När mobben blir konstmecenater

.

Jag har skrivit lite grand om vad som händer när skattebetalarnas börs tullas på pengar under förevändning att det handlar om konst. I Norrbotten, där jag bodde tidigare utspelade sig rent fantastiska konstbedrägerier i mycket små och förmodat fattiga kommuner. Jag minns, men hade på den tiden inte tid att följa dem så nära att jag känner mig manad att skriva om dem. Det är något för en grävande journalist. Men för det lilla antal grävande journalister vi har i landet finns säkert större ärenden att skriva om. Det som saknas är dessutom oftast civilkurage och så förstås ett media med tillräcklig frihet och kurage för att publicera.

Det hindrar inte att vi ändå kanske kan lära oss något av det lilla ärende jag nu ska skriva om. Framför allt visar det hur tokigt det blir när enfalden placeras på kuskbocken.

I Övertorneå gjordes med början hösten 2017 ett ”konstverk” som blev färdigt sommaren 2018. Det skulle bli ett museum över järnvägens tid i byn. Inte så dumt och obetydligt som det först kan låta. I en bondby där missunnsamheten dödar alla initiativ och jämnar all konstruktivitet och all politiskt oberoende företagsdrift med marken, är en tids järnvägsdrift en ganska stor sak. I brist på framtid och utvecklingspotential kan faktiskt ett museum över triviala ting i förfluten tid vara det mest framåtsyftande som en inkompetent kommunledning är kapabel till.

Trots det stolta anslaget bidde det inget museum. Det gick med museet som det i sagan om Mäster Skräddare gick med rocken som mannen ville ha sydd. Det bidde istället en fingertutt i sagan. I verklighetens Övertorneå blev det, när Junttis maskiner hade brummat nästan ett år på platsen, till synes helt utan sammanhang och utslängt i ingenstans, något som mer än ett konstverk i traditionell mening ser ut som om ett kringresande tivolisällskap har gjort ett misslyckat försök att slå upp ett cirkustält och därefter dragit vidare.

I en annan del av samhället skulle uppföras ett monument över tornedalskvinnan. Observera ”tornedalskvinnan” i allmän och obestämd form, inte en specifik kvinna som gjort något mer värdigt ett monument än andra gör. Varför undrar kanske någon? Vad är det för speciellt med tornedalskvinnan som inte finns hos andra kvinnor? Ja, inte vet jag. Jag tycker att det andas att någon vräker Robin Hood-pengar ihopstulna i välskötta kommuner och dränker vanskötta S-kommuner i pengar, vilka sedan förstör pengarna. Då gäller det att hitta på något ändamål över vilket man kan slösa bort dem och samtidigt förskringra så mycket som möjligt.

Om man hade gjort ett monument över den finska tornedalskvinnan hade det varit åtminstone lite lättare att förstå. Bygden är präglad av att riksgränsen som skiljer Sverige från Finland bara funnit sedan den senaste plundringsräden till Ryssland i vanlig ordning sket sig. Den har således bara funnit sedan 1812, som fritt ur minnet var det år som freden och gränsdragningen var färdigförhandlad. Man har fortsatt att gifta sig över gränsen. De flesta äktenskap har ingåtts av finska kvinnor som gift sig med svenska män och sedan blivit boende på den svenska sidan. Lite burleskt har jag hört sägas, att man finska kvinnor emellan, brukar skoja om att den mängd skit som finska kvinnor har mockat i Sverige, allra minst motsvarar ett berg av Pullinkis storlek. För den som saknar lokalkännedom kan jag informera om att Pullinki är ett ordentligt berg. Om anekdotens uppskattning är träffsäker är den finska kvinnan mycket väl förtjänt av ett monument.

Men nu handlar det om ett monument över ”tornedalskvinnan”. Hur blev det då? Som på bilden nedan.

Lägg märke till att det inte är någon av kvinnorna på bilden som är ”tornedalskvinnan”. Många i bygden tror att monumentet inte är färdigt ännu. Att kvinnan ska tillkomma. Men det är ju vanligt folk, vanligtvis med sunt förnuft, inte de genier som handhar offentliga konstupphandlingar och som alltid lyckas se ett samband, även där inget samband finns. Enligt vanligtvis välunderrättad källa blir det ingen kvinna. Monumentet över tornedalskvinnan är färdigt och är den lite obestämbara klumpen framför kvinnorna. Mera en skymf än ett monument, tycker jag. Men jag är ju inte politiker och förstås inte lika klok som de.

Som en jämförelse, vill jag visa vad en enkel person som jag uppfattar som ett monument över en kvinna, även om den även har andra syftningar. Michelangelo’s Pietà i Peterskyrkan i Rom.

Det här är ett bra exempel på vad det blir av de Robin Hood-pengar som S-regeringen stjäl från välskötta borgerliga kommuner och fullkomligt vettlöst och på måfå strör ut för vanskötta S-kommuner ledda av i bästa fall inkompetenta stollar, i andra fall rena brottslingar. Det här är säkert inget undantag utan är med största sannolikhet typiskt för vad som händer med pengarna. Vi kan se det synliga resultatet - ”konstverket” - men vi kan bara ana förskingringen och pengatvätten som är den verkliga orsaken till att detta vanvett pågår - helt straffritt dessutom.

Slutligen har jag en egen liten fundering. Är det måhända så, att det inte skulle bli något monument över ”tornedalskvinnan”? Kanske är det en efterhandskonstruktion? Det kan ju vara tältduken från den misslyckade tältresningen nere vid järnvägen som blåst i väg och landat framför Apoteket. I så fall har man bara gillat läget, hällt någon massa över och kallat det för ”tornedalskvinnan”. Mer likt en tornedalskvinna än så är inte monumentet eller tältduken. Förmodligen säger det något om kvinnosynen i Tornedalen och hos sosseriet när en oformlig tältduksliknande klump kan kallas för ett monument över tornedalskvinnan.

Jag tycker att det inte bara är gränslöst inkompetent - det är dessutom en oförskämdhet mot Tornedalskvinnan. Det är även en oförskämdhet mot skattebetalarna att denna svindel pågår ostraffat.

Falun lördagen den 8 september 2018

Mikael Styrman

.