Inte ens i närheten av sanningen

.

Vattenfall uppger, enligt media, bl a Dagens PS, att man lämnar det brittiska havsbaserade vindkraftsprojektet ”Norfolk Boreas” vilket uppges omfatta 137 vindkraftverk och ska vara avsett att försörja 1,5 miljoner brittiska hushåll med el.

 Orsaken uppges av Vattenfall vara kraftiga kostnadsökningar som drabbat projektet. Fördyringarna uppges uppgå till 40% varför Vattenfall säger sig välja att hoppa av och ta förlusten hittills, vilken uppges till 2,8 miljarder kronor.

Det är nog dessvärre inte ens i närheten av sanningen, som är mycket värre.

Mörkläggningen av sedan länge i en snäv krets kända, men för allmänheten hittills hemlighållna fakta, har nu börjat krackelera. De hemlighållna fakta har inhämtats lång tid tillbaka, genom borrning i Grönländska glaciärisar, men ”försvunnit”. De har nu återupptäckts lika oförklarligt som de försvann och de ritar om framtidskartan avsevärt till följd av att de röjer att Grönland varit isfritt vid CO2-halter betydligt lägre än vad som redan råder i atmosfären.

Utan att gå närmare in på några tekniska detaljer talar de hittills offentliggjorda uppgifterna med all önskvärd tydlighet om att de havsbaserade vindkraftparker vilka hittills uppförts, därutöver sådana som är planerade men ännu inte uppförda, samt sannolikt en inte oansenlig del av den landbaserade vindkraften, inom en i sammanhanget mycket nära framtid kommer att ligga helt eller delvis under havets yta.

Det blir inte mycket el producerat i vindkraftverk som är belägna under havets yta. Hittills har Vattenfall agerat i förhållande till projektet Norfolk Boreas. Men samma verklighet kommer naturligtvis att påverka en stor del av de 1.200 vindkraftverk som Vattenfall är hel- eller delägare i. Jag har inte i skrivande stund insikt i hur många av Vattenfalls vindkraftverk som kommer att påverkas, men uppgifter på Internet gör gällande att 75% av Sveriges vindkraftverk är havsbaserade.

Hur stor andel av den nu landbaserade vindkraften som kommer att påverkas är i skrivande stund inte känt. Det sammanhänger med en kombination av ovilja att tala sanning om statliga felinvesteringar och okunnighet om vilka höjder haven kommer att stiga till, samt hur snabbt det kommer att ske. Det är sannolikt inte helt lätt att avgöra eftersom Jorden påverkats av flera perioder av värme eller kyla och de spänner över så enorma avstånd i tiden att det sannolikt inte är helt lätt avgöra hur mycket glaciärerna dragit sig tillbaka under perioder av värme. Att avgöra hur stor del av den nu landbaserade, men snart havsbaserade, vindkraften som kommer att påverkas låter sig därför inte helt lätt avgöras.

Så mycket kan man nog betrakta som klarlagt som att de pengar vilka är investerade i havsbaserad vindkraft bokstavligen talat är kastade i sjön, eftersom samtliga de projekten är att betrakta som dödfödda. Motsvarande omfattar förstås en energipolitik som vilar på havsbaserad vindkraft.

En inte ovanlig komplikation i sammanhanget är som nyss nämnts svårigheten att få statliga representanter att tala sanning om svåra och hotfulla frågor. Man är typiskt sett beredda att gå igenom stora svårigheter för att att ljuga sig fria från ansvar för fel begångna under den egna vakten. Så kan man naturligtvis tolka fenomenet att mänskligheten ställd inför stora existensiella hot helt och hållet är inriktad mot att fortsätta längs den väg som skapat hoten, må vara med smärre kosmetiska förändringar, vilka naturligtvis är helt verkningslösa. Det är i det skenet de fantastiska batterifabrikerna och de CO2-neutrala stålverken blommar upp i vart och vartannat dike utan industriella traditioner - och alltid med hjälp av andras pengar.

Falun fredagen den 21 juli 2023

Mikael Styrman

.