskadorna
Jag har på flera ställen på våra marker kunnat följa hur svåra betesskador beter sig över en längre tidsperiod. Och faktum är att efter några år går det inte att se var betesskadorna skett därför att andra träd vuxit upp i det skadade virkets ställe, utan att jag som skogsägare behövt vidta en enda åtgärd eller lägga ut en enda krona. Enda orosmoment har varit en enögd och inkompetent skriven lagstiftning som lämnar dåligt med utrymme för vilt i våra skogar. Åtminstone om det överlämnas till stollar och föreläggande-fascister att tolka lagen. Den kvardröjande skadan av betesskador - och nu talar jag med nästan livslång erfarenhet - har varit 10-15 år senarelagd slutavverkning - om 100 år(!) - på i förhållande till vårt skogsinnehav mycket begränsade ytor. I gengäld belönas vi med ett betydande jakt-, kött- och rekreationsvärde som vida överstiger skadorna. Den belöningen utfaller dessutom varje år - om inte amoklöpande centerpolitiker, som inte kan skilja på mitt och ditt, dessförinnan tillåts ödelägga vår jakt. När räkningen av betesskadorna kommer, då har vi i norra Sverige i 100 år, eller i tre generationer, årligen tillgodogjort oss ett jaktvärde sammanlagt hundratals gånger överstigande värdet av betesskadorna.
Inte rätt att skicka vidare skadan
Älgen är viktig för alla markägare. En skog utan älg är en fattig skog oavsett vilket virke som växer där och oavsett om man är jägare eller inte. Älg, och annat vilt, erbjuder naturupplevelser, jakt, kött och intäkter. Varifrån kommer synsättet att man får köpa en fastighet, vilken som helst, och kan strunta i om den är utsatt för vinterbete och omedelbart ha rätt att utrota älgarna för alla andra? Det är fullständigt vansinnigt. Jag menar att den som köper en fastighet med vinterbete står sitt kast. Det avsätter sig på fastighetens värde på samma sätt som ett vägservitut. Det är köparens sak att bestämma om betesskador förekommer på fastigheten och om han finner det viktigt sätta priset på fastigheten därefter. Det ska inte finnas någon rätt att utrota vår gemensamma älgstam för att man har köpt fel fastighet, betalat för mycket eller av oförstånd överdriver skadan av viltets betning. Dessutom innebär den nuvarande ordningen en slags tjuvjakt. Ett sätt att tillägna sig alla andras älgar under förevändning att det är ”skyddsjakt”.
Yin och Yang
För att återvända till lövsaneringen efter denna lilla utflykt till den närbesläktade älgfrågan så hade jag som ung, under den tid som formade mig som nybliven skogsägare, att göra med i huvudsak tre skogsvårdskonsulenter: Sven Lantto i Haparanda. En utomordentligt positiv och pragmatisk man under vars tid jag sanerade min fastighet i Kukkola. Egon Grubbström, i södra delen av Övertorneå kommun, ursprungligen från Arvidsjaur, tror jag. Han hade med nämnda Lantto snarlika egenskaper och var en utpräglad naturmänniska. Bägge dessa hade, enligt min uppfattning en nykter distans till de värsta stolligheterna från länsjägmästare Ingemar Eriksson. Därutöver hade jag också att göra med en synnerligen byråkratisk konsulent, av värsta preussiska typ, som genomförde varje direktiv uppifrån till punkt och pricka, trakasserande småskogsägarna med förelägganden och hot om fullständiga åtgärder. Han såg sig framför allt som arbetsgivare till beredskapsjobbarna och nyttjade sin position till att tvinga markägare att röja och lövsanera marker för dryga pengar, trots att de ibland knappt hade ett lövträd på hela den berörda arealen. Även solen har sina fläckar. Två bra av tre är ju inte så tokigt. Det här var på 1970-1980-talen. Senare politiserades Skogsvårdsstyrelsen i Norrbotten i högre utsträckning. Framför allt tycks politiseringen och den avtagande kompetensen ha förvärrats ju närmare Luleå man kom. Nu uttalar jag mig naturligtvis inte om hela organisationen utan bara om människor jag konfronterats med och som också kommer att förekomma här på bloggen.
Tre onödiga lövsaneringar - ändå löv om naturen vill
Nåja, giftsprutningen avlöstes med tiden av motormanuell röjning. En dag var jag ute med nämnda Egon och visade honom bekymrat på områden som jag låtit röja och lövsanera enligt tidens anda och som naturen redan efter något år hade tagit tillbaka så att min åtgärd framstod som i det närmaste helt bortkastad. Egon tittade och sa på sitt eftertänksamma sätt: jaaa, det här området kan du röja hur många gånger du vill. Det kommer ändå att bli först löv och sedan underifrån kommande gran. Och det kommer att bli dyrt att fortsätta röja. Jag gav ju mig inte så lätt men vi var till områden relativt nära som Egon berättade att Niemis Gemensamhetsskog hade lövsanerat inte mindre än tre gånger. Där sprutade lövet upp i sällskap med några enstaka tallar och granar. Så jag gav upp mitt motstånd. Och på det område jag och Egon en gång tittade där frodas lövet och underifrån kommer ett väldigt friskt granbestånd. Där kan jag snart, i samband med gallring slutavverka lövet. Men om jag hade gjort som den av industrins hormoslyrkokare och politikerna styrda myndigheten förordade hade där inte funnit mycket av värde.
Goda råd som ger förlustbringande skogsbruk
Med ömsom irritation och ömsom ett leende på läpparna läser jag skogspropagandan i fackpressen. Där behandlas hur man undantagslöst och till hisnande kostnader ska göra fullständiga åtgärder, hyggesrensa, markbereda och plantera för att få ny skog och hur man ska lövsanera och röja - gärna sedan också hjälpplantera. Och följer man dessa kloka råd går det mesta av landets skogsbruk med ordentlig förlust. Varför jag anser det ska jag behandla i andra blogginlägg eftersom detta redan blivit på tok för långt.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Lövsanering var länge honnörsordet i samband med skapandet av monokulturer av tall, eller i sämsta fall av gran, över hela landet. Tall och gran är båda raka och lämpliga för industriell hantering. De är lätta att sälja som bräder och plank för ett råvaruproducerande U-land som Sverige, som förr inte kunde, ides eller behövde förädla råvaran själv i efterkrigstidens Europa. Sverige kan fortfarande inte bättre. Skillnaden från förr är att Europa är återuppbyggt och där är man bättre på vidareförädling. Stora delar av den förädlingsindustri som vi hade skickade dessutom Carl von Ribbentrop, Bengt Dennis och mannen som satte foten över sanningen om Estonia iväg till Baltikum för en spotstywer för att rädda våra banksterdynastier.
Ekologiskt krig
Men att ett träslag är bra för industriellt ändamål borde ju inte resultera i att det är det enda som får växa i landet. Det borde finnas mentala spärrar hos välutbildade(?) och högt uppsatta personer som förhindrar sådana effekter. Ändå är det precis vad som har varit fallet i Sverige i decennier. Skogsindustrin, och därmed staten, har bedrivit ett formligt utrotningskrig, ett ekologiskt krig, mot andra träslag och mot djur och andra livsformer, vilka är beroende av dessa andra träslag för sin överlevnad.
Det brukar inte saknas uppfinningsrikedom i krig. Och skogsindustrins, och därmed statens, ekologiska krig mot naturen har inte utgjort något undantag.
Gränslös giftspridning
Lövskog har sprutats med handsprutor, med traktorer, flygplan och helikoptrar. Skogsindustrins fanatiska giftkokare har suttit i TV och druckit gift för att visa hur hälsosamt det är. Giftsprutning har använts som hyggesrensnings-, röjnings- och gallringsmetod. Viltet har, sett ur deras perspektiv, fått finna sig i att dessa motoriserade dårar har trängt sig in i deras ”hem” och sprutat gift över trädgården, vardagsrummet, sovrummet, köket, det dukade bordet och skafferiet. Fy fan, så människan har burit sig åt.
Giftsprutning även där det inte behövdes
Dessutom sprutades mycket stora arealer som inte alls behövde sprutas. Våra marker gränsar till dåvarande Domänverket. Vid ett tillfälle i min ungdom skulle de flygbespruta områden som sluttar ned till våra fiskesjöar. Jag var orolig och i kontakt med dåvarande revirförvaltaren som försökte lugna mig men inte gjorde några större eftergifter. Smärre justeringar skulle göras av gränsen, vill jag minnas. Men när jag tänker tillbaka på vad som sades vid vårt samtal vill jag inte undanhålla läsekretsen det. Han sa nämligen att ifrågavarande områden egentligen inte alls behövde sprutas. Men, det var förenat med höga startkostnader att över huvudtaget spruta i området. När det väl satt igång var den rörliga kostnaden inte hög i jämförelse med manuella metoder. Så därför sprutade man även områden som inte behövde sprutas - för att det var jämförelsevis billigt. Vi kan ju lite till mans fundera över hur mycket gift som skogsindustrin har spridit i vårt land i onödan? Och hur många dödsfall det eventuellt har åstadkommit?
 |
| Betrakta bilden och försök föreställa Dig vilken produktivitet som skulle blivit kvar om 1960-1980-talens storskogsbruks giftkokare skulle dragit förbi. Då har Du kommit en bit på vägen för att förstå vilket "stordåd" de gjorde för nationalhushållet. |
Kontraproduktivt och med följdskador
Dessvärre har man egentligen inte uträttat någon nytta trots all skada man har gjort. Istället har man skapat luckiga och lågproducerande bestånd. Man har tagit ifrån skogens djur naturens bete som om människan har ensamrätt till naturen. Följden har blivit att betestrycket blivit hårdare mot skogsföryngringar som även de är kliniskt rensade från annat bete för djuren. Därför har giriga, stirriga och indoktrinerade skogsägare inlett ett utrotningskrig mot älgen (se separat inlägg: Jaktstölden). Som om det vore älgens fel att skogsägarna själva sköter sin skog som de blinda slåss.
Och de galnaste av dem anser sig ha rätt att skjuta bort älgen för alla andra för att de själva köpt eller ärvt en fastighet där älgen uppehåller sig på vintern. Så länge det finns en enda älg i skogen kommer det att finnas betesskador där den älgen uppehåller sig på vintern. Men det gör ingenting för en klarsynt människa. Efter några år har viltets betesskador läkts av naturen utan människans inblandning. Om nu inte någon föreläggande-fascist vandrar förbi och inser att om han eller hon skyndar sig hinner vederbörande skriva ut ett vitesföreläggande innan naturen hinner läka spåren efter betesskadorna. Därmed uppnås två mål. Fascisten får helt lagligt trakassera skogsägaren samt får ett kvitto på att själv ha varit behövd. Säkert i bägge fallen tillfredsställande.
Överdrivet och felaktigt om betesskadorna
Jag har på flera ställen på våra marker kunnat följa hur svåra betesskador beter sig över en längre tidsperiod. Och faktum är att efter några år går det inte att se var betesskadorna skett därför att andra träd vuxit upp i det skadade virkets ställe, utan att jag som skogsägare behövt vidta en enda åtgärd eller lägga ut en enda krona. Enda orosmoment har varit en enögd och inkompetent skriven lagstiftning som lämnar dåligt med utrymme för vilt i våra skogar. Åtminstone om det överlämnas till stollar och föreläggande-fascister att tolka lagen. Den kvardröjande skadan av betesskador - och nu talar jag med nästan livslång erfarenhet - har varit 10-15 år senarelagd slutavverkning - om 100 år(!) - på i förhållande till vårt skogsinnehav mycket begränsade ytor. I gengäld belönas vi med ett betydande jakt-, kött- och rekreationsvärde som vida överstiger skadorna. Den belöningen utfaller dessutom varje år - om inte amoklöpande centerpolitiker, som inte kan skilja på mitt och ditt, dessförinnan tillåts ödelägga vår jakt. När räkningen av betesskadorna kommer, då har vi i norra Sverige i 100 år, eller i tre generationer, årligen tillgodogjort oss ett jaktvärde sammanlagt hundratals gånger överstigande värdet av betesskadorna.
Inte rätt att skicka vidare skadan
Älgen är viktig för alla markägare. En skog utan älg är en fattig skog oavsett vilket virke som växer där och oavsett om man är jägare eller inte. Älg, och annat vilt, erbjuder naturupplevelser, jakt, kött och intäkter. Varifrån kommer synsättet att man får köpa en fastighet, vilken som helst, och kan strunta i om den är utsatt för vinterbete och omedelbart ha rätt att utrota älgarna för alla andra? Det är fullständigt vansinnigt. Jag menar att den som köper en fastighet med vinterbete står sitt kast. Det avsätter sig på fastighetens värde på samma sätt som ett vägservitut. Det är köparens sak att bestämma om betesskador förekommer på fastigheten och om han finner det viktigt sätta priset på fastigheten därefter. Det ska inte finnas någon rätt att utrota vår gemensamma älgstam för att man har köpt fel fastighet, betalat för mycket eller av oförstånd överdriver skadan av viltets betning. Dessutom innebär den nuvarande ordningen en slags tjuvjakt. Ett sätt att tillägna sig alla andras älgar under förevändning att det är ”skyddsjakt”.
Yin och Yang
För att återvända till lövsaneringen efter denna lilla utflykt till den närbesläktade älgfrågan så hade jag som ung, under den tid som formade mig som nybliven skogsägare, att göra med i huvudsak tre skogsvårdskonsulenter: Sven Lantto i Haparanda. En utomordentligt positiv och pragmatisk man under vars tid jag sanerade min fastighet i Kukkola. Egon Grubbström, i södra delen av Övertorneå kommun, ursprungligen från Arvidsjaur, tror jag. Han hade med nämnda Lantto snarlika egenskaper och var en utpräglad naturmänniska. Bägge dessa hade, enligt min uppfattning en nykter distans till de värsta stolligheterna från länsjägmästare Ingemar Eriksson. Därutöver hade jag också att göra med en synnerligen byråkratisk konsulent, av värsta preussiska typ, som genomförde varje direktiv uppifrån till punkt och pricka, trakasserande småskogsägarna med förelägganden och hot om fullständiga åtgärder. Han såg sig framför allt som arbetsgivare till beredskapsjobbarna och nyttjade sin position till att tvinga markägare att röja och lövsanera marker för dryga pengar, trots att de ibland knappt hade ett lövträd på hela den berörda arealen. Även solen har sina fläckar. Två bra av tre är ju inte så tokigt. Det här var på 1970-1980-talen. Senare politiserades Skogsvårdsstyrelsen i Norrbotten i högre utsträckning. Framför allt tycks politiseringen och den avtagande kompetensen ha förvärrats ju närmare Luleå man kom. Nu uttalar jag mig naturligtvis inte om hela organisationen utan bara om människor jag konfronterats med och som också kommer att förekomma här på bloggen.
