måndag 18 november 2013

Verkligheten bakom 5:3-skogarna

.
Begreppet "5:3-skogar" kommer av att Skogsvårdslagens femte paragraf behandlar i vilka situationer en skogsägare är skyldig att anlägga ny skog. Tredje punkten stadgar att det ska ske när markens produktionsförmåga inte utnyttjas på ett tillfredsställande sätt. Rest- och trasskogar på ren svenska.

Våra makthavare ägnar sig åt förljugen historieskrivning, enligt vilken deras egen insats förskönas och deras tillkortakommanden skylls på någon annan. Det är inget konstigt i och för sig. Så har det alltid varit och det kommer förmodligen att fortsätta att vara så om inte medborgarna lyckas granska deras förehavanden och påverka historieskrivningen. Man kan inte låta bli att dra på munnen, när man idag får veta mer om exempelvis svenska sjöslag om vilka vi i skolan fått läsa att de varit stora svenska framgångar. Numera vet vi, att de varit svenska katastrofer.

I fråga om 5:3-skogarna har det tagit sig uttrycket att uppkomsten av tras- och restskogarna skyllts på det småskaliga bondeskogsbrukets blädning. Blädning innebär att marken aldrig kalavverkas. Istället plockar man de grova och mogna träden medan man lämnar kvar resten.

Som allt annat har även denna metod såväl för- som nackdelar. På plussidan finns att marken aldrig blir kal - till glädje för människor, djur och natur. Skogsägaren drabbas inte av kostnader för anläggning av ny skog. På svårföryngrade marker är metoden ofta överlägsen trakthyggesbruket (kalavverkning). På minussidan finns, att den anses inte alltid nå upp till lika goda produktionsvolymer som trakthyggesbruket. På minussidan kan också anses höra att den passade bättre för ett småskaligt skogsbruk med häst än för dagens moderna skogsbruk med stora maskiner.

Sant är förstås att ett blädningsskogsbruk periodvis kan hålla låga volymer. Men så gör också ett trakthyggesbruk i olika faser av dess omloppstid.

I exempelvis Tyskland är blädningsmetoden dominerande.

1960-1970-talens betongsocialism, präglades av en kompetensmässig åderlåtning av det svenska skogsbruket utan motstycke och av svaga politiskt tillsatta chefers oavvisliga krav på absolut åsiktsanpassning bland medarbetare och på olika sätt underlydande. Betongsocialismens syn på skogsbruk innebar att berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde, kalavverkades, följt av hyggesrensning, vare sig det behövdes eller ej, toppat av hyggesplöjning över hela arealen för att fullborda månlandskapet. Det gjorde marken praktiskt taget oframkomlig för människor och djur för lång tid. För den som bejakade betongsocialismens skogsideal måste det småskaliga skogsbrukets blädning ha tett sig lika obsolet som ett hus med kakelugnar och stuckatur framstod för samma tids tillverkare av betongelementhus - det ena det andra likt. Man behöver inte se mycket av det som storskogsbruket ställde till med - såväl det privata som det statliga - för att inse att intoleransen gentemot alternativa skogsbruksmetoder, med den ständigt närvarande beredskapen att släppa lös föreläggandefascisterna, hade med skam att göra. Även hos den mest inpiskade betongsocialist fanns säkert en, må vara ofta förnekad, insikt om att det man ställde till med i skogen inte var något att stolt skriva hem om. Alternativen upplevdes som ett hot mot de egna metoderna och framstod därför som angelägna att förbjuda.

För att återvända till 5:3-skogarna efter denna lilla utflykt till närbesläktade frågor så skapades de istället av staten och skogsbolagen i en tid då lövvirket hade ringa värde för dem. Någon fick den ljusa idén att om man fällde lövvirket till marken och lämnade det att ruttna bort skulle tillväxten istället flytta över till det barrvirke som man var mer intresserade av.

Resonemanget som ledde fram till denna slutsats är ungefär samma som bakom historien med de kommunala städerskorna. Den historien fångar på ett bra sätt den hemfallenhet åt teoretiska modeller och den brist på verklighetskontakt som ofta präglar såväl den offentliga sektorn som storskogsbruket:

En städerska städar ett rum på en timma.
En timma är 3.600 sekunder.
Följaktligen måste 3.600 städerskor städa samma rum på en sekund.

I praktiken haltar naturligtvis denna kalkyl. Så även i skogen. Visserligen flyttar en mindre del av tillväxten över på ett sönderhugget barrskogsbestånd, men det mesta går förlorat för skogsbruket. Istället för att hamna i snart avverkningsmogna lövträd flyttar tillväxten till nya lövträd som kommer upp i luckorna där de nyss fällda stod. Men dessa nya lövträd kommer inte att hinna växa sig färdiga till slutavverkning av barrskogsbeståndet varför denna tillväxt i huvudsak går förlorad. Resterande frigjorda tillväxt flyttar över till markvegetationen och lågväxande arter som buskar.

Det här ägnade man sig åt under 1950-1960-talen. För att befästa lagen om alltings jävlighets tillämpbarhet hade man, till den tid de nedfällda lövträden skulle ha varit färdigvuxna, utvecklat metoder att koka papper av dem också. Om man bara hade låtit dem vara, låtit bli att lägga ned kostnader på att fälla dem till marken, så kunde man senare ha sålt dem eller nyttiggjort sig dem.

Så skapades 5:3-skogar en masse, men skogsbrukets lilla chefsklick som snurrar runt på det lilla antalet chefsjobb borstar hellre varandra på ryggen och skyller på småskogsägarna än att tala om hur det förhåller sig. Senare kom det statsbidrag för att avveckla 5:3-skogarna som betaltes till dem som inte redan tagit kostnaden själva. Det är nämligen en annan lärdom av det svenska skogsbruket. Det mesta som överheten föreslår är illa genomtänkt och ska betalas av den enskilda skogsägaren. Men de som inte gör det får så småningom bidrag till att göra det. Åtgärden de avkrävs är lika förbannat som regel meningslös. Ofta mest ett utslag av att någon fått lite makt och känner ett behov av att utöva makten.

För att inte detta ska vara helt bortkastat och för att vi ska lära oss något av detta, så att vi förhoppningsvis inte gör om liknande stupiditeter borde någon forska i detta. Hur omfattande var det? Hur mycket kostade det nationalhushållet? Många, kanske de flesta som deltog är borta idag, men inte alla. Och sannolikt finns uppgifter, instruktioner och dylikt att finna i olika arkiv. De som gjorde detta var nog i de flesta fall i tron att de gjorde något som var både klokt och bra. Det ökar chansen för att det ska kunna finnas uppgifter bevarade.

Stockholm måndagen den 18 november 2013
Mikael Styrman

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du glömde att ta upp hormoslyr och esteron besprutningen av framförallt statens och kyrkans skogar. Bekämpningsmedlen användes ofta i stället för att gallra preparaten var ju selektiva och dödade endast lövträden som kunde stå kvar och ruttna på plats. Förutom att en stor del av personalen fick livslånga skador, som inte sällan ledde till döden./jonas.

Mikael Styrman sa...

Jonas,

Du har naturligtvis helt rätt.
Hur kunde jag glömma hormoslyret?
Jag försvarar mig med att vi inte höll på med det.
Det var en Domänverks-grej.
Vi berördes inte så mycket av det.
Jag visste inte att man använde det som gallringsmetod,
men omständigheterna kring hur det användes gör att uppgiften dessvärre inte förvånar mig.