Markberedning

.
Jag har tidigare skrivit om hur jag fick en mycket tråkig bild av markberedning vid några besök på storebror Domänverkets skövlade marker. Och det skulle komma att ta lång tid innan jag skulle komma över det.  Även våra egna markberedningar såg tråkiga ut och fungerade relativt dåligt.

Fläckmarkberedarna gjorde mest marken svårframkomlig och rev upp vattengropar i vilka det visserligen kom upp bra med plantor men ofta bara för att senare dränkas. Även tidiga harvningar var inte så mycket att skriva hem om.

Jag attraherades i stället av hyggesbränning, som jag gjorde några i början 1990-talet. Och det var något extra, det kan jag lova. Det ska jag berätta om, men inte nu. Efter att ha gjort dessa hyggesbränningar hade jag på grund av allt för nära och tyvärr frivillig kontakt med vårt bankstervälde tvingats att lugga min skogar ganska ordentligt i samband med bland annat kronförsvaret. Att börja bränna allt dessa ytor blev övermäktigt. Jag hade dessutom vid den tiden skaffat egna maskiner och jobbade som skogsentreprenör. Jag kunde se på moderna markberedningar på våra marker, vilka hade gjorts försiktigt med harv, att man redan efter ett fåtal år hade stora svårigheter att avgöra om marken var markberedd eller inte. Och det kom upp bra med föryngring i spåren. Det tyckte jag var ett gott betyg för metoden. Det ena gav det tredje och jag köpte en egen markberedare 1997 - en harv med såddaggregat.

Jag köpte en begagnad Kockums 850 skotare som var treaxlig. En axel under traktorn och ledad boggie under vagnen. Jag hade duktiga och intresserade förare med goda idéer. Vi monterade markberedaren på den och lyfte över hytten på vagnen. Så föraren satt på vagnen och körde. Då uppnåddes tre viktiga fördelar. Förarens huvud behövde inte studsa mellan takstolparna. Föraren var inte lika trött efter utfört arbete eftersom han inte behövde använda så mycket muskelkraft till att hålla sig fast. Föraren fick utomordentlig översikt över markberedningsresultatet.

Men jag kunde inte förlika mig med att många som lät markbereda bara var intresserade av att göra det för syns skull därför att de bara vara intresserade av att hålla ned priset. Det gav en gles och dålig föryngring. Första steget var därmed taget till att producera en traditionell svensk skräpskog. Nu återstod bara att röja sönder den ett par gånger för att katastrofen oåterkalleligt skulle vara ett faktum. Jag insåg att om man bara har ambitionen att hålla nere kostnaden och producera skräp var det en onödigt fördyrande omväg att gå via en alldeles för gles markberedning. Då var det bästa att inte göra någonting alls.

När jag köpte min markberedare valde jag därför den smalaste tillgängliga versionen som gav minsta möjliga yta mellan de två spåren som inte blev avtäckt. Sedan instruerade jag min förare att köra mycket tätt, i princip att avtäcka hela ytan, vilket han också gjorde när vi körde våra egna marker. Åtgärden sammanföll med goda fröår åtminstone både år ett och två efter markberedningen. Och resultat blev underbart täta föryngringar. Plantorna sprutade upp som ur en rågåker.

Orensad, men markberedd fröträdställning, något år efter åtgärden, med skydd för viltet och skydd mot frosten. Många skulle nog vilja hyggesrensa...

 Jag hade något tidigare upptäckt att hyggesrensningarna inte gjorde någon nytta. De kostade pengar och gjorde stället skada, bland annat genom att plantorna frös efter hyggesrensning. Med hjälp av det opåkallade städdille som hyggesrensningarna utgjorde lyckades storskogsbruket göra stora arealer i inre Norrland i det närmaste sterila för lång tid. Vägen framåt gick för mig via ett mellansteg som innebar att vi rensade en del av undervegetationen efter avverkning. Vi lämnade det mesta av den friska och raka björken. Det gav ett trevligt synintryck. Hyggesintrycket försvann nästan helt och viltet fick skydd. Man kunde passera hyggena utan att nödvändigtvis märka att det var ett hygge.

När vi började markbereda slutade vi helt att hyggesrensa. En baktanke med att markbereda tätt var att markberedningen mejade ned den mesta undervegetation varför ingen ytterligare åtgärd behövdes oavsett hur hygget såg ut före markberedning. Och det föreföll billigare att låta markberedaren ”rensa” hyggena än att göra det motormanuellt. Tanken att göra båda åtgärderna föreföll naturligtvis idiotisk - oavsett vilken ordning det skulle göras.

...men i markberedningsfårorna sprutar plantorna upp ur marken!

 Här skiljer sig synsätten åt. En representant för storskogsbrukets förstelnade synsätt tenderar nog lätt att se en kommande röjningskostnad. Men jag ser ingen kostnad. Det där sköter nämligen naturen om. Åtminstone uppe hos oss glesar naturen ut föryngringen där den blir för tät. Säkert så nedåt landet också. Det tvingar träden att växa på höjden och vi får en sorts ”survival of the fittiest”.

Tallskog är nära släkt med vin. Åtminstone på så sätt att man säger att för att få ett gott vin måste rankan plågas. Och så är det med tallskog också. Om det ska bli kvalitetsskog måste plantan drivas mot höjden under stark konkurrens medan trädet är ungt. Tvärtom i högre ålder då det gäller att hålla kvarvarande grenar levande. De plantor som inte klarar konkurrensen dukar under. Och att de ändå finns på hygget hindrar det framtida skogsbeståndet från att utveckla kraftiga grenar i rotstocken och senare i övriga bitar, vilka sedan inte försvinner utan blir grov torrkvist, vilket leder till att det som annars skulle ha blivit värdefullt kvalitetsvirke istället blir lågbetald massaved.

Några bieffekter som man kan förvänta sig av ett högt stamantal är, att älgen som även den är bekväm möjligen skulle vara mindre benägen att uppehålla sig i en tät föryngring än i annan skog som också ger skydd och mat. Om man utgår ifrån ett stort stamantal bör det öka möjligheterna att snabbare läka området om det utsätts för hård betning.

Jag är beredd att påstå, att det inte går att få för högt stamantal - åtminstone inte i en tallföryngring. Däremot håller nästan alla landets tallföryngringar för få stammar per hektar för att producera kvalitetsvirke. Åtminstone gäller det i norr.

Problemet är istället, att vi inte har is i magen nog för att invänta naturens utrensning. Vår syn på hur en tallskog ska se ut är nämligen, vilket förmodligen få känner till, inte längre präglad av känd kunskap om och beprövad erfarenhet av hur en kvalitetsodling av tall ska se ut. Den är istället präglad av hur politiska dilletanter trodde att vi skulle kunna förebygga en förväntad virkesbrist genom att röja tidigare och hårdare vilket istället har ödelagt ekonomin i cirka trettio års tallföryngringar. Mer om detta när jag skriver om röjning.

En sak ångrar jag bland dessa mina skogsåtgärder. Mer om detta när jag skriver om Sådd och Plantering.

Stockholm söndagen den 24 november 2013
Mikael Styrman
.