Tre onödiga lövsaneringar - ändå löv om naturen vill
Nåja, giftsprutningen avlöstes med tiden av motormanuell röjning. En dag var jag ute med nämnda Egon och visade honom bekymrat på områden som jag låtit röja och lövsanera enligt tidens anda och som naturen redan efter något år hade tagit tillbaka så att min åtgärd framstod som i det närmaste helt bortkastad. Egon tittade och sa på sitt eftertänksamma sätt: jaaa, det här området kan du röja hur många gånger du vill. Det kommer ändå att bli först löv och sedan underifrån kommande gran. Och det kommer att bli dyrt att fortsätta röja. Jag gav ju mig inte så lätt men vi var till områden relativt nära som Egon berättade att Niemis Gemensamhetsskog hade lövsanerat inte mindre än tre gånger. Där sprutade lövet upp i sällskap med några enstaka tallar och granar. Så jag gav upp mitt motstånd. Och på det område jag och Egon en gång tittade där frodas lövet och underifrån kommer ett väldigt friskt granbestånd. Där kan jag snart, i samband med gallring slutavverka lövet. Men om jag hade gjort som den av industrins hormoslyrkokare och politikerna styrda myndigheten förordade hade där inte funnit mycket av värde.
Goda råd som ger förlustbringande skogsbruk
Med ömsom irritation och ömsom ett leende på läpparna läser jag skogspropagandan i fackpressen. Där behandlas hur man undantagslöst och till hisnande kostnader ska göra fullständiga åtgärder, hyggesrensa, markbereda och plantera för att få ny skog och hur man ska lövsanera och röja - gärna sedan också hjälpplantera. Och följer man dessa kloka råd går det mesta av landets skogsbruk med ordentlig förlust. Varför jag anser det ska jag behandla i andra blogginlägg eftersom detta redan blivit på tok för långt.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Jaktstölden
.
Den svenska jakten representerar stora värden. Både rekreationsvärden och mänskliga värden. En organiserad stöld av dessa värden pågår och ett utrotningskrig mot älgen. Allt iscensatt och genomfört av människor vana att ta sig fram med det politiska systemets hjälp och på andra människors bekostnad. Inte sällan ingår Center-politiker i ligorna.
Stölderna har sitt ursprung i att markägare, såväl stora bolag som små privata skogsägare, lurats att röja sina marker så hårt, att det uppstått brist på bete för djuren i våra skogar. Efter att markägarna i överdriven och inbillad duglighet röjt sina marker, i tron att de därmed gagnar skogsbruket, sin egen ekonomi och nationens intressen, finns inget annat än de plantor kvar att äta, vilka skogsägaren hoppas någon gång ska bli avverkningsbara skogar.
Man frågar sig hur det har blivit så snett i huvudet på dessa myndighetspersoner, bolagsanställda och skogsägare att man tror sig ha rätt driva sitt skogsbruk på alla andra intressens bekostnad. Samtidigt säger det naturligtvis också oss någonting om vilka möjligheter elefanter, noshörningar och tigrar har att överleva, för att nu bara ta några exempel. Hur ska dessa många utrotningshotade populationer klara sig bland miljarder fattiga människor som kämpar för sin egen överlevnad, när inte våra skogars vilda djur klarar sig bland våra av bidrag och politiska ersättningar övergödda bönder, i Sverige som åtminstone vill göra gällande att landet är ett högtstående industriland?
När vintern kommer flockas älgen på begränsade ytor där bete finns som älgen då efterfrågar. Så länge det finns en älg i landet kommer det att finnas betesskador där den befinner sig på vintern. Finns det skogsplantor där den är på vintern äter älgen skogsplantor. Finns det bara skogsplantor som ska bli avverkningsbara skogar äter älgen bara skogsplantor som ska bli avverkningsbara skogar. Detta kan nästan sägas vara en naturlag.
Alla vet vi hur det ser ut i många av våra skogar. Glesa rester av det som borde varit täta föryngringar. Kliniskt rensat både från den konkurrens som är nödvändig i ungskog för att dana morgondagens kvalitetsvirke. Samtidigt kliniskt rensat från annan mat åt älgen än morgondagens avverkningsbara skogar.
Som köpare av skogsmark har man skyldighet att undersöka den mark man köper. Om marken är utsatt för bete vintertid bör man som köpare beakta det i budgivningen så att man inte betalar för mycket för marken. Därför har man inte rätt att få ersättning för betesskador. Man har nämligen redan tillgodogjort sig den ersättningen när man köpt sin fastighet.
Alla markägare har rätt till jakt och till avkastningen av jakt. Jakt bedrivs i särskild ordning under hösten. Den markägare som valt en mark som håller mycket älg på hösten och lite på vintern har antingen varit skicklig i sitt värv eller haft tur och vice versa.
Det är naturen och inte människan som bestämmer vart älgen går och var den uppehåller sig. Ingen markägare har rätt att tillgodogöra sig andras jaktvärde genom att skjuta sönder älgstammen på platser där älgen är under icke jakttid.
Som skogsägare ska vi åtnjuta samhällets beskydd gentemot mindre nogräknade personer som med utnyttjande av det politiska systemet försöker överta andras jakträtt och jaktvärde. Och det gäller vare sig de är Center-politiker eller ej. Att de till följd av inkompetens hos myndigheter och andra, sig själva inte minst, skött sina skogar så illa att de utsätter sig för mer skogsbetesskador än nödvändigt ger inte anledning till annan bedömning.
Om inte det pågående oskicket kan bringas att upphöra bör Sveriges jagande skogsägare, som inte röjt sönder sina skogar, överväga att stämma svenska staten, ytterst i internationell domstol. Detta borde inte vara nödvändigt. Sveriges regering, med jordbruksminister Eskil Erlandsson i täten, bör ta itu med denna fråga, särskilt som det i hög grad tycks vara de egna partivännerna som har svårt att skilja på mitt och ditt.
Visst har även Centerpolitiker rätt att driva skogsbruk. Men de har inte rätt att göra det på sina landsmäns bekostnad och på bekostnad av skogens vilda djur.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Den svenska jakten representerar stora värden. Både rekreationsvärden och mänskliga värden. En organiserad stöld av dessa värden pågår och ett utrotningskrig mot älgen. Allt iscensatt och genomfört av människor vana att ta sig fram med det politiska systemets hjälp och på andra människors bekostnad. Inte sällan ingår Center-politiker i ligorna.
Stölderna har sitt ursprung i att markägare, såväl stora bolag som små privata skogsägare, lurats att röja sina marker så hårt, att det uppstått brist på bete för djuren i våra skogar. Efter att markägarna i överdriven och inbillad duglighet röjt sina marker, i tron att de därmed gagnar skogsbruket, sin egen ekonomi och nationens intressen, finns inget annat än de plantor kvar att äta, vilka skogsägaren hoppas någon gång ska bli avverkningsbara skogar.
Man frågar sig hur det har blivit så snett i huvudet på dessa myndighetspersoner, bolagsanställda och skogsägare att man tror sig ha rätt driva sitt skogsbruk på alla andra intressens bekostnad. Samtidigt säger det naturligtvis också oss någonting om vilka möjligheter elefanter, noshörningar och tigrar har att överleva, för att nu bara ta några exempel. Hur ska dessa många utrotningshotade populationer klara sig bland miljarder fattiga människor som kämpar för sin egen överlevnad, när inte våra skogars vilda djur klarar sig bland våra av bidrag och politiska ersättningar övergödda bönder, i Sverige som åtminstone vill göra gällande att landet är ett högtstående industriland?
När vintern kommer flockas älgen på begränsade ytor där bete finns som älgen då efterfrågar. Så länge det finns en älg i landet kommer det att finnas betesskador där den befinner sig på vintern. Finns det skogsplantor där den är på vintern äter älgen skogsplantor. Finns det bara skogsplantor som ska bli avverkningsbara skogar äter älgen bara skogsplantor som ska bli avverkningsbara skogar. Detta kan nästan sägas vara en naturlag.
Alla vet vi hur det ser ut i många av våra skogar. Glesa rester av det som borde varit täta föryngringar. Kliniskt rensat både från den konkurrens som är nödvändig i ungskog för att dana morgondagens kvalitetsvirke. Samtidigt kliniskt rensat från annan mat åt älgen än morgondagens avverkningsbara skogar.
Som köpare av skogsmark har man skyldighet att undersöka den mark man köper. Om marken är utsatt för bete vintertid bör man som köpare beakta det i budgivningen så att man inte betalar för mycket för marken. Därför har man inte rätt att få ersättning för betesskador. Man har nämligen redan tillgodogjort sig den ersättningen när man köpt sin fastighet.
Alla markägare har rätt till jakt och till avkastningen av jakt. Jakt bedrivs i särskild ordning under hösten. Den markägare som valt en mark som håller mycket älg på hösten och lite på vintern har antingen varit skicklig i sitt värv eller haft tur och vice versa.
Det är naturen och inte människan som bestämmer vart älgen går och var den uppehåller sig. Ingen markägare har rätt att tillgodogöra sig andras jaktvärde genom att skjuta sönder älgstammen på platser där älgen är under icke jakttid.
Som skogsägare ska vi åtnjuta samhällets beskydd gentemot mindre nogräknade personer som med utnyttjande av det politiska systemet försöker överta andras jakträtt och jaktvärde. Och det gäller vare sig de är Center-politiker eller ej. Att de till följd av inkompetens hos myndigheter och andra, sig själva inte minst, skött sina skogar så illa att de utsätter sig för mer skogsbetesskador än nödvändigt ger inte anledning till annan bedömning.
Om inte det pågående oskicket kan bringas att upphöra bör Sveriges jagande skogsägare, som inte röjt sönder sina skogar, överväga att stämma svenska staten, ytterst i internationell domstol. Detta borde inte vara nödvändigt. Sveriges regering, med jordbruksminister Eskil Erlandsson i täten, bör ta itu med denna fråga, särskilt som det i hög grad tycks vara de egna partivännerna som har svårt att skilja på mitt och ditt.
Visst har även Centerpolitiker rätt att driva skogsbruk. Men de har inte rätt att göra det på sina landsmäns bekostnad och på bekostnad av skogens vilda djur.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Offentliga sektorns anti-skattebetalarkurser
.
Vi har länge kunnat misstänka att offentliga tjänstemän utbildas i hur de kan komma över skattebetalarnas pengar, utan att behöva dela med sig av dem på olika sätt till skattebetalarna på sätt som riksdag och regering bestämt. Ändå kan hela den offentliga institutionen var tillkommen just för att hjälpa olika medborgare på ett eller annat sätt.
Så länge det inte var bekräftat kunde de mest konflikträdda, och de insyltade, gömma sig bakom att det var hjärnspöken att påstå att så sker. Därför känns det väldigt välgörande att media orkat rapportera om att kommuner låter sina medarbetare gå kurs för att få lära sig hur de ska neka medborgare hjälp. Närbesläktat är det som Aftonbladet rapporterar om idag. Att man, för skattepengar, exempelvis i Göteborg, anlitar konsulter som ska hjälpa politiker och tjänstemän att sopa igen spåren och försvåra granskning av förskingring av skattemedel. Politiker och tjänstemän på många håll kan helt enkelt inte längre skilja på sin egen plånbok och skattebetalarnas.
I staten har den traditionen så mycket längre anor och är förmodligen just därför svårare att avslöja. Den sitter på sina håll i tapeterna. Vi pratar om en stat som haft för vana bygga isbrytare för att hålla igång sjöfarten men där tjänstemännen hyrt ut dem till annat när det blivit vinter. Detta bara ett exempel. Jag kunde lika gärna ha sagt ”finns i sjön”, för nästan oavsett vilket kort man vänder på dyker det upp egennyttiga tjänstemän, som av kollegor och företrädare lärt sig vända statens tafatta och slappa hantering av skattemedel till sin egen fördel.
Nog borde sådan här mörkläggningsverksamhet vara straffbelagd med mångårigt fängelsestraff. Det svenska ”brottsväsendet” saknar inte uppfinningsrikedom när det gäller att tänja på lagarna för att komma åt medborgare. Lite av den kreativiteten kunde gott omdirigeras till att sätta stopp för grova brottslingar i den offentliga sektorn.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
Vi har länge kunnat misstänka att offentliga tjänstemän utbildas i hur de kan komma över skattebetalarnas pengar, utan att behöva dela med sig av dem på olika sätt till skattebetalarna på sätt som riksdag och regering bestämt. Ändå kan hela den offentliga institutionen var tillkommen just för att hjälpa olika medborgare på ett eller annat sätt.
Så länge det inte var bekräftat kunde de mest konflikträdda, och de insyltade, gömma sig bakom att det var hjärnspöken att påstå att så sker. Därför känns det väldigt välgörande att media orkat rapportera om att kommuner låter sina medarbetare gå kurs för att få lära sig hur de ska neka medborgare hjälp. Närbesläktat är det som Aftonbladet rapporterar om idag. Att man, för skattepengar, exempelvis i Göteborg, anlitar konsulter som ska hjälpa politiker och tjänstemän att sopa igen spåren och försvåra granskning av förskingring av skattemedel. Politiker och tjänstemän på många håll kan helt enkelt inte längre skilja på sin egen plånbok och skattebetalarnas.
I staten har den traditionen så mycket längre anor och är förmodligen just därför svårare att avslöja. Den sitter på sina håll i tapeterna. Vi pratar om en stat som haft för vana bygga isbrytare för att hålla igång sjöfarten men där tjänstemännen hyrt ut dem till annat när det blivit vinter. Detta bara ett exempel. Jag kunde lika gärna ha sagt ”finns i sjön”, för nästan oavsett vilket kort man vänder på dyker det upp egennyttiga tjänstemän, som av kollegor och företrädare lärt sig vända statens tafatta och slappa hantering av skattemedel till sin egen fördel.
Nog borde sådan här mörkläggningsverksamhet vara straffbelagd med mångårigt fängelsestraff. Det svenska ”brottsväsendet” saknar inte uppfinningsrikedom när det gäller att tänja på lagarna för att komma åt medborgare. Lite av den kreativiteten kunde gott omdirigeras till att sätta stopp för grova brottslingar i den offentliga sektorn.
Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.
lördag 23 november 2013
”Rumäniens regering är en skammens regering”
.
Så sa Lotta Edholm, Folkpartiets gruppledare i Stockholm, under en debatt i Stadshuset, enligt Dagens Nyheter. Det betyder förmodligen att det finns en lösning på problemet med de romska tiggarna från Balkan och att Lotta Edholm känner till den. Annars har hon väl knappast fog att uttala sig så fördömande om Rumäniens regering?
Folkpartiet sitter ju i regeringen så det är ju bara att Lotta Edholm talar med sina partivänner, så kan Sveriges regering gå före och visa åt resten av världen hur problemet med de romska tiggarna ska lösas.
Problemet med romerna på balkan är ju inte precis nytt. Det fanns ju även innan våra EU-politiker tog med Balkan-länderna i EU och den fria rörligheten.
Man kan tycka att det verkar tröstlöst att våra politiker tagit in de romska tiggarna i den fria rörligheten, men tvärtom inger det hopp. Det talar för att Europeiska Unionen är självförstörande och att problemet med inkompetenta och överavlönade politiker och byråkrater som strör skattemedel omkring sig som berusade gödselspridare är övergående.
Vi är inte alla lika övertygande som Lotta Edholm och EU-politikerna om hur lätt det är att lösa problemet med de romska tiggarna. Den som undrar varför man inte lyckats lösa det på Balkan rekommenderas varmt att ta del av den engelska dokumentären ”Hotell Paradiset”. Programmet kan ses på nätet genom att klicka här.
- Lycka till Lotta Edholm & Co!
Stockholm lördagen den 23 november 2013
Mikael Styrman
.
Så sa Lotta Edholm, Folkpartiets gruppledare i Stockholm, under en debatt i Stadshuset, enligt Dagens Nyheter. Det betyder förmodligen att det finns en lösning på problemet med de romska tiggarna från Balkan och att Lotta Edholm känner till den. Annars har hon väl knappast fog att uttala sig så fördömande om Rumäniens regering?
Folkpartiet sitter ju i regeringen så det är ju bara att Lotta Edholm talar med sina partivänner, så kan Sveriges regering gå före och visa åt resten av världen hur problemet med de romska tiggarna ska lösas.
Problemet med romerna på balkan är ju inte precis nytt. Det fanns ju även innan våra EU-politiker tog med Balkan-länderna i EU och den fria rörligheten.
Man kan tycka att det verkar tröstlöst att våra politiker tagit in de romska tiggarna i den fria rörligheten, men tvärtom inger det hopp. Det talar för att Europeiska Unionen är självförstörande och att problemet med inkompetenta och överavlönade politiker och byråkrater som strör skattemedel omkring sig som berusade gödselspridare är övergående.
Vi är inte alla lika övertygande som Lotta Edholm och EU-politikerna om hur lätt det är att lösa problemet med de romska tiggarna. Den som undrar varför man inte lyckats lösa det på Balkan rekommenderas varmt att ta del av den engelska dokumentären ”Hotell Paradiset”. Programmet kan ses på nätet genom att klicka här.
- Lycka till Lotta Edholm & Co!
Stockholm lördagen den 23 november 2013
Mikael Styrman
.
fredag 22 november 2013
Jakten på en ny Svarte-Petter
.
Generaldirektörernas uppgift i sönderfallande verksamheter som elnätsdrift, kärnkraftsdrift, järnvägsdrift, telekommunikationer och juridik är att skydda ministern och därmed regeringen. Generaldirektören får sina direktiv som i princip går ut på att göra det bästa av situationen, smådutta lite grann, hålla katastrofen för dörren och se till att det inte kostar några pengar. Skiten ska träffa generaldirektören när det sedan med en viss automatik går åt fanders. Generaldirektörens främsta uppgift är med andra ord att vara en slags politikens ”bodyguard”. Må vara ofta påtagligt mindre bildfager än Kevin Costner i filmen med nyss nämnda namn. I gengäld blir generaldirektören väl försörjd till döddagar när den omöjliga uppgiften så småningom leder till att han eller hon får sparken och GD blir verksamhetens skenbara Svarte-Petter.
Trafikverkets Generaldirektör Gunnar Malm duckar när media söker honom för att få en kommentar till de många farliga järnvägssträckor som han har känt till och som tågen lika förbannat spårar ur på.
Det tyder på att han redan vet att han kommer att få sparken. Dröjsmålet med att utse hans efterträdare beror förmodligen på att regeringen ännu inte har hittat någon som dels framstår som trovärdig i rollen och dels är beredd att plocka upp stafettpinnen och bli den nya Svarte-Petter. Att anställa någon som ska få ordning på järnvägen, återinföra en kultur som innebär att lös räls skruvas fast och att igensnöade spår plogas, verkar inte finnas på den politiska dagordningen. Kanske vet inte regeringen att alternativet till att administrera ett sönderfall, på väg mot sammanbrott, är att stoppa sönderfallet, återinföra yrkeskunnande, kompetens och arbetsmoral, allt för att få, i detta fall, järnvägen att fungera.
Regeringen Reinfeldt tycks vara sin egen moral, kompetens och taktiks fånge.
Övertorneå fredagen den 22 november 2013
Mikael Styrman
.
Generaldirektörernas uppgift i sönderfallande verksamheter som elnätsdrift, kärnkraftsdrift, järnvägsdrift, telekommunikationer och juridik är att skydda ministern och därmed regeringen. Generaldirektören får sina direktiv som i princip går ut på att göra det bästa av situationen, smådutta lite grann, hålla katastrofen för dörren och se till att det inte kostar några pengar. Skiten ska träffa generaldirektören när det sedan med en viss automatik går åt fanders. Generaldirektörens främsta uppgift är med andra ord att vara en slags politikens ”bodyguard”. Må vara ofta påtagligt mindre bildfager än Kevin Costner i filmen med nyss nämnda namn. I gengäld blir generaldirektören väl försörjd till döddagar när den omöjliga uppgiften så småningom leder till att han eller hon får sparken och GD blir verksamhetens skenbara Svarte-Petter.
Trafikverkets Generaldirektör Gunnar Malm duckar när media söker honom för att få en kommentar till de många farliga järnvägssträckor som han har känt till och som tågen lika förbannat spårar ur på.
Det tyder på att han redan vet att han kommer att få sparken. Dröjsmålet med att utse hans efterträdare beror förmodligen på att regeringen ännu inte har hittat någon som dels framstår som trovärdig i rollen och dels är beredd att plocka upp stafettpinnen och bli den nya Svarte-Petter. Att anställa någon som ska få ordning på järnvägen, återinföra en kultur som innebär att lös räls skruvas fast och att igensnöade spår plogas, verkar inte finnas på den politiska dagordningen. Kanske vet inte regeringen att alternativet till att administrera ett sönderfall, på väg mot sammanbrott, är att stoppa sönderfallet, återinföra yrkeskunnande, kompetens och arbetsmoral, allt för att få, i detta fall, järnvägen att fungera.
Regeringen Reinfeldt tycks vara sin egen moral, kompetens och taktiks fånge.
Övertorneå fredagen den 22 november 2013
Mikael Styrman
.
torsdag 21 november 2013
Oansvariga ekologiska experiment med vår viktigaste naturresurs
.
Skogen torde vara Sveriges viktigaste naturresurs. Den har varit vägen bort från Fattig-Sverige. Fel skött kan den också vara vägen tillbaka till Fattig-Sverige.
Naturens sätt att odla skog på innebär att skogsfrö flyttar sig mycket korta sträckor från moderträdets växtplats. Vanligtvis endast några meter eller några tiotal meter, undantagsvis något hundratal meter.
Människans, genom storskogsindustrin och tidigare Skogsvårdsstyrelsen, etablerade sätt att odlad skog på, innebär att skogsfrö flyttas över mycket stora avstånd, även för industrin okänt hur stora, eftersom man på grund av oansvariga metoder inte kan kontrollera ursprunget till de frön och plantor som man säljer och använder.
Om naturen hade avsett att skogsfrö skulle flyttas över stora avstånd, skulle naturen ha utrustat fröna för att flyga med vinden över stora avstånd. Den slutsats som man rimligen bör dra av detta, är att industrins skogsodlingsmetoder innebär att man utan ödmjukhet leker gud, och gör våld på naturens ordning, och därmed hotar att orsaka exempelvis utbredd och okontrollerad sjukdomsspridning samt varaktiga kvalitets- och produktivitetsnedsättningar. Dessa kan i värsta fall skada Sveriges skogsbruk för evärdeliga tider eftersom olämpligt frö är svårt, eller omöjligt, att skilja från lämpligt sedan det en gång flyttats till fel växtplats.
Det är känt att stora förflyttningar i nord-sydlig riktning, samt förflyttningar i höjdled, har stor betydelse för trädets överlevnadsförmåga, produktivitet och kvalitet.
Det finns anledning att befara, att även betydligt kortare förflyttningar har menlig inverkan. Det saknas, mig bekant, forskning som visar vilka skadeverkningarna är av relativt korta förflyttningar, vilka ändå resulterar i radikalt förändrad växtplats. Det saknas likaledes, såvitt jag vet, forskning som, analogt med föregående mening, klargör betydelsen av större förflyttningar i öst-västlig riktning.
Under senare tid har förekomsten av exempelvis svampsjukdomar ökat i den svenska skogen. Lokalt har stora skador kunnat noteras. De drabbar sådda och planterade områden. Det finns anledning att befara att de kommer att fortsätta att öka och att det finns ett samband mellan sjukdomsspridningen och industrins onaturliga skogsodlingsmetoder, samt deras avsaknad av kontroll över sin verksamhet.
Jag är beredd att gå så långt som att säga att sjukdomsspridningen beror på industrins olämpliga skogsodlingsmetoder tills motsatsen är bevisad.
Den slutsats man kan, och bör, dra av naturens egen ordning är enkel och tydlig: skog bör i första hand odlas med de frön som naturen tillhandahåller på växtplatsen.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Skogen torde vara Sveriges viktigaste naturresurs. Den har varit vägen bort från Fattig-Sverige. Fel skött kan den också vara vägen tillbaka till Fattig-Sverige.
Naturens sätt att odla skog på innebär att skogsfrö flyttar sig mycket korta sträckor från moderträdets växtplats. Vanligtvis endast några meter eller några tiotal meter, undantagsvis något hundratal meter.
Människans, genom storskogsindustrin och tidigare Skogsvårdsstyrelsen, etablerade sätt att odlad skog på, innebär att skogsfrö flyttas över mycket stora avstånd, även för industrin okänt hur stora, eftersom man på grund av oansvariga metoder inte kan kontrollera ursprunget till de frön och plantor som man säljer och använder.
Om naturen hade avsett att skogsfrö skulle flyttas över stora avstånd, skulle naturen ha utrustat fröna för att flyga med vinden över stora avstånd. Den slutsats som man rimligen bör dra av detta, är att industrins skogsodlingsmetoder innebär att man utan ödmjukhet leker gud, och gör våld på naturens ordning, och därmed hotar att orsaka exempelvis utbredd och okontrollerad sjukdomsspridning samt varaktiga kvalitets- och produktivitetsnedsättningar. Dessa kan i värsta fall skada Sveriges skogsbruk för evärdeliga tider eftersom olämpligt frö är svårt, eller omöjligt, att skilja från lämpligt sedan det en gång flyttats till fel växtplats.
Det är känt att stora förflyttningar i nord-sydlig riktning, samt förflyttningar i höjdled, har stor betydelse för trädets överlevnadsförmåga, produktivitet och kvalitet.
Det finns anledning att befara, att även betydligt kortare förflyttningar har menlig inverkan. Det saknas, mig bekant, forskning som visar vilka skadeverkningarna är av relativt korta förflyttningar, vilka ändå resulterar i radikalt förändrad växtplats. Det saknas likaledes, såvitt jag vet, forskning som, analogt med föregående mening, klargör betydelsen av större förflyttningar i öst-västlig riktning.
Under senare tid har förekomsten av exempelvis svampsjukdomar ökat i den svenska skogen. Lokalt har stora skador kunnat noteras. De drabbar sådda och planterade områden. Det finns anledning att befara att de kommer att fortsätta att öka och att det finns ett samband mellan sjukdomsspridningen och industrins onaturliga skogsodlingsmetoder, samt deras avsaknad av kontroll över sin verksamhet.
Jag är beredd att gå så långt som att säga att sjukdomsspridningen beror på industrins olämpliga skogsodlingsmetoder tills motsatsen är bevisad.
Den slutsats man kan, och bör, dra av naturens egen ordning är enkel och tydlig: skog bör i första hand odlas med de frön som naturen tillhandahåller på växtplatsen.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Hyggesplöjning
.
Som ung, om inte nybliven skogsägare så i alla fall nybliven självförvaltande skogsägare, var jag förstås nyfiken på olika skogsbruksmetoder och hade ett öppet sinnelag. Jag hade också stort förtroende för att de många mognare män som hade höga positioner inom skogsbruket var både kunniga om skogsbruk och hade fått sina positioner på grund sin kompetens. Med några få undantag har jag nästan helt förlorat det senare förtroendet. De flesta verkar inte ha en aning om vad de håller på med. De tycks ha fått sina befattningar mest för att de kan lyda order och plocka upp och svänga sig med dagsaktuella slogans.
För den som inte till äventyrs vet det innebär hyggesplöjning att man låter en större bandtraktor eller jämförbar maskin dra en stor plog efter sig på det avverkade hygget. Plogen drar upp ett dike och lämnar en hylla på ömse sidor av diket, på vilka hyllor man kan plantera eller så ny skog. Hela hygget förses med dessa diken och vallar. Metoden är tänkt att användas på svårföryngrade marker där plantorna riskerar att frysa eller drunkna. Kalluften sjunker nedåt i dikena och skyddar plantorna från den värsta kylan och motsvarande gäller förstås för regn- och smältvatten. Det sker till priset av att marken under lång tid blir mycket tråkig att se på och under mycket lång tid nästan oframkomlig såväl till fots som med hjälpmedel. Och felanvänd är den naturligtvis en onödigt ödeläggande metod.
Rätt använd är det en utomordentligt bra metod för att återbeskoga svårföryngrade marker. Men till priset att marken blir helt oframkomlig. När jag var ännu yngre än idag kunde jag se när andra använde metoden och jag blev förbluffad över hur snabbt det kom upp ganska stor plantskog efter plöjning. Jag förirrade mig en dag in på storebrors (Domänverkets) område. Jag kunde se att man hade plöjt berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde. Det vill säga man hade plöjt all skogsmark - även god och lättföryngrad sådan - ända upp på hälleberget och på myrarna mellan bergen också. Allt var plöjt. Det såg för jävligt ut! Och det gick knappt att ta sig fram. Likadant kunde jag iaktta på fler ställen i kommunen.
Tydligen gjorde andra samma iakttagelse för något år senare sändes ett program i TV där man hade gjort en promenad, eller snarare försökt ta sig fram i terrängen. Jag vill minnas att det kan ha varit inspelat någonstans i trakten Ruokojärvi-Ylinenjärvi-Juoksengi men jag törs inte ha någon bestämd uppfattning om var. Men det var nog i alla fall någonstans i norra delen av Övertorneå kommun. Det såg likadant ut där och man hade gjort samma reflektion som jag. Denna vettlösa tillämpning av en i och för sig bra metod ledde till att man tvingades sluta använda den eftersom den förbjöds.
På grund av nazist-statens övergrepp kommer jag för närvarande inte åt mina arkiv och kan inte verifiera om jag själv använt metoden någon gång. Vid två tillfällen har det slagit mig på föryngrade områden, sedan föryngringen kommit upp, att områdena blivit näst intill oframkomliga. Men jag är inte hundraprocentigt säker på, om det berodde på att entreprenören hade använt hyggesplöjning eller en tidig markberedningsmetod. Emellertid färgade upplevelsen min syn även på markberedning för lång tid framåt, vilket jag ska återkomma till när jag skriver om markberedning.
Mina marker har funnits i Tornedalen, från det åtminstone i politisk mening sibiriska klimatet i Haparanda kommun upp till norra delen av Övertorneå kommun, gränsande till Pajala kommun, ca 3 mil norr om polcirkeln. Mycket är låglänta kalla lerjordar som brukar betraktas som ganska svårföryngrade. Men inte på något ställe behövs hyggesplöjning för att få goda föryngringar. Men skogsodlingsmetod måste väljas som passar ståndorten.
