lördag 16 november 2013

Ännu ett förklaringens ljus...

.
...signerat Hannes Råstam.

I förrgår råkade jag se Dokument Inifrån i SVT. Det var en repris, visade det sig, av Hannes Råstams dokumentär ”Varför erkände dom?”, från 2008.

Jag hade nästan svårt att förstå att jag inte har sett programmet tidigare, eller blivit uppmärksammad av någon annan på programmet. Men, 2008...när man tänker efter - då pågick den svenska statsnazismens terror som bäst mot mig. Jag hade, efter ett decennium av intensifierad och systematisk terror, blivit dömd till mitt första politiska fängelsestraff. Upptagen som jag var av att samtidigt som jag drev mitt företag, löpa under politikers, banksters, energimyndigheters, energimarknadsinspektioners, länsstyrelsers, skattemyndigheters, kronofogdemyndigheters, kommuners, polisers, ”nyhetsmedias” med flera nazistorganisationers och kollaboratörers tomahawker, var jag nog för upptagen, för att bekymra mig allt för mycket med andras problem med alla dessa politiska brottslingar, och deras vackra och samhällsnyttiga namn, på sina sekter och förbrytarorganisationer.

Men nu har jag sett dokumentären. Och jag är inte förvånad. Jag har ju själv under avsevärd tid varit utsatt för en liknande terror, syftande till att bryta ned individen - hans självständighet och analysförmåga, ja hans hela personlighet.

Det skulle kunnat förvåna mig, hur denna viktiga dokumentär inte har gjort större synligt avtryck än den faktiskt har gjort i den svenska debatten. Men eftersom jag på så nära håll har kunnat följa hur svag den svenska journalistiken är, hur köpta och korrumperade såväl tidningsägare som redaktörer och journalister är, mäktar jag inte med att bli förvånad. Dessa, nästan utan undantag ynkliga stackare, är lika undfallande mot grova brott som begås under myndighetsstämpelns beskydd, som någonsin den tyska pressen var under nazieran, i 1930-talets Tyskland. Men den tyska pressens undfallenhet är lättare att fördra än den svenska pressens. I Tyskland riskerade nog den som kritiserade nazismen allvarliga repressalier, som misshandel, stöld av sin egendom samt ond, bråd död - en masse. I Sverige riskerar de på sin höjd någon tiondels procentenhets räntehöjning på sitt bostadslån från banksterväldet. Ett hot lika allvarligt för en svensk ”samhällsgranskare” som någonsin ett hot om koncentrationsläger för en tysk ”kollega” under nazisttiden.

När man är utsatt för nazidrevet är man väldigt ensam. Det tycks omöjligt för någon i ens närhet att överhuvud taget kunna sätta sig in i vad man går igenom. I bästa fall tycks en del kunna komma fram till att man nog har gjort rätt för allt man blir utsatt för. En försvarsmekanism för en feg betraktare - naturligtvis. Den som inte förstår, eller som kan intala sig att rättvisa skipas, behöver ju inte känna någon skam för sin egen feghet där han eller hon springer med i mobbardrevet - möjligen av rädsla för att annars själv bli mobbad.

Därför är det med den naives genuina förvåning jag noterar att Hannes Råstam redan 2008 så tydligt lyfte på täcket och visade hur polis och rättsväsende i Falun inte var något annat än en förhållandevis välorganiserad liga sammansatt av grova brottslingar. Ett koppel översittare och människoplågare som struntade fullständigt i lag och moral - i såväl lagens bokstav som dess syfte.

Det förvånar mig mindre, att ingen ansats gjorts för att ställa till rätta den skada som detta slödder gjort mot oskyldiga människor.

Jag lämnas med många frågor efter att ha sett Hannes Råstams utomordentliga dokumentär, sådana som:

- Hur utbrett är det här?
- Finns det på fler ställen? På många ställen? Överallt?
- Är det rent av rutin att polis-, åklagar- och rättsväsende systematiskt driver oskyldiga, ibland till erkännande, och alltid till dom, för att någon måste dömas, för att hålla upp en kuliss av ett fungerande rättsväsende framför deras kanske näst intill totala oduglighet?
- Är det rent av rutin hos den mer eller mindre organiserade brottsligheten att köpa in andra i fängelse i sitt eget ställe?
- Är det inte bara i Stockholm som polisen agerar dödgrävare, liktransportörer och likgömmare åt den organiserade brottsligheten?

Det syns ingen ansats till räfst och rättarting inom vare sig rättsväsendet eller det politiska systemet. Vare sig sig efter den här dokumentären, det totala avslöjandet som Thomas Quick-fallen innebar, eller de många andra välkända rättsskandaler som ligger och guppar ouppklarade. Om något måste man ju ta detta till intäkt för att moraset är totalt och allomfattande inom rättsväsendet. Att det saknas ens så mycket hederligt folk i rättsväsendet att man klarar av att plocka upp spillrorna av ett rättsväsende.

Svenskt rättsväsende och svensk press har hånat Italien för dess många, delvis överlappande poliskårer och framställt det som ett tecken på den utbredda italienska korruptionen. I själva verket är flera från varandra fristående poliskårer, som delvis kan klara upp brott begångna i varandras kårer, ett verksamt medel mot den vänskapskorruption som genomsyrar svenska polis-, åklagar- och domstolsväsenden. Vill man främja korruption, vare sig man kallar den för kåranda eller något annat, ska man hålla sig med EN kår - som i Sverige och låta den utreda brott som begåtts i den egna kåren. Eller rättare sagt underlåta att utreda, för det blir följden av den rådande ordningen.

