.
Det låter väldigt vackert när Pressombudsmannen Ola Sigvardsson avslutar sin artikel i DN, publicerad igår, för att försvara medias beröringsskräck inför de av skillnad i kultur- och levnadsstandard orsakade morden, nu på IKEA i Västerås. Hans avslutningsfras i artikeln lyder som rubriken: ”Ett samhälle där allt ska publiceras blir ett mycket obehagligt samhälle att leva i”.
Så är det naturligtvis. Då är det bättre för många - inte minst för nomenklaturan - med den rådande ordningen som innebär att allt, och mer därtill, publiceras om nomenklaturans kritiker eller motståndare, även utan skrupler sådant som är påhittat och publiceras mot bättre vetande, medan övriga behandlas skonsammare.
Vår pressombudsman är ett typiskt svenskt lite gulligt skurkorgan. Skenbart, och inför de lättlurade, till för att avhålla media från att ta heder och ära av folk, från att tjäna pengar på oseriös tidningsutgivning eller från att behaga makthavare med inflytande över annonsbudgetar, presstöd eller lagstiftning av betydelse för pressen. Bakom kulissen och polityren istället till för att hindra att människor som pressen, oavsett motiv eller huvudman, tagit heder och ära av stämmer tidningen. Efter att ha fått en betydelselös klapp på huvudet av PO upplever de flesta sig ha fått en sådan upprättelse att man inte ids försöka stämma tidningen.
Pressombudsmannen tillgodoser även det dubbla syftet att subtilt påverka tryckfrihetsdomstolen. Om inte PO kritiserar en publicering krävs det betydligt mer av den av makthavares och medias förföljelse utsatte, för att gå vidare med en stämning, och av domstolen för att fälla tidningen. PO är ett organ skapat av makthavare och tidningsägare för att skydda makthavare och tidningsägare. Och skydda dessa organ är just vad PO ägnar sig åt i den igår i DN publicerade artikeln. Nu handlar det om att skydda den beröringsskräck som media och makthavare byggt upp, inför de delvis svåra problem som föranleds bland annat av kulturella skillnader mellan svenskar och invandrare.
Mindre finkänsligt formulerat handlar det om att dölja att mer eller mindre ociviliserade människor inte blir civiliserade av att träda över den svenska nationsgränsen. Den som ägnat sig åt grova stölder, misshandel mord och våldtäkter, även grova gruppvåldtäkter under bestialiska former upphör inte per automatik med det för att de kommer till Sverige. Våra makthavare, med sina stödtrupper i pressen, som egentligen ska granska dem, men som istället håller dem om ryggen, nekar i sten till att sådana skillnader finns. Ändå har media - även svenska sådana - i åratal beskrivit excesser i sådana våldsdåd i bland annat delar av Afrika, men även på annat håll. FN har till och med utsett särskilt sändebud med syfte att komma till rätta med terrorn mot kvinnor i Afrika. Margot Wallström var sådant sändebud en tid. Hon lämnade gråtande uppdraget. Det var en, sannolikt lukrativ, ära att bli utsedd, men skulle ha inneburit en katastrof att fortsätta på uppdraget, därmed visande att hon inte kunde göra något åt de grova missförhållandena.
Det ska villigt medges att alla i berörda folkgrupper inte ägnar sig åt nyss beskrivna övergrepp. Men tillräckligt många gör det, även bland dem som kommer till Sverige och här betecknas som ”utsatta”, för att det ska vara ett stort svenskt problem. Ett stort svenskt problem som förnekas och mörkläggs av våra makthavare och media.
PO Sigvardsson skriver - skenbart ansvarsfullt - om tryckfriheten: ”Om friheten inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt kommer den att inskränkas.” Ett märkligt uttalande av en demokratisk yttrandefrihetslättviktare. Låt oss ställa Sigvardssons omdömeslösa yttrande, värdigt den förre östtyska diktatorn Erich Hoenecker, mot vad en av de tyngre elefanterna på yttrandefrihetens område uttryckt. Thomas Jefferson, den amerikanska konstitutionens förmodligen mest framträdande medförfattare och även den amerikanska nationens tredje president, sa följande:
”Yttrandefriheten kan inte begränsas. Den kan bara förloras.”