Jag vill inte utesluta att det på sina håll, i kärvare klimatlägen än våra, kan finnas områden där metoden är lämplig. Men, jag är övertygad om att den absoluta lejonparten av behoven har skapats av storskogsägarna själva genom olämpliga skogsodlingsmetoder. Jag syftar därmed på den i många fall onödiga planteringen och den bisarra städmani med vilken man fäller bort ALLT på hyggena: lågväxande äldre tuktade barrträd, förväxande plantor och allt löv. Mer om detta i separata bloggar om plantering och om lövsanering.
Den fråga som aldrig får ställas i våra räddhågsna media, men som jag menar måste ställas för att styra upp skogsbruket är, varför blir det så här? Man kan anta att cheferna försöker, utifrån på lärosäten okritiskt inhämtad teoretisk kunskap, men utan erforderlig praktisk kunskap som motvikt, tillmötesgå ägares och politikers ofta illa verklighetsförankrade önskemål. Men hurdant är utrymmet för diskussion, ifrågasättande och återkoppling från verkligheten i dessa organisationer? Varför är de inte självkorrigerande när resultatet blir absurt? Det är ju inte bra för någon organisation att uppfattas som okänsliga marodörer och inkompetenta stollar? Det måste ju gå att undvika och istället finna en skonsammare väg för skogsbruket att gå, utan att skogsbruket, när pendeln slår över, förvandlas till en vimsig skalbaggsodling som stumpar kvalitetsvirke för att döva ett välförtjänt dåligt samvete.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Som ung, om inte nybliven skogsägare så i alla fall nybliven självförvaltande skogsägare, var jag förstås nyfiken på olika skogsbruksmetoder och hade ett öppet sinnelag. Jag hade också stort förtroende för att de många mognare män som hade höga positioner inom skogsbruket var både kunniga om skogsbruk och hade fått sina positioner på grund sin kompetens. Med några få undantag har jag nästan helt förlorat det senare förtroendet. De flesta verkar inte ha en aning om vad de håller på med. De tycks ha fått sina befattningar mest för att de kan lyda order och plocka upp och svänga sig med dagsaktuella slogans.
För den som inte till äventyrs vet det innebär hyggesplöjning att man låter en större bandtraktor eller jämförbar maskin dra en stor plog efter sig på det avverkade hygget. Plogen drar upp ett dike och lämnar en hylla på ömse sidor av diket, på vilka hyllor man kan plantera eller så ny skog. Hela hygget förses med dessa diken och vallar. Metoden är tänkt att användas på svårföryngrade marker där plantorna riskerar att frysa eller drunkna. Kalluften sjunker nedåt i dikena och skyddar plantorna från den värsta kylan och motsvarande gäller förstås för regn- och smältvatten. Det sker till priset av att marken under lång tid blir mycket tråkig att se på och under mycket lång tid nästan oframkomlig såväl till fots som med hjälpmedel. Och felanvänd är den naturligtvis en onödigt ödeläggande metod.
Rätt använd är det en utomordentligt bra metod för att återbeskoga svårföryngrade marker. Men till priset att marken blir helt oframkomlig. När jag var ännu yngre än idag kunde jag se när andra använde metoden och jag blev förbluffad över hur snabbt det kom upp ganska stor plantskog efter plöjning. Jag förirrade mig en dag in på storebrors (Domänverkets) område. Jag kunde se att man hade plöjt berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde. Det vill säga man hade plöjt all skogsmark - även god och lättföryngrad sådan - ända upp på hälleberget och på myrarna mellan bergen också. Allt var plöjt. Det såg för jävligt ut! Och det gick knappt att ta sig fram. Likadant kunde jag iaktta på fler ställen i kommunen.
Tydligen gjorde andra samma iakttagelse för något år senare sändes ett program i TV där man hade gjort en promenad, eller snarare försökt ta sig fram i terrängen. Jag vill minnas att det kan ha varit inspelat någonstans i trakten Ruokojärvi-Ylinenjärvi-Juoksengi men jag törs inte ha någon bestämd uppfattning om var. Men det var nog i alla fall någonstans i norra delen av Övertorneå kommun. Det såg likadant ut där och man hade gjort samma reflektion som jag. Denna vettlösa tillämpning av en i och för sig bra metod ledde till att man tvingades sluta använda den eftersom den förbjöds.
På grund av nazist-statens övergrepp kommer jag för närvarande inte åt mina arkiv och kan inte verifiera om jag själv använt metoden någon gång. Vid två tillfällen har det slagit mig på föryngrade områden, sedan föryngringen kommit upp, att områdena blivit näst intill oframkomliga. Men jag är inte hundraprocentigt säker på, om det berodde på att entreprenören hade använt hyggesplöjning eller en tidig markberedningsmetod. Emellertid färgade upplevelsen min syn även på markberedning för lång tid framåt, vilket jag ska återkomma till när jag skriver om markberedning.
Mina marker har funnits i Tornedalen, från det åtminstone i politisk mening sibiriska klimatet i Haparanda kommun upp till norra delen av Övertorneå kommun, gränsande till Pajala kommun, ca 3 mil norr om polcirkeln. Mycket är låglänta kalla lerjordar som brukar betraktas som ganska svårföryngrade. Men inte på något ställe behövs hyggesplöjning för att få goda föryngringar. Men skogsodlingsmetod måste väljas som passar ståndorten.
Jag vill inte utesluta att det på sina håll, i kärvare klimatlägen än våra, kan finnas områden där metoden är lämplig. Men, jag är övertygad om att den absoluta lejonparten av behoven har skapats av storskogsägarna själva genom olämpliga skogsodlingsmetoder. Jag syftar därmed på den i många fall onödiga planteringen och den bisarra städmani med vilken man fäller bort ALLT på hyggena: lågväxande äldre tuktade barrträd, förväxande plantor och allt löv. Mer om detta i separata bloggar om plantering och om lövsanering.
Den fråga som aldrig får ställas i våra räddhågsna media, men som jag menar måste ställas för att styra upp skogsbruket är, varför blir det så här? Man kan anta att cheferna försöker, utifrån på lärosäten okritiskt inhämtad teoretisk kunskap, men utan erforderlig praktisk kunskap som motvikt, tillmötesgå ägares och politikers ofta illa verklighetsförankrade önskemål. Men hurdant är utrymmet för diskussion, ifrågasättande och återkoppling från verkligheten i dessa organisationer? Varför är de inte självkorrigerande när resultatet blir absurt? Det är ju inte bra för någon organisation att uppfattas som okänsliga marodörer och inkompetenta stollar? Det måste ju gå att undvika och istället finna en skonsammare väg för skogsbruket att gå, utan att skogsbruket, när pendeln slår över, förvandlas till en vimsig skalbaggsodling som stumpar kvalitetsvirke för att döva ett välförtjänt dåligt samvete.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Ett elände när ingen kan något
.
Det är ett elände att få tågen att gå om ingen kan något.
Ministern är politiskt tillsatt kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Kan därför bara ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom ministern själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Hon är helt beroende av ledningen på Trafikverket.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga Trafikverkets ledning vad de kommer att göra åt saken.
Trafikverkets ledning är politiskt tillsatt och kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Kan därför bara ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom trafikverkets ledning själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Trafikverkets ledning är helt beroende av mellanchefer i okänt antal nivåer på Trafikverket.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga mellancheferna vad de kommer att göra åt saken.
Mellanchefen på den lägsta nivån på Trafikverket är politiskt tillsatt och kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Får inte ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom mellanchefen på den lägsta nivån själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Mellanchefen på den lägsta nivån är helt beroende av reparatörslaget på Trafikverket eller,
om det inte längre finns något sådant av reparatörslaget hos någon underleverantör.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga reparatörslaget vad de kommer att göra åt saken,
och OM de vill göra något åt saken.
Det går att gömma sig länge i ett fungerande system även om man inte kan något.
Men när systemet börjar klappa ihop sållas agnarna från vetet.
Den som ingenting kan saknar också förmåga att bedöma om någon annan kan något.
Och på motsvarande sätt är det svårt att sätta in någon annan att göra jobbet
om man inte vet vilket jobb som behöver utföras eller hur det ska gå till.
Så småningom sjunker hela organisationen ihop av sin egen oduglighet.
Det är ett elände att få tågen att gå om ingen kan något.
Jag hoppas att jag överdriver om hur rekryteringen gått till och hur grundkunskaperna om kärnverksamheten är fördelad i Trafikverket. Men om jag inte överdriver ser det inte bra ut.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Det är ett elände att få tågen att gå om ingen kan något.
Ministern är politiskt tillsatt kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Kan därför bara ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom ministern själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Hon är helt beroende av ledningen på Trafikverket.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga Trafikverkets ledning vad de kommer att göra åt saken.
Trafikverkets ledning är politiskt tillsatt och kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Kan därför bara ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom trafikverkets ledning själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Trafikverkets ledning är helt beroende av mellanchefer i okänt antal nivåer på Trafikverket.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga mellancheferna vad de kommer att göra åt saken.
Mellanchefen på den lägsta nivån på Trafikverket är politiskt tillsatt och kan inget om hur man bygger och underhåller järnväg.
Får inte ge uttryck för sin frustration i media.
Men eftersom mellanchefen på den lägsta nivån själv inte kan något blir det inte mycket verkstad.
Mellanchefen på den lägsta nivån är helt beroende av reparatörslaget på Trafikverket eller,
om det inte längre finns något sådant av reparatörslaget hos någon underleverantör.
Handlingskraften begränsas därför till att fråga reparatörslaget vad de kommer att göra åt saken,
och OM de vill göra något åt saken.
Det går att gömma sig länge i ett fungerande system även om man inte kan något.
Men när systemet börjar klappa ihop sållas agnarna från vetet.
Den som ingenting kan saknar också förmåga att bedöma om någon annan kan något.
Och på motsvarande sätt är det svårt att sätta in någon annan att göra jobbet
om man inte vet vilket jobb som behöver utföras eller hur det ska gå till.
Så småningom sjunker hela organisationen ihop av sin egen oduglighet.
Det är ett elände att få tågen att gå om ingen kan något.
Jag hoppas att jag överdriver om hur rekryteringen gått till och hur grundkunskaperna om kärnverksamheten är fördelad i Trafikverket. Men om jag inte överdriver ser det inte bra ut.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Tintin, Barna Hedenhös och Bibeln
.
Igår Tintin i Kongo, idag Barna Hedenhös upptäcker Amerika, imorgon Bibeln och Koranen?
Det är nog inte så många böcker som kommer att gå att känna igen när de politiskt korrekta är färdiga med sina stordåd. Och det blir mycket att göra om allt skrivet i historisk tid ska skrivas om efter dagens synsätt. Bokbålen nästa?
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Igår Tintin i Kongo, idag Barna Hedenhös upptäcker Amerika, imorgon Bibeln och Koranen?
Det är nog inte så många böcker som kommer att gå att känna igen när de politiskt korrekta är färdiga med sina stordåd. Och det blir mycket att göra om allt skrivet i historisk tid ska skrivas om efter dagens synsätt. Bokbålen nästa?
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
En god idé
.
Det är ingen jättebra idé att förlägga alla spår från Stockholm till orter söder om Mälaren intill varandra. Det är ju självklart att en enda olycka, oavsett art, kan slå ut all trafik. Den här gången tar det kanske bara några veckor. Nästa gång kanske många månader. Billigt blir det aldrig.
Vad är det för mening med att arbeta i tiotals år, för tiotals miljarder, till förmån för några få tåg över Hallandsåsen, som ska vinna några minuter per gång, om man samtidigt förlägger samtliga spår på landets mest trafikerade järnväg intill varandra och inte ens bryr sig om att skruva fast rälsen?
Som tidigare framförts vore det en mycket bättre idé att dra det tredje spåret någon annanstans där det inte ödelägger kulturarvet på Riddarholmen och i Gamla Stan. OBS! Nu med tillägget att man bör skruva fast rälsen.
(Man måste alltid komma ihåg att anpassa budskapet till mottagarens kapacitet.)
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Det är ingen jättebra idé att förlägga alla spår från Stockholm till orter söder om Mälaren intill varandra. Det är ju självklart att en enda olycka, oavsett art, kan slå ut all trafik. Den här gången tar det kanske bara några veckor. Nästa gång kanske många månader. Billigt blir det aldrig.
Vad är det för mening med att arbeta i tiotals år, för tiotals miljarder, till förmån för några få tåg över Hallandsåsen, som ska vinna några minuter per gång, om man samtidigt förlägger samtliga spår på landets mest trafikerade järnväg intill varandra och inte ens bryr sig om att skruva fast rälsen?
Som tidigare framförts vore det en mycket bättre idé att dra det tredje spåret någon annanstans där det inte ödelägger kulturarvet på Riddarholmen och i Gamla Stan. OBS! Nu med tillägget att man bör skruva fast rälsen.
(Man måste alltid komma ihåg att anpassa budskapet till mottagarens kapacitet.)
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
För lite chefer på Trafikverket
.
Apropå de många tågurspårningarna vars brister i rälsens status varit kända i förväg:
Det är nog fortfarande för lite chefer på Trafikverket. Det är säkert fortfarande flera arbetare, spadar och skit i vägen för ett viktigt och framgångsrikt statligt chefande.
Följaktligen behövs fler chefer i Trafikverket för att nå upp till normalstatlig effektivitet - även om de bara är chefer över sig själva. Alla kan få en egen entreprenör att hunsa.
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Apropå de många tågurspårningarna vars brister i rälsens status varit kända i förväg:
Det är nog fortfarande för lite chefer på Trafikverket. Det är säkert fortfarande flera arbetare, spadar och skit i vägen för ett viktigt och framgångsrikt statligt chefande.
Följaktligen behövs fler chefer i Trafikverket för att nå upp till normalstatlig effektivitet - även om de bara är chefer över sig själva. Alla kan få en egen entreprenör att hunsa.
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
onsdag 20 november 2013
Varför inget motstånd?
.
Åter har ett stolpskott från avlyssnings- och kontrollfreakarna på Osäkerhetspolisen, OSÄP, varit ute i media och delat med sig av sin visdom. Innebörden var, fritt tolkat, att om bara allt avlyssnas av alla finns inget integritetsproblem. Så rätt han har. Om ingen har någon privat integritet så inte finns det någon att vara rädd om heller.
Man kan fundera över vad som gör att sådana här, på ren svenska, direkt vansinniga integritetskränkande lagar rinner igenom så lätt. Ja, inte att de rinner igenom riksdagen. Det är ju känt att riksdagen förmodligen består av landets mest överavlönade samling röstboskap. De skulle rösta för att månen är en grön ost om det behövdes för att behålla de oförtjänta förmånerna. Visserligen efter erforderlig debatt. Och någon samvetsöm skulle trilskas. Men det skulle rinna igenom.
På en holme utanför Övertorneå fanns det andra får. Även de var ca 350. Nu har länsveterinären låtit avliva cirka 200 av dem och det kan nog vara att resten också stryker med. Man kan fundera över om inte det hade varit bra om fåren och riksdagsmännen hade bytt plats? Eller om vi helt sonika hade låtit länsveterinärerna i Norrbotten och i Stockholm byta plats? Det ligger i farans riktning att bägge alternativen kunde ha resulterat i en förstärkning på bägge håll.
Att det finns psykopater högt upp i statsapparaten som skulle kunna driva igenom vad som helst tror jag inte heller att många som hänger med tvivlar på.
Men vad är det som gör att det rinner så obehindrat igenom hos våra högsta politiker? Alla har ju inte hittat säkerhetsvakter hemma - åtminstone inte döda sådana. Det måste rimligen finnas andra och gruvliga hemligheter som de vilar på och inte på villkors vis vill att vi andra ska känna till. Flera av dessa är ju mycket intelligenta människor. Det finns inte på kartan, menar jag, att de inte skulle förstå vad de ställer till med. Vad kommer vi att tänka om dem, när vi så småningom får veta varför de sålde ut vår frihet? För det visar ju sig att numera läcker allt ut - förr eller senare. Vilket blir deras eftermäle?
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Åter har ett stolpskott från avlyssnings- och kontrollfreakarna på Osäkerhetspolisen, OSÄP, varit ute i media och delat med sig av sin visdom. Innebörden var, fritt tolkat, att om bara allt avlyssnas av alla finns inget integritetsproblem. Så rätt han har. Om ingen har någon privat integritet så inte finns det någon att vara rädd om heller.
Man kan fundera över vad som gör att sådana här, på ren svenska, direkt vansinniga integritetskränkande lagar rinner igenom så lätt. Ja, inte att de rinner igenom riksdagen. Det är ju känt att riksdagen förmodligen består av landets mest överavlönade samling röstboskap. De skulle rösta för att månen är en grön ost om det behövdes för att behålla de oförtjänta förmånerna. Visserligen efter erforderlig debatt. Och någon samvetsöm skulle trilskas. Men det skulle rinna igenom.
På en holme utanför Övertorneå fanns det andra får. Även de var ca 350. Nu har länsveterinären låtit avliva cirka 200 av dem och det kan nog vara att resten också stryker med. Man kan fundera över om inte det hade varit bra om fåren och riksdagsmännen hade bytt plats? Eller om vi helt sonika hade låtit länsveterinärerna i Norrbotten och i Stockholm byta plats? Det ligger i farans riktning att bägge alternativen kunde ha resulterat i en förstärkning på bägge håll.
Att det finns psykopater högt upp i statsapparaten som skulle kunna driva igenom vad som helst tror jag inte heller att många som hänger med tvivlar på.
Men vad är det som gör att det rinner så obehindrat igenom hos våra högsta politiker? Alla har ju inte hittat säkerhetsvakter hemma - åtminstone inte döda sådana. Det måste rimligen finnas andra och gruvliga hemligheter som de vilar på och inte på villkors vis vill att vi andra ska känna till. Flera av dessa är ju mycket intelligenta människor. Det finns inte på kartan, menar jag, att de inte skulle förstå vad de ställer till med. Vad kommer vi att tänka om dem, när vi så småningom får veta varför de sålde ut vår frihet? För det visar ju sig att numera läcker allt ut - förr eller senare. Vilket blir deras eftermäle?
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Inte som 1929
.
Såg Affärsvärldens rubriker nyss. ”Börsen mot ny topp” ståtade första artikeln med.
En del människor vill likna den situation vi befinner oss i, med den som rådde före börskraschen 1929. Men 1929 hade inte nationerna gjort någonting vare sig för att kyla ned marknadsförväntningarna och återföra människors förhoppningar närmare planeten Jordens yta, eller för att mildra skadorna av det som komma skall, eller som nu skrämma upp förväntningarna på ännu högre höjder genom att trycka pengar så att sedelpressarna glöder. Bankerna var små och självständiga. De flesta nyheter färdades med båt.
Nu har nationerna, politikerna, hela det finansiella systemet, gjort precis allt som står i deras makt för att hålla liket igång. Ledande finansaktörer, riksbankschefer, finansministrar och bankdirektörer står som på ett akutintag och stöter med allt starkare ström för att få igång hjärtat på den gamla mumie som arkeologerna har släpat in. Redan är stötarna så starka att håret står rätt upp på återupplivningsteamet när stötarna delas ut och belysningen i hela staden flämtar.
Istället för att få ekonomin och börsen att besinna sig, att nyktra till, och kontrollera om det finns något hjärta i mumien, stöter man upp nivån högre och högre - ännu högre måste gå att komma.
Någon eller några måste ha en fablesse för höghöjdshopp.
När man så småningom ska plocka ihop spillrorna av det som återstår av det nuvarande finansiella systemet, inför nästa katastrof som korkade politiker, giriga och samvetslösa bankirer samt överavlönade, egennyttiga och ansvarslösa pensionsplacerare ska ställa till med, så finns det vissa uppenbara lärdomar att dra av den ännu pågående katastrofen:
Till de yrkeskategorierna som ovan räknas upp, bör i framtiden inte städslas någon som antingen har en böjelse för höghöjdshopp eller som tidigare varit utdelare av elchocker på dårhus.
Nog är den nuvarande situationen lik någonting, men inte är det 1929. Då var försyndelserna små, integrationen obetydlig och oddsen ganska goda.
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Såg Affärsvärldens rubriker nyss. ”Börsen mot ny topp” ståtade första artikeln med.
En del människor vill likna den situation vi befinner oss i, med den som rådde före börskraschen 1929. Men 1929 hade inte nationerna gjort någonting vare sig för att kyla ned marknadsförväntningarna och återföra människors förhoppningar närmare planeten Jordens yta, eller för att mildra skadorna av det som komma skall, eller som nu skrämma upp förväntningarna på ännu högre höjder genom att trycka pengar så att sedelpressarna glöder. Bankerna var små och självständiga. De flesta nyheter färdades med båt.
Nu har nationerna, politikerna, hela det finansiella systemet, gjort precis allt som står i deras makt för att hålla liket igång. Ledande finansaktörer, riksbankschefer, finansministrar och bankdirektörer står som på ett akutintag och stöter med allt starkare ström för att få igång hjärtat på den gamla mumie som arkeologerna har släpat in. Redan är stötarna så starka att håret står rätt upp på återupplivningsteamet när stötarna delas ut och belysningen i hela staden flämtar.
Istället för att få ekonomin och börsen att besinna sig, att nyktra till, och kontrollera om det finns något hjärta i mumien, stöter man upp nivån högre och högre - ännu högre måste gå att komma.
Någon eller några måste ha en fablesse för höghöjdshopp.
När man så småningom ska plocka ihop spillrorna av det som återstår av det nuvarande finansiella systemet, inför nästa katastrof som korkade politiker, giriga och samvetslösa bankirer samt överavlönade, egennyttiga och ansvarslösa pensionsplacerare ska ställa till med, så finns det vissa uppenbara lärdomar att dra av den ännu pågående katastrofen:
Till de yrkeskategorierna som ovan räknas upp, bör i framtiden inte städslas någon som antingen har en böjelse för höghöjdshopp eller som tidigare varit utdelare av elchocker på dårhus.
Nog är den nuvarande situationen lik någonting, men inte är det 1929. Då var försyndelserna små, integrationen obetydlig och oddsen ganska goda.
Övertorneå onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
Granskning eller inte granskning?
.
(Svar till Anonym kommentar till ”Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal”.)
Uppdrag Granskning står ensamma för en mycket stor del av de tyngre avslöjandena om korruption och annan kriminalitet i den svenska offentliga förvaltningen. Bland främst inte lika framgångsrika eller hungriga kollegor uttrycks ibland föraktfullt att UG ägnar sig åt ”jakt på liten tjänsteman”. Och det ligger nog inte så lite i det.
För att bedriva grävande journalistik är man beroende av tips. Tips kan komma utifrån, de kan komma inifrån och nedifrån den organisation som granskas, men de kan också komma uppifrån. I politiken, som ofta valhänt och oprofessionellt försöker styra stora offentliga organisationer, krävs förutom att förstå vad de mer insatta yrkesmännen i organisationerna håller på med, även omsorgsfull förankring av åtgärder för att kunna vidta dem. Denna förankring kan vara svår att genomföra då den mesta korruptionen fungerar och skyddar sig genom att sylta in dess övervakare så mycket som möjligt. Långt ifrån alla politiker och chefstjänstemän är svårmutade.
Man kan se hur UG ibland angriper småfolket, som i svartstädningsfallen exempelvis invandrarna som driver städbolagen, men inte de i samhället väletablerade svenskar som köper svartstädningen, fullt medvetna om att det är det man köper. Det är trots allt pengarna som styr och den som sitter på pengarna avgör om det blir svart, men kommer undan granskningen.
Media i allmänhet, och UG också i viss mån, går till angrepp mot någon kriminell höjdare, men först sedan de övriga psykopaterna kastat kollegan till vargarna och gett anfallsorder. På det sättet får media ibland oförtjänt framstå som granskare, samtidigt som den riktigt grova kriminaliteten får vara i fred.
Man kan, som utomstående se, hur UG går en balansgång. Hur redaktionen utsätts för påtryckningar, emellanåt får bra exponering på exempelvis SVT:s websida. Vid andra tillfällen måste man nästan vara duktig grävande journalist för att över huvud taget kunna lista ut att det finns ett program på SVT som heter Uppdrag Granskning. Jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen när UG ska dresseras av maffians hantlangare i SVT.
Det Du skriver om, gällande Vattenfall, är bara förnamnet. Det är allmänt känt att Vattenfall är ett från topp till tå genomkorrumperat och dessutom tämligen inkompetent företag. Och det är mycket troligt att kännedom om mycket av detta finns hos Uppdrag Granskning. Men det är känt att Uppdrag Granskning alltid viker när korruption och kriminalitet når så högt att granskningen innebär systemkritik. Jaga enstaka tjänstemän går bra. Påstå att systemet är korrupt förefaller svårare.
Beträffande Ekfors har Uppdrag Granskning alltid (?) varit väl informerade, men också alltid duckat. Enda undantaget var någon månad efter valet 2006 då man kände sig tvingad till, och uppenbarligen hade fått välsignelse för, att visa mina skyltar med sosserosen och hakkorset. Men då lyfte man bara fram skyltarna, ur sitt sammanhang, så inslaget blev ju ganska obegripligt för allmänheten. Och visst kan man förstå att det var lite roligt att våga visa skyltarna i TV, när nationalsocialdemokratin krackelerade efter sitt långa maktinnehav. Men de många fall av maktmissbruk, politisk och ekonomisk korruption och annan grov brottslighet inom våra myndigheter som föregått skyltkriget duckade man för. Så man kan säga att Uppdrag Granskning åtminstone i det fallet fungerade som gravt kriminella makthavares och tjänstemäns alibi, genom att göra ett tandlöst och vinklat reportage, som gentemot allmänheten skulle förklara skyltkriget som någon sort ideologisk sammandrabbning mellan nationalsocialdemokratin och oss. Men det var det ju aldrig. Det handlade hela tiden om brottslighet inom den offentliga maktapparaten. Och denna brottslighet stannade inte inom nationalsocialdemokratin.
När man slåss så slåss man ju med de vapen man har. Vi var utsatta för ett ekonomiskt utrotningskrig från den svenska organiserade politiska brottsligheten, som dessvärre gick över partigränserna. Men den verkliga makten utövades av nationalsocialdemokratin. Vad var då naturligare än att lyfta fram hur folkrörelsen hade förvandlats till en allomfattande förbrytarorganisation? Media, utanför Norrbotten, var ju livrädda för att visa skyltarna. Men de spreds via mobiltelefoner och sociala media så att ”alla” som var intresserade av samhällsfrågor redan hade sett dem, utan medias hjälp. Många hade säkert velat veta mer om vad som låg bakom. Men därvidlag fungerade ju bara Uppdrag Gransknings inslag som vilseledande och som mörkläggning.
Som utomstående betraktare kan vi inte veta säkert, om de uteblivna granskningarna i Uppdrag Granskning av exempelvis plundringen av LKAB, Vattenfall, Länsstyrelsernas och landstingens herrelösa och oreviderade pengar, eller behandlingen av Ekfors, beror på avsaknad av tillräckligt bra tips eller på att granskning av nämnda missförhållanden leder allt för långt in på minerad mark. Men vi kan nog känna oss hyggligt övertygande om, att vi inte kommer att få se någon granskning av nämnda missförhållanden. Den borde i så fall ha kommit redan.
Journalistiken har, särskilt som en stor del av svenska media är skamlöst servil gentemot makten, sina begränsningar. I exempelvis Dokument utifrån har vi sett exempel på utomordentligt grov kriminalitet i Stora och därmed i den innersta Wallenberg-kretsen. Men vårt genomkorrumperade och inkompetenta rättsväsende agerar som om Wallenbergs är Sankte Pers ställföreträdare på jorden. Utan en massiv uppbackning från våra media blir det inte heller någon aktivitet i åklagar- och rättsväsendena i frågorna. För våra många journalister och redaktörer förefaller det vara viktigare vilken räntan blir på lyxbostaden och vilken höjdare man eventuellt kan få att komma på middag för att smeka det egna egot.
Ha gärna förväntningar på att få se dessa saker granskade i Uppdrag Granskning och andra media. Men satsa inga pengar på att det kommer att ske.
I Sverige är det ju så, att både konkurrens och journalistisk granskning är bra, så länge de stora vinner. Och i ett system där polisen, åklagarväsendet och domstolarna, i förhållande till tjänstemannakåren och politiken, är fullständigt avlövade och istället decimerade till övervakare av fortkörare och missbrukare, är det nödvändigt att det finns institutioner som åtminstone skenbart granskar maktmissbruk. Även jag finner stor behållning av att följa Uppdrag Gransknings avslöjanden av de offentliga tjänstemännen på ganska låg nivå, som får alldeles för mycket pengar att leka med, och som inte kan hålla sin långa fingrar i styr. Sätten de döljer sina affärer på, liksom sätten de ibland inte alls döljer dem på, saknar inte underhållningsvärde.
Men, det betyder ju inte att det inte finns betydligt värre saker högre upp i organisationen som Uppdrag Granskning och andra media blundar för. Frågan är ju därför ofta, som vi tittare och läsare måste hålla i minne, om vi ser en riktig granskning, eller en skengranskning, ett bondeoffer?
Även en korrumperad makt, eller framför allt en korrumperad makt, har stor nytta av att medborgarna i icke-polisens, icke-åklageriets och icke-rättsväsendets tidevarv trots allt upplever att det finns en granskning.
Stockholm onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
(Svar till Anonym kommentar till ”Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal”.)
Uppdrag Granskning står ensamma för en mycket stor del av de tyngre avslöjandena om korruption och annan kriminalitet i den svenska offentliga förvaltningen. Bland främst inte lika framgångsrika eller hungriga kollegor uttrycks ibland föraktfullt att UG ägnar sig åt ”jakt på liten tjänsteman”. Och det ligger nog inte så lite i det.
För att bedriva grävande journalistik är man beroende av tips. Tips kan komma utifrån, de kan komma inifrån och nedifrån den organisation som granskas, men de kan också komma uppifrån. I politiken, som ofta valhänt och oprofessionellt försöker styra stora offentliga organisationer, krävs förutom att förstå vad de mer insatta yrkesmännen i organisationerna håller på med, även omsorgsfull förankring av åtgärder för att kunna vidta dem. Denna förankring kan vara svår att genomföra då den mesta korruptionen fungerar och skyddar sig genom att sylta in dess övervakare så mycket som möjligt. Långt ifrån alla politiker och chefstjänstemän är svårmutade.
Man kan se hur UG ibland angriper småfolket, som i svartstädningsfallen exempelvis invandrarna som driver städbolagen, men inte de i samhället väletablerade svenskar som köper svartstädningen, fullt medvetna om att det är det man köper. Det är trots allt pengarna som styr och den som sitter på pengarna avgör om det blir svart, men kommer undan granskningen.
Media i allmänhet, och UG också i viss mån, går till angrepp mot någon kriminell höjdare, men först sedan de övriga psykopaterna kastat kollegan till vargarna och gett anfallsorder. På det sättet får media ibland oförtjänt framstå som granskare, samtidigt som den riktigt grova kriminaliteten får vara i fred.
Man kan, som utomstående se, hur UG går en balansgång. Hur redaktionen utsätts för påtryckningar, emellanåt får bra exponering på exempelvis SVT:s websida. Vid andra tillfällen måste man nästan vara duktig grävande journalist för att över huvud taget kunna lista ut att det finns ett program på SVT som heter Uppdrag Granskning. Jag skulle ge mycket för att få vara en fluga på väggen när UG ska dresseras av maffians hantlangare i SVT.
Det Du skriver om, gällande Vattenfall, är bara förnamnet. Det är allmänt känt att Vattenfall är ett från topp till tå genomkorrumperat och dessutom tämligen inkompetent företag. Och det är mycket troligt att kännedom om mycket av detta finns hos Uppdrag Granskning. Men det är känt att Uppdrag Granskning alltid viker när korruption och kriminalitet når så högt att granskningen innebär systemkritik. Jaga enstaka tjänstemän går bra. Påstå att systemet är korrupt förefaller svårare.
Beträffande Ekfors har Uppdrag Granskning alltid (?) varit väl informerade, men också alltid duckat. Enda undantaget var någon månad efter valet 2006 då man kände sig tvingad till, och uppenbarligen hade fått välsignelse för, att visa mina skyltar med sosserosen och hakkorset. Men då lyfte man bara fram skyltarna, ur sitt sammanhang, så inslaget blev ju ganska obegripligt för allmänheten. Och visst kan man förstå att det var lite roligt att våga visa skyltarna i TV, när nationalsocialdemokratin krackelerade efter sitt långa maktinnehav. Men de många fall av maktmissbruk, politisk och ekonomisk korruption och annan grov brottslighet inom våra myndigheter som föregått skyltkriget duckade man för. Så man kan säga att Uppdrag Granskning åtminstone i det fallet fungerade som gravt kriminella makthavares och tjänstemäns alibi, genom att göra ett tandlöst och vinklat reportage, som gentemot allmänheten skulle förklara skyltkriget som någon sort ideologisk sammandrabbning mellan nationalsocialdemokratin och oss. Men det var det ju aldrig. Det handlade hela tiden om brottslighet inom den offentliga maktapparaten. Och denna brottslighet stannade inte inom nationalsocialdemokratin.
När man slåss så slåss man ju med de vapen man har. Vi var utsatta för ett ekonomiskt utrotningskrig från den svenska organiserade politiska brottsligheten, som dessvärre gick över partigränserna. Men den verkliga makten utövades av nationalsocialdemokratin. Vad var då naturligare än att lyfta fram hur folkrörelsen hade förvandlats till en allomfattande förbrytarorganisation? Media, utanför Norrbotten, var ju livrädda för att visa skyltarna. Men de spreds via mobiltelefoner och sociala media så att ”alla” som var intresserade av samhällsfrågor redan hade sett dem, utan medias hjälp. Många hade säkert velat veta mer om vad som låg bakom. Men därvidlag fungerade ju bara Uppdrag Gransknings inslag som vilseledande och som mörkläggning.
Som utomstående betraktare kan vi inte veta säkert, om de uteblivna granskningarna i Uppdrag Granskning av exempelvis plundringen av LKAB, Vattenfall, Länsstyrelsernas och landstingens herrelösa och oreviderade pengar, eller behandlingen av Ekfors, beror på avsaknad av tillräckligt bra tips eller på att granskning av nämnda missförhållanden leder allt för långt in på minerad mark. Men vi kan nog känna oss hyggligt övertygande om, att vi inte kommer att få se någon granskning av nämnda missförhållanden. Den borde i så fall ha kommit redan.
Journalistiken har, särskilt som en stor del av svenska media är skamlöst servil gentemot makten, sina begränsningar. I exempelvis Dokument utifrån har vi sett exempel på utomordentligt grov kriminalitet i Stora och därmed i den innersta Wallenberg-kretsen. Men vårt genomkorrumperade och inkompetenta rättsväsende agerar som om Wallenbergs är Sankte Pers ställföreträdare på jorden. Utan en massiv uppbackning från våra media blir det inte heller någon aktivitet i åklagar- och rättsväsendena i frågorna. För våra många journalister och redaktörer förefaller det vara viktigare vilken räntan blir på lyxbostaden och vilken höjdare man eventuellt kan få att komma på middag för att smeka det egna egot.
Ha gärna förväntningar på att få se dessa saker granskade i Uppdrag Granskning och andra media. Men satsa inga pengar på att det kommer att ske.
I Sverige är det ju så, att både konkurrens och journalistisk granskning är bra, så länge de stora vinner. Och i ett system där polisen, åklagarväsendet och domstolarna, i förhållande till tjänstemannakåren och politiken, är fullständigt avlövade och istället decimerade till övervakare av fortkörare och missbrukare, är det nödvändigt att det finns institutioner som åtminstone skenbart granskar maktmissbruk. Även jag finner stor behållning av att följa Uppdrag Gransknings avslöjanden av de offentliga tjänstemännen på ganska låg nivå, som får alldeles för mycket pengar att leka med, och som inte kan hålla sin långa fingrar i styr. Sätten de döljer sina affärer på, liksom sätten de ibland inte alls döljer dem på, saknar inte underhållningsvärde.
Men, det betyder ju inte att det inte finns betydligt värre saker högre upp i organisationen som Uppdrag Granskning och andra media blundar för. Frågan är ju därför ofta, som vi tittare och läsare måste hålla i minne, om vi ser en riktig granskning, eller en skengranskning, ett bondeoffer?
Även en korrumperad makt, eller framför allt en korrumperad makt, har stor nytta av att medborgarna i icke-polisens, icke-åklageriets och icke-rättsväsendets tidevarv trots allt upplever att det finns en granskning.
Stockholm onsdagen den 20 november 2013
Mikael Styrman
.
måndag 18 november 2013
Skenande dikning
.
(Uppdaterad 2013-11-18, kl 12:40)
Dikning i skogs- och jordbruk har uråldriga anor. Det har bönder alltid ägnat sig åt för att förbättra avkastningen från sina jordar. Under 1900-talet har det förekommit ett antal olika statliga program ägnade att stimulera till ökad dikning. Exempelvis förekom dikning som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Sedan processade man om ersättningarna sinsemellan i flera år - åtminstone i Tornedalen. Från början grävde man diken manuellt. Senare gick man över till att spränga diken. När hydraulmaskinerna utvecklats och kommit ut på marknaden blev det dikning med grävmaskiner.
Gemensamt för alla dessa dikningar var att markerna som man förbättrade redan var användbara och produktiva, men kunde förbättras. Under hela 1900-talet kan man säga att skogsägare dikade själv på marker som det var lönt att dika. Det vill säga, kriteriet var, att produktionsförbättringen som man förväntade sig få av dikningen med råge skulle ge igen pengarna som den kostade.
Men under Palme-Sträng-eran på 1970-talet, när övertaxeringen av medborgarna övergick i rent hybris, hände något även med dikningarna. Många har förstått att den offentliga sektorn under dessa år badade i pengar. Och övertygelsen var stark bland dem som höll på att drunkna i pengar, om att de var av Gud Fader utsedda att använda pengarna klokare än skattebetalarna kunde göra själva. Andra å sin sida trodde att det berodde på att att de sprungit på partimöten och slickat ledarna. Till och med fanns det sådana som trodde att om man var idiot när man gick till partimötena, så var risken betydande för att man även var idiot när man kom därifrån. Oavsett vilket fungerade vårt demokratiska system så illa, att nationalhushållet hamnade i händerna på personer helt olämpliga för uppgiften. De som fanns i det politiska systemet kände behov av att göra något med pengarna - göra stordåd. Men man dög inte till att göra stordåd. Däremot dög man till att slösa bort pengarna på meningslösheter, för att det inte skulle synas att medborgarna övertaxerades. Och turen kom till dikningarna också.
Man övergick helt sonika till att dika öppna myrar. Marker som inte på 200 år skulle komma ens i närheten av att ge igen pengarna dikades. Marker som har brist eller överskott av olika ämnen vilket gör att de inte går att odla skog på, vare sig man dikar eller ej. Den enda ”nyttan” av detta var, att landets våtmarker åderläts påtagligt.
Att det kunde bli så berodde på att det utgick statsbidrag för dikning. Statsbidraget skulle uppgå till, fritt ur minnet 70% av kostnaden. Återstående 30% som utgjorde markägarens egna insats skulle garantera att inte dikning skedde av meningslösheter. Men, man beräknade kostnaden och bidraget så generöst att bidraget täckte 100% av kostnaden. Det vill bli så om man har för mycket av andras pengar. Efter en tid täckte det även kostnaden för eventuella vägtrummor och ibland blev det problem eftersom det såg ut att bli pengar över.
Därmed hamnade de övertaxerade skogsägarna, hårt klämda av orimliga och rent tjuvaktiga marginalskatter, i en situation som innebar att de erbjöds att gratis få dikat områden som - kanske - skulle bli produktiva. Om man inte dikade skulle de aldrig bli produktiva skogsmarker utan istället fortsätta att vara, i ekonomiska termer, inte bara värdelös myr, utan även ett hinder i skogsbruket.
För att i en sådan situation som skogsägare tacka nej krävdes att man både var kunnig och dessutom antingen var fanatiker eller hade ett övermått av karaktär :-)
Följden blev omfattande dikning av öppna myrar vilket, vid sidan av vad det eventuellt gjort åt faunan och naturvärden, ur skogsbrukssynpunkt var helt meningslöst, men kostade stora pengar. Allt för att dölja att övertaxeringen av medborgarna resulterade i att ett koppel politiskt avancerade oduglingar höll på att drunkna i pengar och inte dög till att använda dem till något vettigt och inte heller ville låta skattebetalarna behålla eller få tillbaka dem.
När pendeln slog tillbaka upphörde inte bara myrdikningen utan det blev även mycket svårt att få dika sumpskogar där dikningen skulle vara en bra åtgärd. Och de politiskt tillsatta marodörer som åstadkom hela katastrofen blev satta att vakta så att inte skogsägarna i lönndom gör våld på naturen genom att dika sumpskogar. Såvitt marodörerna inte avancerat i det politiska systemet för att kunna göra ännu större skada, vill säga.
Hur mycket kostade det nationalhushållet att låta storskogsbrukets tillskyndare och marodörer att till ingen nytta för skogsbruket ödelägga stora delar av de svenska våtmarkerna? Detta bör någon forska i, tycker jag. Om inte annat så för att hjälpa de som utbildas idag, för att sköta skogar imorgon, att inte bli samma sorts marodörer som sina företrädare
Stockholm måndagen den 18 november 2013
Mikael Styrman
.
(Uppdaterad 2013-11-18, kl 12:40)
Dikning i skogs- och jordbruk har uråldriga anor. Det har bönder alltid ägnat sig åt för att förbättra avkastningen från sina jordar. Under 1900-talet har det förekommit ett antal olika statliga program ägnade att stimulera till ökad dikning. Exempelvis förekom dikning som nödhjälpsarbeten på 1930-talet. Sedan processade man om ersättningarna sinsemellan i flera år - åtminstone i Tornedalen. Från början grävde man diken manuellt. Senare gick man över till att spränga diken. När hydraulmaskinerna utvecklats och kommit ut på marknaden blev det dikning med grävmaskiner.
Gemensamt för alla dessa dikningar var att markerna som man förbättrade redan var användbara och produktiva, men kunde förbättras. Under hela 1900-talet kan man säga att skogsägare dikade själv på marker som det var lönt att dika. Det vill säga, kriteriet var, att produktionsförbättringen som man förväntade sig få av dikningen med råge skulle ge igen pengarna som den kostade.
Men under Palme-Sträng-eran på 1970-talet, när övertaxeringen av medborgarna övergick i rent hybris, hände något även med dikningarna. Många har förstått att den offentliga sektorn under dessa år badade i pengar. Och övertygelsen var stark bland dem som höll på att drunkna i pengar, om att de var av Gud Fader utsedda att använda pengarna klokare än skattebetalarna kunde göra själva. Andra å sin sida trodde att det berodde på att att de sprungit på partimöten och slickat ledarna. Till och med fanns det sådana som trodde att om man var idiot när man gick till partimötena, så var risken betydande för att man även var idiot när man kom därifrån. Oavsett vilket fungerade vårt demokratiska system så illa, att nationalhushållet hamnade i händerna på personer helt olämpliga för uppgiften. De som fanns i det politiska systemet kände behov av att göra något med pengarna - göra stordåd. Men man dög inte till att göra stordåd. Däremot dög man till att slösa bort pengarna på meningslösheter, för att det inte skulle synas att medborgarna övertaxerades. Och turen kom till dikningarna också.
Man övergick helt sonika till att dika öppna myrar. Marker som inte på 200 år skulle komma ens i närheten av att ge igen pengarna dikades. Marker som har brist eller överskott av olika ämnen vilket gör att de inte går att odla skog på, vare sig man dikar eller ej. Den enda ”nyttan” av detta var, att landets våtmarker åderläts påtagligt.
Att det kunde bli så berodde på att det utgick statsbidrag för dikning. Statsbidraget skulle uppgå till, fritt ur minnet 70% av kostnaden. Återstående 30% som utgjorde markägarens egna insats skulle garantera att inte dikning skedde av meningslösheter. Men, man beräknade kostnaden och bidraget så generöst att bidraget täckte 100% av kostnaden. Det vill bli så om man har för mycket av andras pengar. Efter en tid täckte det även kostnaden för eventuella vägtrummor och ibland blev det problem eftersom det såg ut att bli pengar över.
Därmed hamnade de övertaxerade skogsägarna, hårt klämda av orimliga och rent tjuvaktiga marginalskatter, i en situation som innebar att de erbjöds att gratis få dikat områden som - kanske - skulle bli produktiva. Om man inte dikade skulle de aldrig bli produktiva skogsmarker utan istället fortsätta att vara, i ekonomiska termer, inte bara värdelös myr, utan även ett hinder i skogsbruket.
För att i en sådan situation som skogsägare tacka nej krävdes att man både var kunnig och dessutom antingen var fanatiker eller hade ett övermått av karaktär :-)
Följden blev omfattande dikning av öppna myrar vilket, vid sidan av vad det eventuellt gjort åt faunan och naturvärden, ur skogsbrukssynpunkt var helt meningslöst, men kostade stora pengar. Allt för att dölja att övertaxeringen av medborgarna resulterade i att ett koppel politiskt avancerade oduglingar höll på att drunkna i pengar och inte dög till att använda dem till något vettigt och inte heller ville låta skattebetalarna behålla eller få tillbaka dem.
När pendeln slog tillbaka upphörde inte bara myrdikningen utan det blev även mycket svårt att få dika sumpskogar där dikningen skulle vara en bra åtgärd. Och de politiskt tillsatta marodörer som åstadkom hela katastrofen blev satta att vakta så att inte skogsägarna i lönndom gör våld på naturen genom att dika sumpskogar. Såvitt marodörerna inte avancerat i det politiska systemet för att kunna göra ännu större skada, vill säga.
Hur mycket kostade det nationalhushållet att låta storskogsbrukets tillskyndare och marodörer att till ingen nytta för skogsbruket ödelägga stora delar av de svenska våtmarkerna? Detta bör någon forska i, tycker jag. Om inte annat så för att hjälpa de som utbildas idag, för att sköta skogar imorgon, att inte bli samma sorts marodörer som sina företrädare
Stockholm måndagen den 18 november 2013
Mikael Styrman
.
Verkligheten bakom 5:3-skogarna
.
Begreppet "5:3-skogar" kommer av att Skogsvårdslagens femte paragraf behandlar i vilka situationer en skogsägare är skyldig att anlägga ny skog. Tredje punkten stadgar att det ska ske när markens produktionsförmåga inte utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Rest- och trasskogar på ren svenska.
Våra makthavare ägnar sig åt förljugen historieskrivning, enligt vilken deras egen insats förskönas och deras tillkortakommanden skylls på någon annan. Det är inget konstigt i och för sig. Så har det alltid varit och det kommer förmodligen att fortsätta att vara så om inte medborgarna lyckas granska deras förehavanden och påverka historieskrivningen. Man kan inte låta bli att dra på munnen, när man idag får veta mer om exempelvis svenska sjöslag om vilka vi i skolan fått läsa att de varit stora svenska framgångar. Numera vet vi, att de varit svenska katastrofer.
I fråga om 5:3-skogarna har det tagit sig uttrycket att uppkomsten av tras- och restskogarna skyllts på det småskaliga bondeskogsbrukets blädning. Blädning innebär att marken aldrig kalavverkas. Istället plockar man de grova och mogna träden medan man lämnar kvar resten.
Som allt annat har även denna metod såväl för- som nackdelar. På plussidan finns att marken aldrig blir kal - till glädje för människor, djur och natur. Skogsägaren drabbas inte av kostnader för anläggning av ny skog. På svårföryngrade marker är metoden ofta överlägsen trakthyggesbruket (kalavverkning). På minussidan finns, att den anses inte alltid nå upp till lika goda produktionsvolymer som trakthyggesbruket. På minussidan kan också anses höra att den passade bättre för ett småskaligt skogsbruk med häst än för dagens moderna skogsbruk med stora maskiner.
Sant är förstås att ett blädningsskogsbruk periodvis kan hålla låga volymer. Men så gör också ett trakthyggesbruk i olika faser av dess omloppstid.
I exempelvis Tyskland är blädningsmetoden dominerande.
1960-1970-talens betongsocialism, präglades av en kompetensmässig åderlåtning av det svenska skogsbruket utan motstycke och av svaga politiskt tillsatta chefers oavvisliga krav på absolut åsiktsanpassning bland medarbetare och på olika sätt underlydande. Betongsocialismens syn på skogsbruk innebar att berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde, kalavverkades, följt av hyggesrensning, vare sig det behövdes eller ej, toppat av hyggesplöjning över hela arealen för att fullborda månlandskapet. Det gjorde marken praktiskt taget oframkomlig för människor och djur för lång tid. För den som bejakade betongsocialismens skogsideal måste det småskaliga skogsbrukets blädning ha tett sig lika obsolet som ett hus med kakelugnar och stuckatur framstod för samma tids tillverkare av betongelementhus - det ena det andra likt. Man behöver inte se mycket av det som storskogsbruket ställde till med - såväl det privata som det statliga - för att inse att intoleransen gentemot alternativa skogsbruksmetoder, med den ständigt närvarande beredskapen att släppa lös föreläggandefascisterna, hade med skam att göra. Även hos den mest inpiskade betongsocialist fanns säkert en, må vara ofta förnekad, insikt om att det man ställde till med i skogen inte var något att stolt skriva hem om. Alternativen upplevdes som ett hot mot de egna metoderna och framstod därför som angelägna att förbjuda.
För att återvända till 5:3-skogarna efter denna lilla utflykt till närbesläktade frågor så skapades de istället av staten och skogsbolagen i en tid då lövvirket hade ringa värde för dem. Någon fick den ljusa idén att om man fällde lövvirket till marken och lämnade det att ruttna bort skulle tillväxten istället flytta över till det barrvirke som man var mer intresserade av.
Resonemanget som ledde fram till denna slutsats är ungefär samma som bakom historien med de kommunala städerskorna. Den historien fångar på ett bra sätt den hemfallenhet åt teoretiska modeller och den brist på verklighetskontakt som ofta präglar såväl den offentliga sektorn som storskogsbruket:
En städerska städar ett rum på en timma.
En timma är 3.600 sekunder.
Följaktligen måste 3.600 städerskor städa samma rum på en sekund.
I praktiken haltar naturligtvis denna kalkyl. Så även i skogen. Visserligen flyttar en mindre del av tillväxten över på ett sönderhugget barrskogsbestånd, men det mesta går förlorat för skogsbruket. Istället för att hamna i snart avverkningsmogna lövträd flyttar tillväxten till nya lövträd som kommer upp i luckorna där de nyss fällda stod. Men dessa nya lövträd kommer inte att hinna växa sig färdiga till slutavverkning av barrskogsbeståndet varför denna tillväxt i huvudsak går förlorad. Resterande frigjorda tillväxt flyttar över till markvegetationen och lågväxande arter som buskar.
Det här ägnade man sig åt under 1950-1960-talen. För att befästa lagen om alltings jävlighets tillämpbarhet hade man, till den tid de nedfällda lövträden skulle ha varit färdigvuxna, utvecklat metoder att koka papper av dem också. Om man bara hade låtit dem vara, låtit bli att lägga ned kostnader på att fälla dem till marken, så kunde man senare ha sålt dem eller nyttiggjort sig dem.
Så skapades 5:3-skogar en masse, men skogsbrukets lilla chefsklick som snurrar runt på det lilla antalet chefsjobb borstar hellre varandra på ryggen och skyller på småskogsägarna än att tala om hur det förhåller sig. Senare kom det statsbidrag för att avveckla 5:3-skogarna som betaltes till dem som inte redan tagit kostnaden själva. Det är nämligen en annan lärdom av det svenska skogsbruket. Det mesta som överheten föreslår är illa genomtänkt och ska betalas av den enskilda skogsägaren. Men de som inte gör det får så småningom bidrag till att göra det. Åtgärden de avkrävs är lika förbannat som regel meningslös. Ofta mest ett utslag av att någon fått lite makt och känner ett behov av att utöva makten.
För att inte detta ska vara helt bortkastat och för att vi ska lära oss något av detta, så att vi förhoppningsvis inte gör om liknande stupiditeter borde någon forska i detta. Hur omfattande var det? Hur mycket kostade det nationalhushållet? Många, kanske de flesta som deltog är borta idag, men inte alla. Och sannolikt finns uppgifter, instruktioner och dylikt att finna i olika arkiv. De som gjorde detta var nog i de flesta fall i tron att de gjorde något som var både klokt och bra. Det ökar chansen för att det ska kunna finnas uppgifter bevarade.
Stockholm måndagen den 18 november 2013
Mikael Styrman
.
söndag 17 november 2013
Politikerbarn på objudet besök: 3. Väntan på åtal
.
1986 hade vi hållit ledningsförrättningar för ca 6 mil 20 kV ledning, motsvarande ungefär en fjärdedel av ledningsnätet. Linjerna skulle flyttas ut till väg för att bli stormhärdigare och åtkomligare. Vi skulle då inte behöva färdas så mycket i terräng, på andras fastigheter. Ledningarna skulle, med vägens hjälp, bli trädsäkra på ena sidan, trots att det totala markintrånget kunde minskas. Och felsökningarna skulle bli snabbare.
Detta fick Vattenfall att gripas av panik. Sedan vi hade byggt om vårt ledningsnät hade Vattenfall hamnat i strykklass. Tydligt syntes det vid stormen ”Mauri-myrsky” den 22 september 1982. Ledningsnäten rasade runt omkring oss. Men stormen tycktes känna av koncessionsgränsen :-). Hundratals träd rasade över ledningarna, men till skillnad från situationen i omkringliggande nät, och med några få undantag, höll våra medvetet väldimensionerade ledningsnät bra. Sämre gick det i områden där ledningsnäten endast hade dimensionerats utifrån elektriska egenskaper - som om inga mekaniska påfrestningar någonsin skulle finnas. Vi hade återuppbyggt vårt nät - hela nätet - efter 20 timmar, inklusive lågspänningsfelen. Den sista som fick tillbaka strömmen var faktiskt i kapitel 1 nämnda Kalle Korvi. Han hade mjölkbesättning då, och en fas var borta efter att linorna på en blanktrådsledning över till Toivolansaari, som var på samma grupp som Kalles jordbruk, hade slagit ihop i den hårda vinden.
På Vattenfalls sida gick det sämre. Politrukerna i media mörkade som vanligt efter bästa förmåga, redan efter några dagar. Men det läckte till oss från Koncessionsbyrån på Statens Industriverk att Vattenfall hade haft åtminstone 13 dygn långa högspänningsavbrott. Typiskt sett brukade det ta minst lika lång tid att klara av lågspänningsfelen, ofta betydligt mer. Det skulle innebära 20 h i jämförelse med minst 26 dygn.
Paniken som Vattenfalls organisation drabbades av påminde om den som stormen Gudrun många år senare orsakade i södra Sverige. Där dog flera i kaoset. Det hände inte i Norrbotten, men det var nog mer tur än skicklighet, beaktande hur arbetena bedrevs. Under kaotiska förhållanden rekryterades skogshuggare, bönder och annat folk från höger och vänster och sattes in för att avverka träd som låg på ledningarna. Efter att träden var borta i de oröjda ledningsnäten, som knappt gick att ta sig fram i, återstod att åter ta sig ut på ledningsnäten. Denna gång för att reparera ledningsnäten. En ganska tråkig bieffekt av den valda metoden var att ingen hade riktig koll på hur mycket folk som fanns ute längs ledningsnäten. Och inte gick de att kommunicera med. Kunde man slå på strömmen eller kunde man det inte?
Ganska stora stormar, fritt ur minnet under 1983 och 1985, avlöpte på liknande sätt. Och 1986 höll vi ledningsförrättningar för att omstrukturera elnätet. Vattenfall gjorde ingenting. Stora förändringar sker sällan under total endräkt. Det föranledde Vattenfall Norrbotten, då lett av Anders Hjort, att ställa sitt markägarkontor, en man vid namn Östen Lantto, till våra bromsande markägares förfogande för att försöka stoppa omstruktureringen av ledningsnätet. Han är numera död, så han har ju redan fått sitt straff. Det kom till en kraftmätning på ett förrättningssammanträde med ca 150 markägare i Övertorneå Församlingshem, när vi hade sökt rätt att få bygga en ny ledning till Siekasjärvi, i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Lantto påstod att Vattenfall hade sina ledningar inne i skogen, med 6 m ledningsgator, och att det gick bra(!). När jag påstod att de hade ständiga och långa avbrott gjorde han som Vattenfallare brukar - han blånekade och bad mig styrka det, förlitande sig på det stora statliga Vattenfalls trovärdighet. Det var ju inte första gången jag hade med dem att göra, så jag hade förberett mig. Jag hade en väska med tidningsuppslag från lokalpress, rapporterande om ett flertal stora och långa elavbrott och dess skadeverkningar. Medan jag besvarade hans invändningar tapetserade jag, under allmän munterhet, väggarna i församlingshemmet med tidningsklipp om Vattenfalls bedrifter. Lantto satt knallröd ända upp i hårfästet och skämdes. Ledningsförrättningen gick bra och det var sista gången Vattenfalls markförhandlare ställde upp på våra förrättningar för att stoppa förbättringar av elnäten.
Stormarna gick dåligt för Vattenfall som inte visste hur de skulle tackla situationen med sina otidsenliga ledningar, uppbyggda i en tid då ingen behövde el. Det gick så långt att Vattenfall vid något tillfälle, för att hålla kunderna lugna, och visa att man gjorde något, beordrade ut sin personal att sitta färdiga i bilarna, ute vid vitala samlingspunkter, för att vänta på stormen, när sådan lovades. Så istället för att vara hemma och äta, sova och vila upp sig inför påfrestningen tvingades personalen sitta i mörkret i bilarna ute i skogen och vänta sig trötta. Det säger oss något om kompetensen hos ett på politiska grunder utvalt chefsgarnityr...
I nordöstra delen av vårt nät, runt Svanstein, intrigerade enstaka maktgalna och kriminella byapolitiker, med den likaledes kriminellt lagda Länsstyrelsens hjälp, på motsvarande sätt för att stoppa nya ledningar. Samtidigt försökte de angripa oss för att de gamla ledningarna inte var bra. Det resulterade i en prövning ända upp i Kammar- och Regeringsrätterna som vi vann i båda instanserna, skapande ett för framtiden värdefullt prejudikat. Det är en ganska underhållande historia, som jag ska berätta en annan gång.
I Kukkola genomförde vi en likadan omstrukturering med stort stöd hos markägarna.
De kommande åren, efter 1986, skulle förrättningsbeslutens upplåtelser realiseras. Det var bråda men roliga dagar som inte lämnade så mycket tid åt att fundera på vad polis och åklagare sysslade med i Mordbrandsfallet. Men dagarna förflöt för dem också. Vinterns snö smälte. Torneälvens is sökte sig ned till Bottenviken. Som den gjort utan hjälp i tiotusentals år innan folk började bygga hus nästan i älven. Innan brandchefer och lokalpolitiker upptäckte att isen kan behöva människans hjälp för att ta sig ned till havet. Innan militärer med helikopter fick fritt spelrum, för att under stort pådrag genomföra fullständigt meningslösa sprängningar ute på isen, endast demonstrerande den egna inkompetensen och maktlösheten. Sommaren återvände och med den ersattes det döda fjolårsgräset av frodig grönska. På Polis- och Åklagarmyndigheten kröp dagarna fram, medan man satt och tittade på det växande gräset, minutiöst följande den senaste utvecklingen på gräsfronten.
Den 13 juni 1988 hade tydligen gräset blivit tillräckligt långt för att spåren skulle vara utraderade, för då lade åklagaren Thor-Bertil Mjörnerud ned åtalet med rubriceringen ”Brott kan ej styrkas”.
