Stämt är dömt!

.
Thomas Quick-fallen gläntar till det många vet, men få vill, eller törs, säga högt. Det finns ett grundläggande systemfel inom det svenska rättsväsendet som gör att domstolar och åklagare ser varandra som kollegor. Som statens redskap för att kuva och hålla ordning på folket. Myndighetspersoner är fler kollegor. De är inte parter i mål och tvister utan just kollegor.

Extremt tydligt är detta i förvaltningsdomstolarna som ofta skulle kunna ersättas med en stämpel med texten ”Vi håller med myndigheten”. Det skulle bli billigare och lika rättssäkert som det nuvarande systemet. Hela systemet gjordes ju om för att fylla Europadomstolens krav på möjlighet till domstolsprövning av myndighetsbeslut. Men som en röd tråd genom hela omorganisationsarbetet har gått hur man kan uppfylla Europadomstolens krav utan att några myndighetsbeslut i praktiken ska gå att ändra på. En ren Potemkinkuliss, med andra ord.

Det rätta ska naturligtvis vara att domarna och domstolarna ska inta en fri ställning och faktiskt vara kritiska mot vad åklagaren kommer dragande med. Vid behov ska domstolen se till att ytterligare utredningar görs. Och om något behöver styrkas eller förklaras ska domstolen tala om det. Dagens rättegångsordning innebär att domstolen eller domarna inte sällan lägger krokben för någon av parterna genom att inte signalera om något behöver visas, förklaras eller styrkas. Rättegången och hela rättsväsendet har decimerats till en gissningstävling och kurragömmalek. Inte sällan politisk.

Om åklagarens eller polisens utredning är dålig ska talan avvisas. Det sker sällan. Vanligare är då slentrianmässigt fällande dom på basis av undermålig utredning.

Visst finns det undantag från regeln. Det finns domare med heder och civilkurage. Men mitt intryck är att det är en försvinnande liten minoritet.

Den här köckenmöddingen där domare och åklagare inte kan hålla inbördes boskillnad har staten skapat avsiktligt. Det genomsyrar hela systemet. Man går samma skolor, man jobbar i samma hus, man är med i samma klubbar (oftast herrklubbar) och man jagar i samma jaktlag. Det säger sig självt att den enskilda medborgaren, som kanske inte är vare sig vältalig eller har erfarenheter av myndighets- och domstolskontakter och som dessutom oftast är rädd, befinner sig i ett nästan ointagligt underläge.

Allt detta skapar ett system som med advokathumor kallas ”stämt är dömt”.

Quick-fallen uppmärksammas som vore de landets enda rättsövergrepp i domstol, men så är det ju inte. Det är bara toppen på isberget. En ovanligt stor, klumpig och skamfilad topp visserligen, men ändå bara en topp. Våra domstolar och vårt rättsväsende används systematiskt av grova brottslingar i offentlig tjänst för grova förmögenhets- och andra brott mot medborgarna. De är dessutom oftast straffriförklarade.

- Tro mig, jag vet!

Om man ska utreda detta. Och det ska man, om man vill att samhället och rättsväsendet ska överleva, då måste man ta itu med systemfelet och med kriminella politiker och statstjänstemäns straffrihet. Då kan man inte låtsas som om Quick-fallen är unika. De är unika, men bara i så måtto att de är ovanligt många och ovanligt klantigt genomfört. Att man har kostat på sig att vara klantig beror naturligtvis på att en person som tvångsvårdas på psyket är sittande fågel. Men då hade man ju inte anledning att räkna, vare sig med Hannes Råstam eller Thomas Ohlson. Men alla de andra som utsatts för rättsövergrepp på grund av dessa systemfel, och avsiktligt i lagstiftningen inbyggda brister, har inte, och får inte, hjälp av vare sig någon Hannes Råstam eller någon Thomas Ohlson.

Därför måste detta utredas på ett seriöst sätt. Inte bara sopas under mattan så fort som möjligt.

Jag påminner om att landets rättsväsende och den samlade pressen fortsatt tiger och blundar inför omständigheten att hela processen mot Quick har gått ut på, och fortfarande går ut på, att låta de verkliga mördarna komma undan. Detta tarvar en förklaring.

Övertorneå fredagen den 2 augusti 2013
Mikael Styrman
.