Liket på kyrkogården

.

Marc Dutroux

Läste i Aftonbladet om det förmodade pojkliket man hittat i en grav på katolska begravningsplatsen i Solna.

Jag tycker att det är sällan man som lekman har anledning att ha synpunkter på vad Leif G W Persson säger om saker i sitt gebit. Men nu har jag en liten kommentar till ett uttalande som han gjorde i Aftonbladet.

Josef Fritzl

Nu vet jag inte om den gode Leif G W verkligen sade så, eller om han blivit felciterad. Men i webtidningen stod det att han sagt att det är ovanligt att man gömmer lik på kyrkogårdar.

Kanske är det så. Eller så är det inte så. Det förefaller mig vara en idealisk plats att gömma mordoffer på - under vissa förutsättningar. Om hemläxan är gjord. En grav lokaliserad som sköts, vars skötsel är tryggad för överskådlig tid och som ingen ytterligare kommer att begravas i. Lik behöver ju inte heller ligga ytligare än kvarlevorna efter i behörig ordning begravda personer. De kan ju faktiskt läggas i samma kista som någon som ska begravas, eller har begravts, men inte täckts över.

Det svenska institutionaliserade sättet att hantera jordfästningar på inbjuder ju faktiskt till att gömma lik. Det där med främmande lik i kistan behöver man inte fundera över i norra Finland där de anhöriga ofta själva gör den avlidne den sista tjänsten, genom att själva återfylla graven i samband med jordfästningen. Det är också nyttigt för sorgearbetet. I Sverige delegerar vi gärna till kyrkovaktmästaren att sörja i vårt ställe, om vi alls har tid att engagera oss i frågan. Det kan bli ganska många veckor innan man har tid med begravning i Sverige.

Den som har ett lik att göra av med kan ju även gömma det i en grav, efter att den blivit uppgrävd och innan kistan kommer ned. Det finns ju ingen som sitter och vaktar uppgrävda gravar och en mördare aviserar ju knappast sin ankomst.

Kanske är det istället så, att det är väldigt ovanligt att man letar efter lik på kyrkogårdar och ännu ovanligare att man hittar några - trots att kyrkogården är full av dem...

Men om jag inte är helt fel informerad finns det ett betydande antal personer som har försvunnit genom åren för att aldrig komma till rätta. Många av dem kan ju faktiskt ligga på kyrkogårdar. Därtill kommer ett mörkertal i form av människor som försvinner utan att någon saknar dem, eller vet var de befann sig när de försvann.

Ariel Castro

 Under senare tid har frågan aktualiserats genom att många invandrar, även illegalt, till vårt land. Sällan saknade av någon, ännu mer sällan anmälda försvunna om de inte hör av sig och är i landet illegalt.

För inte så länge sedan skrevs det en hel del om ”ensamkommande flyktingbarn” som försvann. Eller gjorde de det? Blev alla redogjorda för? Eller hittade man en förklaring i något fall och klistrade den förklaringen på alla, som det brukar bli i den slöa svenska byråkratin? Eller var det inte ens en utredd förklaring, utan bara hörsägen? Ensamkommande flyktingbarn är väl annars den idealiska målgruppen för en pedofil i behov av en ny leksak? Och samhällets engagemang i efterforskningarna kan väl förmodas vara måttligt?

Av och till avslöjas hemskheter med både vuxna och barn som försvinner, bortförs mot sin vilja för att utnyttjas och plågas på allehanda sätt av förövaren/-arna. Några av de mest kända är pedofilerna belgiska Marc Dutroux, österrikiska Josef Fritzl och amerikanska Ariel Castro, men det finns naturligtvis många fler. Även sådana som aldrig avslöjas.

Vi har, såvitt jag kan erinra mig, inte haft sådana avslöjanden i Sverige. Det behöver ju inte betyda att det inte finns eller har funnits några. Och vi kan, mot bakgrund av rättsväsendets insatser i exempelvis fallen Catrine da Costa, Cattis Falck och Lena Gräns, Carl Fredrik Algernon och alla Quick-målen känna en viss tillförsikt inför, att om någon eller några sådana skulle avslöjas i Sverige, så skulle vårt korrumperade rättsväsende göra sitt bästa för att hjälpa förövarna att komma undan. Det är nämligen, enligt sakkunskapen, inte ovanligt att människor av A-typ stimuleras just av spänningen som följer av att göra det mest förbjudna. Och A-typerna är överrepresenterade bland våra höjdare.

Vi har haft något fall där män i karriären ordnade gang-bangs med unga flickor. Vi har också haft omfattande, men nedtystade, sex- och pedofiliskandaler i vilka riksdagsmän och ministrar utnyttjade småflickor omhändertagna av samhället. Flickorna skulle få samhällets beskydd. Men de fick en gammal minister över och i sig istället. Rättsväsendet hjälpte höjdarna att komma undan - vad annars?

Elliot Spitzer

Ett annat känt fall är tidigare statsåklagaren, senare Guvernören för delstaten New York, Elliot Spitzer, som satte på lyxprostituerade. Det är ju inte riktigt samma sak som de juvelerna som nämns ovan ägnade sig åt. Att Spitzer blev skandaliserad och avsatt berodde väl dels på att det inte skedde i Sverige och dels på att han i jobbet var på jakt efter slöddret på Wall Street, som ställde till med finanskrisen 2008. Det fanns med andra ord inflytelserika krafter som ville få stopp på honom. De ägnade sig själva åt samma sak som Spitzer, enligt dokumentären Inside Job. I deras fall blev det dock inte nämnvärt uppmärksammat. Att Spitzer ägnade sig åt lyxprostituerade, trots den stora risken för karriären i händelse av ett avslöjande, berodde nog på ett behov av krydda och spänning i vardagen, tillgodosett genom risken för ett avslöjande. Och i så fall blev han väl tillfredsställd.

Så, vad vet vi om hur många försvunna barn som oss ovetande ligger i vigd jord efter en privat begravning?

- Inte mycket.

Övertorneå torsdagen den 8 augusti 2013
Mikael Styrman
.