torsdag 6 september 2018

Konsten, korruptionen och Kejsarens nya kläder


.
Drevet går i media: Fingra inte på konsten! 

Vid en ytlig betraktelse kan det framstå som obegripligt att det upprör ”konstnärer” och den maffiatrogna pressen så till den milda grad att en del politiker inte vill ha stötande och infantilt ritade menstrosor tapetserade i tunnelbanestationerna eller gigantiska blå penisar kluddade på väggarna i staden, som om vi lever i någon sorts ”Sodom och Gomorra”. Den rådande situationen är helt absurd. Enligt den linje som inte minst lätt korkade liberaler låtit lura sig att driva ska ”konstnärer” ha en oinskränkt rätt att bestämma hur det offentliga rummet ska vandaliseras mot en rundlig ersättning av skattebetalarnas pengar. Skattebetalarnas ombud, de valda politikerna, ska enligt samma förvirrade teser inte ha någon rätt att bestämma om vad skattebetalarnas pengar används till eller hur det offentliga rummet ska smyckas.

Svensk skattefinansierad offentlig "konst" i Slussen T-banestation

Varför är det på detta sätt? Varför kan totalt obegåvade kluddar som uppenbart saknar varje tillstymmelse till konstnärlig begåvning ha fått en sådan oinskränkt rätt att vandalisera det offentliga rummet?

Förklaringen är som ofta i vårt samhälle korruption. Skattebetalarna plundras på stora summor som officiellt går till konst och utsmyckning. I en del fall är det säkert så, särskilt i utarmade glesbygdskommuner badande i Robin Hood-pengar. I de fallen är det vi begåvas med resultatet av samarbetet mellan gränslösa obegåvade kluddar som gärna vill intala sig att de är konstnärer och lika gränslöst obegåvade klåpare till politiker.

Svensk offentlig "konst" - oklart vem som betalat
I andra fall, som sannolikt är mycket vanligare, hamnar konstpengarna i fickorna på förslagna politiker och tjänstemän samt deras vapendragare. Men inte allt. En del av pengarna spiller över på ”konstnären”. Så mycket att kludden tiger. Det gör han. Om han säger något får han nämligen inget alls. Då blir han tvungen att söka ett jobb som han klarar av. Då är det slut på att dela vinpavor med rödvinsvänstern, sovmorgnar, intervjuer och idolreportage från hycklande journalister som springer maffians ärenden.

I HC Andersens saga ”Kejsarens Nya Kläder” vågade människorna inte uttala att kejsaren var naken eftersom charlatanerna sagt att bara intelligenta människor kunde se kläderna. På snarlikt sätt tycks det vara med den offentliga utsmyckningen. De långfingrade, som roffar åt sig pengarna, har lyckats lära klent begåvade politiker att det det är ett resultat av hög intelligens och klokskap att inte sköta sitt uppdrag från skattebetalarna utan istället låta maffiatyper roffa åt sig konstpengarna och obegåvade kluddar vandalisera det offentliga rummet. Den offentliga konsten ser ut därefter. Knäpp så det räcker till.

Att det går till på det här sättet i Sverige får nog i hög grad tillskrivas partivalssystemet. Det är inte väljarna, utan partierna, som väljer våra politiker. Det innebär i princip att det är gauleitern i varje distrikt som bestämmer. Våra partier är vanligen organiserade så att det finns en lite starkare person i varje lokalt distrikt, som omger sig med några lojala torpeder. Det finns ingen garanti för att någon av dem är vare sig kunnig eller dugande, även om de ibland är det. Resterande personer på listan utser man i kretsen av svaga och ambitionslösa sympatisörer, vilka inte förväntas utmana ledarna om makten. Ur demokratisk synvinkel är det en brist att enstaka starka individer får väldigt mycket att säga till om, men så fungerar det i alla system. Om ledaren är hederlig fungerar det nog ganska bra en tid. Men makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Ändå är det nog ett större problem när de svagare exemplaren med ålderns rätt eller på grund av tillfälligheter avancerar. Svaga individer utser som regel ännu svagare underhuggare och så småningom förfaller organisationen så att den demokratiska makten som de förväntas utöva kommer att utövas av någon annan. Det kan vara en konsult, media eller varför inte en klubbägare för att ta ett aktuellt exempel.

Men tack och lov är det inte likadant överallt. I Finland har man personval. Där omsätts en tredjedel av de förtroendevalda varje val. Väljarna bestämmer. I Storbritannien väljer man inte partier lika tydligt som i Sverige. Man väljer istället personer i enmansvalkretsar. 

Kan man då se någon skillnad i fråga om utsmyckningen av det offentliga rummet om man jämför Sverige med Storbritannien? Man ska förstås vara försiktig med att dra långt gående slutsatser på ett litet underlag, men här är i alla fall ett exempel från Glasgow att jämföra med de svenska menstrosorna och den blåa jättepenisen, båda i Stockholm.

Offentlig konst i Glasgow, Storbritannien



Det är inte så mycket penisar och vaginor på den offentliga konsten i Storbritannien. Undrar hur deras politiker ser på politikernas roll visavi den offentliga konsten?

Deras konstnärer verkar inte kunna rita enkla streckgubbar. Undrar vad de har att säga till sitt försvar? Är de verkligen riktiga konstnärer?

Falun torsdagen den 6 september 2018
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: