.
Valhysterin rasar något alldeles hejdlöst i landet. Det politiska etablissemanget rusar runt i vild panik. Hysterin har nog inte varit så påtaglig sedan Bengt Westerberg ägnade nätterna innan valet till att dra runt på Stockholms klubbar och smeka bögar framför TV-kameran, förmodligen för att plocka in de sista röstarna. Det var några år innan han anslöt sig till katastrofparasiterna och övergick till att plundra Röda Korsets givare.
I andra länder utlyser man en vilodag eller två, under vilken väljarna får vara i fred, inför valet. Men i Sverige förföljs väljarna av partiernas torpeder - ibland ända in i valbåsen. Få se om det i år, som förr om åren, står maffiatorpeder på ömse sidor om dörren, iklädda kepsar och sedvanliga svarta skinnjackor av omisskännligt Stasi-stuk?
 |
| Typisk svensk normalartist |
Som vanligt får inte ens artister och kändisar får vara ifred. Även de ska piskas ut i offentligheten och tala om vad de röstar på. Som om vi brydde oss om hur de röstar. De flesta av dem vet ju inte ett piss om politik. Ja, med ett undantag då. De vet vem som har makten och vem en artist följaktligen måste slicka där bak för att inte telefonen ska tystna och plånboken bli tom.
Det gör mig ont om dessa stackars artister. Då och då jagas de upp från sänghalmens frid för att delta i än den ena och än den andra indignationsstormen som de politikerkontrollerade mediatorpederna sätts att piska igång. Och en artist får aldrig någon ro. Hela tiden måste de vara ute och fnaska för att sälja in sig själva. En del av de mest energiska får man i sig morgon, middag och kväll, vare sig man vill eller inte. Till slut vill man bara spy när man ser dem, led som man är av systematisk överkonsumtion om hur de låtsas tala om att de lever sina liv.
Kanske är mobbningsstrukturerna också starkare i artistvärlden än någon annanstans? En artist förväntas vara rödvinskommunist och ständigt beredd att rycka ut när det politiska kulturetablissemanget pockar på indignationskampanjer riktade mot inbillade eller verkliga politiska motståndare. Visavi kollegorna förväntas man vara kommunist för att inte mobbas. Eller vänsterpartist som det heter. Miljöpartist är ett modernare alternativ som också duger bra eftersom det ju i Sverige i princip är samma sak. Förr, under 1960- och 1970-talens fraktionsstrider kunde det ha hetat Vänsterpartiet, Miljö eller möjligen Vänsterpartiet, Miljö (R) och i Uppsala och Lund kanske Vänsterpartiet, Miljö (R) Clarté, i Umeå kanske med tillägget Vegan, men nu heter det alltså Miljöpartiet och det speglar väl mest att revolutionärerna blivit gamla och trötta. Det kan ju också vara följden av för mycket fläskfilé och rödvin.
I Mediamaffians indignationskampanjer bör man vara Nationalsocialdemokrat även om Miljöpartist eller gammaldags normalkommunist också duger.
Om man sedan själv, efter att ha stängt persiennerna, dragit för gardinerna och sänkt rösten dessutom råkar ha borgerliga sympatier, vilket nog inte är så ovanligt, givet behovet att marknadsföra och placera sig själv på marknaden, måste man nog vara en mycket duktig artist för att kunna hålla tungan rätt i mun och inte råka hylla fel diktator på fel möte.
Ja, det är inte så lätt att vara artist i åsiktsfrihetens demokratiska folkrepublik, Sverige.
Falun lördagen den 8 september 2018
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar