Att svenska media nu glatt döljer den förda politikens roll för morden på IKEA i Västerås och lika glatt döljer de många berättigade frågor som de väcker, bakom en mörkläggningskampanj med de ”brännbara vätskorna” vid flyktingförläggningarna är inte konstigt. Sådana är svenska medias traditioner. Vi har inga media som ägnar sig åt att granska korrumperade makthavare eller står på barrikaderna och försvarar det fria ordet. Och det har inte blivit bättre med åren. Dessutom är det ju i hög grad media som har format vår invandringspolitik vars frukter IKEA-morden är. Otaliga har snyftreportagen varit som hetsat mot utvisningar som inte tillät mentala tidsinställda bomber att gå omkring på våra gator. Media har profiterat på godhjärtade människor i samband med utvisningar och har därmed skapat en situation som inneburit att myndigheterna istället släpper ut desperata människor på gator och torg.
Genom att tillåta och driva fram sammanslagningen av allt svagare media som bara återberättar korrumperade makthavares uppfattning, utan granskning, har man gjort media allt ointressantare för läsare och tittare, därmed allt mer beroende av makthavarnas gåvor av skattemedel och låtsas-annonskampanjer som bara är till för att köpa medias tystnad. Men samtidigt har ett motsatt beroende skapats. Politik och byråkrati, befriat från den granskning som fungerande media innebär, blir med tiden beroende av tigande media och mycket känsliga för antydningar i media. Våra media behöver inte kritisera en politiker. Det räcker med att tiga. Politiker i mediaskugga har nära till paniken och kan göra vad dumt som helst för att komma ur mediaskuggan.
Allt fler genomskådar medias korrumpering, ser hur obekväma sanningar göms undan och den kritiska granskningen av makten får ge plats för dess förskönande verklighetsbeskrivning. Det får allmänheten att i allt högre grad vända sig bort från media och själva ta hand om nyhetsförmedlingen. Det är varken konstigt eller nytt. Så gjorde man bakom järnridån också, när deras media unisont förmedlade maktens berättelser. I de budskap som fördes vidare man och man emellan fanns sanningen, men säkert också omfattande ryktesspridning, utan verklighetsförankring. Att hålla sig informerad var en fråga om att kunna granska de informationer man fick, för att gallra fram vad som var sant. Media ljög, det visste man, men vad var sant av all den övriga informationen man nåddes av? Det nya hos oss, är att mycket av informationen från man till man numera kan läsas och överblickas av allt fler, så mycket snabbare, på Internet och sociala media. Då som nu berättar vanliga media till stor del maktens berättelser - men vad är sant i den brokiga informationen på Internet?
Chefredaktörerna för två av våra dominerande tidningar, båda tillhöriga Bonnierfamiljen, kampanjar idag för att dölja sin mörkläggning bakom ett skynke av ansvarsfullhet. Det sägs inte rent ut, men mellan raderna urskuldras mörkläggningen av omständigheterna kring IKEA-morden och, av det mesta att döma, lögnerna kring de ”brännbara vätskorna” av en vilja att undvika lynchstämning.
Lynchstämning skulle nog aldrig behöva uppstå om media verkligen utförde sitt arbete. Det som mediafolket slår sig på bröstet om, allt medan de pöser över av stolthet, trots att de inte utför sitt uppdrag, utan istället springer korrumperade makthavares ärenden. Det kan vara en farlig väg. Genom att inte utföra sitt arbete kan man komma att öppna dörren till just lynchstämningar. Men media behöver inte ängsligt vädja till folket att inte förvandlas till en lynchmobb. Om media utför sitt arbete, granskar våra makthavare, publicerar vad som framkommer, så utsätts våra makthavare för det tryck från allmänheten som är nödvändigt för att bekämpa korruption och rättsröta. Men det kräver förstås mer av den som är van att slicka makthavares fötter och tigga bidrag, att räta på ryggen och istället börja utföra sitt arbete.