Ett 425 kvm timmerhus i två fulla våningar, på grund av huggen granit, och ett timrat 120 kvm magasin hade brunnit ned till grunden efter att två flickor hade suttit och eldat vid husväggen till det ena huset, till skydd mot den hårda blåsten. Och åklagaren kommer fram till att brott ej kan styrkas. Då ska man veta att mordbrand inte kräver uppsåt för att kunna leda till fällande dom. Det räcker att det ska ha funnits risk för att brand ska uppstå. Och den risken var ju ganska tydlig...
Jag tror att Ni kan ana vad jag tänkte om åklagarens moraliska och mänskliga kvaliteter när jag kontaktade honom - utan att jag här behöver klä dem i ord.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.
Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.
1986 hade vi hållit ledningsförrättningar för ca 6 mil 20 kV ledning, motsvarande ungefär en fjärdedel av ledningsnätet. Linjerna skulle flyttas ut till väg för att bli stormhärdigare och åtkomligare. Vi skulle då inte behöva färdas så mycket i terräng, på andras fastigheter. Ledningarna skulle, med vägens hjälp, bli trädsäkra på ena sidan, trots att det totala markintrånget kunde minskas. Och felsökningarna skulle bli snabbare.
Detta fick Vattenfall att gripas av panik. Sedan vi hade byggt om vårt ledningsnät hade Vattenfall hamnat i strykklass. Tydligt syntes det vid stormen ”Mauri-myrsky” den 22 september 1982. Ledningsnäten rasade runt omkring oss. Men stormen tycktes känna av koncessionsgränsen :-). Hundratals träd rasade över ledningarna, men till skillnad från situationen i omkringliggande nät, och med några få undantag, höll våra medvetet väldimensionerade ledningsnät bra. Sämre gick det i områden där ledningsnäten endast hade dimensionerats utifrån elektriska egenskaper - som om inga mekaniska påfrestningar någonsin skulle finnas. Vi hade återuppbyggt vårt nät - hela nätet - efter 20 timmar, inklusive lågspänningsfelen. Den sista som fick tillbaka strömmen var faktiskt i kapitel 1 nämnda Kalle Korvi. Han hade mjölkbesättning då, och en fas var borta efter att linorna på en blanktrådsledning över till Toivolansaari, som var på samma grupp som Kalles jordbruk, hade slagit ihop i den hårda vinden.
På Vattenfalls sida gick det sämre. Politrukerna i media mörkade som vanligt efter bästa förmåga, redan efter några dagar. Men det läckte till oss från Koncessionsbyrån på Statens Industriverk att Vattenfall hade haft åtminstone 13 dygn långa högspänningsavbrott. Typiskt sett brukade det ta minst lika lång tid att klara av lågspänningsfelen, ofta betydligt mer. Det skulle innebära 20 h i jämförelse med minst 26 dygn.
Paniken som Vattenfalls organisation drabbades av påminde om den som stormen Gudrun många år senare orsakade i södra Sverige. Där dog flera i kaoset. Det hände inte i Norrbotten, men det var nog mer tur än skicklighet, beaktande hur arbetena bedrevs. Under kaotiska förhållanden rekryterades skogshuggare, bönder och annat folk från höger och vänster och sattes in för att avverka träd som låg på ledningarna. Efter att träden var borta i de oröjda ledningsnäten, som knappt gick att ta sig fram i, återstod att åter ta sig ut på ledningsnäten. Denna gång för att reparera ledningsnäten. En ganska tråkig bieffekt av den valda metoden var att ingen hade riktig koll på hur mycket folk som fanns ute längs ledningsnäten. Och inte gick de att kommunicera med. Kunde man slå på strömmen eller kunde man det inte?
Ganska stora stormar, fritt ur minnet under 1983 och 1985, avlöpte på liknande sätt. Och 1986 höll vi ledningsförrättningar för att omstrukturera elnätet. Vattenfall gjorde ingenting. Stora förändringar sker sällan under total endräkt. Det föranledde Vattenfall Norrbotten, då lett av Anders Hjort, att ställa sitt markägarkontor, en man vid namn Östen Lantto, till våra bromsande markägares förfogande för att försöka stoppa omstruktureringen av ledningsnätet. Han är numera död, så han har ju redan fått sitt straff. Det kom till en kraftmätning på ett förrättningssammanträde med ca 150 markägare i Övertorneå Församlingshem, när vi hade sökt rätt att få bygga en ny ledning till Siekasjärvi, i nordvästra delen av Övertorneå kommun. Lantto påstod att Vattenfall hade sina ledningar inne i skogen, med 6 m ledningsgator, och att det gick bra(!). När jag påstod att de hade ständiga och långa avbrott gjorde han som Vattenfallare brukar - han blånekade och bad mig styrka det, förlitande sig på det stora statliga Vattenfalls trovärdighet. Det var ju inte första gången jag hade med dem att göra, så jag hade förberett mig. Jag hade en väska med tidningsuppslag från lokalpress, rapporterande om ett flertal stora och långa elavbrott och dess skadeverkningar. Medan jag besvarade hans invändningar tapetserade jag, under allmän munterhet, väggarna i församlingshemmet med tidningsklipp om Vattenfalls bedrifter. Lantto satt knallröd ända upp i hårfästet och skämdes. Ledningsförrättningen gick bra och det var sista gången Vattenfalls markförhandlare ställde upp på våra förrättningar för att stoppa förbättringar av elnäten.
Stormarna gick dåligt för Vattenfall som inte visste hur de skulle tackla situationen med sina otidsenliga ledningar, uppbyggda i en tid då ingen behövde el. Det gick så långt att Vattenfall vid något tillfälle, för att hålla kunderna lugna, och visa att man gjorde något, beordrade ut sin personal att sitta färdiga i bilarna, ute vid vitala samlingspunkter, för att vänta på stormen, när sådan lovades. Så istället för att vara hemma och äta, sova och vila upp sig inför påfrestningen tvingades personalen sitta i mörkret i bilarna ute i skogen och vänta sig trötta. Det säger oss något om kompetensen hos ett på politiska grunder utvalt chefsgarnityr...
I nordöstra delen av vårt nät, runt Svanstein, intrigerade enstaka maktgalna och kriminella byapolitiker, med den likaledes kriminellt lagda Länsstyrelsens hjälp, på motsvarande sätt för att stoppa nya ledningar. Samtidigt försökte de angripa oss för att de gamla ledningarna inte var bra. Det resulterade i en prövning ända upp i Kammar- och Regeringsrätterna som vi vann i båda instanserna, skapande ett för framtiden värdefullt prejudikat. Det är en ganska underhållande historia, som jag ska berätta en annan gång.
I Kukkola genomförde vi en likadan omstrukturering med stort stöd hos markägarna.
De kommande åren, efter 1986, skulle förrättningsbeslutens upplåtelser realiseras. Det var bråda men roliga dagar som inte lämnade så mycket tid åt att fundera på vad polis och åklagare sysslade med i Mordbrandsfallet. Men dagarna förflöt för dem också. Vinterns snö smälte. Torneälvens is sökte sig ned till Bottenviken. Som den gjort utan hjälp i tiotusentals år innan folk började bygga hus nästan i älven. Innan brandchefer och lokalpolitiker upptäckte att isen kan behöva människans hjälp för att ta sig ned till havet. Innan militärer med helikopter fick fritt spelrum, för att under stort pådrag genomföra fullständigt meningslösa sprängningar ute på isen, endast demonstrerande den egna inkompetensen och maktlösheten. Sommaren återvände och med den ersattes det döda fjolårsgräset av frodig grönska. På Polis- och Åklagarmyndigheten kröp dagarna fram, medan man satt och tittade på det växande gräset, minutiöst följande den senaste utvecklingen på gräsfronten.
Den 13 juni 1988 hade tydligen gräset blivit tillräckligt långt för att spåren skulle vara utraderade, för då lade åklagaren Thor-Bertil Mjörnerud ned åtalet med rubriceringen ”Brott kan ej styrkas”.
Ett 425 kvm timmerhus i två fulla våningar, på grund av huggen granit, och ett timrat 120 kvm magasin hade brunnit ned till grunden efter att två flickor hade suttit och eldat vid husväggen till det ena huset, till skydd mot den hårda blåsten. Och åklagaren kommer fram till att brott ej kan styrkas. Då ska man veta att mordbrand inte kräver uppsåt för att kunna leda till fällande dom. Det räcker att det ska ha funnits risk för att brand ska uppstå. Och den risken var ju ganska tydlig...
Jag tror att Ni kan ana vad jag tänkte om åklagarens moraliska och mänskliga kvaliteter när jag kontaktade honom - utan att jag här behöver klä dem i ord.
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.
Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.
Politikerbarn på objudet besök: 2. Telefonsamtalet
Dagarna efter branden den 23 april 1988 flöt på i vanlig ordning. Mycket att göra med jobbet och även med de vanliga svinhuggen från avundsjuka, missunnsamma och maktgalna byapolitiker. Men den 9 maj ringde alla larmklockor. Då blev jag uppringd av Birgit Slunga vid Haparanda-polisen. Hon frågade mig om det fanns el till fastigheten som hade brunnit.
- Vad i helvete är det som pågår, tänkte jag? Har inte polisen tagit reda på det redan på branddagen? Hur sköter de egentligen den här mordbrandsutredningen?
Här är det på sin plats med en liten bakgrundsinformation, för att de läsare som saknar erforderlig lokalkännedom ska kunna förstå förutsättningarna för rättsskipning i Haparanda :
Johanna Spolander, som tillsammans med en Leinos flicka brände ned huset är dotter till Svante Spolander.
Svante Spolander var lokal Centerpolitiker. Han var också känd för att han var den som var Primus Motor bakom sikfesten i Kukkolaforsen, vilket främst visade sig genom att han var den som gick runt och samlade in alla pengar från de olika försäljningsställena under festdagarna. Som brukligt skedde aldrig någon räkning - vare sig av pengar ut eller in och det skrevs heller aldrig några kvitton som visade någon överhuvud taget hur mycket pengar som flöt in. Man kan säga att det gick till som i många andra idrottsföreningar. Några utnyttjar systemet, andra utnyttjas. Med den skillnaden dock att i Kukkola IF tog det mer än två år innan redovisningen av intäkter skedde. Det kunde med andra ord ha förflutit två ytterligare sikfester innan någon annan än Svante kunde veta utfallet av årets evenemang. Inte så lätt att granska då. Tyvärr gick sikfesterna allt sämre ekonomiskt. Svante drev även jordbruk. Eller rättare sagt Anders Frankki drev jordbruket Spolander & Frankki. Att få skit under naglarna var inte riktigt Svantes melodi. Han sprang istället på politiska möten och deltog i olika sammankomster där det vankades kulturpengar. Åtminstone tills han fick ”köpa” Kukkolaforsens Restaurang & Konferens av Haparanda Kommun för en spotstywer utan att någon annan fick vara med och bjuda.
Lasse Spolander, bror till Svante Spolander. Men Moderat. Även han kommunpolitiker men även oppositionslandstingsråd med gott om fringisar som inte behövde deklareras. Bland annat periodvis med uppdrag i den lokala polisstyrelsen. Lyckades en gång med bedriften att samma dag rösta både för och emot Ekfors Krafts koncessionsansökan. I samband med ett tidigare försök att dra in Ekfors koncession, vilket var olagligt, skulle nämligen en skärrad nationalsocialdemokrati demonstrera politisk enighet över blockgränserna, varför man skyndsamt lät allehanda politiskt utnämnda koryféer få koncessionsansökan på remiss - när koncessionen redan var indragen(!). Handläggningen skedde med sådan brådska att det blev möte i frågan i Haparanda Kommunfullmäktige och i Länsstyrelsens styrelse, där Lasse Spolander också satt, samma dag. Nu bar det sig inte bättre än, fritt ur minnet, att Lasse Spolander deltog i Länsstyrelsens styrelses möte på förmiddagen och där röstade mot Ekfors koncession. Medan han färdades i den politiska gratisbilen till Haparanda fick han veta att det kommer en ”vitbok” i frågan, varigenom de politiska turerna skulle komma att bli kända för allmänheten. Det föranledde honom att senare samma dag rösta för koncession till Ekfors i Haparandas Kommunfullmäktige. Det kanske kan tilläggas att vid den tiden var Carl von Ribbentrop moderatledare vilket kanske förklarar både det stora egennyttiga svängrummet och avsaknaden av ideologisk stringens.
Tillsammans utgjorde bröderna Spolander således en betydande, kanske avgörande, del av den politiska ”oppositionen” i Haparanda. Mygelgubbarna i Göteborg kan slänga sig i väggen. De har mycket att lära om mygel och kriminalitet av Haparanda och Övertorneå kommuner.
Inom poliskåren i Haparanda var de flesta, enligt uppgift, släkt med varandra och med bröderna Spolander. Det är inte så lite Appalacherna eller Sicilien över Tornedalens kommunpolitiker och det spiller över på andra verksamheter.
Haparanda Kommun är en av de evigt röda kommuner som har sin egen ”Göteborgsanda” men som inte yvs så mycket om det offentligt. I nästan alla tider har de ”borgerliga” politikerna i Haparanda varit till salu, gått i Nationalsocialdemokratiskt koppel och blivit generöst belönade härför.
Åklagare i målet var Thor-Bertil Mjörnerud. Det är för mig obekant om han var släkt med någon av de inblandade men klart är, att han liksom många andra åklagare inte hyste något tvivel om att han var en politisk lakej och att det var anledningen till att han fick vara åklagare över huvud taget.
Thor-Bertil Mjörnerud var gift med Thea som jobbade på Skatteverket och var känd i bygden för sin förmåga att godtyckligt klämma åt småföretagare.
Så, när nu alla har nästan alla rollerna klara för sig kan vi fortsätta.
Varför blev jag då så upprörd av detta samtal från polisen? Jo, det förklaras av att jag inte endast var skadelidande fastighetsägare. Jag var även eldistributör i området. Och det kan ju minsta barn lägga ihop att om polisen ringer till fastighetsägaren, tillika eldistributören, nästan tre veckor efter branden och frågar om det fanns el, så är det i akt och mening att sabotera polisutredningen. Så här kom det att presenteras av Birgit Slunga i polisutredningen:
Det kan, och bör, framhållas att polisutredningen inte i första hand är till för att slå fast vad som är oklart utan istället är till för att slå fast vad som är klarlagt. Och om ett hus brinner ned, oavsett vem som är ägare och vem som är distributör, undersöker polisen genast elleveranspunkten för att klara ut om huset har kunnat börja brinna på grund av elfel. Det sker OMGÅENDE. Så har polisen i Övertorneå och Haparanda kommuner gjort i varje fall av husbrand inom vårt distributionsområde - undantagslöst - utom just i detta fall.
Ännu var inte polisutredningen färdig, men onekligen hade det hänt något med polis- och åklagarväsendets ambitioner. Jag vill inte onödigtvis ge någon möjlighet att anklaga mig för att vara konspiratoriskt lagd, genom att påstå att de politiska mygelkvarnarna hade börjat mala redan på branddagen. :-)
Men, vad tror läsaren att hände med polisutredningen efter att polisen på branddagen hade följt spåren till politikerfamiljen Spolanders och frågat ut flickorna?
Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.
Stockholm söndagen den 17 november 2013
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)