.
I USA har successivt utvecklats världens i särklass mest omfattande och mäktiga, för att använda John F Kennedys ord, militärindustriella komplex. Det utövar en inflytelserik lobbyverksamhet, sprider mutor och skapar korruption varhelst de drar fram. Det har inte skapats under Bush tid men däremot frodats, som man kan förvänta sig att skulle ske under en svag president.
En tid, under, och strax efter första och andra världskriget – eller den Stora Europeiska Ofreden, som jag en gång hörde en chefredaktör på Borås Tidning insiktsfullt uttrycka det – hade USA en betydande nytta av sin industriella kapacitet. Lång tid därefter var politiken därför mycket lyhörd för militärindustrins önskemål. Det kunde motiveras med de nyss nämnda historiska bedrifterna. Det kunde även motiveras på grund av den särställning det gav USA i världen. Länge hade omvärlden uppfattningen att USA hade världens slagkraftigaste och effektivaste försvar. Under de senaste decennierna har det hänt ett antal saker som förskjuter fokus eller ändrar perspektivet.
Vietnamkriget
USA gav sig in i Vietnamkriget för att ”stoppa världskommunismens utbredning” eller för att det militärindustriella komplexet ville det, beroende på vilka insikter man har i politik och statsförvaltning. Där lyckades man på ganska kort tid
· få över 58.000 amerikanska soldater och ca 3,5 miljoner vietnameser dödade
· skada över 150.000 amerikaner och nästan 1 miljon vietnameser
· få de överlevande amerikanska soldaterna nedknarkade i stor mängd
· förgifta marken inom stora områden genom flygbesprutning av gifter som Agent Orange i projekt för avlövning av djungeln så att vietnameserna, eller Vietcong som man kallade dem, inte skulle kunna gömma sig (!)
· få hela befolkningen emot sig genom systematiska övergrepp mot civilbefolkningen, varav Song My bara är det mest kända
· bli utkastade med huvudet före, med helikoptrar, B52:or, hangarfartyg, Agent Orange och hela baletten.
Disneyinvasionen i Somalia
Somalia invaderades för att dölja oegentligheter under Bush seniors presidenttid. När det skedde visste den samlade pressen att det bara var ett show-krig. När amerikanska marinkåren vällde in mot stranden i sina landstigningsbåtar kunde man trott sig förflyttad till Omaha Beach i Normandie i juni 1944. Dock med en viktig skillnad. I Somalia var det ingen som besköt invasionsstyrkorna och där stod den samlade pressen på stranden och väntade och gick backande, fotograferande, före när marinen landsteg.
Klanmilis dödade några amerikanska soldater och släpade dem nakna efter bilar. Amerikansk TV visade bilderna för de amerikanska mammorna. Amerikanerna drog därför sina färde från Somalia. Uppdraget var slutfört och oegentligheterna dolda. Sedan fanns det ingen olja i Somalia.
Afghanistan
En handfull islamister flög några amerikanska civila flygplan in i World Trade Center och Pentagon. Ett plan skulle flygas in i The White House men det planet blev försenat så det kunde det amerikanska flygvapnet skjuta ned. I dessa attentat åstadkoms materiella skador och enligt Wikipedia omkom ca 2.999 personer. Enligt Car-Accidents.com inträffade bara under år 2002 ca 6.316.000 bilolyckor i USA. Vid dessa omkom enligt samma websida ca 42.815 personer eller mer än 14 gånger fler än vid WTC-attentatet. Om man sannolikt mycket lågt räknat beräknar kostnaden per olycka till 100.000 kr blir totalkostnaden 632,8 Miljarder kronor per år. Detta upprepas varje år men inte sitter det några amerikanska biltillverkare fängslade i Guantanamo utan rättegång.
Jag menar, och det tror jag att de flesta kan hålla med om, att den amerikanska reaktionen på detta ganska obetydliga attentat är helt proportionslös. Ur förstörelsesynpunkt betraktat var det naturligtvis en nullitet, inte mycket verksammare än ett myggbett på en elefant. Som krigshandling var det däremot oerhört verksamt. Det visade sig vara en nästan osannolikt kraftfull kränkning mot världens hemligaste säkerhetstjänst och mot det militärindustriella komplexet, att visa att man med en egen insats begränsad till en handfull fanatiker med fickkniv, kunde köra in fiendens egna plan i deras egna byggnader – världens i särklass dyraste försvar och säkerhetstjänst till trots. (I efterhand visade det sig att all nödvändig information om vad som var i görningen fanns hos säkerhetstjänsten som sin enorma budget till trots inte visste vad man skulle göra med den.)
Detta krävde handlingskraft och hämnd. Det internationella anseendet måste återupprättas. Man såg sig runt efter en lämplig ”fiende” som man riskfritt skulle kunna bomba tillbaka till stenåldern. Valet föll på det hyggligt efterblivna Afghanistan som bedömdes kunna bombas utan att riskera motangrepp. Där har man sedan dess bombat och beskjutit både bröllop och begravningar med samma goda humör.
Irak
Amerikanerna i Irak är egentligen en föreställning i två akter – hittills.
Akt ett var när George Bush senior befriade Kuwait. I euforisk glädje över att Irak visade sig inte innehålla någon djungel som irakierna skulle kunna gömma sig i uppmanade George Bush träskaraberna och kurderna att resa sig mot Saddam Hussein. Sedan drog jänkarna sig tillbaka och lät Saddam mörda träskaraber och kurder i lugn och ro.
Akt två var när George W Bush skulle tvätta bort den skamfläck på faderns heder och eftermäle som akt ett innebar. Amerikanerna slog sönder den fungerande förvaltningen med alla dess fel och brister och ersatte den med – ingenting. Följden av invasionen av Irak har blivit ett land i upplösning och anarki. Iraks förvaltningar har krossats och dess kulturarv skingrats för vinden. Amerikanska, ofta godtyckligt gripna, fångar torteras i åtminstone Abu Ghurayb-fängelset. Amerikanska skattebetalarna har tillskjutit stora medel för återuppbyggnad av Irak vilka alla har förskingrats av amerikanska brottslingar i, eller i nära anknytning till, regimen Bush. Civila irakier och ockuperande amerikaner (kamouflerade till säkerhetsrådgivare) mördas i tiotal dagligen, ibland i hundratal. Rädda amerikanska soldater åker i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, allt medan irakierna skjuter prick på dem med handeldvapen, bomber och granater. Och George W Bush säger att man håller på att vinna kriget.
Det fanns en tid när den amerikanska försvarsmakten ingöt skräck och respekt. Numera måste man fråga sig vad de amerikanska skattebetalarna egentligen får för sina skattepengar. USA:s samlade vapenmakt tycks inte längre räcka till för att stjäla olja av araber – bara förskingra skattemedel. Mot bakgrund av vad som förevarit frågar man sig om det finns ett enda land i världen, så litet och efterblivet, att världens största och dyraste försvarsmakt kan vinna ett krig mot det. Det finns anledning att tvivla.
Om Donald Rumsfeld istället hade åkt till Nepal och lejt några hundra Gurkhasoldater och skickat ut dem istället skulle krigen varit avklarade sedan länge och totalkostnaden begränsad till några miljoner kronor inklusive expenser.
Georg W Bush är på väg att gå till historien som USA:s sämsta president någonsin. Anledningen är missmanagement – oförmågan att kontrollera och styra förvaltningen och hantera det militärindustriella komplexet. När amerikanska försvaret numera anländer med hangarfartyg och hela baletten är det mer som om Kalle Anka och hans vänner kommer på besök. Åt detta kan man ha roligt.
Värre är att under George Bush och George W Bush har USA tagit Sovjetunionens plats som Ondskans Imperium i världen, för att använda Ronald Reagans ord. Det är tungt för oss alla, som i grunden har en positiv bild av USA och en stark tilltro till deras konstitution, att fortsätta att vara deras vänner och försvarare. George W Bush skulle kunna avfärdas som en oduglig stolle. Så länge George W Bush och Dick Cheney inte ställts inför riksrätt har emellertid ingen ledamot av kongressen och senaten anledning att gå hem från jobbet en endaste dag med gott samvete.
I tider av ofärd blir man påmind om, att det har sina risker även för nationer och deras ledare att bete sig som en mobbare på en skolgård. Det är nog ingen som med vett och vilja kommer att knuffa en ut i kvicksanden – men hamnar man ändå där, är det inte nödvändigtvis någon som kommer att räcka en handen…
Jag hoppas att ”störst-går-först”-inställningen snart ska vara passé i USA. Om inte annat så för att den är besläktad med talesättet ”ju större de är, desto tyngre faller de”. Jag hoppas USA snart åter ska vara en respekterad nation istället för som nu en avskydd förtryckar- och översittarnation, men det kräver nog en klokare statsledning.
.
tisdag 23 september 2008
George W Bush versus Usama bin Ladin
.
Mathias Rust var bara 19 år gammal när han den 28 maj 1987 flög till Moskva, via Helsingfors, med en Cessna 172, och landade på Röda Torget.
I skräck för Röda Armén
Fram till den dagen hade vi som vuxit upp i det kalla krigets skugga levt i skräck för Röda Armén. Det amerikanska militärindustriella komplexet och den amerikanska propagandaapparaten hade hamrat in i allas vårt medvetande hur effektiv och väl utrustad den sovjetiska armén var. Även svenska politiker visste att upplysa oss om hurdana fantastiska maskiner ryssarna hade till lands, till sjöss och i luften – inte minst under vattenytan.
Notoriskt vodkapimplande alkoholister
Det var därför med stor skepsis och viss besvikelse vi tog emot rapporterna från det sönderfallande Sovjetunionen. Vi skämdes också ett stycke när det gick upp för oss att vi hade varit rädda helt i onödan. Landet var ju ett veritabelt vårdhem för notoriskt vodkapimplande alkoholister. Flottan som vi hade fått höra så fantastiska uppgifter om visade sig till helt övervägande del bestå av inte längre sjövärdiga rostskorvar. Flyget hade inget bränsle och arméns vapen och fordon var i stor utsträckning stulna och sålda. Det enda vi egentligen skulle haft att frukta vore att någon rysk militär i vodkafyllan eller under delirium av misstag skulle komma åt knappen…
Färjan stulen för åtta år sedan
TV sände en intervju med en färjkarl vid gränsen mellan Ryssland och Estland. Färjan hade blivit stulen åtta år tidigare men han fortsatte att gå till jobbet. Lönen kom med viss försening och ingen brydde sig om att sysselsätta honom. Med andra ord inte helt olikt Sverige i den delen. Alla ska med – ingen behövs!
Mathias sådde fröet?
Men det var Mathias Rust som öppnade våra ögon när han flög oupptäckt till Moskva och landade på Röda Torget. Han avlivade på ett kompromisslöst sätt propagandan om den ryska radarns och luftvärnets effektivitet som innehållslösa floskler. Hela Sovjetstaten var en tandlös papperstiger som efter 60 års ambitionskvävande socialdemokrati bara dög till att pimpla vodka dag som natt!
För den minnesgode ligger det nära till hands att anta att Mathias Rust kan ha sått fröet hos Usama bin Ladin. Kanske var det han som väckte tanken att USA kanske också var en koloss på lerfötter?
George W Bush ./. Usama bin Ladin
Inför hela världen har George W Bush och Usama bin Ladin drabbat samman under några års tid. Det är inte känt för allmänheten varför. Beror det på någon oförrätt som Bush utsatt bin Ladin för eller beror det på något annat? Därom kan vi spekulera. Bataljen som sådan har dock innehållit spektakulära inslag.
Det var naturligtvis utomordentligt nesligt av muslimerna att skicka över fyra grabbar till den amerikanska sandlådan och välta de amerikanska grabbarnas sandslott. Ditintills hade det varit förbehållet de amerikanska grabbarna att hemsöka andras sandlådor för att där välta sandslott, stjäla olja m.m. Att de muslimska grabbarna dessutom hade fräckheten att använda amerikanska flygplan och att ta över dem med fickknivar, under näsan på världens dyraste, största och ineffektivaste militärindustriella- och säkerhetspolitiska komplex, gjorde det hela ännu mer gement.
Självförvållade dumheter
Men alla dumheter som genomförts efteråt, som exempelvis att inbilla världens militärpolitiskt säkraste land (på grund av läge, inte på grund av den amerikanska försvarsmakten och säkerhetstjänsten) att det egentligen är det osäkraste – det har amerikanarna själva gjort.
De har också själva bombat det redan tidigare efterblivna Afghanistan till stenåldern och fortsätter att med samma glada humör beskjuta och bomba Afghanska såväl bröllop som begravningar.
Expedition Irak
De har också själva åstadkommit den Irakiska katastrofen. George W Bush säger visserligen att man håller på att vinna kriget, som han redan tidigare sagt att man vunnit, men de amerikanska soldaterna visar närvaro genom att livrädda och under beskjutning och granatattacker åka i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, som skållade råttor. Muslimer betraktar det förundrat. De trodde att det var dem förunnat att göra saker in sha’a Allah eller om Gud vill. Plötsligt är Irak fullt med amerikanska fanatiker som likt självmordsbombare, under beskjutning kastar sig från militärförläggning till militärförläggning.
Bryter mot konstitutionen
Det är också amerikanarna själva som övergett den amerikanska konstitutionens ideal och börjat fängsla folk i åratal utan rättegång.
Det är amerikanarna själva som börjat tortera fångar.
Det är de själva som börjat betala slavhandlare för alla möjliga ointressanta fångar, flyga dem jorden runt i affärsjetplan, försedda med blöjor och huva över ansiktet, upphängda i flygplanstaket (s.k. Anna Lind-charter).
Kört USA i konkurs
Det är George W Bush och amerikanarna själva som kört sitt land till konkursens brant. De har snart (kanske redan) förvandlat världens rikaste land till ett av världens fattigaste länder. Allt det här har den samlade amerikanska hjärntrusten ställt till med alldeles själva.
USA står inför stora ekonomiska svårigheter. Det är naturligtvis inte lätt för Bush och USA att ge sig. Över huvud taget är amerikanare dåliga på att ge sig – det är en av deras goda sidor. De besitter också en närmast abnorm böjelse för att skrävla – även det gör det svårare att erkänna sig besegrad.
Dags för kongressförhör?
USA behöver nu använda sina pengar för sin befolknings och världsekonomins bästa och har inte längre råd att leka med intellektuellt överlägsna muslimer. Det får gå hur det vill för det militärindustriella komplexet – dags för lite kongressförhör eller en riksrättsprocess i USA?
Ronald Reagan kallade Sovjet för ondskans imperium och blev dess baneman. George W Bush blev för USA det Ronald Reagan blev för Sovjet. En viktig skillnad dock: Ronald Reagan gjorde inte Sovjet till ondskans imperium. Sovjet var redan det. George W Bush gjorde USA till ondskans imperium efter den 11 september 2001. Tendenser fanns innan men en stor del av ansvaret kommer nog historieböckerna att tillskriva George Bush och George W Bush.
Hissa parlamentärflagg
.
Mathias Rust var bara 19 år gammal när han den 28 maj 1987 flög till Moskva, via Helsingfors, med en Cessna 172, och landade på Röda Torget.
I skräck för Röda Armén
Fram till den dagen hade vi som vuxit upp i det kalla krigets skugga levt i skräck för Röda Armén. Det amerikanska militärindustriella komplexet och den amerikanska propagandaapparaten hade hamrat in i allas vårt medvetande hur effektiv och väl utrustad den sovjetiska armén var. Även svenska politiker visste att upplysa oss om hurdana fantastiska maskiner ryssarna hade till lands, till sjöss och i luften – inte minst under vattenytan.
Notoriskt vodkapimplande alkoholister
Det var därför med stor skepsis och viss besvikelse vi tog emot rapporterna från det sönderfallande Sovjetunionen. Vi skämdes också ett stycke när det gick upp för oss att vi hade varit rädda helt i onödan. Landet var ju ett veritabelt vårdhem för notoriskt vodkapimplande alkoholister. Flottan som vi hade fått höra så fantastiska uppgifter om visade sig till helt övervägande del bestå av inte längre sjövärdiga rostskorvar. Flyget hade inget bränsle och arméns vapen och fordon var i stor utsträckning stulna och sålda. Det enda vi egentligen skulle haft att frukta vore att någon rysk militär i vodkafyllan eller under delirium av misstag skulle komma åt knappen…
Färjan stulen för åtta år sedan
TV sände en intervju med en färjkarl vid gränsen mellan Ryssland och Estland. Färjan hade blivit stulen åtta år tidigare men han fortsatte att gå till jobbet. Lönen kom med viss försening och ingen brydde sig om att sysselsätta honom. Med andra ord inte helt olikt Sverige i den delen. Alla ska med – ingen behövs!
Mathias sådde fröet?
Men det var Mathias Rust som öppnade våra ögon när han flög oupptäckt till Moskva och landade på Röda Torget. Han avlivade på ett kompromisslöst sätt propagandan om den ryska radarns och luftvärnets effektivitet som innehållslösa floskler. Hela Sovjetstaten var en tandlös papperstiger som efter 60 års ambitionskvävande socialdemokrati bara dög till att pimpla vodka dag som natt!
För den minnesgode ligger det nära till hands att anta att Mathias Rust kan ha sått fröet hos Usama bin Ladin. Kanske var det han som väckte tanken att USA kanske också var en koloss på lerfötter?
George W Bush ./. Usama bin Ladin
Inför hela världen har George W Bush och Usama bin Ladin drabbat samman under några års tid. Det är inte känt för allmänheten varför. Beror det på någon oförrätt som Bush utsatt bin Ladin för eller beror det på något annat? Därom kan vi spekulera. Bataljen som sådan har dock innehållit spektakulära inslag.
Det var naturligtvis utomordentligt nesligt av muslimerna att skicka över fyra grabbar till den amerikanska sandlådan och välta de amerikanska grabbarnas sandslott. Ditintills hade det varit förbehållet de amerikanska grabbarna att hemsöka andras sandlådor för att där välta sandslott, stjäla olja m.m. Att de muslimska grabbarna dessutom hade fräckheten att använda amerikanska flygplan och att ta över dem med fickknivar, under näsan på världens dyraste, största och ineffektivaste militärindustriella- och säkerhetspolitiska komplex, gjorde det hela ännu mer gement.
Självförvållade dumheter
Men alla dumheter som genomförts efteråt, som exempelvis att inbilla världens militärpolitiskt säkraste land (på grund av läge, inte på grund av den amerikanska försvarsmakten och säkerhetstjänsten) att det egentligen är det osäkraste – det har amerikanarna själva gjort.
De har också själva bombat det redan tidigare efterblivna Afghanistan till stenåldern och fortsätter att med samma glada humör beskjuta och bomba Afghanska såväl bröllop som begravningar.
Expedition Irak
De har också själva åstadkommit den Irakiska katastrofen. George W Bush säger visserligen att man håller på att vinna kriget, som han redan tidigare sagt att man vunnit, men de amerikanska soldaterna visar närvaro genom att livrädda och under beskjutning och granatattacker åka i kolonn, i ambulansfart, från camp till camp, som skållade råttor. Muslimer betraktar det förundrat. De trodde att det var dem förunnat att göra saker in sha’a Allah eller om Gud vill. Plötsligt är Irak fullt med amerikanska fanatiker som likt självmordsbombare, under beskjutning kastar sig från militärförläggning till militärförläggning.
Bryter mot konstitutionen
Det är också amerikanarna själva som övergett den amerikanska konstitutionens ideal och börjat fängsla folk i åratal utan rättegång.
Det är amerikanarna själva som börjat tortera fångar.
Det är de själva som börjat betala slavhandlare för alla möjliga ointressanta fångar, flyga dem jorden runt i affärsjetplan, försedda med blöjor och huva över ansiktet, upphängda i flygplanstaket (s.k. Anna Lind-charter).
Kört USA i konkurs
Det är George W Bush och amerikanarna själva som kört sitt land till konkursens brant. De har snart (kanske redan) förvandlat världens rikaste land till ett av världens fattigaste länder. Allt det här har den samlade amerikanska hjärntrusten ställt till med alldeles själva.
USA står inför stora ekonomiska svårigheter. Det är naturligtvis inte lätt för Bush och USA att ge sig. Över huvud taget är amerikanare dåliga på att ge sig – det är en av deras goda sidor. De besitter också en närmast abnorm böjelse för att skrävla – även det gör det svårare att erkänna sig besegrad.
Dags för kongressförhör?
USA behöver nu använda sina pengar för sin befolknings och världsekonomins bästa och har inte längre råd att leka med intellektuellt överlägsna muslimer. Det får gå hur det vill för det militärindustriella komplexet – dags för lite kongressförhör eller en riksrättsprocess i USA?
Ronald Reagan kallade Sovjet för ondskans imperium och blev dess baneman. George W Bush blev för USA det Ronald Reagan blev för Sovjet. En viktig skillnad dock: Ronald Reagan gjorde inte Sovjet till ondskans imperium. Sovjet var redan det. George W Bush gjorde USA till ondskans imperium efter den 11 september 2001. Tendenser fanns innan men en stor del av ansvaret kommer nog historieböckerna att tillskriva George Bush och George W Bush.
Hissa parlamentärflagg
Det står nu klart att bin Ladin på allt sätt intellektuellt har utklassat Bush. Det är nu hög tid för Bush att, för hela världens bästa i allmänhet och USA:s bästa i synnerhet, hissa parlamentärflagg. Förhoppningsvis är inte bin Ladin argare på Bush och USA än att stridigheterna kan läggas ned om Bush och USA
· lägger ned jakten på bin Ladin och hans medarbetare
· slutar att med kriminella metoder lägga sig i andra länders inre angelägenheter
· upphör att tortera inbillade eller verkliga fiender
· upphör att kränka mänskliga rättigheter
· upphör med pågående avlyssning och Stasi-registrering
· deklarerar att USA:s lagar bara ska gälla i USA
· förbinder sig att underkasta sig internationell rätt så att även amerikanska krigsförbrytare kan rannsakas inför den internationella domstolen i Haag.
Det är bäst för dem själva om Bush och amerikanarna ger sig nu. Annars kanske muslimerna skickar fem man, och hur ska det då gå för det redan svårt, för egen hand, sargade USA?
.
Om konjunkturernas växlingar
.
Nu rabblar världens politiker och en stor del av massmedia samma mantra: Bankväsendet och betalningssystemet måste räddas. Men är det verkligen nödvändigt? Är det ens önskvärt? För att ta ställning till det bör man ta i beaktande vilken roll bankväsendet och betalningssystemet spelat för utvecklingen av kriser som den som nu utspelar sig. Man bör även beakta vilken roll de istället borde spela.
För att sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang först några rader om konjunkturens inverkan. Med jämna eller ojämna mellanrum, åtminstone cykliskt, hemsöks mänskligheten av hög- och lågkonjunkturer som populärt kan beskrivas som följer:
Högkonjunktur älskas av politiker, näringsliv och media. När det är högkonjunktur tror människorna att allting ska bli bättre och håller därför inte så hårt i pengarna. Med andra ord – de slösar – för de förväntar sig att de ska fortsätta tjäna nya pengar. Högkonjunkturen snurrar allt snabbare och snart drabbas människan av hybris och vill göra allting högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare. Under högkonjunkturen är det fint att tjäna pengar. Det tycks också alla andra göra, så till den milda grad, att alla höjer sina priser i allt snabbare takt. Så mycket faktiskt, att högkonjunkturen på detta sätt, genom människors girighet, avskaffar sig själv. Allting blir nämligen så dyrt under högkonjunkturen att snart inga investeringar längre kan räknas hem och alla investeringsprojekt därför läggs på is. Därmed inträder lågkonjunktur.
Lågkonjunkturen är ett tillstånd av eftertanke och reflektion som inträder i baksmällan efter den senaste högkonjunkturen. Lågkonjunkturen anses av proffstyckare, affärsmän och politiker vara ett hotfullt och icke önskvärt tillstånd. Lågkonjunktur är den tid då man upptäcker, att det som skulle bli högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare, istället blev mer ogenomtänkt, verklighetsfrämmande och tokigt än någonting tidigare. Lågkonjunktur är också det tillstånd då man frågar sig inför varje investering om den är klok att genomföra. När det har varit lågkonjunktur en tid och man har gjort ett antal investeringar med eftertanke och dessa därför har lyckats väl blir man mer säker på sig själv, tycker att man kan det och börjar skjuta från höften. När allt som man gör verkar lyckas vet man att lågkonjunkturen övergått i högkonjunktur.
Lågkonjunkturen nödvändig
Så där snubblar det på, ungefär med åtta års cykler. Fem-sex års förbannad lågkonjunktur går åt till att städa upp efter två-tre års välsignad högkonjunktur. Detta bör man komma ihåg när marknadsaktörer framställer önskemål om stadsunderstödd, evig, högkonjunktur för att skydda felinvesteringar och överbelånade tillgångar. Evig högkonjunktur går inte att uppnå och är heller inte önskvärd utan skulle medföra ödesdigra konsekvenser för mänskligheten redan efter ganska kort tid.
Slut på pyramidspelet
Emellanåt snurrar högkonjunkturen så snabbt att följderna blir obekväma eller svårhanterliga för en del aktörer. Så har det blivit för många banker – igen! I åratal har man i den finansiella värden berikat sig på att köpa och sälja lufttillgångar till allt absurdare priser, med alltmer medvetet uppskrämda värderingar - om några - som grund. Nu har pyramidspelet snurrat färdigt. Några av alla dessa aktörer som visste att någon måste få Svarte-Petter finner sig ha fått den själv. Då är det inte längre populärt med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi. Då blir det istället populärt med samhällsnytta och att rädda betalningssystemet.
Bonus – för vad?
Under pyramidspelets gång beviljade man sig själv och sina medarbetare miljontals, tiotals miljoner eller hundratals miljoner – per år – i bonus. För vad? För att man gick till jobbet och utförde det arbete man blivit anställd för, till den lön som man kommit överens om.
Dessa bonusar har kunder och skattebetalare motvilligt eller i oförstånd fått tillhandahålla. I gengäld har finansbranschens medarbetare använt sina bonusar till att skrämma upp fastighetspriserna till en så hög nivå att allt fler inte längre har råd att skaffa sig en dräglig bostad på sin hemort. Nu ska de bostäderna sjunka till en vettigare nivå och kunder och skattebetalare ska betala den förlusten också.
Bluff om betalningssystemet
Våra politiker tror att de har lärt sig läxan från 1929, och att den läxan är att betalningssystemet inte får äventyras. De översluga inom finansvärlden har definitivt lärt sig läxan. De vet att politikerna inte vågar/vill göra på annat sätt än att värna betalningssystemet. Det är därför fritt fram för bedrägerier i kolossalformat. Vi har redan sett det här utspelas flera gånger tidigare och mönstret kommer att upprepas gång efter gång – tills våra politiker vågar genomskåda den organiserade brottslighetens bluff.
Fastighetsbubblan
1980-talets statsunderstödda fastighetsspekulationsbubbla ledde till en bankkris som våra politiker ”tvingades” städa upp efter - för att rädda betalningssystemet. Den som var fastighetsspekulant blev istället indrivningsparasit när bubblan sprack.
IT-bubblan
1990-talets IT-bubbla blev inte lika lyckad sedd ur spekulanternas perspektiv. Visserligen lyckades man prata upp ett antal innehållslösa luftbolag till framtidsföretag. Av ingenting skapades mångmiljardföretag bestående av endast show-biz och förväntningar. Mötena med den press som borde vara kritiskt granskande urartade till rena maranatamöten – med något enstaka undantag hos pressen. Ledande politiker stod i kö för att fotograferas tillsammans med den ena framtidsgurun efter den andra. Sedan gick de i konkurs så det sjöng om det – som regel med rena revisionsberättelser och väl försedda med allehanda papegojmärken och offentliga hedersuppdrag.
Företags- och låneförädling
Nu är det alltså dags igen. Nu har de som upptäckt fördelarna med att ägna sig åt affärer, särskilt stora internationella sådana, slagit till igen. I åratal har man följt samma mönster.
I konsultbranschen, bara för att ta ett exempel, har investmentbolag köpt upp företag efter företag tills hela branschen åtminstone oligopoliserats. Sedan har man kunnat höja priserna och börjat handla med förvärven. Företagsförädling kallas det på fifflarnas egen slang. Man lånar pengar, köper ett konsultföretag i högkonjunktur, höjer utdebiteringspriserna, behåller företaget ett tag. Sedan säljer man det till nästa investmentbolag som också lånefinansierar det, höjer priserna, säljer företaget vidare osv. Paralleller till detta finns i fler branscher, exempelvis köpcentrum.
Som var fallet på 1980-talet har man slutat låna ut pengar till fastigheter utifrån vad de kan förväntas avkasta och övergått till att låna utifrån vilket försäljningspris de kan förväntas stiga till.
Det allra löjligaste i alla sin enkelhet måste vara subprimelånen. Där har banker förpackat uppenbart värdelösa lån i ett snyggt paket och sålt dem vidare fullt medvetna om, att andra banker och förvaltare av våra gemensamma pensionsmedel kan köpa vad som helst utan att ens begripa att ta reda på vad det är de köper.
Hur är det möjligt att bedriva bankverksamhet och pensionsmedelsförvaltning på så lösa boliner? Jo, det är möjligt, därför att alla som ägnar sig åt sådan verksamhet vet att det är riskfritt. Går affärerna bra kan man berika sig efter förmåga. Går affärerna sämre kan man alltid lita på att staten agerar städgumma och kommer till bankens undsättning. Därför kan man bevilja sig och sina medarbetare miljonbonus utan någon särskild prestation. Man har inte ens behövt slå index.
Swedbank och de drygt nio Lehman Brothers Miljarderna
Vad sätter i huvudet på de ansvariga på en svensk småspararbank att de ska låna 9 Miljarder till en amerikansk storfinansbank känd för drivna upplägg? Vad är 72% i rasande högkonjunktur värt i den stundande lågkonjunkturen?
.
Nu rabblar världens politiker och en stor del av massmedia samma mantra: Bankväsendet och betalningssystemet måste räddas. Men är det verkligen nödvändigt? Är det ens önskvärt? För att ta ställning till det bör man ta i beaktande vilken roll bankväsendet och betalningssystemet spelat för utvecklingen av kriser som den som nu utspelar sig. Man bör även beakta vilken roll de istället borde spela.
För att sätta in saker och ting i sitt rätta sammanhang först några rader om konjunkturens inverkan. Med jämna eller ojämna mellanrum, åtminstone cykliskt, hemsöks mänskligheten av hög- och lågkonjunkturer som populärt kan beskrivas som följer:
Högkonjunktur älskas av politiker, näringsliv och media. När det är högkonjunktur tror människorna att allting ska bli bättre och håller därför inte så hårt i pengarna. Med andra ord – de slösar – för de förväntar sig att de ska fortsätta tjäna nya pengar. Högkonjunkturen snurrar allt snabbare och snart drabbas människan av hybris och vill göra allting högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare. Under högkonjunkturen är det fint att tjäna pengar. Det tycks också alla andra göra, så till den milda grad, att alla höjer sina priser i allt snabbare takt. Så mycket faktiskt, att högkonjunkturen på detta sätt, genom människors girighet, avskaffar sig själv. Allting blir nämligen så dyrt under högkonjunkturen att snart inga investeringar längre kan räknas hem och alla investeringsprojekt därför läggs på is. Därmed inträder lågkonjunktur.
Lågkonjunkturen är ett tillstånd av eftertanke och reflektion som inträder i baksmällan efter den senaste högkonjunkturen. Lågkonjunkturen anses av proffstyckare, affärsmän och politiker vara ett hotfullt och icke önskvärt tillstånd. Lågkonjunktur är den tid då man upptäcker, att det som skulle bli högre, större och mer fantastiskt än någonting tidigare, istället blev mer ogenomtänkt, verklighetsfrämmande och tokigt än någonting tidigare. Lågkonjunktur är också det tillstånd då man frågar sig inför varje investering om den är klok att genomföra. När det har varit lågkonjunktur en tid och man har gjort ett antal investeringar med eftertanke och dessa därför har lyckats väl blir man mer säker på sig själv, tycker att man kan det och börjar skjuta från höften. När allt som man gör verkar lyckas vet man att lågkonjunkturen övergått i högkonjunktur.
Lågkonjunkturen nödvändig
Så där snubblar det på, ungefär med åtta års cykler. Fem-sex års förbannad lågkonjunktur går åt till att städa upp efter två-tre års välsignad högkonjunktur. Detta bör man komma ihåg när marknadsaktörer framställer önskemål om stadsunderstödd, evig, högkonjunktur för att skydda felinvesteringar och överbelånade tillgångar. Evig högkonjunktur går inte att uppnå och är heller inte önskvärd utan skulle medföra ödesdigra konsekvenser för mänskligheten redan efter ganska kort tid.
Slut på pyramidspelet
Emellanåt snurrar högkonjunkturen så snabbt att följderna blir obekväma eller svårhanterliga för en del aktörer. Så har det blivit för många banker – igen! I åratal har man i den finansiella värden berikat sig på att köpa och sälja lufttillgångar till allt absurdare priser, med alltmer medvetet uppskrämda värderingar - om några - som grund. Nu har pyramidspelet snurrat färdigt. Några av alla dessa aktörer som visste att någon måste få Svarte-Petter finner sig ha fått den själv. Då är det inte längre populärt med vare sig kapitalism eller marknadsekonomi. Då blir det istället populärt med samhällsnytta och att rädda betalningssystemet.
Bonus – för vad?
Under pyramidspelets gång beviljade man sig själv och sina medarbetare miljontals, tiotals miljoner eller hundratals miljoner – per år – i bonus. För vad? För att man gick till jobbet och utförde det arbete man blivit anställd för, till den lön som man kommit överens om.
Dessa bonusar har kunder och skattebetalare motvilligt eller i oförstånd fått tillhandahålla. I gengäld har finansbranschens medarbetare använt sina bonusar till att skrämma upp fastighetspriserna till en så hög nivå att allt fler inte längre har råd att skaffa sig en dräglig bostad på sin hemort. Nu ska de bostäderna sjunka till en vettigare nivå och kunder och skattebetalare ska betala den förlusten också.
Bluff om betalningssystemet
Våra politiker tror att de har lärt sig läxan från 1929, och att den läxan är att betalningssystemet inte får äventyras. De översluga inom finansvärlden har definitivt lärt sig läxan. De vet att politikerna inte vågar/vill göra på annat sätt än att värna betalningssystemet. Det är därför fritt fram för bedrägerier i kolossalformat. Vi har redan sett det här utspelas flera gånger tidigare och mönstret kommer att upprepas gång efter gång – tills våra politiker vågar genomskåda den organiserade brottslighetens bluff.
Fastighetsbubblan
1980-talets statsunderstödda fastighetsspekulationsbubbla ledde till en bankkris som våra politiker ”tvingades” städa upp efter - för att rädda betalningssystemet. Den som var fastighetsspekulant blev istället indrivningsparasit när bubblan sprack.
IT-bubblan
1990-talets IT-bubbla blev inte lika lyckad sedd ur spekulanternas perspektiv. Visserligen lyckades man prata upp ett antal innehållslösa luftbolag till framtidsföretag. Av ingenting skapades mångmiljardföretag bestående av endast show-biz och förväntningar. Mötena med den press som borde vara kritiskt granskande urartade till rena maranatamöten – med något enstaka undantag hos pressen. Ledande politiker stod i kö för att fotograferas tillsammans med den ena framtidsgurun efter den andra. Sedan gick de i konkurs så det sjöng om det – som regel med rena revisionsberättelser och väl försedda med allehanda papegojmärken och offentliga hedersuppdrag.
Företags- och låneförädling
Nu är det alltså dags igen. Nu har de som upptäckt fördelarna med att ägna sig åt affärer, särskilt stora internationella sådana, slagit till igen. I åratal har man följt samma mönster.
I konsultbranschen, bara för att ta ett exempel, har investmentbolag köpt upp företag efter företag tills hela branschen åtminstone oligopoliserats. Sedan har man kunnat höja priserna och börjat handla med förvärven. Företagsförädling kallas det på fifflarnas egen slang. Man lånar pengar, köper ett konsultföretag i högkonjunktur, höjer utdebiteringspriserna, behåller företaget ett tag. Sedan säljer man det till nästa investmentbolag som också lånefinansierar det, höjer priserna, säljer företaget vidare osv. Paralleller till detta finns i fler branscher, exempelvis köpcentrum.
Som var fallet på 1980-talet har man slutat låna ut pengar till fastigheter utifrån vad de kan förväntas avkasta och övergått till att låna utifrån vilket försäljningspris de kan förväntas stiga till.
Det allra löjligaste i alla sin enkelhet måste vara subprimelånen. Där har banker förpackat uppenbart värdelösa lån i ett snyggt paket och sålt dem vidare fullt medvetna om, att andra banker och förvaltare av våra gemensamma pensionsmedel kan köpa vad som helst utan att ens begripa att ta reda på vad det är de köper.
Hur är det möjligt att bedriva bankverksamhet och pensionsmedelsförvaltning på så lösa boliner? Jo, det är möjligt, därför att alla som ägnar sig åt sådan verksamhet vet att det är riskfritt. Går affärerna bra kan man berika sig efter förmåga. Går affärerna sämre kan man alltid lita på att staten agerar städgumma och kommer till bankens undsättning. Därför kan man bevilja sig och sina medarbetare miljonbonus utan någon särskild prestation. Man har inte ens behövt slå index.
Swedbank och de drygt nio Lehman Brothers Miljarderna
Vad sätter i huvudet på de ansvariga på en svensk småspararbank att de ska låna 9 Miljarder till en amerikansk storfinansbank känd för drivna upplägg? Vad är 72% i rasande högkonjunktur värt i den stundande lågkonjunkturen?
.
Igår Weimarrepubliken, idag Zimbabwe, imorgon USA?
.
Presidentens uppgift i USA är bland annat att vara den som av USA:s skattebetalare är tillsatt att vakta världens största skattkista, den amerikanska, mot allehanda krafter som vill komma över den. Sedan Andra Världskriget har det främsta hotet kommit från det militärindustriella komplexet, som USA:s 35:e president John F Kennedy uttryckte det, innan han blev mördad den 22 november 1963.
Intellekt och integritet
Den som ska utföra det jobbet bör, för att vara framgångsrik, ha ett skarpt intellekt och besitta betydande integritet. Han har nämligen, om inte landets skarpaste hjärnor, så åtminstone de skarpaste av de skrupelfria hjärnorna, att värja skattebetalarnas skattekista mot.
Lobbygruppers skadliga inflytande
I USA har mäktiga ekonomiska intressen genom lobbygrupper stort inflytande på valet av president. Av naturliga skäl ligger det inte nödvändigtvis i dessa gruppers intresse att innehavaren av presidentämbetet besitter de ovan nämnda egenskaperna i någon större utsträckning.
Sedan den 20 januari 2001 innehas detta ämbete av USA:s 43:e president, George Walker Bush.
Ändrad karaktär – ändrade krav
Ämbetet har successivt ändrat karaktär från att vara väktare av världens största skattkista till att vara väktare av världens största samling skuldsedlar. Även i så motto har ämbetet förändrats att Wall Streets bankirer numera också slår sina lovar runt kistan. Det kan, för den oinvigde tyckas, att det vore riskfritt att även garantera Wall Street-bankirernas misslyckade spekulationer eftersom det inte mycket nyttar att lugga en flintskallig. Eftersom den amerikanska staten redan är påtagligt konkursmässig skulle man således kunna gå på i ullstrumporna. Dessutom kan man tycka att det bara är att köra sedelpressarna lite hårdare.
Risk för hyperinflation
Historien lär oss emellertid att så inte är fallet. Den metoden har prövats ett flertal gånger och alltid med samma resultat. Stater som ikläder sig åtaganden de inte kan klara av och/eller använder sedelpressarna i högre utsträckning, än marknaden tilltror statens ekonomi om att klara av, hamnar sannolikt alltid i hyperinflation.
Ett par kända exempel vill jag gärna påminna om:
Weimarrepubliken
Weimarrepublikens Tyskland, i likhet med dagens USA, var tungt skuldsatt, även den efter deltagande i krig som man inte klarat av. Dess första hälft av 1920-talet präglades av hyperinflation. Efter en viss förbättring under senare hälften av 1920-talet, drabbades Tyskland åter svårt, på grund av börskraschen 1929, som bäddade för Hitlers maktövertagande 1933, med känt resultat för stora delar av världen.
Enligt Wikipedia ledde hyperinflationen i Tyskland till att en limpa som förut kostat 0,63 mark, kom att kosta 201 000 000 000 (201 Miljarder) mark. Varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 (400 Biljarder) tyska mark.
Zimbabwe
Ett med oss samtida exempel är Zimbabwe, som under Robert Mugabe tillämpat en sorts socialdemokrati, innebärande underblåsande av avundsjuka och missunnsamhet mot bättre lottade eller framgångsrikare medmänniskor. I Zimbabwe riktade den sig mot vita jordägare som ägde och drev de Zimbabwiska jordbruken. Dessa fråntogs med våld sina egendomar. Många trakasserades och misshandlades, en del mördades, flertalet lämnade landet, med känt resultat för Zimbabwes förmåga att upprätthålla jordbruksproduktion och ekonomi.
Likaså enligt Wikipedia, var inflationstakten i juli 2008 uppe i 2,2 miljoner procent och den 29 juli 2008 kostade en brödlimpa i Harare 200 miljarder zimbabwiska dollar!
Bottenlösa brunnar
Härtill kan läggas att förlusterna inom bankväsendet sannolikt är att jämföra med bottenlösa brunnar. Ju mer man börjar fylla i dem, desto mer ytterligare kan man fylla, utan att vattennivån stiger i brunnen. Det är ett gammalt klokt talesätt som säkert bygger på mycken bittert inhämtad mänsklig erfarenhet, att det inte går att fylla brunnen med buret vatten.
Vad man gör, och inte gör, med de amerikanska skattebetalarnas pengar är av stor betydelse för resten av världen och världshandeln, på grund av den amerikanska dollarns utbredda användning som prislikare, för bland annat råvaror och halvfabrikat. Det går inte an att godtyckligt leka jultomte med den amerikanska statens pengar, när den inte längre har några pengar.
Al-Barakat
Det framstår i nuläget som olyckligt att George W Bush och de andra krutuppfinnarna i Vita Huset och Pentagon terroriststämplat Al-Barakat och andra informella banker, som hade varit värdefulla för att hålla världshandeln igång nu när Wall Street har klantat till allting.
.
Presidentens uppgift i USA är bland annat att vara den som av USA:s skattebetalare är tillsatt att vakta världens största skattkista, den amerikanska, mot allehanda krafter som vill komma över den. Sedan Andra Världskriget har det främsta hotet kommit från det militärindustriella komplexet, som USA:s 35:e president John F Kennedy uttryckte det, innan han blev mördad den 22 november 1963.
Intellekt och integritet
Den som ska utföra det jobbet bör, för att vara framgångsrik, ha ett skarpt intellekt och besitta betydande integritet. Han har nämligen, om inte landets skarpaste hjärnor, så åtminstone de skarpaste av de skrupelfria hjärnorna, att värja skattebetalarnas skattekista mot.
Lobbygruppers skadliga inflytande
I USA har mäktiga ekonomiska intressen genom lobbygrupper stort inflytande på valet av president. Av naturliga skäl ligger det inte nödvändigtvis i dessa gruppers intresse att innehavaren av presidentämbetet besitter de ovan nämnda egenskaperna i någon större utsträckning.
Sedan den 20 januari 2001 innehas detta ämbete av USA:s 43:e president, George Walker Bush.
Ändrad karaktär – ändrade krav
Ämbetet har successivt ändrat karaktär från att vara väktare av världens största skattkista till att vara väktare av världens största samling skuldsedlar. Även i så motto har ämbetet förändrats att Wall Streets bankirer numera också slår sina lovar runt kistan. Det kan, för den oinvigde tyckas, att det vore riskfritt att även garantera Wall Street-bankirernas misslyckade spekulationer eftersom det inte mycket nyttar att lugga en flintskallig. Eftersom den amerikanska staten redan är påtagligt konkursmässig skulle man således kunna gå på i ullstrumporna. Dessutom kan man tycka att det bara är att köra sedelpressarna lite hårdare.
Risk för hyperinflation
Historien lär oss emellertid att så inte är fallet. Den metoden har prövats ett flertal gånger och alltid med samma resultat. Stater som ikläder sig åtaganden de inte kan klara av och/eller använder sedelpressarna i högre utsträckning, än marknaden tilltror statens ekonomi om att klara av, hamnar sannolikt alltid i hyperinflation.
Ett par kända exempel vill jag gärna påminna om:
Weimarrepubliken
Weimarrepublikens Tyskland, i likhet med dagens USA, var tungt skuldsatt, även den efter deltagande i krig som man inte klarat av. Dess första hälft av 1920-talet präglades av hyperinflation. Efter en viss förbättring under senare hälften av 1920-talet, drabbades Tyskland åter svårt, på grund av börskraschen 1929, som bäddade för Hitlers maktövertagande 1933, med känt resultat för stora delar av världen.
Enligt Wikipedia ledde hyperinflationen i Tyskland till att en limpa som förut kostat 0,63 mark, kom att kosta 201 000 000 000 (201 Miljarder) mark. Varje dag tillverkades 400 000 000 000 000 000 (400 Biljarder) tyska mark.
Zimbabwe
Ett med oss samtida exempel är Zimbabwe, som under Robert Mugabe tillämpat en sorts socialdemokrati, innebärande underblåsande av avundsjuka och missunnsamhet mot bättre lottade eller framgångsrikare medmänniskor. I Zimbabwe riktade den sig mot vita jordägare som ägde och drev de Zimbabwiska jordbruken. Dessa fråntogs med våld sina egendomar. Många trakasserades och misshandlades, en del mördades, flertalet lämnade landet, med känt resultat för Zimbabwes förmåga att upprätthålla jordbruksproduktion och ekonomi.
Likaså enligt Wikipedia, var inflationstakten i juli 2008 uppe i 2,2 miljoner procent och den 29 juli 2008 kostade en brödlimpa i Harare 200 miljarder zimbabwiska dollar!
Bottenlösa brunnar
Härtill kan läggas att förlusterna inom bankväsendet sannolikt är att jämföra med bottenlösa brunnar. Ju mer man börjar fylla i dem, desto mer ytterligare kan man fylla, utan att vattennivån stiger i brunnen. Det är ett gammalt klokt talesätt som säkert bygger på mycken bittert inhämtad mänsklig erfarenhet, att det inte går att fylla brunnen med buret vatten.
Vad man gör, och inte gör, med de amerikanska skattebetalarnas pengar är av stor betydelse för resten av världen och världshandeln, på grund av den amerikanska dollarns utbredda användning som prislikare, för bland annat råvaror och halvfabrikat. Det går inte an att godtyckligt leka jultomte med den amerikanska statens pengar, när den inte längre har några pengar.
Al-Barakat
Det framstår i nuläget som olyckligt att George W Bush och de andra krutuppfinnarna i Vita Huset och Pentagon terroriststämplat Al-Barakat och andra informella banker, som hade varit värdefulla för att hålla världshandeln igång nu när Wall Street har klantat till allting.
.
torsdag 11 september 2008
Per-Ola Eriksson och Sven-Erich Bucht fortsätter spela för gallerierna.
.
LKAB-bedrägerierna
Enligt uppgifter i dagens NSD intensifieras nu jakten på OBOL-pengarna. Därför ska advokat Ulf Nordekvist söka OBOL i konkurs även på Jungfruöarna. Detta förväntas leda till att Längmanska Klantfonden får tillbaka sina pengar...?
Det framgår inte av artikeln om LKAB:s pengar också ska återfås på samma sätt eller om de förväntas söka sig tillbaka av sig självt?
Kanske är strävandena att få tillbaka LKAB-pengarna lika innehållslösa som Per-Ola Erikssons kompis Sven-Erich Buchts löften om att utveckla vägbelysning med överfallslarm för kvinnor i Haparanda.
Väljarföraktet i Haparanda
Det är kvinnoförakt, Sven-Erich Bucht, att i en kommun, som omnämns titt som tätt i media, för våld mot kvinnor, hålla vägbelysningen i mörker, år efter år.
Det är också kvinnoförakt att utlova vägbelysning med överfallslarm för kvinnor och sedan inte göra något åt saken. Har du bara använt kvinnovåldet i dina uttalanden i media för att gynna din egen karriär?
Vidare är det väljar- och människoförakt att slå sig på bröstet över hur bra det går för Haparanda kommun och samtidigt låta skandalen i Vojakkala pågå.
Men det är klart, det skulle väl varken ge papegojmärken eller hela uppslag i Dagens Industri att vara ett kommunalråd som bryr sig om sina kommuninvånare. Finns det över huvud taget något annat skäl för dig att vara kommunalråd än att befrämja den egna karriären?
Skäms på dig Sven-Erich Bucht! Du bör lämna ditt uppdrag och be dina väljare om ursäkt.
.
LKAB-bedrägerierna
Enligt uppgifter i dagens NSD intensifieras nu jakten på OBOL-pengarna. Därför ska advokat Ulf Nordekvist söka OBOL i konkurs även på Jungfruöarna. Detta förväntas leda till att Längmanska Klantfonden får tillbaka sina pengar...?
Det framgår inte av artikeln om LKAB:s pengar också ska återfås på samma sätt eller om de förväntas söka sig tillbaka av sig självt?
Kanske är strävandena att få tillbaka LKAB-pengarna lika innehållslösa som Per-Ola Erikssons kompis Sven-Erich Buchts löften om att utveckla vägbelysning med överfallslarm för kvinnor i Haparanda.
Väljarföraktet i Haparanda
Det är kvinnoförakt, Sven-Erich Bucht, att i en kommun, som omnämns titt som tätt i media, för våld mot kvinnor, hålla vägbelysningen i mörker, år efter år.
Det är också kvinnoförakt att utlova vägbelysning med överfallslarm för kvinnor och sedan inte göra något åt saken. Har du bara använt kvinnovåldet i dina uttalanden i media för att gynna din egen karriär?
Vidare är det väljar- och människoförakt att slå sig på bröstet över hur bra det går för Haparanda kommun och samtidigt låta skandalen i Vojakkala pågå.
Men det är klart, det skulle väl varken ge papegojmärken eller hela uppslag i Dagens Industri att vara ett kommunalråd som bryr sig om sina kommuninvånare. Finns det över huvud taget något annat skäl för dig att vara kommunalråd än att befrämja den egna karriären?
Skäms på dig Sven-Erich Bucht! Du bör lämna ditt uppdrag och be dina väljare om ursäkt.
.
onsdag 10 september 2008
Reptilen ömsar skinn!
.
I media kan vi följa cirkusen i Övertorneå där reptilen från Lomträsk ömsar skinn. Likt ormar brukar, kränger han av sig det gamla slitna och numera dysfunktionella Arne-skinnet. Först får naturligtvis Arne sin belöning för det otacksamma arbetet att ha lånat ut sitt skinn till något han inte själv trodde på.
Mörkat avgångsvederlag
Visserligen förpackas avgångsvederlaget så att de mest obegåvade inte ska förstå vad det är som händer. Arne stackaren suckar djupt inför Pohjolan Sanomats journalist och sätter huvudet på sned som en hundvalp, men när jag mötte honom samma dag som beslutet om det kamouflerade avgångsvederlaget var fattat, var han lätt på steget som en ung pojke.
Odemokratisk härskarteknik
Efter en sedvanligt skicklig intrig lurade Lomträskreptilen bort opposition inom (s) i Övertorneå kommun. Fyra kandidater nominerades, trodde många. En kandidat uppmanades inför omröstningen att dra sig tillbaka, helt enligt plan.
Syftet med de ursprungligen fyra kandidaterna var endast att villa bort och splittra oppositionen i partiet. Efter att en kandidat således dragit sig ur, återstod bland annat Roland Kemppainen, en förväntat stabil 50-plussare med förflutet i näringslivet och van att leda större projekt, men kanske inte helt tilltalad av tanken att toppstyras av reptilen. Genom utstuderad röstningsordning manövrerades sedan Kemppainenfalangen ut.
Så väljer man ett kommunalråd som har stöd av mindre än 1/3 av fullmäktige och sidsteppar den kandidat som sannolikt skulle vinna i fullmäktige, om han hade kommit fram till kommunfullmäktiges omröstning.
Låtsad kvinnosaksfråga
Maktkampen kamouflerades till en kvinnokampsfråga när det egentligen handlade om att få till en kommunalrådskandidat som kan förväntas låta sig toppstyras. (s) kandidat till att efterträda Arne Honkamaa blev Inga Savilahti-Häggbo. Eller kanske var det bara Inga-skinnet som blev vald. Det kommer förmodligen framtiden att utvisa.
Övertorneås utförsbacke fortsätter
Övertorneå har länge lidit under (s) vanstyre. Lokala företag har systematiskt motarbetats för inte säga kämpats ned. Flyttågen har gått söderut i ca 50 år. Nu återstår mindre än en tredjedel av folkmängden med kraftigt övervikt åt pensionärshållet.
Kommunens situation blir allt svårare, med allt färre företag, allt fler nedlagda kommunala verksamheter såsom skolor, brandkår och vägbelysning. Den lokala åldringsvården undergrävs samtidigt som allt fler släktingar till etablerade nationalsozialdemokrater måste anställas i kommunen till påhittade jobb. Kommunledningen kan inte skilja på begreppen dyr och bra när Sveriges dyraste skola utropas till Sveriges bästa skola trots att jämförelser visar att den är sämst – dyrast och sämst – en märklig kombination, men ett adelsmärke för (s).
(s) kom, förstörde och försvann?
Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke att strax efter (s) nomineringsmöte mötte jag fem långtradare och en mobilkran i Ruskola. De var på väg söderut med ännu ett nedmonterat hus från Rovainen-området. Husen flyttar dit folket flyttat före dem. Snart är det bara Rovainens gård kvar på Rovainens vainiot. Få se om det blir festplats igen, som förr i tiden, innan sosseriet började motarbeta Sveriges då framgångsrikaste festlighetsarrangör, Ville Damber, som gjorde Övertorneå till landets största midsommarfestplats?
Spåren av sosseriets härjningar utplånar sig själva verkar det. År 47 f.Kr. sa Julius Caesar, efter slaget vid Zela: Jag kom, jag såg, jag segrade. I Sverige kan vi år 2008 e. Kr. snart säga om sosseriet: De kom, de förstörde, de försvann. På få ställen torde det vara så tydligt som i Övertorneå kommun.
Korrumperade maktstrukturer
Inga får ingen lätt uppgift. Som första kvinnliga kommunalråd ska hon försöka ta över en kommun som styrs av en allt mer maktgalen, snart 70-årig, grå eminens. Besluten går underliga vägar. Kurt styr direkt på tjänstemännen. Kommunalrådet beordrar en sak och Kurt i smyg en annan och det blir alltid som Kurt vill. Passar inte KS beslut den grå eminensen, som inte sitter i KS, skrivs protokollen om - utan att något nytt möte behöver hållas. De här korrumperade maktstrukturerna förväntas alltså det blivande första kvinnliga kommunalrådet kunna hantera. Kanske är hon uppgiften vuxen. Inga kanske är en Margaret Thatcher. Hon bör i alla fall vara en sådan för att kunna orka med de tuffa intriger som väntar henne.
Makten en förgiftad kalk
Det heter att makten är en förgiftad kalk: Man måste erövra den och man måste bli fråntagen den. Kurt A Larsson kom till makten genom en kupp mot Birger Brännström. Ännu har inte (s) i Övertorneå släppt fram någon vuxen uppgiften att störta Kurt A Larsson. Alla som kan bli farliga för Kurt hålls kort.
Lek med Potemkin-kulisser
Man brukar ibland säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Kanske är det därför till det bättre att Kurt får ha makten kvar. Det garanterar en fortsatt utförsbacke för Övertorneå. Fortsatt lek med Potemkin-kulisser som bluffen Eko-kommunen. Det närmaste Övertorneå kom att vara en Eko-kommun var när Kurt A Larsson blev dömd för att ha misskött soptippen. Det av nazismen förstörda rättsväsendet fann honom skyldig men gav honom påföljdseftergift. Skrapar man på ytan på Ekokommunen kommer det fram ännu ett innehållslöst bidragsprojekt .
En lista över vad Kurt åstadkommit hittills finns i bloggen om vad Arne Honkamaas avgång medför publicerad i juni. Mot den bakgrunden man kan säga: Det är riktigt (s), gör processen kort med Övertorneå: Låt Kurt sitta kvar!
Övertorneå lider, och oppositionen får med illa dold skadeglädje se på, när (s) avvecklar sig själva i Övertorneå.
Kluven tunga
Reptilen Kurt ska nu dra på sig Ingas skinn. Det är upp till henne att försöka hålla emot. Om Inga inte klarar uppgiften kommer det att synas på att tungan blir kluven på reptilers vis…
.
I media kan vi följa cirkusen i Övertorneå där reptilen från Lomträsk ömsar skinn. Likt ormar brukar, kränger han av sig det gamla slitna och numera dysfunktionella Arne-skinnet. Först får naturligtvis Arne sin belöning för det otacksamma arbetet att ha lånat ut sitt skinn till något han inte själv trodde på.
Mörkat avgångsvederlag
Visserligen förpackas avgångsvederlaget så att de mest obegåvade inte ska förstå vad det är som händer. Arne stackaren suckar djupt inför Pohjolan Sanomats journalist och sätter huvudet på sned som en hundvalp, men när jag mötte honom samma dag som beslutet om det kamouflerade avgångsvederlaget var fattat, var han lätt på steget som en ung pojke.
Odemokratisk härskarteknik
Efter en sedvanligt skicklig intrig lurade Lomträskreptilen bort opposition inom (s) i Övertorneå kommun. Fyra kandidater nominerades, trodde många. En kandidat uppmanades inför omröstningen att dra sig tillbaka, helt enligt plan.
Syftet med de ursprungligen fyra kandidaterna var endast att villa bort och splittra oppositionen i partiet. Efter att en kandidat således dragit sig ur, återstod bland annat Roland Kemppainen, en förväntat stabil 50-plussare med förflutet i näringslivet och van att leda större projekt, men kanske inte helt tilltalad av tanken att toppstyras av reptilen. Genom utstuderad röstningsordning manövrerades sedan Kemppainenfalangen ut.
Så väljer man ett kommunalråd som har stöd av mindre än 1/3 av fullmäktige och sidsteppar den kandidat som sannolikt skulle vinna i fullmäktige, om han hade kommit fram till kommunfullmäktiges omröstning.
Låtsad kvinnosaksfråga
Maktkampen kamouflerades till en kvinnokampsfråga när det egentligen handlade om att få till en kommunalrådskandidat som kan förväntas låta sig toppstyras. (s) kandidat till att efterträda Arne Honkamaa blev Inga Savilahti-Häggbo. Eller kanske var det bara Inga-skinnet som blev vald. Det kommer förmodligen framtiden att utvisa.
Övertorneås utförsbacke fortsätter
Övertorneå har länge lidit under (s) vanstyre. Lokala företag har systematiskt motarbetats för inte säga kämpats ned. Flyttågen har gått söderut i ca 50 år. Nu återstår mindre än en tredjedel av folkmängden med kraftigt övervikt åt pensionärshållet.
Kommunens situation blir allt svårare, med allt färre företag, allt fler nedlagda kommunala verksamheter såsom skolor, brandkår och vägbelysning. Den lokala åldringsvården undergrävs samtidigt som allt fler släktingar till etablerade nationalsozialdemokrater måste anställas i kommunen till påhittade jobb. Kommunledningen kan inte skilja på begreppen dyr och bra när Sveriges dyraste skola utropas till Sveriges bästa skola trots att jämförelser visar att den är sämst – dyrast och sämst – en märklig kombination, men ett adelsmärke för (s).
(s) kom, förstörde och försvann?
Det var för mig en händelse som såg ut som en tanke att strax efter (s) nomineringsmöte mötte jag fem långtradare och en mobilkran i Ruskola. De var på väg söderut med ännu ett nedmonterat hus från Rovainen-området. Husen flyttar dit folket flyttat före dem. Snart är det bara Rovainens gård kvar på Rovainens vainiot. Få se om det blir festplats igen, som förr i tiden, innan sosseriet började motarbeta Sveriges då framgångsrikaste festlighetsarrangör, Ville Damber, som gjorde Övertorneå till landets största midsommarfestplats?
Spåren av sosseriets härjningar utplånar sig själva verkar det. År 47 f.Kr. sa Julius Caesar, efter slaget vid Zela: Jag kom, jag såg, jag segrade. I Sverige kan vi år 2008 e. Kr. snart säga om sosseriet: De kom, de förstörde, de försvann. På få ställen torde det vara så tydligt som i Övertorneå kommun.
Korrumperade maktstrukturer
Inga får ingen lätt uppgift. Som första kvinnliga kommunalråd ska hon försöka ta över en kommun som styrs av en allt mer maktgalen, snart 70-årig, grå eminens. Besluten går underliga vägar. Kurt styr direkt på tjänstemännen. Kommunalrådet beordrar en sak och Kurt i smyg en annan och det blir alltid som Kurt vill. Passar inte KS beslut den grå eminensen, som inte sitter i KS, skrivs protokollen om - utan att något nytt möte behöver hållas. De här korrumperade maktstrukturerna förväntas alltså det blivande första kvinnliga kommunalrådet kunna hantera. Kanske är hon uppgiften vuxen. Inga kanske är en Margaret Thatcher. Hon bör i alla fall vara en sådan för att kunna orka med de tuffa intriger som väntar henne.
Makten en förgiftad kalk
Det heter att makten är en förgiftad kalk: Man måste erövra den och man måste bli fråntagen den. Kurt A Larsson kom till makten genom en kupp mot Birger Brännström. Ännu har inte (s) i Övertorneå släppt fram någon vuxen uppgiften att störta Kurt A Larsson. Alla som kan bli farliga för Kurt hålls kort.
Lek med Potemkin-kulisser
Man brukar ibland säga att det måste bli sämre innan det kan bli bättre. Kanske är det därför till det bättre att Kurt får ha makten kvar. Det garanterar en fortsatt utförsbacke för Övertorneå. Fortsatt lek med Potemkin-kulisser som bluffen Eko-kommunen. Det närmaste Övertorneå kom att vara en Eko-kommun var när Kurt A Larsson blev dömd för att ha misskött soptippen. Det av nazismen förstörda rättsväsendet fann honom skyldig men gav honom påföljdseftergift. Skrapar man på ytan på Ekokommunen kommer det fram ännu ett innehållslöst bidragsprojekt .
En lista över vad Kurt åstadkommit hittills finns i bloggen om vad Arne Honkamaas avgång medför publicerad i juni. Mot den bakgrunden man kan säga: Det är riktigt (s), gör processen kort med Övertorneå: Låt Kurt sitta kvar!
Övertorneå lider, och oppositionen får med illa dold skadeglädje se på, när (s) avvecklar sig själva i Övertorneå.
Kluven tunga
Reptilen Kurt ska nu dra på sig Ingas skinn. Det är upp till henne att försöka hålla emot. Om Inga inte klarar uppgiften kommer det att synas på att tungan blir kluven på reptilers vis…
.
söndag 24 augusti 2008
Biståndsarbete eller lyxsemester?
.
Genom åren har olika vågor av självuppoffrande, idealistiskt biståndsarbete svept över landet. Det har varit populärt att åka till Israel för att jobba på kibbutz, att åka till Nicaragua för att hjälpa till på kollektiv. Många har åkt till Afrika. En del av detta har varit mindre självuppoffrande än annat.
För egna pengar
Jag besökte Kenya som turist första gången 1995, med delar av min familj. Till skillnad från de flesta biståndsarbetare reste vi för egna pengar. Osökt kom jag då att konfronteras med detta minst sagt förbryllande ”biståndsarbete” och fundera lite över detta fenomen.