Den ”lynchstämning” som nämnda chefredaktörer nu känner sig manade att varna för har media skapat genom överexploatering av utvisningstillfällen som vanligtvis skapar mediala reportage med stor dramatik. Det innebär dock inte nödvändigtvis att media granskat makthavare. Snarare har de ägnat sig åt sitt vanligaste substitut för granskning av makten: ”jakt på liten tjänsteman”.
Svenska medias roll ÄR att mörklägga. Förr bara makthavares maktmissbruk, nu även egna tillkortakommanden.
Södertälje söndagen den 16 augusti 2015
Mikael Styrman
.
5 kommentarer:
Samt att erhålla pressstöd...
http://www.uvell.se/2015/08/14/bidragsentrepren%C3%B6r-etc-27958064
Rent tidsmässigt- När vände den svenska pressen från att ha varit någorlunda informativ och kritisk, till att bli rutten och uppfostrande?
Det måste finnas en vändpunkt någonstans, men jag hittar den inte. Du som är lite äldre och klokare kanske har en teori?
Allt gott/Roffe
Svar till Roffe:
Tack för det! Men det var nog kanske överord. Det där är inte så lätt att svara på. Det finns kanske en brytpunkt, men den ligger i så fall mycket långt tillbaka i tiden. Troligen långt före min levnad. När jag var ung eller barn, var det redan så att massmedia systematiskt underlät att ta med uttalanden från sådana som var motståndare till, eller utsatta för Nationalsocialdemokratins missaktning. De kunde fråga efter uttalanden, men tog sällan med något. Som regel bara sådant som kunde användas i misskrediterande syfte. Omständigheter som var besvärande för nassarna publicerades inte. Vi trodde länge att det var ett Norrbottensfenomen, att förhållandena skulle vara bättre på riksbasis och i Stockholm. Men tvärtom visade det sig vara värre i Stockholm. Periodvis hade Norrbottensmedia betydligt större svängrum än Stockholmsmedia. Förmodligen var det en personfråga. Hade chefredaktören integritet och skinn på näsan kunde han försvara lite större frihet. Men det är förstås historia numera när bara nassar finns på ledande positioner i Norrbottensmedia också.
Redan under Andra Världskriget var åsiktsanpassningen total. Med ett undantag. Torgny Segerstedt och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som kritiserade de tyska nazisterna och nazifieringen i Sverige - inte minst i regeringen. Flera gånger fick tidningen hela sin upplaga beslagtagen. Man protesterade och visade på censurens existens genom att lämna utrymmen där förbjudna artiklar skulle funnits blanka i tidningen. Men resten var väl rövslickare hela bunten. Så om det finns en brytpunkt måste den nog sökas ännu längre bak i tiden.
Det är med andra ord mer än 75 år sedan. Det säger en del om varför det är så svårt att få till fungerande massmedia i Sverige. Har det inte funnits på mer än 75 år finns det ju inget minne hos media om hur man ger ut riktiga tidningar. Medan man i media i andra länder kan ha bytande grupper i personalen som försvarar det fria ordet verkar motsvarande grupper i Sverige för bevarandet av censuren.
Då och då låtsas chefredaktörerna på våra större tidningar gå till storms för det fria ordet - men det är bara på låtsas. Det är förankrat hos höga vederbörande när det sker och bara ägnat att dupera allmänheten.
när fra lagen klubbades skickade säkerhetsshefen på sverigers radio/tv ut ett pm till de anställda..."från nu ska mejl betraktas som vykort" vad jag vet var det inget man förmedlade ut till lyssnarna/tittarna...svenska journalister, med väldigt få undantag är knähundar till makten och har en äcklig politisk korrekthet som ledstjärna...numer försöker man göra pk till något rumsrent, journalister raljerar om "pkmaffian" och att man är stolt att tillhöra den...alltså journalister bejakar det som hitler byggde en stor del av sitt fantasirike på, en åsikt får råda och den som har nån annan "tar vi hand om" utan äkta journalister får vi ett samhälle där det sjuka betraktas som friskt och viseversa....
Skicka en kommentar