Nog tror jag att detta måste sluta med, svårigheterna i bevishänseende i gamla mål till trots, att vi kommer att måsta avskaffa preskriptionen helt för brott begångna i offentlig tjänst, i politiskt uppdrag eller med hjälp av det allmänna som redskap och att det måste göras retroaktivt - utan begränsningar. Alternativet är nog, vare sig vi vill det eller ej, att rättvisan annars söker sig egna vägar. När det väl inletts är det sannolikt inte lätt att få stopp på.

Visst kan vi leka rättsväsende i enstaka fall, som någon undantagsvis orkar driva i Europadomstolen till fällande dom. Men den offentliga brottsligheten kommer inte att ta slut eller ens bromsas upp av det. Vad rör det dessa brottslingar i ryggen om de svenska skattebetalarna då och då, i något enstaka fall, får betala någon mindre summa i skadestånd efter deras skurkstreck? Det skapar bara en falskt illusion av att det faktiskt finns en rättvisa. För att få stopp på den offentliga brottsligheten, och brottsligheten med det offentliga som redskap, måste ju straffet faktiskt drabba den som de facto begår brotten och drar nytta av dem. Med lärdom från hur våra brottslingar utformat reglerna för det allmännas umgänge med de svenska medborgarna - vad vore rättare än att den som begått brott mot andra medborgare med det allmänna som hjälp förlorar sina tillgångar? Exemplet från det allmännas egna stöldturnéer är ju mycket tydligt. Fullständigt fantasifulla yrkanden rinner igenom domstolarna som det klaraste vatten, varigenom den fredlöse medborgaren, oskyldig eller ej, skinnas in på bara kroppen, rutinmässigt.

Våra förfäder byggde upp ett rättsväsende ägnat att skydda oss mot den rättslöshet som rådde och den fredlöshet som fanns under högmedeltiden. Och vi kan i nådens år 2013 konstatera att rättsväsendet har blivit själva redskapet med vars hjälp man gör oskyldiga människor, misshagliga personer eller sådana mot vilka man känner avund, fredlösa.

Eftersom rättsväsendet i allt väsentligt synes ha upphört att fungera, som annat än en potemkinkuliss, och är oförmöget att hela sig självt återstår, såvitt jag förstår, att införa en Medborgarrättslag med vars hjälp den som blivit utsatt för brott av det allmänna, inklusive rättsväsendet, eller med hjälp av de nyss nämnda blivit fredlös, i sin tur får behandla den eller de som utfört, deltagit i, eller främjat gärningen som fredlösa. En sådan lag kommer vi inte att få se de dekadenta resterna av det som en gång möjligen var ett rättsväsende och ett demokratiskt system att anta. Kriminella och demoraliserade system antar aldrig lagar som olagligförklarar dem själva. De antas av deras efterföljare. Ändå synes det angeläget att en sådan lag redan nu utformas. Det kan förhindra en allmänt utbredd, planlös och obefogad laglöshet i landet och istället rikta erforderliga och befogade åtgärder mot adekvat och kriminellt håll.

Stockholm lördagen den 16 november 2013
Mikael Styrman
.

7 kommentarer:

Häls. En drabbad sa...

Programmet går i repris idag(16/11) 16.05-17.05 på SVT2. Hoppas att gemene man tittar! Men man måste se programmet på "rätt sätt", inte som en isolerad händelse utan med bredare/djupare förståelse..och dom som inte har läst boken T.Quick av Hannes.R, bör göra det efter programmet(Där Hannes drog ned byxorna på hela psykopat-gänget!!)för att få förståelse av ett rättsväsende i total förfall!

Hårresande sa...

Läste Din blogg och såg programmet efter tips av "En drabbad"...så nu sitter jag här framför dator,n och har glott ett bra tag, utan att fatta hur utbrett detta spel är som rättsväsendet "spelar" och närmast tänker jag på den 22-åriga gossen i Boden!!
Han har som bekant "mnanglats" i 6(sex) månader i isolering, utan framgång..han är inte psykiskt knäckt!!Funderar om detta med psykning ingår i utbildningen av åklagare/polis..om så är, så borde alla vi som är skattebetalare(samhället)sätta ned foten ordentlit och för gott!!
"En drabbad", hur har Du drabbats..dela med Dig, vetja.

Hårresande sa...

Tänk, så djävla sjukt: Ingen vet, Ingen förstår och Ingen kan tro..tom..inte under 30-40-årig tjänst inom polisen!!!! Tack för tipset om programmet av Hannes.R,"En drabbad"...skulle vara intressant o höra Din historia av vad Du har drabbats av..(??)

inte förvånad... sa...

Vilket svineri av polisen..!! Men, hade någon väntat annat??
Och vi skattebetalare står för detta.!!

Hårresande sa...

Lite fel har det blivit...jag har som namn "hårresande" skickat... "Läste Din blogg och såg programmet efter tips av "En drabbad"..men inte nästa...!
Vad är fel...fast "2.a" håriga på resande fot var bra även den..:)

Anonym sa...

Det du har blivit utsatt för har vissa likheter med "kristallnatten"
anonym

Mikael Styrman sa...

Ja, det har vissa likheter.
Den psykiska terrorn är ungefär densamma.
Tjuvaktigheten är nästan precis densamma.
Det fysiska våldet finns inte där än,
men å andra sida har den psykiska terrorn pågått många gånger längre än i Tyskland, under deras nazitid..