Vattenbrist
I Nairobi rådde en påtaglig vattenbrist. I stadsdelen Karen (efter Karin Blixen), liksom i andra delar av Nairobi, pågick en livlig handel med vatten, i dunkar av plast och andra material. Värmen var tryckande och dunkarna stod i solen vilket åtminstone vi nordbor inte var så tilltalade av.
Vatten dubbelt så dyrt som Coca-Cola
Priset på flaskvatten, som var det enda vatten vi vågade dricka, var dubbelt så högt som priset på motsvarande mängd Coca-Cola, vilket sa oss en del om Coco-Cola. Jag vill minnas att priset för en och en halv liter flaskvatten varierade över landet mellan 20 och 30 svenska kronor.
Luftkonditionerat vattenfall
Vi besökte ett slumområde i utkanten av Nairobi, Mathare, där ungefär en halv miljon människor levde under svåra umbäranden, utan vatten, mat eller arbete. Vi besökte FN:s högkvarter för Afrika inne i staden, där ett betryggande antal välavlönade FN-tjänstemän arbetade under goda förhållanden, med att fixa vatten åt människorna i Mathare, några kilometer bort. Entrén till FN:s huvudkontor var luftkonditionerad och där fanns ett konstgjort vattenfall inomhus. Det kändes onekligen som ett hån mot alla dessa människor som hade det svårt. Jag vet inte om de här högavlönade tjänstemännen som sliter i FN:s luftkonditionerade lokaler, några kilometer från Mathare, nu 13 år senare, har fixat dit något vatten ännu?
Självupptagen antropolog
På planet i ena riktningen hade jag sällskap av en yngre biståndsarbetare eller egentligen antropolog, fast övertygad om sitt arbetes betydelse för människosläktets överlevnad. Hon och hennes man jobbade i Kenya på FN-uppdrag. Tyvärr hade hon och hennes man, till deras stora bedrövelse, ännu inte kunnat komma ut och röra sig så mycket i landet, för de hade inte fått någon egen bil ännu. Nu hade de blivit lovade en bil inom kort så det skulle ordna sig.
Sanningen bakom biståndskulissen
Människor vi träffade på resan, inhemska såväl som utlänningar, berättade om hur biståndsarbetet går till. ”Biståndsarbetarna” är företrädesvis väl avlönade. De får fria hemresor och vissa kostnadsersättningar, får sina boendekostnader betalda osv.
Stadsbeduiner till afrikanernas hjälp
Ingen regel utan undantag naturligtvis, men nästan alla som jag känner, som varit biståndsarbetare i Afrika, har tummen mitt i handen. De skulle ofelbart dö, före solens nedgång, om de lämnades ensamma på savannen av sina afrikanska värdar, som de är där för att ”hjälpa”.
Politisk nobless på biståndsarbete
Afrikanerna, som kan leva under knappa förhållanden av det som naturen ger, skulle alltså få ”hjälp” med sina i stora stycken mycket praktiska och jordnära problem av våra svenska stadsbeduiner.
U-hjälpens kärna
Det finns ett litet korn av bistånd i deras vistelse i Afrika. Varje svensk biståndsarbetare anställer nämligen fem personer under vistelsen i Afrika: en kokerska; en städerska; en trädgårdsmästare; en vakt och en chaufför. Vissa anställer även en betjänt men det är inte regel fick jag veta.
Här får ingen tjäna andra
Jag slogs av att nationalsozialdemokratin, som de flesta biståndsarbetare tycks tillhöra, har gjort det omöjligt för oss i Sverige att anställa någon alls av dessa kategorier – vare sig vi har höga eller låga löner. De har skapat ett socialförsäkringssystem där man, om man vill anställa någon annan, måste betala en människa före skatt och arbetsgivaravgifter utifrån en lön efter skatt och arbetsgivaravgifter – i ett samhälle till helt nyligt nästan utan löneskillnader. De har på detta sätt skapat den svenska arbetslösheten.
Alla ska vara chefer
De har skapat ett samhälle där alla ska vara chefer och ingen ska tjäna andra, ingen ska serva andra människor, ett samhälle där det är fult att vara piga. Det är dock inte fult att leva på bidrag som andra arbetat ihop och blivit bestulna på av partiets tjänstemän. Sen åker de själva till Afrika på skattebetalarnas bekostnad, anställer pigor och drängar i parti och minut och kommer hem och tycker att det gör dem till mycket finare människor än vi andra.
Hycklande, parasiterande lyxturister
Det finns ett annat uttryck som mer träffande beskriver sådana biståndsarbetare, nämligen - hycklande parasiterande lyxturister! Hur kan man leva med detta? Att komma från överflödet i Nordeuropa och förbruka biståndet till dessa arma människor till egen lyxsemester? Jag skulle inte idas visa mig för folk om jag hade ägnat mig åt det. Ännu mindre skulle jag gå omkring och självbelåtet skryta om det på byn. En nationalsozialdemokrat av födsel och ohejdad vana tycks dock inte belastad av några onödiga skamkänslor.
.
Genom åren har olika vågor av självuppoffrande, idealistiskt biståndsarbete svept över landet. Det har varit populärt att åka till Israel för att jobba på kibbutz, att åka till Nicaragua för att hjälpa till på kollektiv. Många har åkt till Afrika. En del av detta har varit mindre självuppoffrande än annat.
För egna pengar
Jag besökte Kenya som turist första gången 1995, med delar av min familj. Till skillnad från de flesta biståndsarbetare reste vi för egna pengar. Osökt kom jag då att konfronteras med detta minst sagt förbryllande ”biståndsarbete” och fundera lite över detta fenomen.
Vattenbrist
I Nairobi rådde en påtaglig vattenbrist. I stadsdelen Karen (efter Karin Blixen), liksom i andra delar av Nairobi, pågick en livlig handel med vatten, i dunkar av plast och andra material. Värmen var tryckande och dunkarna stod i solen vilket åtminstone vi nordbor inte var så tilltalade av.
Vatten dubbelt så dyrt som Coca-Cola
Priset på flaskvatten, som var det enda vatten vi vågade dricka, var dubbelt så högt som priset på motsvarande mängd Coca-Cola, vilket sa oss en del om Coco-Cola. Jag vill minnas att priset för en och en halv liter flaskvatten varierade över landet mellan 20 och 30 svenska kronor.
Luftkonditionerat vattenfall
Vi besökte ett slumområde i utkanten av Nairobi, Mathare, där ungefär en halv miljon människor levde under svåra umbäranden, utan vatten, mat eller arbete. Vi besökte FN:s högkvarter för Afrika inne i staden, där ett betryggande antal välavlönade FN-tjänstemän arbetade under goda förhållanden, med att fixa vatten åt människorna i Mathare, några kilometer bort. Entrén till FN:s huvudkontor var luftkonditionerad och där fanns ett konstgjort vattenfall inomhus. Det kändes onekligen som ett hån mot alla dessa människor som hade det svårt. Jag vet inte om de här högavlönade tjänstemännen som sliter i FN:s luftkonditionerade lokaler, några kilometer från Mathare, nu 13 år senare, har fixat dit något vatten ännu?
Självupptagen antropolog
På planet i ena riktningen hade jag sällskap av en yngre biståndsarbetare eller egentligen antropolog, fast övertygad om sitt arbetes betydelse för människosläktets överlevnad. Hon och hennes man jobbade i Kenya på FN-uppdrag. Tyvärr hade hon och hennes man, till deras stora bedrövelse, ännu inte kunnat komma ut och röra sig så mycket i landet, för de hade inte fått någon egen bil ännu. Nu hade de blivit lovade en bil inom kort så det skulle ordna sig.
Sanningen bakom biståndskulissen
Människor vi träffade på resan, inhemska såväl som utlänningar, berättade om hur biståndsarbetet går till. ”Biståndsarbetarna” är företrädesvis väl avlönade. De får fria hemresor och vissa kostnadsersättningar, får sina boendekostnader betalda osv.
Stadsbeduiner till afrikanernas hjälp
Ingen regel utan undantag naturligtvis, men nästan alla som jag känner, som varit biståndsarbetare i Afrika, har tummen mitt i handen. De skulle ofelbart dö, före solens nedgång, om de lämnades ensamma på savannen av sina afrikanska värdar, som de är där för att ”hjälpa”.
Politisk nobless på biståndsarbete
Afrikanerna, som kan leva under knappa förhållanden av det som naturen ger, skulle alltså få ”hjälp” med sina i stora stycken mycket praktiska och jordnära problem av våra svenska stadsbeduiner.
U-hjälpens kärna
Det finns ett litet korn av bistånd i deras vistelse i Afrika. Varje svensk biståndsarbetare anställer nämligen fem personer under vistelsen i Afrika: en kokerska; en städerska; en trädgårdsmästare; en vakt och en chaufför. Vissa anställer även en betjänt men det är inte regel fick jag veta.
Här får ingen tjäna andra
Jag slogs av att nationalsozialdemokratin, som de flesta biståndsarbetare tycks tillhöra, har gjort det omöjligt för oss i Sverige att anställa någon alls av dessa kategorier – vare sig vi har höga eller låga löner. De har skapat ett socialförsäkringssystem där man, om man vill anställa någon annan, måste betala en människa före skatt och arbetsgivaravgifter utifrån en lön efter skatt och arbetsgivaravgifter – i ett samhälle till helt nyligt nästan utan löneskillnader. De har på detta sätt skapat den svenska arbetslösheten.
Alla ska vara chefer
De har skapat ett samhälle där alla ska vara chefer och ingen ska tjäna andra, ingen ska serva andra människor, ett samhälle där det är fult att vara piga. Det är dock inte fult att leva på bidrag som andra arbetat ihop och blivit bestulna på av partiets tjänstemän. Sen åker de själva till Afrika på skattebetalarnas bekostnad, anställer pigor och drängar i parti och minut och kommer hem och tycker att det gör dem till mycket finare människor än vi andra.
Hycklande, parasiterande lyxturister
Det finns ett annat uttryck som mer träffande beskriver sådana biståndsarbetare, nämligen - hycklande parasiterande lyxturister! Hur kan man leva med detta? Att komma från överflödet i Nordeuropa och förbruka biståndet till dessa arma människor till egen lyxsemester? Jag skulle inte idas visa mig för folk om jag hade ägnat mig åt det. Ännu mindre skulle jag gå omkring och självbelåtet skryta om det på byn. En nationalsozialdemokrat av födsel och ohejdad vana tycks dock inte belastad av några onödiga skamkänslor.
.
Skandalen i Lobito
.
I Lobito, vid den Angolanska kusten, i Sydvästafrika, står ett, av ett otal, monument över hur den organiserade brottsligheten, i form av svenska politiker och höga statliga tjänstemän, återkommande, och utan egen risk, plundrar de svenska skattebetalarna. Som vanligt, nödgas man säga, är det inom ramen för Vattenfalls organisation som maffian åter fått fritt spelrum.
Maffiamonument
Monumentet som sådant består av ett gasturbindrivet kraftverk som är uppfört i skarven mellan 1990- och 2000-talet. Bara kraftverket har kostat flera hundra miljoner kronor. Hur mycket hela kalaset har kostat skattebetalarna står skrivet i stjärnorna men jag tror inte att man är helt fel ute, om man antar att det närmar sig miljardbelopp, eller mer.
Aldrig producerat någon kraft
Ändå är det inte de stora beloppen som det gasturbindrivna kraftverket kostat, som gör det intressant. Det är det faktum att det, trots de stora summor som förbrukats vid dess uppförande, aldrig har producerat någon elektrisk kraft. En bidragande orsak till detta, är att det ledningsnät, som uppförts runt i kring, i syfte att ge sken av att vara ledningar ämnade att föra ut den elektriska kraften i landet, i vart fall delvis utgörs av attrapper, som strax upphör - tar slut mitt i ingenstans…!
Drifttagning à la Vattenfall
Ytterligare en pikant detalj och det som på sätt och vis kröner detta svensk offentlig förvaltnings och offentlig företagsamhets storverk, är att de inblandade svenska experterna lyckats med bedriften att köra sönder kraftverket under drifttagningen av detsamma, för 10-talet år sedan. Därefter har det bara stått där.
Aldrig varit avsett att producera
Ur rationalitetssypunkt är detta ointressant eftersom kraftverket aldrig varit avsett att producera någon kraft. Syftet har istället varit att stjäla pengar av de svenska skattebetalarna och därför behöver det inte fungera. I likhet med hundratals andra svindlerier mot de svenska skattebetalarna som utspelat sig på den afrikanska kontinenten har projektet bara varit en förevändning, som gjort det möjligt för de svenska fredsduvorna att fylla sina fickor, och sina bankkonton i de utländska skatteparadisen.
Het potatis åker runt i munnen
Och nu åker de på ohederlig väg överkomna uppgifterna, över fredsduvornas banktillgodohavanden i Liechtenstein, runt i munnen på det svenska skatteverket, som en het potatis. För god för att spotta ut, för stor för att svälja, för het för att tugga och värst av allt även allmänt kända. Skatteverket har fullt sjå med att hitta någon tillräckligt ofarlig stackars egenföretagare, utan politiskt kontaktnät, som man kan hudflänga offentligt och som kan få symbolisera den svenska skatteflykten. Att ge sig på de korrumperade fredsduvorna törs man naturligtvis inte.
Afrikansk nivå på svensk korruptionsbekämpning
I Afrika där inkomsterna är små och nästan ingen orkar betala någon skatt, är det allmänt accepterat att en statlig tjänst som polis, tullare, skattetjänsteman osv, innebär en rätt att tvinga till sig mutor därför att staten inte har råd att avlöna sina tjänstemän. I Sverige finns betydande inkomster, av vilka staten tar nästan alla, och ger allt mindre tillbaka: allt sämre service, allt sämre skydd. Ändå ingen svensk korruptionsbekämpning.
Spåren behöver inte sopas igen
Det är ett grovt underbetyg för den svenska politiska förvaltningen, det svenska rättsväsendet i allmänhet och korruptionsbekämpningen i synnerhet, att dessa skurkar kan lämna sådana monument efter sig och inte behöver sopa igen spåren, medvetna om att ingen följer spåren. Att den organiserade brottslighetens egen regering, som avsattes 2006, inte hade för avsikt att göra något åt detta förvånar ingen. Sveriges skattebetalare, av vilka många har utomordentligt svårt att klara sin försörjning på grund av maffians överbeskattning av deras inkomster, väntar nu på alliansregeringens besked, om vad man kommer att göra åt saken.
Det gamla tricket bör inte upprepas
Något val tillbaka, under ett tidigare borgerligt maktinnehav, gjordes ingenting åt det svenska skattetrycket förrän två, tre veckor före valet, då främst ett parti började tjata om att skattetrycket var för högt. Det är inte troligt att en alliansregering som till stor del kom till makten på grund av sin kritik mot det nationalsozialdemokratiska maktmissbruket kommer att komma undan med att klaga på korruptionen inför nästa val. Det är inte heller troligt att den svenska korruptionen kommer att försvinna, eller ens mildras, av sig självt. Det är troligt att man måste göra något åt detta. Det är också troligt att man bör sopa framför den egna trappen, annars är risken stor att någon annan gör det.
Sluta gulla med kraftmaffian
Det är också lämpligt att sluta gulla med den organiserade brottsligheten inom Vattenfall, EON och Fortum. De har, med våra politikers hjälp, fått höja energipriserna med 200-300% utan att de egna kostnaderna ökat nämnvärt. De har fått utsläppsrätter till skänks och tar sedan betalt som om det inte skett. Samtidigt springer våra korrumperade myndigheter den organiserade brottslighetens ärenden när de förföljer det fåtal nätbolag som finns kvar, som sköter sin verksamhet så att inte befolkningen behöver evakueras när vädret blir sämre.
.
I Lobito, vid den Angolanska kusten, i Sydvästafrika, står ett, av ett otal, monument över hur den organiserade brottsligheten, i form av svenska politiker och höga statliga tjänstemän, återkommande, och utan egen risk, plundrar de svenska skattebetalarna. Som vanligt, nödgas man säga, är det inom ramen för Vattenfalls organisation som maffian åter fått fritt spelrum.
Maffiamonument
Monumentet som sådant består av ett gasturbindrivet kraftverk som är uppfört i skarven mellan 1990- och 2000-talet. Bara kraftverket har kostat flera hundra miljoner kronor. Hur mycket hela kalaset har kostat skattebetalarna står skrivet i stjärnorna men jag tror inte att man är helt fel ute, om man antar att det närmar sig miljardbelopp, eller mer.
Aldrig producerat någon kraft
Ändå är det inte de stora beloppen som det gasturbindrivna kraftverket kostat, som gör det intressant. Det är det faktum att det, trots de stora summor som förbrukats vid dess uppförande, aldrig har producerat någon elektrisk kraft. En bidragande orsak till detta, är att det ledningsnät, som uppförts runt i kring, i syfte att ge sken av att vara ledningar ämnade att föra ut den elektriska kraften i landet, i vart fall delvis utgörs av attrapper, som strax upphör - tar slut mitt i ingenstans…!
Drifttagning à la Vattenfall
Ytterligare en pikant detalj och det som på sätt och vis kröner detta svensk offentlig förvaltnings och offentlig företagsamhets storverk, är att de inblandade svenska experterna lyckats med bedriften att köra sönder kraftverket under drifttagningen av detsamma, för 10-talet år sedan. Därefter har det bara stått där.
Aldrig varit avsett att producera
Ur rationalitetssypunkt är detta ointressant eftersom kraftverket aldrig varit avsett att producera någon kraft. Syftet har istället varit att stjäla pengar av de svenska skattebetalarna och därför behöver det inte fungera. I likhet med hundratals andra svindlerier mot de svenska skattebetalarna som utspelat sig på den afrikanska kontinenten har projektet bara varit en förevändning, som gjort det möjligt för de svenska fredsduvorna att fylla sina fickor, och sina bankkonton i de utländska skatteparadisen.
Het potatis åker runt i munnen
Och nu åker de på ohederlig väg överkomna uppgifterna, över fredsduvornas banktillgodohavanden i Liechtenstein, runt i munnen på det svenska skatteverket, som en het potatis. För god för att spotta ut, för stor för att svälja, för het för att tugga och värst av allt även allmänt kända. Skatteverket har fullt sjå med att hitta någon tillräckligt ofarlig stackars egenföretagare, utan politiskt kontaktnät, som man kan hudflänga offentligt och som kan få symbolisera den svenska skatteflykten. Att ge sig på de korrumperade fredsduvorna törs man naturligtvis inte.
Afrikansk nivå på svensk korruptionsbekämpning
I Afrika där inkomsterna är små och nästan ingen orkar betala någon skatt, är det allmänt accepterat att en statlig tjänst som polis, tullare, skattetjänsteman osv, innebär en rätt att tvinga till sig mutor därför att staten inte har råd att avlöna sina tjänstemän. I Sverige finns betydande inkomster, av vilka staten tar nästan alla, och ger allt mindre tillbaka: allt sämre service, allt sämre skydd. Ändå ingen svensk korruptionsbekämpning.
Spåren behöver inte sopas igen
Det är ett grovt underbetyg för den svenska politiska förvaltningen, det svenska rättsväsendet i allmänhet och korruptionsbekämpningen i synnerhet, att dessa skurkar kan lämna sådana monument efter sig och inte behöver sopa igen spåren, medvetna om att ingen följer spåren. Att den organiserade brottslighetens egen regering, som avsattes 2006, inte hade för avsikt att göra något åt detta förvånar ingen. Sveriges skattebetalare, av vilka många har utomordentligt svårt att klara sin försörjning på grund av maffians överbeskattning av deras inkomster, väntar nu på alliansregeringens besked, om vad man kommer att göra åt saken.
Det gamla tricket bör inte upprepas
Något val tillbaka, under ett tidigare borgerligt maktinnehav, gjordes ingenting åt det svenska skattetrycket förrän två, tre veckor före valet, då främst ett parti började tjata om att skattetrycket var för högt. Det är inte troligt att en alliansregering som till stor del kom till makten på grund av sin kritik mot det nationalsozialdemokratiska maktmissbruket kommer att komma undan med att klaga på korruptionen inför nästa val. Det är inte heller troligt att den svenska korruptionen kommer att försvinna, eller ens mildras, av sig självt. Det är troligt att man måste göra något åt detta. Det är också troligt att man bör sopa framför den egna trappen, annars är risken stor att någon annan gör det.
Sluta gulla med kraftmaffian
Det är också lämpligt att sluta gulla med den organiserade brottsligheten inom Vattenfall, EON och Fortum. De har, med våra politikers hjälp, fått höja energipriserna med 200-300% utan att de egna kostnaderna ökat nämnvärt. De har fått utsläppsrätter till skänks och tar sedan betalt som om det inte skett. Samtidigt springer våra korrumperade myndigheter den organiserade brottslighetens ärenden när de förföljer det fåtal nätbolag som finns kvar, som sköter sin verksamhet så att inte befolkningen behöver evakueras när vädret blir sämre.
.
fredag 22 augusti 2008
OS i Peking
.
OS i Peking
Nu mäter åter världens läkemedelsindustrier sina krafter. De drabbar samman i sin med fyra års mellanrum återkommande jättestora Coca-Cola-fest, som det tjatats om till leda hela sommaren.