Vad ska man ha yttrandefriheten till om man inte vågar använda sig av den? Finns den över huvud taget, om man genast hotas med att bli fråntagen den, om man begagnar sig av den?
I sitt inte helt lyckade försvarstal, för DN:s mörkläggning av bakomliggande orsaker till IKEA-morden, skriver Sigvardsson även:
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” (min understrykning och fetstil)
Det är väl en rimlig formulering? Men den betyder ju inte att man ska förtiga exempelvis etniskt ursprung, politisk tillhörighet eller religiös åskådning i de fall de har stor betydelse för att man ska kunna beskriva och förstå problemet, eller skydda sig själv eller befolkningen mot dess konsekvenser. Och om konsekvensen av att problemet mörkläggs blir att oskyldiga människor blir mördade och att vårt fria samhälle går förlorat, är det ett billigt pris att beskriva problemet även om det för mördaren kan upplevas som missaktande. Jobbigast är det nog för de många politiker och journalister som i präktighetens nit förändrat samhället så att de själva blivit livrädda för att ta i problem med etnisk anknytning, av rädsla för att utpekas som rasister och därigenom riskera att förlora sin plats vid köttgrytorna. Personligen måste jag framhålla att jag upplever Sigvardssons argumentation som utomordentligt fånig. Om en människa har sjunkit så djupt att han skär halsen av oskyldiga människor på IKEA - vad spelar det rimligen för roll om man diskuterar huruvida morden har kulturella orsaker? Jag måste säga att Sigvardsson tycks fullfölja en tradition som innebär att korrumperat och prostituerat mediafolk blir PO. Men kan det verkligen vara till fördel ens för våra makthavare och tidningsägare, att ha ett sådant etiskt och moraliskt svammel som PO? Lojaliteten tycks det inte vara något fel på, men den intellektuella höjden på resonemanget tycks inte vilja infinna sig.
Det riktiga bottennappet blir förstås när Sigvardsson jämför med en svensk snickare: ”Om en snickare begår ett mord finns det inte skäl att kasta en skugga över alla snickare”. Det är ju en utomordentligt osaklig jämförelse. Skulle det vara så, för att använda Sigvardssons egen jämförelse, att det visade sig att andelen snickare som begått grova brott var kraftigt överrepresenterade i våra fängelser, visst skulle det då finnas anledning att diskutera och studera vilket samband som finns. Sveriges slutna anstalter är ju nästan enbart befolkade av invandrare, men det får inte sägas högt på grund av den beröringsskräck som politiker och journalister byggt upp i frågan.
Migrationens avigsidor, som makteliten inte vågar ta i, handlar ju inte om EN våldtäkt eller ETT mord. Det handlar enligt uppgift om, att antalet anmälda våldtäkter nästan tiodubblats under trettio år. Antalet anmälda misshandelsfall har fyrdubblats, antalet mord- och dråpförsök även de fyrdubblats samt antalet anmälda våldsbrott närapå fyrdubblats. I invandrartäta områden skjuter folk mot andra, och varandra, med maskingevär på allmän plats, spränger bilar i luften och kastar handgranater. Samtidigt har våra media mage att påstå att brottsligheten har minskat!
Det behöver ju inte vara så, att hela ökningen har samband med invandring. Men eftersom det är känt att en stor del av invandringen sker från områden, där det under lång tid förekommit utomordentligt stora problem med nämnda typer av brott, ligger det i farans riktning att det finns ett ganska påtagligt samband. Om inte man kan diskutera och analysera sambandet kommer det inte heller att vara möjligt att vidta åtgärder och då kommer problemen att förvärras ytterligare.
Det är att göra en otjänst mot de många invandrare och flyktingar som INTE är mördare och våldtäktsmän att inte ta itu med frågan vad man ska göra med mördarna och våldtäktsmännen som gömmer sig bland hedervärda invandrare. Problemen kommer i så fall att förvärras och att drabba oskyldiga inte bara bland svenskar utan framför allt bland de många invandrare och flyktingar som är helt oskyldiga till problemen. Det är inte anledning för vare sig politiker eller journalister att ikläda sig den präktiges skrud. Det om något är rasism - dold under förment välvilliga avsikter!
Södertälje fredagen den 14 augusti 2015
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar