fredag 2 augusti 2013

Uruguay kan bli som Sverige

.
Det är lätt att förstå den Latinamerikanska rädslan för vad knarkkartellernas maktkamp gör med deras länder. Likaledes är det lätt att till sig att fattiga Latinamerikanska länder kan känna längtan efter de stora intäkterna av narkotikahandeln, som hägrar vid horisonten.

Men, om språkbruket ursäktas, det går inte att både pissa och hålla igen - man måste bestämma sig. Om den Uruguayanska staten lyckas träda i knarkkartellernas ställe, och tillägna sig intäkterna helt eller delvis, kommer svåra lojalitetskonflikter att uppstå. När staten tjänar pengarna avtar viljan att motverka narkotikans skadeverkningar. Incitamentet blir då istället att sälja så mycket knark som möjligt, så dyrt som möjligt.

Därtill kommer förstås det jag skrev om igår. Att det finns stor risk för att det planerade statliga Marijuana-monopolet förvandlas till ett statligt brottssyndikat - som TeliaSonera, Vattenfall och StoraEnzo. Då blir Marijuana-monopolet egennyttigt, eller till för den som kontrollerar det. Intäkterna kommer då ändå att gå staten förbi.

I bästa fall blir det ändå inte bra. Då blir det som hycklandet med det svenska Systembolaget och Svenska Spel. Systembolaget ska sälja alkohol - men ändå inte. Följden blir att man säljer så mycket som möjligt men  tar sig rätten att samtidigt hunsa kunderna och ge dem skamkänslor. Svenska Spel är det statliga företag som verkar för att förslava de som inte blir tillräckligt alkoholiserade och som skinnar befolkningen på de fattiga korvören som finns kvar sedan staten stulit nästan allt i form av direkta och indirekta skatter.

Det går naturligtvis inte att sitta på båda stolarna. Om staten ska kunna skydda befolkningen, göra lagar, tolka och tillämpa dem, kan man inte samtidigt vara aktör på marknaden, med egna ekonomiska incitament. Sverige är fullt av exempel på hur man kan förslava och plundra befolkningen, allt medan man påstår att man gör något annat.

Uruguay, liksom andra Latinamerikanska länder, måste bestämma sig för vad man vill uppnå. Vill man hindra knarket från att förröda deras länder eller vill man bara komma över knarkintäkterna?

Om man vill rädda sina samhällssystem måste man beröva knarkkartellerna det ekonomiska incitamentet för att distribuera knark. Det gör man genom att genom att förvandla knarket till en gröda vilken som helst. Man gör det inte genom att försöka komma över knarkintäkterna.

Den Uruguayanska ”lösningen” är en icke-lösning. Metoden är inte ett led i legaliseringen av knarket. Den är bara en ny fas i kriget om knarkpengarna.

Om Sverige kan även sägas att ett brottssyndikat som den svenska staten, som berövar den vanliga medborgaren allt hopp, lämnar ytterst få andningshål. Medborgaren blir som en säl under polarisen. Med den skillnaden att andningshålen är statens lotteri - som man aldrig vinner på - eller knarkhandel och stölder. Ur medborgarnas synvinkel är det naturligtvis helt förkastligt att staten främjar kriminalitet. Ur det statliga brottssyndikatets synvinkel är det fullt rationellt, eftersom det motiverar att många sysselsätts med att låtsas stävja kriminaliteten, dock inte så mycket att den avtar.

Övertorneå fredagen den 2 augusti 2013
Mikael Styrman
.

Inga kommentarer: