Så behöver Vattenfall köra in pengar igen.
Kraftindustrin i Europa går på knäna och priserna rasar på grund av en kombination av sjunkande efterfrågan i industrin och tillkommande förnyelsebar produktion, som har företräde framför Vattenfalls paradnummer: Kärnkraftverk som man inte har fått att fungera och som numera måste stängas samt gamla nedskitande kolkraftverk.
Då kommer det gamla dragplåstret fram. Man kan tjäna pengar genom att höja priset i Sverige. När priserna är låga i Sverige och höga i Europa, då blir de höga i Sverige i alla fall, för att man ”skulle kunna” sälja energin till bättre priser i Europa. Då är det europeisering som gäller.
När priserna, som nu, är låga i Europa, då har det inte regnat i Sverige eller så går lagom antal kärnkraftverk sönder. Då stiger priserna i Sverige och europeisering är inte populärt.
Det låter ju bra - men för vem? Inte för svenskarna i alla fall. För Vattenfall? De kan ju gasa på som vanligt då. Och för regeringen är det bra som inte behöver stötta det gigantiska ekonomiska råttboet som man har skapat i Vattenfall.
Det skulle vara intressant att veta, beträffande Vattenfalls utlandsaffärer, mot bakgrund av hur lönsamheten verkligen har utvecklats, vilka överväganden och antaganden som gjordes vid förvärvstidpunkten. Med Nuon var det uppenbart bråttom att förvärva till det höga priset, innan det skulle hinna sjunka. Förmodligen för att köparens representanter och säljarna skulle kunna dela på överpriset - under bordet.
Jag skulle inte bli förvånad om man har haft samma enkla och geniala affärsidé som den nordiska skogsindustrin har haft, när den har gjort sina europeiska förvärv. De sneglade på vilken personalinsats som behövdes i norden för att tillverka plank och papper. Sedan jämförde man med vad företagen på kontinenten behövde och vips så var affärsidén klar. Man förvärvar bara industrierna i Europa och sedan sparkar man folk så att det blir lika effektivt som i Norden. Och, enligt planen, simsalabim - så hade de europeiska industrierna förvandlats till vinstmaskiner.
Det var bara ett par svårigheter clownerna missade. Skillnaderna i företags- och fackliga kulturer. I Norden kan man effektivisera för att fackföreningarna är positiva till uppsägningar i effektiviseringssyfte. Eller möjligen för att man kontrollerar de centralstyrda fackföreningarna och/eller fackföreningsledarna. I Europa finns istället en mängd fackföreningar, representerande sina medlemmar och styrda av dem. De är också väldigt militanta. I det ögonblick de nordiska skogsindustrierna försöker sparka folk i Europa sätter sig alla. Sedan sitter man tills chefen är utbytt. Det fungerar varje gång. Därför har inte de nordiska skogsindustrierna klarat av att effektivisera sina europeiska förvärv. Man har klarat överlevnaden genom att sätta konkurrensen ur spel med hjälp av förvärv och fusioner, tills det inte längre finns någon marknad eller konkurrens. Därutöver har säkert de nordiska verksamheterna burit de europeiska på sina axlar.
Förmodligen är det inte så lätt att visa på. Åtminstone inte om StoraEnzos bluffbokföring är typisk för den nordiska skogsindustrin. Eftersom ca 50 miljarder kan åka omkring i Stora Enzos koncernredovisning och det inte resulterar i några åtgärder från något håll, finns det anledning att ana det värsta även beträffande övriga bolag. Jag ska återkomma om detta senare.
Varför är då detta med skogsindustrin intressant när Vattenfall ska spara?
För att det förmodligen ger oss en bra vink om vem som kommer att få sparken och vem som kommer att få betala. Det blir förmodligen svenskarna som får sparken och de svenska elkonsumenterna som får betala - igen! Qui vivra verra - den som lever får se!
Samtidigt skrattar man i Tyskland åt stollerierna som ”die dumme schweden” ägnar sig. Köra allt så fullständigt åt helvete och ändå inte låta huvudena rulla, vare sig i företaget eller i regeringen.
Men så har det blivit, eller kanske alltid varit.
Regeringen är maffians vän och folkets fiende.
Övertorneå fredagen den 9 augusti 2013
Mikael Styrman
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar