.
Kooperationens historia och idé är att konsumenter eller producenter går samman och bildar gemensamma inköps-, försäljnings- eller produktionsenheter i syfte att främja medlemmarnas intressen.
När ett kooperativ når en viss storlek förlorar medlemmarna i praktiken inflytandet över verksamheten och det övertas istället av styrelsen. Redan vid den tidpunkten har kooperativet slutat att gynna medlemmarnas/ägarnas intressen och börjat gynna sig självt. Kooperationen ägs då i praktiken inte av medlemmarna utan äger, eller kontrollerar istället medlemmarna.
När kooperationen växer ytterligare och blir internationell - vems intressen tillvaratar kooperationen då? För en internationell kooperation är det likgiltigt vem som producerar mjölken eller var den produceras - bara den produceras. Medlemmarnas/ägarnas inflytande är obefintligt och tillvaron slavlik.
Man behöver inte vara någon större Einstein för att räkna ut att man förlorar kontrollen över ett kooperativ som växer sig stort.
Södertälje onsdagen den 20 maj 2015
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Alla böndernas kooperativa föreningar, Jordbrukskassan, mejeriföreningar, slakteriföreningar, skogsägarföreningar, lantmännen, etc. har för länge sedan fjärmat sig från böndernas intressen.
Numera styr tjänstemännen till tjänstemännens bästa och parasiter i mellanled äter sig feta på såväl böndernas som konsumenternas bekostnad. På sin höjd finns det fortfarande någon stackare med som gisslan i styrelsen.
Vårt importberoende när det gäller livsmedel kommer att bli förödande om det blir en avspärrande krissituation.
Med normala affärspåslag i alla mellanled mellan bonden och konsumenten vore våra egenproducerade livsmedel nog så konkurrenskraftiga som de utländska och tiotusentals arbeten skulle kunna skapas i livsmedelssektorn från jord till bord.
Men då krävs det ju också en landsbygdsminister av helt annat virke än den ordbajsande S-E Bucht som inte drar sig för att prata mot sig själv i olika sammanhang.
Ja, det är sådana där organisationer som äter den som matar dem. Gökungar.
När man kommer till Central- och Sydeuropa finns det småjordbruk, småskalig livsmedelshandel, lokala bagerier, slakteributiker, ostaffärer osv som inte industrins psykopater tillåtits dräpa.
Ordbajsaren Sven-Erik Bucht har inte skapat detta system. Men han är förmodligen den värsta stolle som Haparanda och Tornedalen drabbats av genom tiderna och det vill inte säga lite.
På bara några år dräpte han all lokalt ägd handel i Haparanda, förvandlade staden till en spökstad, förvandlade Tornedalen till ett flyktinglägret och gav Pajala dödsstöten tillsammans med Anders Sundström. Efter fjorton tusen bortsvindlade miljoner är Pajala kört. Hela landet är ju inte till för att pumpa in miljarder till Pajala som maffian där får svindla till sig. Det måste bli kvar något till andra också. Vad det som investerats och stulits i Pajala motsvarar på riksbasis ska jag visa i ett eget blogginlägg.
Även om Sven-Erik inte har skapat det nuvarande läget kommer han säkert att snabbt kunna försämra det ytterligare. Bäva månde bönderna om han har sin kreativitet kvar.
Nja Mikael Styrman. Det behöver inte nödvändigtvis bli svårt att styra bara för att en kooperation blir stor. Kom ihåg en man-en röst. Tex varför skulle man rösta i tex Indien om det ändå är en piss i havet?
Det enda som har betydelse är den styrelse medlemmarna tillsätter, är den affärskunnig och pragmatisk, samt har förmågan att utse en bra vd, så kan en kooperation mycket väl bli framgångsrik. En liten kooperation går också åt skogen om den har en dålig styrelse.
Det är väl till och med så, att ju större förening, desto lättare för styrelsen att styra föreningen utan medlemmarnas inblandning. Det syns ju väldigt tydligt på exempelvis KF som styrs enväldigt av Anders Sundström utan att han äger något av betydelse. Så går det ju som det går också…
Jag håller helt med Dig om vikten för föreningens väl av att man väljer en duglig styrelse. Men det är inte det som är min poäng. Det är istället att en ekonomisk förening inte startas för att bli framgångsrik. Den startas för att medlemmarna ska bli framgångsrika. Och när föreningen blir tillräckligt stor slutar den att gynna medlemmarna och börjar gynna sig själv på medlemmarnas bekostnad.
Men en framgångsrik ek.för gynnar ju ägarna, tex Södra Skogsägarna?
KF var det väl det värsta exemplet..
Ääh jag menar att det behöver inte vara dåligt med stora ek.för bara för att dom är stora. Det beror helt och hållet på ägarstyrningen hur framgångsrikt det är. Och sen ska man komma ihåg att alla medlemmar inte är dom dom mest affärsmässíga så då kanske dom får den styrelse man förtjänar?
Ett företag blir aldrig bättre än dess ägare, oavsett bolagsform.
Jag håller med. Frågan innehåller många motsägelser. Det krävs en framgångsrik förening för att kunna vara till gagn för sina ägare. Och för att vara till gagn för ägarna måste man vidta åtgärder som inte är till fördel för den ekonomiska föreningen. Inte så konstigt kanske att de sliter sig lös från sina ägare och blir egennyttiga.
De flesta jordbruk är ganska små företag. Föreningen blir med nödvändighet avsevärt större. Det ger sig självt att det kräver mycket av ägarna för att kunna tygla föreningen, eller tygla dess ledning.
Tygla? Men i Arlas fall är det ju bönder i styrelsen som drabbas på precis samma sätt som alla andra medlemmmar när tex mjölkpriset sänks.
Ja, så är det. Alla är bönder. Men föreningen är bildad för att vara till gagn för dem som bildade den. Inte för att fördela ekonomiska motgångar rättvist mellan bildarna och en massa senare anslutna. Men när föreningen växer sig för stor förvrids perspektivet och föreningen blir huvudsaken och ägarna blir bisak.
”Tygla” kan bli aktuellt exempelvis när föreningens tjänstemän och styrelse anser att det vore bra för föreningen om den expanderade sin verksamhet exempelvis till ett antal länder som inte har samma förmyndarstat, med ofta okunniga människor som försvårar och fördyrar böndernas verksamhet. Men det som är bra för föreningen kan vara mycket dåligt för bönderna. Om då bönderna begriper någonting inser de att föreningen skenar och att expansionen må vara bra för föreningen, men dålig för bönderna. Då blir det i högsta grad aktuellt för förening och styrelse att tygla bönderna. Det sker med hjälp av kunskapsövertag. Ju större förening desto större kunskapsövertag och desto större resurser för styrelsen och desto relativt sett mindre för den enskilde bonden som inser att hans tjänare, föreningen, är på väg att bli hans husbonde och på sikt kanske hans fiende - som nu Arla.
Till ”Sk”:
Jag ser att jag inte läste vår tidigare dialog ordentligt och nog missförstod Din fråga. Så jag kommenterade ”tygla”, men utifrån fel perspektiv.
Det hjälper ofta, kanske oftast, inte att föreningens styrelseledamöter själva är bönder. När man tar plats i föreningsstyrelsen tenderar man att bli lojal mot det uppdraget, mot föreningen.
Uppdraget innebär ibland motsägelser där böndernas intressen och föreningens intressen inte sammanfaller. Det är en grannlaga uppgift att behålla sin kompasskurs i de frågorna så att föreningen fortsätter att vara till gagn för sina ursprungliga medlemmar istället för tvärtom.
När man misslyckas med dessa ställningstaganden blir besluten fattade utifrån föreningens perspektiv och den skenar. Det är det som har hänt med Arla. Ingen verkar ha satt ned foten och frågat sig om det här eller det här beslutet är bra för bönderna och föreningens ursprungliga syfte.
Det behöver inte alltid vara fel att vidga ägarkretsen. Men man måste förstå att det är det som händer och vilka konsekvenser det får. När ägarkretsen utökas över stora geografiska ytor, klimatzoner och länder med helt andra ekonomiska spelregler, inträder nya ägare som kan ha helt andra intressen och förutsättningar än de ursprungliga ägarna. Ska föreningen då verka för några som har halkat in på ett bananskal på slutet, eller med dem som ursprungligen byggt upp föreningen? Man måste bestämma hur det ska bli - innan det har blivit. Man kan inte ändra sig sedan man väl tagit in grupper med motstående intressen i föreningen.
Man kan segla ett segelfartyg och kontrollera det. Men man kan inte lämna seglen uppe och överlåta åt fartyget självt och framför allt åt vinden att bestämma vart fartyget ska ta vägen. Inte heller brukar ett fartygs ägare överlämna åt besättningen att använda fartyget till vad de vill. Då har man snart inget fartyg.
I fallet Arla är det groteskt tydligt att just dessa beslut har tagit fel riktning någonstans längs vägen. Man har skapat en blomstrande förening, men föreningen har valt sig nya ägare och lämnat de ursprungliga att snart vara på bar backe allihop.
Det påminner en del om Vattenfall som ”staten” överlät åt några fräcka typer, med Anders Sundström och Lars G Josefsson i spetsen, att slå mynt av för egen del, med sedermera känt resultat. Inte heller i Vattenfall är hela katastrofen synlig än, men vart det är på väg är inte att ta miste på. En katastrof är det redan.
Delvis har du säkert rätt. Och delvis inte.
Den som lever får se.
Tack för en vettig dialog.
Återkommer här lite.
Kika på denna länk https://www.facebook.com/hans.ryssby/posts/815091048557757
Om det fungerar men mycket bra skrivet och är vad jag tänkte tidigare men inte klarade av att skriva ;)
Speciellt mottagningsplikten är en viktig del som i Arlas fall inte får glömmas bort i resonemanget.. Inte lätt för vilket bolag som helst som tvingas köpa in råvara som man sen inte får sålt vidare.
Dessutom kan man ju också ställa sig frågan: Vad skulle man gjort i stället? Något som kritiker ofta har lite sämre med svar på.
Jag ifrågasätter inte att man i Arla har skapat ett på många sätt bra företag, i vilket många goda idéer tagits till vara. Men någonstans längs vägen har man förlorat karta och kompass. Mejeriföreningarna ur vilka Arla uppstod, och skenade vidare, skapades till bondens fromma. Det är det som är kärnan. Inte till Arlas fromma, utan till bondens.
Fostrade som man var i den svenska socialismens världsuppfattning och syn på konkurrens, löstes alla problem med konkurrens genom att konkurrenterna köptes upp. Bra för en mejeriförening med monopolistiska ambitioner. Mindre bra för en allt mindre homogen delägarskara.
Så småningom tog man med sig metoden internationellt och köpte även där upp konkurrenterna. Delägarskaran har numera inte sällan direkt motstående intressen inbördes.
Man har skapat ett bra mejeri som egentligen bara har ett fel. Medan mejeriföretaget utvecklas väl dör bönderna. Om bönderna vill bryta sig ut, för att åter tillvarata sina egna intressen, är det långt ifrån säkert att de får med sig ”sin” del av föreningen. Oavsett vilket får de sin gamla utmärkta förening till konkurrent och fiende.
Det påminner lite om mannen som försökte lära sin häst att vara utan mat. Just när han höll på att lyckas dog hästen.
Skicka en kommentar