Politikerbarn på objudet besök: 1. Branden

.
Riiiing!…..Riiiing!….Riiiing!

Vad är det som ringer där borta i fjärran och som kommer närmare….och var är jag?

- Telefonen - det är telefonen som ringer! Var är den?

Jag är lite groggy när jag vaknar. Under gårdagskvällen har vi varit på besök hos goda vänner. Det blev trevligt, blött och sent. Men nu börjar jag vakna, på morgonen, i min säng, i Övertorneå, och det är en vecka före valborgsmässaftonen 1988.

När jag hittar telefonen och svarar säger en mansröst:

- Det brinner på holmen!

Jag känner omedelbart igen rösten. Det är Kalle Korvi. En av våra närmaste grannar på fastlandet i Kukkola. Jordbrukare. Rösten upprepar sig.

Under samtalets gång får jag klart för mig, att vår släktgård på holmen Toivolansaari står i ljusan låga. Huset är övertänt, magasinet likaså. Jag förstod genast situationens allvar och samtidiga hopplöshet. Redan då var det känt att om inte brandkåren är på plats inom minuter, behöver den inte komma alls. Om inte det behövs för att skydda närliggande byggnader vill säga. Det var också känt att brandkåren i norra delarna av Haparanda kommun allt som oftast var en attrapp som aldrig fick fram något vatten när det behövdes. Särskilt inte vintertid. Jag visste, som de flesta innerst inne vet, att elden är som banken. En utmärkt dräng, men en katastrof till husbonde. Det som inte elden tar, det tar nämligen brandkåren. För att släcka en eld som hunnit ta sig åtgår så mycket vatten, att även om man lyckas släcka branden blir egendomen totalförstörd. Och förutsättningarna för brandbekämpning var inte de bästa. Gården på holmen i Torne älv saknade väg. För att ta sig dit var man tvungen att färdas närmare kilometern på snön. Och jag var 6 mil bort, samt även eljest för stunden försatt ur stridbart skick.

Det var ett mycket nedslående besked för oss. Det var min farfarsfars gård som brann. Farfars farmor köpte gården, ursprungligen ett soldtattorp, åt farfarsfar när han flyttade till Kukkola från Kemi-trakten. Farfar hade renoverat gården i syfte att bosätta sig på föräldrahemmet på sin ålderdom. Men han fick inte bygga väg dit. Som på många andra platser använde politikerna militären och påstådda försvarshot för att hindra människor som inte var sektmedlemmar. Med den tidens teknologi var det för svårt att bo på en holme utan väg varför farfar skrinlade sina planer. Jag fick överta gården av min farbror 1978. Han hade flyttat till fastlandet ett antal år tidigare.

Vid tiden för branden hade vi två små barn och min hustru väntade vårt tredje barn. Vi hade upptäckt möjligheten att låta våra barn växa upp på en gård. Under den senaste tiden hade vi vidtagit mått och steg för att förbereda en flyttning till holmen.

Under förmiddagen fick vi fortlöpande rapporter från Kalle K om utvecklingen. På eftermiddagen, när allt för klara vätskor gett plats för allt tjockare blod i mina ådror, kopplade vi släpet efter bilen, lastade skotrarna och körde mot Kukkola. I Luppio, efter en dryg mils körning, upptäckte jag att kameran inte var med. Visst tumult uppstod i bilen när jag - det snart bortflyende dagsljuset till trots - vände bilen för att hämta kameran. Men min uppfattning var bestämd. Både pappa och farfar hade - märkta av frekventa rättsövergrepp från ibland uniformerade brottslingar - återkommande inpräntat i mig att i ett korrumperat rättsväsende måste man själv bevaka sin rätt. Så det blev en vända till Övertorneå för att hämta kameran.

När vi kom till Korvis jordbruk, beläget på en höjd med utsikt över älven och holmen Toivolansaari, med de rykande resterna som återstod av vår släktgård, fick vi de senaste lokala informationerna från Kalle och Signe Korvi. Brandkåren hade kunnat ta sig ut till holmen, borrat hål i isen för att få vatten och lyckats hindra ladugården med sommardelen från att brinna ned. Åt gården och magasinet hade inget gått att göra. Det hade framkommit att brandkåren hade iakttagit spår på gården från människor som varit där och eldat. Polisen hade följt spåren till Svante Spolanders hem. En dotter till Svante hade varit där och eldat med en kompis vilket av allt att döma hade resulterat i branden.

Vi lastade av skotrarna och åkte ut på holmen. Det var mycket riktigt så hård skare att skotrarna knappt lämnade spår på snön och man kunde gå obehindrat på skaren. Det var på gränsen till att man hade kunnat köra bil på skaren. Det kan man vid sällsynta tillfällen. Vi kunde själva se spåren som Kalle och Signe berättat om och tog lite bilder av brandplatsen, elden osv.

Naturligtvis förstod vi att det låg i farans riktning att polisens brådska kanske inte berodde så mycket på en vilja att hitta spår som ledde hem till en lokal politiker. Snarare närde åtminstone en del av dem en förhoppning om att det var jag som brände ned huset för att få ut försäkringspengarna. De förhoppningarna kom på skam av två skäl. Dels naturligtvis för att spåren ledde till Spolanders hem där dottern berättade vad som hänt och dels därför att det visade sig att gården, efter försäkringsbolagets inrådan :-)) ett decennium tidigare, endast hade en första risk-försäkring som bara innebar ett skydd mot eventuella saneringskostnader. Vare det hur det ville med delar av brandkårens och polisens drivkrafter. Nu hade det i alla fall resulterat i en utmärkt insats.

Vi planerar våra liv men tillfälligheter styr dem. När vi började planera för att flytta till holmen kom inte jag ihåg att gården hade så bristfälligt försäkringsskydd. Tänk om jag hade gjort det? Då skulle jag genast ha ändrat till en riktig försäkring. Vad hade hänt då, när flickorna Spolander och Leino brände ned huset? Om det hade visat sig att jag haft en första risk-försäkring i ett decennium och sedan 1-2 veckor före branden ändrat till en bättre försäkring? Det hade säkert resulterat i att jag hade suttit häktad från branddagen och framåt med en osäker framtid i utsikt. Men nu var ju inte allt detta känt och polisen genomförde en alldeles utmärkt insats – så långt.

Branddagen led mot sitt slut. Samhället hade svarat för alldeles utmärkta prestationer. Brandkåren hade trots att väg saknats lyckats ta sig till holmen och rädda ladugården med sommardelen samt notera pyromanernas spår och uppmärksamma polisen på dem. Polisen hade gjort platsundersökning, säkrat spår, tagit foton, lokaliserat och förhört pyromanerna som erkänt. Bollen var upplagd på straffpunkten för rättsväsendet. Pyromanerna skulle nu kunna dömas för mordbrand och föräldrarnas försäkringsbolag skulle ersätta skadan.  Allt syntes klart som korvspad.

Läs fortsättningen på ”Politikerbarn på objudet besök” här på bloggen.

Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.