Förra året framkom ganska tydligt i media att Almedalen hade utvecklats till ett nutida Sodom och Gomorra. Ett slags Mekka för en undersökande journalist, en plats för festande, för ätande, drickande och kopulerande, allt på skattebetalarnas bekostnad - direkt eller indirekt. Ett ställe som fungerade som marknadsplats, där läsarnas tillika medborgarnas intressen, önskemål och legitima anspråk förhandlades bort i utbyte mot personliga fördelar.
I år syntes inte mycket i media av ovanstående, inte heller av ”fraterniseringen” mellan den granskande och den granskade. Ingenting tror jag.
Vad hände? Stannade alla politiker, kollaborativt lagda journalister och mutande affärsintressen hemma i år? Var det en söndagsskoleutflykt som istället sökte sig till Almedalen? Eller tog självcensuren, under hot om riktig censur eller försämrade affärsrelationer med makten, ett fastare grepp om mediabolaget och rapporteringen?
Det enda vi egentligen har sett i år från Almedalen, vid sidan av några ”demokratiska” gulle-gull-reportage, är att politiker av olika färg har klivit fram en dag i veckan och talat om hur många ytterligare miljarder av skattebetalarnas pengar som de vill satsa på olika behjärtansvärda ändamål. Många miljarder blir det. Miljarder som inte finns. Det, för en realist, lite märkvärdiga, är att ingen ville spara någonstans för att finansiera de många miljarder som de nu ytterligare ”vill” strö ut - åtminstone för att få positiv press.
Men så tycks det ju vara med våra politiker - oavsett färg: det enda de klarar är att trycka in mera pengar i systemet, i stort som smått, och även om problemet ofta är att det redan finns för mycket pengar i systemet. Pengar som slarvas, slösas och förskingras bort. Men att få något att fungera på ett hedervärt sätt duger de inte till.
Övertorneå torsdagen den 1 augusti 2013
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar