.
Som ung, om inte nybliven skogsägare så i alla fall nybliven självförvaltande skogsägare, var jag förstås nyfiken på olika skogsbruksmetoder och hade ett öppet sinnelag. Jag hade också stort förtroende för att de många mognare män som hade höga positioner inom skogsbruket var både kunniga om skogsbruk och hade fått sina positioner på grund sin kompetens. Med några få undantag har jag nästan helt förlorat det senare förtroendet. De flesta verkar inte ha en aning om vad de håller på med. De tycks ha fått sina befattningar mest för att de kan lyda order och plocka upp och svänga sig med dagsaktuella slogans.
För den som inte till äventyrs vet det innebär hyggesplöjning att man låter en större bandtraktor eller jämförbar maskin dra en stor plog efter sig på det avverkade hygget. Plogen drar upp ett dike och lämnar en hylla på ömse sidor av diket, på vilka hyllor man kan plantera eller så ny skog. Hela hygget förses med dessa diken och vallar. Metoden är tänkt att användas på svårföryngrade marker där plantorna riskerar att frysa eller drunkna. Kalluften sjunker nedåt i dikena och skyddar plantorna från den värsta kylan och motsvarande gäller förstås för regn- och smältvatten. Det sker till priset av att marken under lång tid blir mycket tråkig att se på och under mycket lång tid nästan oframkomlig såväl till fots som med hjälpmedel. Och felanvänd är den naturligtvis en onödigt ödeläggande metod.
Rätt använd är det en utomordentligt bra metod för att återbeskoga svårföryngrade marker. Men till priset att marken blir helt oframkomlig. När jag var ännu yngre än idag kunde jag se när andra använde metoden och jag blev förbluffad över hur snabbt det kom upp ganska stor plantskog efter plöjning. Jag förirrade mig en dag in på storebrors (Domänverkets) område. Jag kunde se att man hade plöjt berg efter berg efter berg, så långt ögat nådde. Det vill säga man hade plöjt all skogsmark - även god och lättföryngrad sådan - ända upp på hälleberget och på myrarna mellan bergen också. Allt var plöjt. Det såg för jävligt ut! Och det gick knappt att ta sig fram. Likadant kunde jag iaktta på fler ställen i kommunen.
Tydligen gjorde andra samma iakttagelse för något år senare sändes ett program i TV där man hade gjort en promenad, eller snarare försökt ta sig fram i terrängen. Jag vill minnas att det kan ha varit inspelat någonstans i trakten Ruokojärvi-Ylinenjärvi-Juoksengi men jag törs inte ha någon bestämd uppfattning om var. Men det var nog i alla fall någonstans i norra delen av Övertorneå kommun. Det såg likadant ut där och man hade gjort samma reflektion som jag. Denna vettlösa tillämpning av en i och för sig bra metod ledde till att man tvingades sluta använda den eftersom den förbjöds.
På grund av nazist-statens övergrepp kommer jag för närvarande inte åt mina arkiv och kan inte verifiera om jag själv använt metoden någon gång. Vid två tillfällen har det slagit mig på föryngrade områden, sedan föryngringen kommit upp, att områdena blivit näst intill oframkomliga. Men jag är inte hundraprocentigt säker på, om det berodde på att entreprenören hade använt hyggesplöjning eller en tidig markberedningsmetod. Emellertid färgade upplevelsen min syn även på markberedning för lång tid framåt, vilket jag ska återkomma till när jag skriver om markberedning.
Mina marker har funnits i Tornedalen, från det åtminstone i politisk mening sibiriska klimatet i Haparanda kommun upp till norra delen av Övertorneå kommun, gränsande till Pajala kommun, ca 3 mil norr om polcirkeln. Mycket är låglänta kalla lerjordar som brukar betraktas som ganska svårföryngrade. Men inte på något ställe behövs hyggesplöjning för att få goda föryngringar. Men skogsodlingsmetod måste väljas som passar ståndorten.
Jag vill inte utesluta att det på sina håll, i kärvare klimatlägen än våra, kan finnas områden där metoden är lämplig. Men, jag är övertygad om att den absoluta lejonparten av behoven har skapats av storskogsägarna själva genom olämpliga skogsodlingsmetoder. Jag syftar därmed på den i många fall onödiga planteringen och den bisarra städmani med vilken man fäller bort ALLT på hyggena: lågväxande äldre tuktade barrträd, förväxande plantor och allt löv. Mer om detta i separata bloggar om plantering och om lövsanering.
Den fråga som aldrig får ställas i våra räddhågsna media, men som jag menar måste ställas för att styra upp skogsbruket är, varför blir det så här? Man kan anta att cheferna försöker, utifrån på lärosäten okritiskt inhämtad teoretisk kunskap, men utan erforderlig praktisk kunskap som motvikt, tillmötesgå ägares och politikers ofta illa verklighetsförankrade önskemål. Men hurdant är utrymmet för diskussion, ifrågasättande och återkoppling från verkligheten i dessa organisationer? Varför är de inte självkorrigerande när resultatet blir absurt? Det är ju inte bra för någon organisation att uppfattas som okänsliga marodörer och inkompetenta stollar? Det måste ju gå att undvika och istället finna en skonsammare väg för skogsbruket att gå, utan att skogsbruket, när pendeln slår över, förvandlas till en vimsig skalbaggsodling som stumpar kvalitetsvirke för att döva ett välförtjänt dåligt samvete.
Övertorneå torsdagen den 21 november 2013
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du verkar ju förespråka "självföryngring" med vissa mindre stödåtgärder.
Jag har de senaste åren varit och tittat på ett tiotal skogsfastigheter som är till försäljning i södra Norrland.
Detta tillsammans med en rätt kunnig skogsägare.
De områden som slutavverkats och lämnats med fröställning utan andra åtgärder har efter 15 år en rätt dålig återväxt. Verkar som att vissa stödåtgärder krävs om det ska sätta fart.
Finns det inte mer skonsamma markberednings lösningar idag?
Varför lämnas inte granar som fröställningsträd?
Efter noga kalkyler har jag insett att det inte är någon affär alls att köpa skog om man börjar från "noll".
Har man först fått ärva en större fastighet och därefter köper till verkar det något bättre.
Svar till Anonym:
Jag kommer att gå in på detta lite utförligare när jag skriver om markberedning, hyggesbränning, plantering, sådd och en del försök som jag gjort. Vill inte gärna ta det innan. Jag behöver hämta fart i de många orden - tyvärr. Men så mycket kan jag säga som att det naturligtvis inte finns en metod som fungerar överallt. Men den nuvarande förhärskande doktrinen är nog för det mesta fel och en produkt av den helsvenska åsiktsanpassningen och åsiktsförtrycket.
Om en självföryngring går dåligt så finns det en anledning till det, som det gäller att komma på. Helst redan vid avverkningen och inte 15 år senare.
Vi skogsägare vet för lite om annan växtlighets inverkan på möjligheterna att föryngra skog. Viss annan växtlighet dödar den föryngring vi försöker få till stånd. Mot detta brukar bränning tillgripas.
Annars är det vanligaste för tjock humus och åtminstone här uppe brist på bra fröår. Men det borde inte vara fallet så långt söderut, tycker jag. Jag ska försöka sätta Dina frågor bakom örat och komma ihåg att beröra dem.
Skicka en kommentar