Läkemedelsindustrin delas in i de goda och de onda. De goda är de som hjälper de våra att förbättra sina resultat och försvara sin konkurrenskraft. De onda är kommunistländers, eller forna kommunistländers, ondskefulla läkemedelsindustri som på statens uppdrag tvingar de aktiva, att motvilligt inta dopingpreparat för statens bästa och lämnar dem som trasiga människospillror, när de inte längre är användbara.
Liu Xiang
Efter hand som dopingavslöjarna kommer i doparnas spår, ungefär som en drivande drever efter en hare i en meter djup snö, faller en och annan ikon. Den senaste och kanske mest anmärkningsvärda är den kinesiske nationalhjälten Liu Xiang. Det var naturligtvis otänkbart att mitt under det kinesiska och IOK:s jätteskådespel bränna Liu Xiang offentligt. Istället blev det en politiskt och ekonomiskt korrekt kompromiss. Liu Xiang fick inför hela världens TV-tittare spela upp ett vämjeligt spektakel när han bölande och grimaserande gjorde sin bluff-tjuvstart. Naturligtvis föll det ingen in att dopingtesta honom. Det är svårt att efter detta tro särskilt mycket på jakten efter dopingfuskare. Det verkar mest vara spel för kulisserna.
Hur länge kan det här pågå?
Likheterna med wrestling är så uppenbara att det är svårt att låta bli att se dem.
Hur länge kan den allt mer korrumperade idrotten hålla på så här innan sponsring av idrottsevenemang får ett negativt reklamvärde och riskerar att leda till minskad försäljning istället för ökad?
OS i Peking
Nu mäter åter världens läkemedelsindustrier sina krafter. De drabbar samman i sin med fyra års mellanrum återkommande jättestora Coca-Cola-fest, som det tjatats om till leda hela sommaren.
Läkemedelsindustrin delas in i de goda och de onda. De goda är de som hjälper de våra att förbättra sina resultat och försvara sin konkurrenskraft. De onda är kommunistländers, eller forna kommunistländers, ondskefulla läkemedelsindustri som på statens uppdrag tvingar de aktiva, att motvilligt inta dopingpreparat för statens bästa och lämnar dem som trasiga människospillror, när de inte längre är användbara.
Liu Xiang
Efter hand som dopingavslöjarna kommer i doparnas spår, ungefär som en drivande drever efter en hare i en meter djup snö, faller en och annan ikon. Den senaste och kanske mest anmärkningsvärda är den kinesiske nationalhjälten Liu Xiang. Det var naturligtvis otänkbart att mitt under det kinesiska och IOK:s jätteskådespel bränna Liu Xiang offentligt. Istället blev det en politiskt och ekonomiskt korrekt kompromiss. Liu Xiang fick inför hela världens TV-tittare spela upp ett vämjeligt spektakel när han bölande och grimaserande gjorde sin bluff-tjuvstart. Naturligtvis föll det ingen in att dopingtesta honom. Det är svårt att efter detta tro särskilt mycket på jakten efter dopingfuskare. Det verkar mest vara spel för kulisserna.
Hur länge kan det här pågå?
Likheterna med wrestling är så uppenbara att det är svårt att låta bli att se dem.
Hur länge kan den allt mer korrumperade idrotten hålla på så här innan sponsring av idrottsevenemang får ett negativt reklamvärde och riskerar att leda till minskad försäljning istället för ökad?
torsdag 21 augusti 2008
Gammal landshövding tjorvar vidare
.
Michail Gorbatjovs eldsmärke
I slutet av 1980-talet, efter ett 50-årigt socialdemokratiskt maktinnehav, var Michail Gorbatjov Sovjetunionens ledare. Gorbatjov hade ett ganska påtagligt och personligt födelsemärke högt på pannan eller främre delen av hjässan. Rättrådiga propagandapolitruker hade till uppgift och för vana att retuschera bort födelsemärket på alla officiella bilder. Det var naturligtvis otänkbart att en socialdemokratisk ledare hade en utseendemässig ”defekt”.
Då och nu
Ungefär likadant gör dagens socialdemokrater i Kina. När världens läkemedelsindustrier drabbar samman på sin med fyra års mellanrum återkommande Coca-Cola-fest är alltid invigningen ett jättespektakel. När den lilla flickan med den vackra rösten inte kunde ställa upp med ett perfekt utseende fick helt enkelt någon annan stå och mima.
Den sista sovjetstaten
I Norrbotten, i den sista sovjetstaten Sverige, är Per-Ola Eriksson, (s), landshövding i Norrbottens län, tillika ordförande i den revisorslösa och svindlade Längmanska Klantfonden, styrelseledamot i det likaledes svindlade statsägda gruvbolaget LKAB och samtidigt Bo Johansson och OBOL:s garant och beskyddare.
Historieförvanskning
Här har vi vår egen variant av den nationalsozialdemokratiska och kommunistiska historie- och verklighetsförvanskningen som jag beskrev inledningsvis. Tidigare i sommar kommenterade jag på min blogg Per-Ola Erikssons vårdslösa och godtyckliga hantering av skattemedel på sina eskapader i Tornedalen.
Nu har censuren slagit till igen
Nu har den nationalsozialdemokratiska censuren varit framme och lagt till rätta. På Övertorneå kommuns hemsida har man lagt ut en i efterhand korrigerad och tillrättalagd version av Per-Ola Erikssons invigningstal vid Matarengi Marknad. Nu kan således alla svenskar, var som helst i världen, som så önskar, läsa innantill vad Per-Ola Eriksson INTE sa i Övertorneå.
Michail Gorbatjovs eldsmärke
I slutet av 1980-talet, efter ett 50-årigt socialdemokratiskt maktinnehav, var Michail Gorbatjov Sovjetunionens ledare. Gorbatjov hade ett ganska påtagligt och personligt födelsemärke högt på pannan eller främre delen av hjässan. Rättrådiga propagandapolitruker hade till uppgift och för vana att retuschera bort födelsemärket på alla officiella bilder. Det var naturligtvis otänkbart att en socialdemokratisk ledare hade en utseendemässig ”defekt”.
Då och nu
Ungefär likadant gör dagens socialdemokrater i Kina. När världens läkemedelsindustrier drabbar samman på sin med fyra års mellanrum återkommande Coca-Cola-fest är alltid invigningen ett jättespektakel. När den lilla flickan med den vackra rösten inte kunde ställa upp med ett perfekt utseende fick helt enkelt någon annan stå och mima.
Den sista sovjetstaten
I Norrbotten, i den sista sovjetstaten Sverige, är Per-Ola Eriksson, (s), landshövding i Norrbottens län, tillika ordförande i den revisorslösa och svindlade Längmanska Klantfonden, styrelseledamot i det likaledes svindlade statsägda gruvbolaget LKAB och samtidigt Bo Johansson och OBOL:s garant och beskyddare.
Historieförvanskning
Här har vi vår egen variant av den nationalsozialdemokratiska och kommunistiska historie- och verklighetsförvanskningen som jag beskrev inledningsvis. Tidigare i sommar kommenterade jag på min blogg Per-Ola Erikssons vårdslösa och godtyckliga hantering av skattemedel på sina eskapader i Tornedalen.
Nu har censuren slagit till igen
Nu har den nationalsozialdemokratiska censuren varit framme och lagt till rätta. På Övertorneå kommuns hemsida har man lagt ut en i efterhand korrigerad och tillrättalagd version av Per-Ola Erikssons invigningstal vid Matarengi Marknad. Nu kan således alla svenskar, var som helst i världen, som så önskar, läsa innantill vad Per-Ola Eriksson INTE sa i Övertorneå.
- Men snälla nån, vem skulle vara intresserad av det? Det måste ju vara lika intressant som att försöka memorera 1968 års utgåva av statistisk årsbok.
- Vad finns det för rimlig anledning för Övertorneå kommun att flera veckor i efterhand publicera Per-Ola Erikssons ”tal” på sin hemsida? Lider kommuninvånarna av sömnsvårigheter? Att lyssna på eller läsa hans tal är ju ungefär lika roligt som att sitta och titta på när målarfärg torkar.
- Vad är det för krutuppfinnare som gör sånt här?
- Vad tror de sig uppnå?
Ny landshövding i Västernorrland.
.
Nyligen utsåg regeringen Bo Källstrand till landshövding i Västernorrlands län.
Rak karriärkurva
Källstrands karriär beskriver en ganska rak kurva, framåt, nedåt. Från Vd i ett svenskt börsbolag till vice Vd i ett franskt monopolbolag, vidare till Vd för Inte Vattenfall Gestapokrafts intresseförening ”Svensk” Energi, därifrån till landshövding i Västernorrlands län.
Skogen slumpas bort
De skuldfria Graningeskogarna och sågverken som fungerat som en prima penningfabrik i alla år och gjort det möjligt för Graninge att genomföra alla sina investeringar direkt ur kassan(!) slumpades bort till SCA av Källstrand.
Den Versteegska hajburen
När Källstrand var chef för Graninge skapade han den Versteegska hajburen tillsammans med franska EDF. Familjen Versteeg trodde att den var till för att hålla hajarna ute. Det skulle visa sig att den möjligen var till för att hålla andra hajar ute.
Tecknen var tydliga
Efter en tid övertog EDF Graninges Vd som blev en av flera vice Vd i EDF. Något senare rekryterades en ny nätchef till Graninge som införde en ny organisation som var en kopia av Sydkrafts organisation. I detta skede var det uppenbart att ”affären” redan hade skett om än inte genomförts.
Kungamordet
Den Versteegska skapelsen Graninge som EDF förbundit sig att skydda, i ägarunion med grundarfamiljen, kastades kort därefter till vargarna – i detta fall Sydkraft som senare blev en del av EON.
Vem kan man lita på?
Drivna affärsmän, som fransmännen är, litar inte på någon som låtit sig köpas. Mycket riktigt återfanns snart Graninges förre Vd i Sverige igen. Nu som Vd på Inte Vattenfall Gestapokrafts intresseförening.
Historien upprepar sig
Ibland har historien en förmåga att upprepa sig. Så även i detta fall. Så blev till exempel Bo Källstrands föregångare som Vd på Graninge, Ingemar Öhrn, också landshövding i Västernorrlands län.
Läs franska
Låt oss hoppas att inte historien upprepar sig fler gånger i fråga om Bo Källstrand. Kanske redan risken för det innebär att Västernorrlänningarna gör klokt i att läsa franska. Snart kanske Västernorrlands län kan komma att upptas i ett fransk dito och Källstrand bli fransk vice landshövding – för en tid åtminstone.
Rak i ryggen som en...
Källstrand kunde ha blivit ihågkommen som en rakryggad chef för ”Svensk” Energi om han hade utfört det arbete till medlemmarnas fromma som följde av hans position. Under Källstrands ledarskap tog istället ”Svensk” Energis extremt karriärorienterade rövslickare den organiserade brottslighetens parti och uteslöt Ekfors på maffians uppdrag. Ett litet enskilt bolag som Ekfors Kraft får ensamt utföra det arbete som borde utföras av en fungerande branschorganisation.
Framtiden
Källstrands karriär beskriver en utveckling som kan tänkas ha en slutstation som nationalsozialdemokratisk politruk på Villaägareföreningen, till exempel i Luleå, möjligen med ett steg där emellan, kanske som kommunalråd i Kramfors, om nu inte pensionen och bankbesparingarna kommer emellan…
Eftermälet
Bo Källstrand kommer att bli ihågkommen, men det blir inte för någon större portion av vare sig heder eller hjältemod…
Nyligen utsåg regeringen Bo Källstrand till landshövding i Västernorrlands län.
Rak karriärkurva
Källstrands karriär beskriver en ganska rak kurva, framåt, nedåt. Från Vd i ett svenskt börsbolag till vice Vd i ett franskt monopolbolag, vidare till Vd för Inte Vattenfall Gestapokrafts intresseförening ”Svensk” Energi, därifrån till landshövding i Västernorrlands län.
Skogen slumpas bort
De skuldfria Graningeskogarna och sågverken som fungerat som en prima penningfabrik i alla år och gjort det möjligt för Graninge att genomföra alla sina investeringar direkt ur kassan(!) slumpades bort till SCA av Källstrand.
Den Versteegska hajburen
När Källstrand var chef för Graninge skapade han den Versteegska hajburen tillsammans med franska EDF. Familjen Versteeg trodde att den var till för att hålla hajarna ute. Det skulle visa sig att den möjligen var till för att hålla andra hajar ute.
Tecknen var tydliga
Efter en tid övertog EDF Graninges Vd som blev en av flera vice Vd i EDF. Något senare rekryterades en ny nätchef till Graninge som införde en ny organisation som var en kopia av Sydkrafts organisation. I detta skede var det uppenbart att ”affären” redan hade skett om än inte genomförts.
Kungamordet
Den Versteegska skapelsen Graninge som EDF förbundit sig att skydda, i ägarunion med grundarfamiljen, kastades kort därefter till vargarna – i detta fall Sydkraft som senare blev en del av EON.
Vem kan man lita på?
Drivna affärsmän, som fransmännen är, litar inte på någon som låtit sig köpas. Mycket riktigt återfanns snart Graninges förre Vd i Sverige igen. Nu som Vd på Inte Vattenfall Gestapokrafts intresseförening.
Historien upprepar sig
Ibland har historien en förmåga att upprepa sig. Så även i detta fall. Så blev till exempel Bo Källstrands föregångare som Vd på Graninge, Ingemar Öhrn, också landshövding i Västernorrlands län.
Läs franska
Låt oss hoppas att inte historien upprepar sig fler gånger i fråga om Bo Källstrand. Kanske redan risken för det innebär att Västernorrlänningarna gör klokt i att läsa franska. Snart kanske Västernorrlands län kan komma att upptas i ett fransk dito och Källstrand bli fransk vice landshövding – för en tid åtminstone.
Rak i ryggen som en...
Källstrand kunde ha blivit ihågkommen som en rakryggad chef för ”Svensk” Energi om han hade utfört det arbete till medlemmarnas fromma som följde av hans position. Under Källstrands ledarskap tog istället ”Svensk” Energis extremt karriärorienterade rövslickare den organiserade brottslighetens parti och uteslöt Ekfors på maffians uppdrag. Ett litet enskilt bolag som Ekfors Kraft får ensamt utföra det arbete som borde utföras av en fungerande branschorganisation.
Framtiden
Källstrands karriär beskriver en utveckling som kan tänkas ha en slutstation som nationalsozialdemokratisk politruk på Villaägareföreningen, till exempel i Luleå, möjligen med ett steg där emellan, kanske som kommunalråd i Kramfors, om nu inte pensionen och bankbesparingarna kommer emellan…
Eftermälet
Bo Källstrand kommer att bli ihågkommen, men det blir inte för någon större portion av vare sig heder eller hjältemod…
söndag 13 juli 2008
11/7 – Maffians jultomte besöker Övertorneå
.
Inför årets marknad i Matarengi, den 30:e sedan traditionen återupptogs, hade uppenbarligen sosseriet slagit på stort. Det hade bäddats för en framgångsrik manifestation lång tid i förväg. Den 11 juli skulle man dels fira NationalSocialdemokratins seger över den lokala arvfienden och dels Per-Ola Erikssons återupprättelse i Övertorneå kommun, efter åratal av påminnelser på Ekfors kontorsvägg, om OBOL-svindeln mot LKAB.
Manipulerat Kaliber och Uppdrag Granskning
Ett fejkat OBOL-program gjordes i radions Kaliber och TV:s Uppdrag Granskning i början av juni. Per-Ola Eriksson skulle återupprättas politiskt. Inte ett ord i programmet om LKAB:s bortslarvade miljarder. Ingenting om att Bo Johansson blev blåst på LKAB-pengarna av den Malaysiska organiserade brottsligheten och hotade att skvallra om han inte blev försörjd. Heller inget om att Bo Johansson numera föds av Sveriges skattebetalare för att tiga och att motprestationen är att hjälpa till med mörkläggningen kring den ännu ej offentliga LKAB-skandalen. Kanske inte så mycket att säga om, eftersom vi föder så mycket annat skräp, som inte heller är vare sig hederliga eller samhällsnyttiga.
Konkursspektakel kring OBOL
Parallellt med den mediala uppbackningen i föregående stycke pågick en parodi på konkursförhandling mot OBOL. Som om nu OBOL-männen skulle komma till en svensk konkursförhandling och som om det skulle spela någon roll huruvida OBOL försattes i konkurs i Sverige eller ej. Avsikten med konkursspektaklet är, att dölja att ekobrottsmyndighetens passivitet hade, och har, politiska förtecken och att underlätta fortsatt mörkläggning kring LKAB och OBOL. LKAB:s pengar har ”försvunnit” ur utredningen. Kvar finns bara Längmanskas oreviderade pengar och i huvudsak några lättlurade företagare med rymlig skattemoral. Som vanligt jobbar skatteverket i lag med den organiserade brottsligheten så de pengar som företagarna återfick norpas av skatteverket.
Pampar förr och nu
Det svenska folket har länge övertaxerats. Anledningen till att ett flertal offentliga verksamheter fungerar allt sämre är inte brist på pengar. Det är istället brist på förstånd, och ibland även hederlighet, hos dem som bestämmer hur pengarna ska användas. Tidigare hade våra pengaslukande pampar vett att åtminstone försöka låtsas att de använde våra gemensamma pengar med eftertanke och efter noggrannast möjliga analys – så inte längre. Nu kan Per-Ola Eriksson skjuta från höften och till synes av en nyck dela ut miljoner av våra skattepengar till ett Stockholmslokaliserat Pajalakontor m.m.
Triumfartat återvändande
Från Övertorneå har Per-Ola Eriksson hållit sig borta sedan han deltog i den skadeskjutna mörkläggningskampanjen kring Ekfors. Tillsammans med sosseriet och s-trogna media spred Per-Ola en bild över landet som gick ut på att Ekfors – ett av landets driftsäkraste elnätsbolag – kunde tänkas avbryta elleveransen till alla kunder. Nu kom Per-Ola åter till Övertorneå, redo för sitt triumftåg, utan vare sig kamouflagekläder, militär eller reservelverk. Den 9 juli skulle Hovrättens dom komma om tvångsinlösen av Ekfors Elnät och den 11 juli skulle den gamle NationalSocialdemokratiske kollaboratören Per-Ola Eriksson inviga Matarengi Marknad.
Noggranna förberedelser
NationalSocialdemokraterna hade förberett det hela väl. Anbudssummorna för ny vägbelysning hade läckts till Vattenfall så de fick agera ”Riddaren på den vita springaren” och i ”socialistisk tävlan” konkurrera ut lokala privata entreprenörer. Marknadstidningen innehöll en med Nordkoreansk precision genomförd enkät som utvisade att befolkningen i Övertorneå vill att kommunen uppför egen vägbelysning. Per-Ola skulle tala om sin gamla kumpan som han varit med om att skicka mer än 500 miljoner skattekronor till och som kompisen sedan okontrollerat strött över den ryska maffian. Sedan fick våra pensionsfonder gå in och rädda kompisens konkursbo som nu istället urgröper våra pensionsbesparingar. Kompisen är nu redo för nya stordåd med skattebetalarnas pengars hjälp. Nu ska Per-Olas och kompisens fasader spacklas även i Ekfors-ärendet. Hovrättens dom, utsatt till den 9 juli, två dagar före marknaden, skulle bli klang- och jubelföreställningens startsignal. Så långt var allt gott och väl. Sen började det gå fel.
Kommunen lägger ned sina vägbelysningsplaner
Det första som gick fel var att Energimyndigheten inte godkännande kommunens vilja att ansluta sin planerade vägbelysning till elnäten lite hipp som happ, enligt eget godtycke. När väl marknaden startar den 11 juli har kommunen hunnit bestämma sig för att inte sätta upp någon egen vägbelysning. Hela den Nordkoreanska enkäten måste nu göras om, eller befolkningen omprogrammeras, om enkäten trots allt stämmer.
Talet skrivs om i all hast
Den riktiga dräparen var när Hovrätten för Övre Norrland den 9 juli kom fram till att staten inte alls kan tvångsöverta enskilda företag bara för att några politiker utan inbyggd, vare sig rättslig eller moralisk, kompass önskar det. Då fick Per-Ola i all hast skriva om talet. Styckena om kompisen Allan och hans förväntade gudasända förmåga att sköta elnät fick utgå. Även Per-Olas och skattebetalarnas (sig själva ovetande) avsikt att stötta Allans kommande storverk på elområdet fick modifieras. Ett nytt dragplåster behövdes för att framhålla Per-Olas lyskraft och återupprätta hans anseende. Det fick bli två miljoner kronor, helt godtyckligt kastade över Övertorneå, utan vare sig beredning, beslut eller mål, under kvällen kommenterade i Nordnytt av en påtagligt sluddrig Per-Ola Eriksson.
Skarpladdad landshövding
Förr, under antiken, kunde ibland kejsare och envåldshärskare helt godtyckligt strö pengar över undersåtarna. Men Per-Ola Eriksson är väl ingen envåldshärskare som får göra vad han vill med våra pengar? Nu skriver vi 2008. Vi har en alliansregering som försöker sköta en nation med världens högsta skattetryck men med en offentlig sektor till stora delar i fritt fall, under effektivitetsmässig och moralisk upplösning. NationalSocialdemokratins efterlämnade maktapparat är i stort sett intakt, mot bättre vetande. Det kan inte vara bra för regeringen, och dess ambition att bli omvald 2010, att den gamle nationalsocialdemokratiske kollaboratören Per-Ola Eriksson åker länet runt som en skarpladdad blindgångare och synes kunna hitta på vad som helst, blottläggande en total likgiltighet inför hur allmänna medel ska hanteras.
Parlamentarisk diktatur
För närvarande styrs landet av en parlamentarisk diktatur. Den egentliga makten ligger hos en handfull personer i och omkring partikanslierna. Våra riksdagsmän har låtit sig degraderas till röstboskap som då och då vallas in i riksdagens plenisal för att formalisera det som partikanslierna redan bestämt.
Jag, och som jag har förstått det, många med mig, vill se den parlamentariska diktaturen ersatt av personval där folket själv i direkta val väljer sina riksdagsmän utan vare sig rangordning eller godkännande från några korrumperade partikanslier.
Gudagåva för demokratisträvare
För oss alla som önskar personvalens snara införande är naturligtvis vår landshövding Per-Ola Eriksson en gudagåva. Vem kan väl ha kvar någon tro på den Parlamentariska Diktaturen efter att ha sett och hört Per-Ola strö skattepengar planlöst omkring sig som en gödselspridare bland annat vid invigningen av Matarengi Marknad? Om Per-Ola sitter kvar kanske det ändå vore idé att nästa år upplysa honom om att han inte är jultomten och att det inte är julen utan Matarengi Marknad han ska inviga.
Fulltankad blindgångare
Man hade kunnat tro att Per-Ola hade haft så pass mycket omdöme att han hade slutat självmant för att rädda det lilla som eventuellt finns kvar av hans renommé, istället för att riskera att bli utsläpad ur Residenset med ansiktet i smutsen.
Om inte annat så hade det varit artigt mot det NationalSocialdemokratiska komplexet, som fött honom hela livet, att slippa tvätta en del byk offentligt.
Även alliansregeringen, som hittills inte orkat byta ut politruker i tillräcklig omfattning, för att hålla igång utvecklingen mot demokrati och bryta de från sosseriet nedärvda nätverken, kunde ha föredragit en snyggare sorti för Per-Ola Eriksson.
För närvarande är Per-Ola Eriksson ett av personvalssträvarnas främsta argument - skarpladdad, fulltankad eller ej.
-Heja Per-Ola !
.
Inför årets marknad i Matarengi, den 30:e sedan traditionen återupptogs, hade uppenbarligen sosseriet slagit på stort. Det hade bäddats för en framgångsrik manifestation lång tid i förväg. Den 11 juli skulle man dels fira NationalSocialdemokratins seger över den lokala arvfienden och dels Per-Ola Erikssons återupprättelse i Övertorneå kommun, efter åratal av påminnelser på Ekfors kontorsvägg, om OBOL-svindeln mot LKAB.
Manipulerat Kaliber och Uppdrag Granskning
Ett fejkat OBOL-program gjordes i radions Kaliber och TV:s Uppdrag Granskning i början av juni. Per-Ola Eriksson skulle återupprättas politiskt. Inte ett ord i programmet om LKAB:s bortslarvade miljarder. Ingenting om att Bo Johansson blev blåst på LKAB-pengarna av den Malaysiska organiserade brottsligheten och hotade att skvallra om han inte blev försörjd. Heller inget om att Bo Johansson numera föds av Sveriges skattebetalare för att tiga och att motprestationen är att hjälpa till med mörkläggningen kring den ännu ej offentliga LKAB-skandalen. Kanske inte så mycket att säga om, eftersom vi föder så mycket annat skräp, som inte heller är vare sig hederliga eller samhällsnyttiga.
Konkursspektakel kring OBOL
Parallellt med den mediala uppbackningen i föregående stycke pågick en parodi på konkursförhandling mot OBOL. Som om nu OBOL-männen skulle komma till en svensk konkursförhandling och som om det skulle spela någon roll huruvida OBOL försattes i konkurs i Sverige eller ej. Avsikten med konkursspektaklet är, att dölja att ekobrottsmyndighetens passivitet hade, och har, politiska förtecken och att underlätta fortsatt mörkläggning kring LKAB och OBOL. LKAB:s pengar har ”försvunnit” ur utredningen. Kvar finns bara Längmanskas oreviderade pengar och i huvudsak några lättlurade företagare med rymlig skattemoral. Som vanligt jobbar skatteverket i lag med den organiserade brottsligheten så de pengar som företagarna återfick norpas av skatteverket.
Pampar förr och nu
Det svenska folket har länge övertaxerats. Anledningen till att ett flertal offentliga verksamheter fungerar allt sämre är inte brist på pengar. Det är istället brist på förstånd, och ibland även hederlighet, hos dem som bestämmer hur pengarna ska användas. Tidigare hade våra pengaslukande pampar vett att åtminstone försöka låtsas att de använde våra gemensamma pengar med eftertanke och efter noggrannast möjliga analys – så inte längre. Nu kan Per-Ola Eriksson skjuta från höften och till synes av en nyck dela ut miljoner av våra skattepengar till ett Stockholmslokaliserat Pajalakontor m.m.
Triumfartat återvändande
Från Övertorneå har Per-Ola Eriksson hållit sig borta sedan han deltog i den skadeskjutna mörkläggningskampanjen kring Ekfors. Tillsammans med sosseriet och s-trogna media spred Per-Ola en bild över landet som gick ut på att Ekfors – ett av landets driftsäkraste elnätsbolag – kunde tänkas avbryta elleveransen till alla kunder. Nu kom Per-Ola åter till Övertorneå, redo för sitt triumftåg, utan vare sig kamouflagekläder, militär eller reservelverk. Den 9 juli skulle Hovrättens dom komma om tvångsinlösen av Ekfors Elnät och den 11 juli skulle den gamle NationalSocialdemokratiske kollaboratören Per-Ola Eriksson inviga Matarengi Marknad.
Noggranna förberedelser
NationalSocialdemokraterna hade förberett det hela väl. Anbudssummorna för ny vägbelysning hade läckts till Vattenfall så de fick agera ”Riddaren på den vita springaren” och i ”socialistisk tävlan” konkurrera ut lokala privata entreprenörer. Marknadstidningen innehöll en med Nordkoreansk precision genomförd enkät som utvisade att befolkningen i Övertorneå vill att kommunen uppför egen vägbelysning. Per-Ola skulle tala om sin gamla kumpan som han varit med om att skicka mer än 500 miljoner skattekronor till och som kompisen sedan okontrollerat strött över den ryska maffian. Sedan fick våra pensionsfonder gå in och rädda kompisens konkursbo som nu istället urgröper våra pensionsbesparingar. Kompisen är nu redo för nya stordåd med skattebetalarnas pengars hjälp. Nu ska Per-Olas och kompisens fasader spacklas även i Ekfors-ärendet. Hovrättens dom, utsatt till den 9 juli, två dagar före marknaden, skulle bli klang- och jubelföreställningens startsignal. Så långt var allt gott och väl. Sen började det gå fel.
Kommunen lägger ned sina vägbelysningsplaner
Det första som gick fel var att Energimyndigheten inte godkännande kommunens vilja att ansluta sin planerade vägbelysning till elnäten lite hipp som happ, enligt eget godtycke. När väl marknaden startar den 11 juli har kommunen hunnit bestämma sig för att inte sätta upp någon egen vägbelysning. Hela den Nordkoreanska enkäten måste nu göras om, eller befolkningen omprogrammeras, om enkäten trots allt stämmer.
Talet skrivs om i all hast
Den riktiga dräparen var när Hovrätten för Övre Norrland den 9 juli kom fram till att staten inte alls kan tvångsöverta enskilda företag bara för att några politiker utan inbyggd, vare sig rättslig eller moralisk, kompass önskar det. Då fick Per-Ola i all hast skriva om talet. Styckena om kompisen Allan och hans förväntade gudasända förmåga att sköta elnät fick utgå. Även Per-Olas och skattebetalarnas (sig själva ovetande) avsikt att stötta Allans kommande storverk på elområdet fick modifieras. Ett nytt dragplåster behövdes för att framhålla Per-Olas lyskraft och återupprätta hans anseende. Det fick bli två miljoner kronor, helt godtyckligt kastade över Övertorneå, utan vare sig beredning, beslut eller mål, under kvällen kommenterade i Nordnytt av en påtagligt sluddrig Per-Ola Eriksson.
Skarpladdad landshövding
Förr, under antiken, kunde ibland kejsare och envåldshärskare helt godtyckligt strö pengar över undersåtarna. Men Per-Ola Eriksson är väl ingen envåldshärskare som får göra vad han vill med våra pengar? Nu skriver vi 2008. Vi har en alliansregering som försöker sköta en nation med världens högsta skattetryck men med en offentlig sektor till stora delar i fritt fall, under effektivitetsmässig och moralisk upplösning. NationalSocialdemokratins efterlämnade maktapparat är i stort sett intakt, mot bättre vetande. Det kan inte vara bra för regeringen, och dess ambition att bli omvald 2010, att den gamle nationalsocialdemokratiske kollaboratören Per-Ola Eriksson åker länet runt som en skarpladdad blindgångare och synes kunna hitta på vad som helst, blottläggande en total likgiltighet inför hur allmänna medel ska hanteras.
Parlamentarisk diktatur
För närvarande styrs landet av en parlamentarisk diktatur. Den egentliga makten ligger hos en handfull personer i och omkring partikanslierna. Våra riksdagsmän har låtit sig degraderas till röstboskap som då och då vallas in i riksdagens plenisal för att formalisera det som partikanslierna redan bestämt.
Jag, och som jag har förstått det, många med mig, vill se den parlamentariska diktaturen ersatt av personval där folket själv i direkta val väljer sina riksdagsmän utan vare sig rangordning eller godkännande från några korrumperade partikanslier.
Gudagåva för demokratisträvare
För oss alla som önskar personvalens snara införande är naturligtvis vår landshövding Per-Ola Eriksson en gudagåva. Vem kan väl ha kvar någon tro på den Parlamentariska Diktaturen efter att ha sett och hört Per-Ola strö skattepengar planlöst omkring sig som en gödselspridare bland annat vid invigningen av Matarengi Marknad? Om Per-Ola sitter kvar kanske det ändå vore idé att nästa år upplysa honom om att han inte är jultomten och att det inte är julen utan Matarengi Marknad han ska inviga.
Fulltankad blindgångare
Man hade kunnat tro att Per-Ola hade haft så pass mycket omdöme att han hade slutat självmant för att rädda det lilla som eventuellt finns kvar av hans renommé, istället för att riskera att bli utsläpad ur Residenset med ansiktet i smutsen.
Om inte annat så hade det varit artigt mot det NationalSocialdemokratiska komplexet, som fött honom hela livet, att slippa tvätta en del byk offentligt.
Även alliansregeringen, som hittills inte orkat byta ut politruker i tillräcklig omfattning, för att hålla igång utvecklingen mot demokrati och bryta de från sosseriet nedärvda nätverken, kunde ha föredragit en snyggare sorti för Per-Ola Eriksson.
För närvarande är Per-Ola Eriksson ett av personvalssträvarnas främsta argument - skarpladdad, fulltankad eller ej.
-Heja Per-Ola !
.
Hovrättens dom – ett beskt piller
.
I väntan på tomten
Hovrättens i Övre Norrland dom den 9 juli 2008 om eventuell tvångsinlösen av Ekfors elnät hade många väntat på som småbarn som väntar på jultomten. Äntligen skulle det uppstudsiga lilla bolaget tryckas till och den organiserade brottsligheten åter stå okritiserade på toppen av dynghögen. Att döma av massmedias bevakning blev det en bitter kalk att tömma för sosseriet och deras kollaboratörer i massmedia.
Aktuellt slår på trumman…
Tisdagen den 8 juli, Aktuellt, 21-sändningen, efter vädret, avslutades med att man puffade för morgondagens stora händelser. Nummer två, av tre, var att dom kommer i kraftbråket i Övertorneå.
…men glömmer sedan att rapportera
När Hovrättens dom väl kom visade sig att nyhetspolitrukerna på Aktuellt tagit ut sosseriets seger i förskott. När Ekfors drog det längsta strået förbigicks hela ärendet med tystnad.
Text-TV tiger
SVT:s text-TV som även de vid ett flertal tillfällen spridit felaktigheter om bråket i Övertorneå teg likaledes.
NK och NSD fimpar web-länkarna
Norrbottens-Kuriren (ns) och NSD (s) rapporterade, men på Websidorna togs länkarna bort på första sidan och lokalsidan för Övertorneå. Ingen kunde av ”misstag” få läsa nyheterna. Ingen utsocknes skulle få reda på sosseriets nederlag. Endast den som frågade aktivt på Ekfors fick fram artiklarna. För säkerhets skull hade man tagit bort debattlänkarna också för att inte kunder, kommuninvånare eller andra intresserade skulle få möjlighet att lufta sina åsikter nu när det blev klart att kommuninvånarna halkat omkring i mörkret i flera år helt i onödan.
Pliktskyldig notis
Ett flertal andra media har tidigare ägnat ärendena relativt stor uppmärksamhet. Inte sällan med en mer eller mindre uttalad underton innebärande att Ekfors har agerat felaktigt och sosseriet och myndigheterna har gjort allting rätt. Ett flertal av dessa media rapporterade pliktskyldigast med en liten notis. En ganska kraftig slagsida i rapporteringen således.
Massmedia ännu politiskt korrumperad
Så nog lever den organiserade brottsligheten ännu, åtminstone på ett flertal av våra nyhetsredaktioner, som allt mer tydligt framträder som propagandaorgan istället för den tredje statsmakten.
Sättet att rapportera, eller inte rapportera, om Hovrättsdomen visar med skrämmande tydlighet att vi efter 70 års sosseri har journalister som egentligen inte är journalister utan nyhetspolitruker, med uppgift att servera en tillrättalagd verklighetsbild till folket.
Vad har en journalist eller redaktör som inte förmedlar sanningen till läsaren/tittaren/lyssnaren för berättigande?
.
I väntan på tomten
Hovrättens i Övre Norrland dom den 9 juli 2008 om eventuell tvångsinlösen av Ekfors elnät hade många väntat på som småbarn som väntar på jultomten. Äntligen skulle det uppstudsiga lilla bolaget tryckas till och den organiserade brottsligheten åter stå okritiserade på toppen av dynghögen. Att döma av massmedias bevakning blev det en bitter kalk att tömma för sosseriet och deras kollaboratörer i massmedia.
Aktuellt slår på trumman…
Tisdagen den 8 juli, Aktuellt, 21-sändningen, efter vädret, avslutades med att man puffade för morgondagens stora händelser. Nummer två, av tre, var att dom kommer i kraftbråket i Övertorneå.
…men glömmer sedan att rapportera
När Hovrättens dom väl kom visade sig att nyhetspolitrukerna på Aktuellt tagit ut sosseriets seger i förskott. När Ekfors drog det längsta strået förbigicks hela ärendet med tystnad.
Text-TV tiger
SVT:s text-TV som även de vid ett flertal tillfällen spridit felaktigheter om bråket i Övertorneå teg likaledes.
NK och NSD fimpar web-länkarna
Norrbottens-Kuriren (ns) och NSD (s) rapporterade, men på Websidorna togs länkarna bort på första sidan och lokalsidan för Övertorneå. Ingen kunde av ”misstag” få läsa nyheterna. Ingen utsocknes skulle få reda på sosseriets nederlag. Endast den som frågade aktivt på Ekfors fick fram artiklarna. För säkerhets skull hade man tagit bort debattlänkarna också för att inte kunder, kommuninvånare eller andra intresserade skulle få möjlighet att lufta sina åsikter nu när det blev klart att kommuninvånarna halkat omkring i mörkret i flera år helt i onödan.
Pliktskyldig notis
Ett flertal andra media har tidigare ägnat ärendena relativt stor uppmärksamhet. Inte sällan med en mer eller mindre uttalad underton innebärande att Ekfors har agerat felaktigt och sosseriet och myndigheterna har gjort allting rätt. Ett flertal av dessa media rapporterade pliktskyldigast med en liten notis. En ganska kraftig slagsida i rapporteringen således.
Massmedia ännu politiskt korrumperad
Så nog lever den organiserade brottsligheten ännu, åtminstone på ett flertal av våra nyhetsredaktioner, som allt mer tydligt framträder som propagandaorgan istället för den tredje statsmakten.
Sättet att rapportera, eller inte rapportera, om Hovrättsdomen visar med skrämmande tydlighet att vi efter 70 års sosseri har journalister som egentligen inte är journalister utan nyhetspolitruker, med uppgift att servera en tillrättalagd verklighetsbild till folket.
Vad har en journalist eller redaktör som inte förmedlar sanningen till läsaren/tittaren/lyssnaren för berättigande?
.
fredag 27 juni 2008
Svar till Arne Hietala
.
Hej Arne!
Tack för Din fråga bland kommentarerna till bloggen ”Inte rätt att fly”.
Lägre priser - ändå underkända
År 2000 hade vi lägre tariffer än de stora drakarna, vars ärenden våra myndigheter springer. Vi hade legat stilla med våra tariffer sedan 1996, medan priserna, inte minst de olika statliga pålagorna ökade, i vissa fall så mycket som 170%. När vi så småningom höjde våra priser, bara 5% och endast för att täcka ökade regionnätskostnader och fortfarande efter höjningen låg under de stora drakarnas priser underkändes vår höjning. Energimarknadsinspektionen vill nu tvinga oss att betala tillbaka 1,5 Mkr, trots att vi då inte har kostnadstäckning. Enligt lagen har vi rätt till kostnadstäckning.
Låga priser – ändå bara gnäll
Långa tider har vi legat under t ex Vattenfalls prisnivå. Periodvis, även under senare tid, har vi haft anmärkningsvärt låga priser, ibland landets lägsta. Då skulle man tro att det möttes av gillande och uppskattning. Tvärtom har de kommentarer jag då hört varit muttrande, på temat att priserna är alldeles för höga. Det tycks vara någonting som man har ”rätt” att alltid framföra beträffande Ekfors priser, vare sig de är höga eller låga. Det tycks också vara ”rätt” att alltid, och offentligt, utan skam påstå, att i princip vad som helst som vi gör alltid är olagligt, felaktigt, oskäligt, är själsvåldigt eller skall leda till återbetalningsskyldighet m.m.
Rätt för en - fel för en annan
Som Ekfors chef är det min skyldighet, att ta ut de priser som behövs, för att verksamheten och därmed samhället ska kunna fungera. Det är ju faktiskt på det sättet, att om inte elförsörjningen fungerar, så fungerar ingenting annat i samhället heller. Härav följer, att det är en klen tröst, att det är billigt, om det inte fungerar. Ekfors kunder är, menar jag, sedan lång tid tillbaka, bortskämda med god service och tar den för given. Det finns stora områden i landet, som återkommande utsätts för flera dygn långa elavbrott. De har det gemensamt, att det alltid är de tre stora som myndigheterna gullar med, som missköter eldistributionen i de områdena. Ibland tvingas människor evakueras från sina hem, för att deras elleverantör hoppat över nästan två generationers förnyelse och underhåll av elnätet. Deras intäkter går åt till allt möjligt svammel, inte minst bonusar i miljardklassen. Ändå får de hålla högre priser än vi gör, och får ingen kritik från myndigheterna, blir inte tvångsförvaltade, inte anhållna, inte tvångsinlösta och inte trakasserade på annat sätt heller.
Skygglappar på
Under lång tid har en allt ineffektivare offentlig sektor höjt priser och skatter på snart sagt alla områden. Samtidigt har verksamheten och servicen till medborgarna försämrats. Detta tenderar man, åtminstone i Tornedalen, att tiga om. När det kommer på tal tittar man på fötterna, tittar bort, byter samtalsämne och så vidare. Det tycks vara så, att man tar på sig ett personligt ansvar, för vad ens politiker ställt till med. Kritik mot det politiska systemet blir man personligen kränkt av. Man kan inte erkänna det politiska svammel som pågår, framför allt i Övertorneå kommun. Alla möjliga förklaringar kan man tänka sig: naturkatastrof, den nyss tillträdda alliansregeringen eller till och med EU. Men man kan inte tänka sig, att man kan ändra på ordningen genom att lägga sin röst på någon annan än farfar röstade på. Det går till och med att se på världen med sådana ögon, att det är Ekfors fel att mamma har ont om pengar, trots att Ekfors bara har höjt nätavgiften och trots att den höjningen bara är en liten del av alla kostnadshöjningar, som mamma drabbas av. Det går inte heller att ta till sig, att man faktiskt är medskyldig när man står vid sidan av och ser vad som pågår, men inte gör något.
Gemensamt ansvarstagande
Beträffande bolagets prisnivå gäller, att bolaget enligt lag och rättstradition har rätt till kostnadstäckning. Om bolagets kostnader ökar, har bolaget rätt att öka priserna. Så enkelt är det. Kan vi gemensamt ta ansvar och medverka till låga kostnader, så blir priserna låga.
Rätt eller fel
Beträffande Din fråga, om jag tycker att det är rätt att höja nätavgiften, vill jag säga så här: Det är rätt att ta ut ett sådant pris av kunderna, att samhället kan fortsätta att fungera. Det är fel, att ta så lite betalt, att elförsörjningen och därmed samhället kan sluta fungera. Märk väl, Du frågade inte om det är önskvärt, rättvist eller bra – Du frågade om det är rätt.
Söken i Era hjärtan
Jag tror att Du bär med Dig svaret i Ditt hjärta om vad som är rätt och vad som är fel i det här fallet och jag ska försöka hjälpa Dig, att kalla fram svaret, genom att ställa några motfrågor till Dig, som jag tycker att Du gärna kan fundera på:
- Är det jag eller Din mamma som ska betala hennes elkostnader?
- Är det rätt av Dina förtroendevalda, och de myndigheter som de styr, att utsätta ett litet privatföretag för så höga merkostnader för den här häxjakten, att allas kostnader ökar kraftigt?
- Vem ska betala bolagets rättegångskostnader – varifrån kan pengarna komma annat från bolagets kunder – alla bolagets intäkter kommer ju alltid från kunderna?
- Om Du blir anklagad för något, en enstaka anklagelse, eller som i mitt fall en formlig flod av anklagelser, kommer Du då att tycka att Du slåss mot väderkvarnar om Du försvarar Dig?
- I Din frågas förlängning ligger, att det är fel om man får försvara sig. En privatperson har sin lön, ett företag har sina inkomster från sina kunder. Om Du blir anklagad för något, kommer Du att tycka att det är fel om Du får använda Din inkomst till Ditt försvar?
Och Arne, jag tycker att det är hedervärt att Du sätter ut Ditt namn.
Hälsa mamma. Jag hoppas att vi snart ska få komma tillbaka till en tingens ordning, där hon kan få njuta av en driftsäker elförsörjning, utan att drabbas av onödiga merkostnader.
.
Hej Arne!
Tack för Din fråga bland kommentarerna till bloggen ”Inte rätt att fly”.
Lägre priser - ändå underkända
År 2000 hade vi lägre tariffer än de stora drakarna, vars ärenden våra myndigheter springer. Vi hade legat stilla med våra tariffer sedan 1996, medan priserna, inte minst de olika statliga pålagorna ökade, i vissa fall så mycket som 170%. När vi så småningom höjde våra priser, bara 5% och endast för att täcka ökade regionnätskostnader och fortfarande efter höjningen låg under de stora drakarnas priser underkändes vår höjning. Energimarknadsinspektionen vill nu tvinga oss att betala tillbaka 1,5 Mkr, trots att vi då inte har kostnadstäckning. Enligt lagen har vi rätt till kostnadstäckning.
Låga priser – ändå bara gnäll
Långa tider har vi legat under t ex Vattenfalls prisnivå. Periodvis, även under senare tid, har vi haft anmärkningsvärt låga priser, ibland landets lägsta. Då skulle man tro att det möttes av gillande och uppskattning. Tvärtom har de kommentarer jag då hört varit muttrande, på temat att priserna är alldeles för höga. Det tycks vara någonting som man har ”rätt” att alltid framföra beträffande Ekfors priser, vare sig de är höga eller låga. Det tycks också vara ”rätt” att alltid, och offentligt, utan skam påstå, att i princip vad som helst som vi gör alltid är olagligt, felaktigt, oskäligt, är själsvåldigt eller skall leda till återbetalningsskyldighet m.m.
Rätt för en - fel för en annan
Som Ekfors chef är det min skyldighet, att ta ut de priser som behövs, för att verksamheten och därmed samhället ska kunna fungera. Det är ju faktiskt på det sättet, att om inte elförsörjningen fungerar, så fungerar ingenting annat i samhället heller. Härav följer, att det är en klen tröst, att det är billigt, om det inte fungerar. Ekfors kunder är, menar jag, sedan lång tid tillbaka, bortskämda med god service och tar den för given. Det finns stora områden i landet, som återkommande utsätts för flera dygn långa elavbrott. De har det gemensamt, att det alltid är de tre stora som myndigheterna gullar med, som missköter eldistributionen i de områdena. Ibland tvingas människor evakueras från sina hem, för att deras elleverantör hoppat över nästan två generationers förnyelse och underhåll av elnätet. Deras intäkter går åt till allt möjligt svammel, inte minst bonusar i miljardklassen. Ändå får de hålla högre priser än vi gör, och får ingen kritik från myndigheterna, blir inte tvångsförvaltade, inte anhållna, inte tvångsinlösta och inte trakasserade på annat sätt heller.
Skygglappar på
Under lång tid har en allt ineffektivare offentlig sektor höjt priser och skatter på snart sagt alla områden. Samtidigt har verksamheten och servicen till medborgarna försämrats. Detta tenderar man, åtminstone i Tornedalen, att tiga om. När det kommer på tal tittar man på fötterna, tittar bort, byter samtalsämne och så vidare. Det tycks vara så, att man tar på sig ett personligt ansvar, för vad ens politiker ställt till med. Kritik mot det politiska systemet blir man personligen kränkt av. Man kan inte erkänna det politiska svammel som pågår, framför allt i Övertorneå kommun. Alla möjliga förklaringar kan man tänka sig: naturkatastrof, den nyss tillträdda alliansregeringen eller till och med EU. Men man kan inte tänka sig, att man kan ändra på ordningen genom att lägga sin röst på någon annan än farfar röstade på. Det går till och med att se på världen med sådana ögon, att det är Ekfors fel att mamma har ont om pengar, trots att Ekfors bara har höjt nätavgiften och trots att den höjningen bara är en liten del av alla kostnadshöjningar, som mamma drabbas av. Det går inte heller att ta till sig, att man faktiskt är medskyldig när man står vid sidan av och ser vad som pågår, men inte gör något.
Gemensamt ansvarstagande
Beträffande bolagets prisnivå gäller, att bolaget enligt lag och rättstradition har rätt till kostnadstäckning. Om bolagets kostnader ökar, har bolaget rätt att öka priserna. Så enkelt är det. Kan vi gemensamt ta ansvar och medverka till låga kostnader, så blir priserna låga.
Rätt eller fel
Beträffande Din fråga, om jag tycker att det är rätt att höja nätavgiften, vill jag säga så här: Det är rätt att ta ut ett sådant pris av kunderna, att samhället kan fortsätta att fungera. Det är fel, att ta så lite betalt, att elförsörjningen och därmed samhället kan sluta fungera. Märk väl, Du frågade inte om det är önskvärt, rättvist eller bra – Du frågade om det är rätt.
Söken i Era hjärtan
Jag tror att Du bär med Dig svaret i Ditt hjärta om vad som är rätt och vad som är fel i det här fallet och jag ska försöka hjälpa Dig, att kalla fram svaret, genom att ställa några motfrågor till Dig, som jag tycker att Du gärna kan fundera på:
- Är det jag eller Din mamma som ska betala hennes elkostnader?
- Är det rätt av Dina förtroendevalda, och de myndigheter som de styr, att utsätta ett litet privatföretag för så höga merkostnader för den här häxjakten, att allas kostnader ökar kraftigt?
- Vem ska betala bolagets rättegångskostnader – varifrån kan pengarna komma annat från bolagets kunder – alla bolagets intäkter kommer ju alltid från kunderna?
- Om Du blir anklagad för något, en enstaka anklagelse, eller som i mitt fall en formlig flod av anklagelser, kommer Du då att tycka att Du slåss mot väderkvarnar om Du försvarar Dig?
- I Din frågas förlängning ligger, att det är fel om man får försvara sig. En privatperson har sin lön, ett företag har sina inkomster från sina kunder. Om Du blir anklagad för något, kommer Du att tycka att det är fel om Du får använda Din inkomst till Ditt försvar?
Och Arne, jag tycker att det är hedervärt att Du sätter ut Ditt namn.
Hälsa mamma. Jag hoppas att vi snart ska få komma tillbaka till en tingens ordning, där hon kan få njuta av en driftsäker elförsörjning, utan att drabbas av onödiga merkostnader.
.
Inte rätt att fly
.
Signaturen ”Ötåbo” har lämnat en kommentar till min blogg ”Vad medför Arne Honkamaas avgång” som är så intressant att jag tycker att diskussion kan lyftas fram.
Tjat om nazistsamhälle?
Alla länder blir offer för olika former av totalitära system – om länderna förlorar ett erforderligt tryck på politiker, statsförvaltning och rättssystem. I vår typ av demokrati förväntades detta tryck utövas genom ”den tredje statsmakten” dvs massmedia. Efter hand som allt större del av ekonomin, till följd av övertaxering av skattebetalarna, blev offentlig ökade politikens resurser och medborgarnas resurser minskade. Det och annat gjorde det möjligt för politiken att korrumpera massmedia. Numera är svenska media till stora delar jämförbara med de som fanns i Sovjetunionen före dess fall.
Kuriren åter kuvad
Efter en kort ”Pragvår” tycks den organiserade brottsligheten ha återtagit kontrollen över Norrbottens-Kuriren och de lokala TV-kanalerna i Norrbotten. Kuriren ”köpte” man. Köpeskillingen var tidningen NSD. Kuriren ägnar sig numera till stor del åt att torgföra maktens berättelser.
Lösningen inte att fly
Lösningen på detta är inte att flytta för det här händer överallt, där man låter det hända. Istället ska vi bekämpa det kriminella patrasket och införa obegränsat personval. En politiker får vara med i vilket parti han vill men mandatet ska komma från folket - inte från en halvmaffia på partikansliet.
Statsapparaten blir hederlig när politiken blir det
När folket får, eller tar sig, rätten att själv välja sina representanter kommer utrensning av oduglingar och kriminella element från statsförvaltningen per automatik.
Propaganda om min lön
Sen har Du fel beträffande min lön. Du vet inte alls vad jag har för lön. Du känner bara till de fantasibelopp som sosseriet skönat mig för och som Du kanske själv glatt och villigt torgför medveten om att de är fel – hej å hå!
Du borde kanske sitta i fängelse?
Att inte samhället vill kasta Dig i fängelse imponerar inte heller. I Sovjetunionen, Tyskland och för övrigt hela Östeuropa var det mycket hederligt folk, som kunde tänka själva, som slängdes i fängelse, medan allsköns slödder fick gå lösa och innehade höga befattningar. Med tanke på hur Du förvaltat de generösa bidrag Du fått borde Du kanske sitta i fängelse. Att Du inte sitter där beror nog snarast på att Du anses ofarlig för den organiserade brottsligheten.
Vi närmar oss en situation där det sitter mer hederliga människor än brottslingar i fängelse. Det är väl inte rätt att säga att vi där ännu men som sagt, det närmar sig.
För övrigt tycker jag inte att Du ska lasta mig för Dina egna tillkortakommanden.
.
Signaturen ”Ötåbo” har lämnat en kommentar till min blogg ”Vad medför Arne Honkamaas avgång” som är så intressant att jag tycker att diskussion kan lyftas fram.
Tjat om nazistsamhälle?
Alla länder blir offer för olika former av totalitära system – om länderna förlorar ett erforderligt tryck på politiker, statsförvaltning och rättssystem. I vår typ av demokrati förväntades detta tryck utövas genom ”den tredje statsmakten” dvs massmedia. Efter hand som allt större del av ekonomin, till följd av övertaxering av skattebetalarna, blev offentlig ökade politikens resurser och medborgarnas resurser minskade. Det och annat gjorde det möjligt för politiken att korrumpera massmedia. Numera är svenska media till stora delar jämförbara med de som fanns i Sovjetunionen före dess fall.
Kuriren åter kuvad
Efter en kort ”Pragvår” tycks den organiserade brottsligheten ha återtagit kontrollen över Norrbottens-Kuriren och de lokala TV-kanalerna i Norrbotten. Kuriren ”köpte” man. Köpeskillingen var tidningen NSD. Kuriren ägnar sig numera till stor del åt att torgföra maktens berättelser.
Lösningen inte att fly
Lösningen på detta är inte att flytta för det här händer överallt, där man låter det hända. Istället ska vi bekämpa det kriminella patrasket och införa obegränsat personval. En politiker får vara med i vilket parti han vill men mandatet ska komma från folket - inte från en halvmaffia på partikansliet.
Statsapparaten blir hederlig när politiken blir det
När folket får, eller tar sig, rätten att själv välja sina representanter kommer utrensning av oduglingar och kriminella element från statsförvaltningen per automatik.
Propaganda om min lön
Sen har Du fel beträffande min lön. Du vet inte alls vad jag har för lön. Du känner bara till de fantasibelopp som sosseriet skönat mig för och som Du kanske själv glatt och villigt torgför medveten om att de är fel – hej å hå!
Du borde kanske sitta i fängelse?
Att inte samhället vill kasta Dig i fängelse imponerar inte heller. I Sovjetunionen, Tyskland och för övrigt hela Östeuropa var det mycket hederligt folk, som kunde tänka själva, som slängdes i fängelse, medan allsköns slödder fick gå lösa och innehade höga befattningar. Med tanke på hur Du förvaltat de generösa bidrag Du fått borde Du kanske sitta i fängelse. Att Du inte sitter där beror nog snarast på att Du anses ofarlig för den organiserade brottsligheten.
Vi närmar oss en situation där det sitter mer hederliga människor än brottslingar i fängelse. Det är väl inte rätt att säga att vi där ännu men som sagt, det närmar sig.
För övrigt tycker jag inte att Du ska lasta mig för Dina egna tillkortakommanden.
.
tisdag 24 juni 2008
Vad medför Arne Honkamaas avgång?
.
Norrbottensmedia har rapporterat om att Arne Honkamaa lämnar sin plats i Kommunstyrelsen och sitt uppdrag som Kommunalråd i Övertorneå. Han sitter kvar tills hans efterträdare utses.
Bakbundet kommunalråd
Arnes avgång är att beklaga. Jag har alltid uppfattat honom som en rättrådig person, uppfylld av en önskan att utveckla Övertorneå kommun i samförstånd mellan de många, ofta motstående, intressen som ryms i kommunen. Tyvärr har inte Arnes önskan om samförstånd delats av (s)-partiet i Övertorneå. Det har i hög grad bakbundit Arne.
När katten är borta dansar råttorna på bordet
I samband med Arnes konvalescens i början 2005 ställde Sven-Erich Bucht (Haparandas kommunalråd), Kurt Larsson (fullmäktiges ordförande) och Sven Kostenius (vice kommunalråd) till med sina nu riksbekanta vägbelysningsintriger i Övertorneå och Haparanda kommuner. Från att ha varit en angelägenhet enbart för de tongivande illvilliga krafter som styr (s) i Nedre Tornedalen, lyckades de göra ärendet till en angelägenhet för hela partiet.
Kurt engagerar Mona
Vem minns inte när Kurt Larsson skulle visa sig på styva linan och skriva till Mona (Sahlin) och även besöka henne. Förmodligen kan ingen som Kurt och Sven-Erich få NationalSocialdemokraterna att tappa såväl vett och sans liksom den demokratiska masken. De tycks ha samma inflytande över vissa till namnet borgerliga politiker, som har till vana att leva av smulorna från det NationalSocialdemokratiska bordet.
SveKo öser på
Sven Kostenius & Co fyllde på med att slarva bort ungefär åtta miljoner av kommunens pengar i Pullinkiärendet – till nytta för vem?
Grå eminens
Jag som kommit att ha en hel del med kommunen att göra har kunnat se hur svår Arnes situation varit. Kurt Larsson har styrt kommunen direkt på tjänstemännen, som en grå eminens, bakom ryggen på Arne. När Ekfors översände servitutskontrakt som inte passade Kurts syften, fick någon slänga dem i papperskorgen, utan att ha diariefört dem – tre gånger!
Man kan nog säga om Arne, att med sådana vänner behöver han inga fiender. Han har tålmodigt burit sitt ok i missriktad lojalitet. Det hade kanske varit bättre, både för kommunen och Arne själv, om han hade sagt ifrån istället.
Diger meritlista
Den förnuftige och välvillige Arne lämnar nu scenen men de missunnsamma och illvilliga krafterna blir kvar. Den som vill kan se sig om i samhället och kommunen och se vad dessa hittills åstadkommit i Övertorneå:
- kommunen har tömts på 2/3 av sin befolkning
- alla unga flyttar, bara åldringar blir kvar
- Hedenäset, tidigare ett livaktigt kommuncentra, har dött, saknar numera nästan all samhällsservice
- attraktiva tomter vid älvstranden har använts till industriområden och villatomterna har förlagts i skogen vid gamla soptippen
- den numera blomstrande nepotismen har undanträngt alla kommuninvånare som inte har släktingar i partiet
- vägbelysningen är i mörker sedan flera år
- järnvägen är nedlagd och uppriven
- de lokala brandkårerna är nedlagda
- vägnätet är i sämre skick än någonsin
- butiksdöden är utbredd och tilltar
- sågarna är nedlagda
- mejeriet är nedlagt
- Plantingska gården ödelades (revs i gryningen efter att man först gått ut i Haparandabladet med att den blivit skyddad – Kurt och Viktor visade att Stockholm inte var den enda ort i landet som hade en ”Almar Ner”, eller Hjalmar Mehr som dopnamnet var)
- Särkivaaragården byggs om till högre kostnader än nyproduktion
- sjukvården kommer med nuvarande utveckling snart att vara nedlagd
- skolor läggs ned i rasande takt – nybyggda eller ej
Flygfältsprojektet skjutet i sank
Ett alldeles särskilt kapitel är flygplatsen som skulle byggas av ideella krafter. Det projektet tog Kurt över och förvandlade från ett mindre flygfält, på en för orten realistisk nivå, till ett internationellt jättejippo ägnat att främja den egna karriären. Följden blev att Ylitornio kommun köpte mark för flygplatsändamålet. Marken var orienterad i öst-västlig riktning, dvs tvärs den förhärskande vindriktningen. Den vanligaste landningen skulle därmed bli en sidvindslandning. Placeringen strax söder om berget Aavasaksa gjorde den oanvändbar som flygplatsmark då det inte anses acceptabelt flyga in i ett berg vid vart- och vartannat försök till start eller landning.
Onödigt med flygplats norr om Pajala
Den (s)-styrda staten tillsköt stora medel till Pajala kommun vilka kunde använts till en gemensam flygplats för Övertorneå, Ylitornio, Pajala och Pello kommuner. Av det blev en närmast onödig flygplats flera mil norr om Pajala.
Städgumman Arne
Arnes situation har varit märklig. Titt som tätt har hans tillvaro störts av att de mer självupptagna och karriärsugna partivännerna Sven-Erich Bucht och Kurt Larsson, med stöd av den ständige populisten Sven Kostenius, har ställt till det för honom. Det har sedan kommit att hamna på Arnes lott att försöka rätta till efter narrarnas framfart.
För en i grunden vänligt sinnad och ansvarskännande samarbetspolitiker, som jag uppfattat att Arne Honkamaa är, måste det vara psykiskt påfrestande att lojalitet med partiet innebär att tvingas springa Sven-Erich, Kurt & Co:s ondskefulla och illvilliga ärenden. Jag är därför inte ett dugg förvånad över att Arne kastar in handduken.
Väckarklocka
I det korta perspektivet innebär Arnes avgång en försämring i så måtto, att Arne säkert varit en modererande kraft. I det lite längre perspektivet kanske Arnes avgång kan vara den väckarklocka som behövs för att befria (s) i Tornedalen från de missunnsamma krafter som dominerar partiet idag.
(s) kan, men vill man?
(s) har en lång väg att gå för att bli ett demokratiskt och konstruktivt parti som kan arbeta för en positiv utveckling i bygden. Först måste man bestämma sig för om man vill anträda den långa vägen eller om man hellre fortsätter mot hela bygdens och den egna undergången.
.
tisdag 17 juni 2008
Vägbelysningsröran i Övertorneå
.
Övertorneå kommuns politiker har nu hållit kommuninvånarna utan vägbelysning i åratal för att elbolagets ägare jämförde s-partiets arbetssätt med nazisternas arbetssätt. I vägbelysningsfrågan har kommunens politiker av Energimarknadsinspektionen (EMI) begärt att få omkullkasta den praxis och de regler som finns i fråga om gränsdragning mellan eldistributören och andra aktörer i fråga om belysningsanläggningar. De reglerna är till för att tillförsäkra att elleverantörerna har möjligt att hålla anläggningar och elförsörjningen igång i ekonomiskt svaga områden som ingen annars skulle kunna distribuera inom. Samtidigt med ansökan till EMI har kommunen gjort en upphandling som skulle kunna ersätta en mindre del av de mörklagda armaturerna med nya i ett parallellt nät. Upphandlingen har man villkorat till ett för kommunen gynnsamt svar från EMI.
Anbudssummor läcks?
Enligt uppgift har ett 20-tal entreprenörer köpt ut anbudshandlingarna. Likaså enligt uppgift har fyra anbud inkommit. Ihärdiga rykten gör gällande att en i Övertorneå kommun bosatt och verksam elinstallatör haft det lägsta anbudet och att detta sedan ”läckts” till Vattenfall som beretts möjlighet att inkomma med ett anbud som var ca 100.000 kr lägre än den lokala entreprenörens.
Parallell till Vattenfalls lagbrott i Mattila?
Utan att ärendet varit föremål för rättslig utredning är det naturligtvis svårt att bedöma om det kan ligga någon sanningshalt i ryktena. Känt är emellertid att inte vägbelysningen är något högt prioriterat hos Vattenfall. För den som är lite ekonomiskt bevandrad framstår det naturligtvis som en aning osannolikt att Vattenfall, med stor överrock och utan verksamhet på orten, skulle kunna båda räkna sitt anbud på ett sunt sätt och komma fram till lägre kostnader än den lokala entreprenören. Att det finns en vilja hos vissa lokala/regionala Vattenfallpolitruker att visa framfötterna i det nationalsocialdemokratiska propagandakriget är ju uppenbart. Det framkom om inte annat så av den olagligt nedlagda högspänningskabeln på vårt område i Mattila, utanför Haparanda, härom året.
Övertorneå kommun ödelägger sitt förtroende
Det är naturligtvis mycket allvarligt om det visar sig vara sant, att ordningen och rättsuppfattningen samt respekten för upphandlingsreglerna är så svag i Övertorneå kommun
att upphandling görs av inte genomförbara projekt,
att entreprenörer lägger ned kostnader på att ta ut handlingarna, helt i onödan som det skulle visa sig,
att företagare, som tror sig om att vara potentiella uppdragstagare, lägger ned betydande arbete och kostnader, både själva och genom underentreprenörer, leverantörer mm, på att räkna på projekt, som är avgjorda redan i förväg.
Kommuninvånarna betalar
Övertorneå kommunpolitikers uppdragsgivare är kommuninvånarna som betalar den kommunala lekstugan. Det här må vara en liten affär men om politikerna föröder förtroendet för Övertorneå kommun som upphandlare kan det slå hårt mot kommuninvånarnas plånböcker. Då blir det ju bara myglare som finner anledning att lämna anbud när Övertorneå kommun begär det. Då försvinner ju all konkurrens och kostnadspress som är själva syftet med upphandlingsförfarandet.
Ersätter kommunen entreprenörerna?
Jag anser att de som räknat på vägbelysningsjobbet bör pröva, om de ska framställa ett skadeståndsyrkande mot Övertorneå kommun, dels för nedlagt arbete och kostnader i anledning av offererandet och dels för utebliven vinst, på grund av den korrupta upphandlingen.
Vägbelysningsfifflet och Vattenfalls heder
Det är märkligt att gigantiska Vattenfall inte är mer rädda om sin renommé än att de är beredda att solka sin skjorta och sin heder på dylikt ankdammsmygel. Kanske har EU-kommissionen låtit de stora kraftbolagen härja fritt i Europa allt för länge. Hur kommer det sig att Vattenfall är förskonad från de krav på transparens och insyn som är så viktiga för våra myndigheter när det gäller lilla Ekfors med 1/3 promille av Sveriges elnät? Är det av samma anledning som de stora kraftbolagen nu får sälja el till Europas elkunder för 70 öre och mer per kWh trots att det fortfarande kostar mellan 8 och 12 öre/kWh att producera el? Det torde finnas all anledning att borra lite djupare i detta.
Övertorneå kommuns politiker har nu hållit kommuninvånarna utan vägbelysning i åratal för att elbolagets ägare jämförde s-partiets arbetssätt med nazisternas arbetssätt. I vägbelysningsfrågan har kommunens politiker av Energimarknadsinspektionen (EMI) begärt att få omkullkasta den praxis och de regler som finns i fråga om gränsdragning mellan eldistributören och andra aktörer i fråga om belysningsanläggningar. De reglerna är till för att tillförsäkra att elleverantörerna har möjligt att hålla anläggningar och elförsörjningen igång i ekonomiskt svaga områden som ingen annars skulle kunna distribuera inom. Samtidigt med ansökan till EMI har kommunen gjort en upphandling som skulle kunna ersätta en mindre del av de mörklagda armaturerna med nya i ett parallellt nät. Upphandlingen har man villkorat till ett för kommunen gynnsamt svar från EMI.
Anbudssummor läcks?
Enligt uppgift har ett 20-tal entreprenörer köpt ut anbudshandlingarna. Likaså enligt uppgift har fyra anbud inkommit. Ihärdiga rykten gör gällande att en i Övertorneå kommun bosatt och verksam elinstallatör haft det lägsta anbudet och att detta sedan ”läckts” till Vattenfall som beretts möjlighet att inkomma med ett anbud som var ca 100.000 kr lägre än den lokala entreprenörens.
Parallell till Vattenfalls lagbrott i Mattila?
Utan att ärendet varit föremål för rättslig utredning är det naturligtvis svårt att bedöma om det kan ligga någon sanningshalt i ryktena. Känt är emellertid att inte vägbelysningen är något högt prioriterat hos Vattenfall. För den som är lite ekonomiskt bevandrad framstår det naturligtvis som en aning osannolikt att Vattenfall, med stor överrock och utan verksamhet på orten, skulle kunna båda räkna sitt anbud på ett sunt sätt och komma fram till lägre kostnader än den lokala entreprenören. Att det finns en vilja hos vissa lokala/regionala Vattenfallpolitruker att visa framfötterna i det nationalsocialdemokratiska propagandakriget är ju uppenbart. Det framkom om inte annat så av den olagligt nedlagda högspänningskabeln på vårt område i Mattila, utanför Haparanda, härom året.
Övertorneå kommun ödelägger sitt förtroende
Det är naturligtvis mycket allvarligt om det visar sig vara sant, att ordningen och rättsuppfattningen samt respekten för upphandlingsreglerna är så svag i Övertorneå kommun
att upphandling görs av inte genomförbara projekt,
att entreprenörer lägger ned kostnader på att ta ut handlingarna, helt i onödan som det skulle visa sig,
att företagare, som tror sig om att vara potentiella uppdragstagare, lägger ned betydande arbete och kostnader, både själva och genom underentreprenörer, leverantörer mm, på att räkna på projekt, som är avgjorda redan i förväg.
Kommuninvånarna betalar
Övertorneå kommunpolitikers uppdragsgivare är kommuninvånarna som betalar den kommunala lekstugan. Det här må vara en liten affär men om politikerna föröder förtroendet för Övertorneå kommun som upphandlare kan det slå hårt mot kommuninvånarnas plånböcker. Då blir det ju bara myglare som finner anledning att lämna anbud när Övertorneå kommun begär det. Då försvinner ju all konkurrens och kostnadspress som är själva syftet med upphandlingsförfarandet.
Ersätter kommunen entreprenörerna?
Jag anser att de som räknat på vägbelysningsjobbet bör pröva, om de ska framställa ett skadeståndsyrkande mot Övertorneå kommun, dels för nedlagt arbete och kostnader i anledning av offererandet och dels för utebliven vinst, på grund av den korrupta upphandlingen.
Vägbelysningsfifflet och Vattenfalls heder
Det är märkligt att gigantiska Vattenfall inte är mer rädda om sin renommé än att de är beredda att solka sin skjorta och sin heder på dylikt ankdammsmygel. Kanske har EU-kommissionen låtit de stora kraftbolagen härja fritt i Europa allt för länge. Hur kommer det sig att Vattenfall är förskonad från de krav på transparens och insyn som är så viktiga för våra myndigheter när det gäller lilla Ekfors med 1/3 promille av Sveriges elnät? Är det av samma anledning som de stora kraftbolagen nu får sälja el till Europas elkunder för 70 öre och mer per kWh trots att det fortfarande kostar mellan 8 och 12 öre/kWh att producera el? Det torde finnas all anledning att borra lite djupare i detta.
Sveriges Riksdag gör oss till George W Bush vän men USA:s fiende?
.
Sverige, och framför allt dess förvaltning och nomenklatura, ser sig som, i allt väsentligt, USA:s siamesiska tvilling. Viljan att vara USA till lags och distansera sig från Sovjetunionen, numera Ryssland, tar sig ibland charmigt naiva och till och med rent löjliga uttryck.
Jämför man Sverige, USA och Sovjet kan man finna att alla dumheter som görs i USA även görs i Sverige, men ca 20 år senare. Såväl när det gäller författningen som statens och rättsväsendets förhållande till sina medborgare har Sverige dock väsentligt mer med Sovjet att göra än med USA.
USA:s författning
USA:s författning präglas av att den är skriven av människor som flytt från eller frigjort sig från, som man själv uppfattade det, tyranneri och maktmissbruk. Författningen, ursprungligen antagen 17 september 1787, är ungefär samtida med franska revolutionen. Som tidens strömningar bjöd är ett viktigt fundament för USA:s konstitution, med dess senare tillägg, att skydda medborgarna från övergrepp från det allmänna.
Sverige USA:s motpol
I Sverige saknas denna rättstradition nästan helt. I umgänget med sina medborgare har stat och kommun i princip alltid rätt. Att föra process mot det allmänna i Sverige, kan liknas vid att spela en tennismatch, där motståndaren vid spelets början har ett handikapp i form av 2-0 i set, 5-0 i game och 40-0 i det pågående och kanske avgörande gamet.
Staten har, förutom att stjäla samernas rättigheter ungefär som man i USA stal indianernas mark (konstitutionen skyddade inte indianerna) i fall efter fall pungflått sina medborgare. Kronan har med ena handen delat ut förläningar åt dem som varit kronan nyttig, för att sedan med andra handen godtyckligt ta dem tillbaka.
McCarthys häxprocesser
Den amerikanska konstitutionen utsätts emellanåt för attacker. Ett känt sådant fall är den under 1950-talet av den republikanske senatorn Joseph McCarthy ledda häxprocessen, McCarthyismen. Liberala eller vänstersinnade utmålades som kommunister och fick såväl karriärer som liv ödelagda. Konkurrenter och fiender kunde skaffas undan genom att med rätt eller orätt anklagas för oamerikansk verksamhet. Den amerikanska konstitutionen är dock stark och efter en tid reste sig moderata krafter och man fick stopp på McCarthy och hans terror.
Bush 2000-talets McCarthy
Likheten mellan 1950-talets McCarthy och 2000-talets George W Bush är slående. Även nu spionerar staten på medborgarna. Människor fängslas godtyckligt och på lång tid utan att ställas inför rätta. Lismande småstater utvisar godtyckligt anklagade människor, vilka av USA:s säkerhetstjänst förses med en huva över ansiktet, kläs av nakna och förses med blöjor, hängs upp i flygplanstaket och torteras medan de flygs mellan olika länder i världen, i flygplan kamouflerade till affärsflyg. USA har av sin 43:e president, George W Bush, och de psykopater som håller honom kvar vid makten, förvandlats till den fasciststat som man säger sig vilja skydda USA ifrån att bli. Landet balanserar på kanten till ekonomiskt kaos och Bush är redan den impopuläraste presidenten någonsin.
Sverige positionerar sig fel
USA är ett dynamiskt land. Utan tvekan kommer USA, i en nära framtid, att resa sig och göra upp med Bush stolligheter, som man gjorde med Nazityskland och med McCarthyismen. Då vill inte Sverige vara det mest framträdande exemplet på ett land där medborgarnas fri- och rättigheter kränkts på grund av inställsamhet mot Bush. I kölvattnet efter andra världskriget riskerade svenska intressen att bli svartlistade i USA och att få sina tillgångar konfiskerade för påstått samarbete med nazismen. Det är inte alldeles osannolikt att USA:s kommande uppgörelse med Bush kan leda till att den som sprungit Bush och hans psykopaters ärenden på motsvarande sätt kan bli det amerikanska folkets och nationens fiende.
Ställ Bush inför riksrätt
Bush lär ha uttalat att Bin Ladin ska gripas innan Bush avgår. Om man jämför den ringa skada som Bin Ladin orsakat USA med den katastrof som Bush ställt till med, på snart sagt alla områden, så är det svårt att dra någon annan slutsats än att det är Bush som bör gripas och ställas inför riksrätt.
FRA-lagen i papperskorgen
Sveriges Riksdag bör besinna sig på onsdag. Ta den Bushinspirerade FRA-lagen och förpassa den dit den hör hemma – i papperskorgen! Starta en utredning om den olagliga verksamhet som påstås ha bedrivits i 10-talet år och ställ de ansvariga inför rätta – oavsett vems partivänner de är.
Använd den extremt kraftfulla dator som redan köpts in för ändamålet – trots att riksdagen ännu inte har fattat beslutat i frågan – till att främja svensk forskning och utbildning istället.
Sverige, och framför allt dess förvaltning och nomenklatura, ser sig som, i allt väsentligt, USA:s siamesiska tvilling. Viljan att vara USA till lags och distansera sig från Sovjetunionen, numera Ryssland, tar sig ibland charmigt naiva och till och med rent löjliga uttryck.
Jämför man Sverige, USA och Sovjet kan man finna att alla dumheter som görs i USA även görs i Sverige, men ca 20 år senare. Såväl när det gäller författningen som statens och rättsväsendets förhållande till sina medborgare har Sverige dock väsentligt mer med Sovjet att göra än med USA.
USA:s författning
USA:s författning präglas av att den är skriven av människor som flytt från eller frigjort sig från, som man själv uppfattade det, tyranneri och maktmissbruk. Författningen, ursprungligen antagen 17 september 1787, är ungefär samtida med franska revolutionen. Som tidens strömningar bjöd är ett viktigt fundament för USA:s konstitution, med dess senare tillägg, att skydda medborgarna från övergrepp från det allmänna.
Sverige USA:s motpol
I Sverige saknas denna rättstradition nästan helt. I umgänget med sina medborgare har stat och kommun i princip alltid rätt. Att föra process mot det allmänna i Sverige, kan liknas vid att spela en tennismatch, där motståndaren vid spelets början har ett handikapp i form av 2-0 i set, 5-0 i game och 40-0 i det pågående och kanske avgörande gamet.
Staten har, förutom att stjäla samernas rättigheter ungefär som man i USA stal indianernas mark (konstitutionen skyddade inte indianerna) i fall efter fall pungflått sina medborgare. Kronan har med ena handen delat ut förläningar åt dem som varit kronan nyttig, för att sedan med andra handen godtyckligt ta dem tillbaka.
McCarthys häxprocesser
Den amerikanska konstitutionen utsätts emellanåt för attacker. Ett känt sådant fall är den under 1950-talet av den republikanske senatorn Joseph McCarthy ledda häxprocessen, McCarthyismen. Liberala eller vänstersinnade utmålades som kommunister och fick såväl karriärer som liv ödelagda. Konkurrenter och fiender kunde skaffas undan genom att med rätt eller orätt anklagas för oamerikansk verksamhet. Den amerikanska konstitutionen är dock stark och efter en tid reste sig moderata krafter och man fick stopp på McCarthy och hans terror.
Bush 2000-talets McCarthy
Likheten mellan 1950-talets McCarthy och 2000-talets George W Bush är slående. Även nu spionerar staten på medborgarna. Människor fängslas godtyckligt och på lång tid utan att ställas inför rätta. Lismande småstater utvisar godtyckligt anklagade människor, vilka av USA:s säkerhetstjänst förses med en huva över ansiktet, kläs av nakna och förses med blöjor, hängs upp i flygplanstaket och torteras medan de flygs mellan olika länder i världen, i flygplan kamouflerade till affärsflyg. USA har av sin 43:e president, George W Bush, och de psykopater som håller honom kvar vid makten, förvandlats till den fasciststat som man säger sig vilja skydda USA ifrån att bli. Landet balanserar på kanten till ekonomiskt kaos och Bush är redan den impopuläraste presidenten någonsin.
Sverige positionerar sig fel
USA är ett dynamiskt land. Utan tvekan kommer USA, i en nära framtid, att resa sig och göra upp med Bush stolligheter, som man gjorde med Nazityskland och med McCarthyismen. Då vill inte Sverige vara det mest framträdande exemplet på ett land där medborgarnas fri- och rättigheter kränkts på grund av inställsamhet mot Bush. I kölvattnet efter andra världskriget riskerade svenska intressen att bli svartlistade i USA och att få sina tillgångar konfiskerade för påstått samarbete med nazismen. Det är inte alldeles osannolikt att USA:s kommande uppgörelse med Bush kan leda till att den som sprungit Bush och hans psykopaters ärenden på motsvarande sätt kan bli det amerikanska folkets och nationens fiende.
Ställ Bush inför riksrätt
Bush lär ha uttalat att Bin Ladin ska gripas innan Bush avgår. Om man jämför den ringa skada som Bin Ladin orsakat USA med den katastrof som Bush ställt till med, på snart sagt alla områden, så är det svårt att dra någon annan slutsats än att det är Bush som bör gripas och ställas inför riksrätt.
FRA-lagen i papperskorgen
Sveriges Riksdag bör besinna sig på onsdag. Ta den Bushinspirerade FRA-lagen och förpassa den dit den hör hemma – i papperskorgen! Starta en utredning om den olagliga verksamhet som påstås ha bedrivits i 10-talet år och ställ de ansvariga inför rätta – oavsett vems partivänner de är.
Använd den extremt kraftfulla dator som redan köpts in för ändamålet – trots att riksdagen ännu inte har fattat beslutat i frågan – till att främja svensk forskning och utbildning istället.
tisdag 27 maj 2008
Ekfors Kraft AB:s förvaltningsberättelse för 2006/2007.
.
Verksamhetsåret 2006/2007 går förmodligen till hävderna som ett av de händelserikaste i Ekfors Kraft AB:s historia.
Förvaltningsberättelsen innehåller en komprimerad och översiktlig beskrivning av vad som förevarit. Massmedias behandling av frågorna lider av medias benägenhet att bara kunna behandla en fråga åt gången. Medias hemfallenhet åt förenklade lösningar i kombination med visst effektsökeri, gör att komplicerade orsakssammanhang lätt går förlorade.
Ofta blir man som part i ärenden där mäktiga, eller tidigare mäktiga, intressen är motpart, slagen av tanken, att onödigt rädda journalister och redaktörer, nog ibland inte har något emot, om ärenden blir obegripliga för läsaren/betraktaren efter medias behandling.
Många av de rättsärenden, som ett för oss ibland nästan oräkneligt antal funktionärer driver mot oss, är så komplicerade eller tekniska, att de svårligen låter sig behandlas i en förvaltningsberättelse som är ägnad att ge en översikt över ett helt år. Vissa ärenden har tidigare behandlats på bloggen, i tidskriften Gränslös eller i läns- och/eller riksmedia. Åter andra kommer att behandlas senare.
Den massiva attack, som den organiserade brottsligheten utsätter oss för, har nu pågått sedan år 2000. Ta gärna del av förvaltningsberättelsen men betänk, att den är ett översiktligt sammandrag. Vidden av det merarbete, och den mänskliga påfrestning, som den organiserade brottslighetens samlade åtgärder resulterar i, låter sig dessvärre bara anas.
Efter ett hittills sjuårigt smakprov, på den organiserade politiska brottslighetens användande av våra gemensamma resurser till trakasserier mot medborgare och företagare, känns det viktigare än någonsin, att inte ge efter och låta de korrumperade krafterna helt överta och rasera rättssystemet.
(Klicka på det här inläggets rubrik för att läsa förvaltningsberättelsen)
Verksamhetsåret 2006/2007 går förmodligen till hävderna som ett av de händelserikaste i Ekfors Kraft AB:s historia.
Förvaltningsberättelsen innehåller en komprimerad och översiktlig beskrivning av vad som förevarit. Massmedias behandling av frågorna lider av medias benägenhet att bara kunna behandla en fråga åt gången. Medias hemfallenhet åt förenklade lösningar i kombination med visst effektsökeri, gör att komplicerade orsakssammanhang lätt går förlorade.
Ofta blir man som part i ärenden där mäktiga, eller tidigare mäktiga, intressen är motpart, slagen av tanken, att onödigt rädda journalister och redaktörer, nog ibland inte har något emot, om ärenden blir obegripliga för läsaren/betraktaren efter medias behandling.
Många av de rättsärenden, som ett för oss ibland nästan oräkneligt antal funktionärer driver mot oss, är så komplicerade eller tekniska, att de svårligen låter sig behandlas i en förvaltningsberättelse som är ägnad att ge en översikt över ett helt år. Vissa ärenden har tidigare behandlats på bloggen, i tidskriften Gränslös eller i läns- och/eller riksmedia. Åter andra kommer att behandlas senare.
Den massiva attack, som den organiserade brottsligheten utsätter oss för, har nu pågått sedan år 2000. Ta gärna del av förvaltningsberättelsen men betänk, att den är ett översiktligt sammandrag. Vidden av det merarbete, och den mänskliga påfrestning, som den organiserade brottslighetens samlade åtgärder resulterar i, låter sig dessvärre bara anas.
Efter ett hittills sjuårigt smakprov, på den organiserade politiska brottslighetens användande av våra gemensamma resurser till trakasserier mot medborgare och företagare, känns det viktigare än någonsin, att inte ge efter och låta de korrumperade krafterna helt överta och rasera rättssystemet.
(Klicka på det här inläggets rubrik för att läsa förvaltningsberättelsen)
tisdag 15 april 2008
Medlemsras
.
Norrbottens nationalsozialdemokrater hade sektmöte i Haparanda sistlidna helgen. Ikea-falangen fronderade och uteblev nästan helt från mötet. Endast Kamprads sändebud deltog. Han var ju styrelseledamot så han var ju tvungen att delta, gubevars. Centralkommittén representerades av Skrynkliga Vargen som läxade upp kamraterna med anledning av det pågående medlemsraset. Partiets kassor sinar och det hotar att påverka levnadsstandarden ända upp på pampnivå. Nu ska partiet ta medlemsfrågan på allvar. Landets ålderdomshem kommer att dammsugas av sektens gräsrötter i jakten på nya medlemmar som kan säkra partiets fortbestånd.
Norrbottens nationalsozialdemokrater hade sektmöte i Haparanda sistlidna helgen. Ikea-falangen fronderade och uteblev nästan helt från mötet. Endast Kamprads sändebud deltog. Han var ju styrelseledamot så han var ju tvungen att delta, gubevars. Centralkommittén representerades av Skrynkliga Vargen som läxade upp kamraterna med anledning av det pågående medlemsraset. Partiets kassor sinar och det hotar att påverka levnadsstandarden ända upp på pampnivå. Nu ska partiet ta medlemsfrågan på allvar. Landets ålderdomshem kommer att dammsugas av sektens gräsrötter i jakten på nya medlemmar som kan säkra partiets fortbestånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)