För dum för att ha några pengar

.
(Ändrad 18 maj 2015, kl 23:42)

Senaste Uppdrag Granskning handlade om konstbedrägerierna på nätet. Det nämndes hur folk betalar miljoner för en iPad som ”tillhört” påven eller för ett massproducerat Andy Warhol-tryck.

Att säljarna är med och bjuder bland köparna för att driva upp priserna på sina egna objekt förekommer förmodligen på alla auktionshus. Det får man nog räkna med - om inte annat så för att det är näst intill omöjligt, kanske inte ens lagligt, att stävja. Däremot kan man ju anse sig ha rätt att förvänta sig, att de uppgifter som lämnas om varan är korrekta, vilket inte alltid är fallet. Inte sällan är objekt med påtagliga skavanker på Auctionet beskrivna med ”inga anmärkningar”.

En annan sak som man tog upp i Uppdrag Granskning är att säljare och mäklare ibland kan vara en och samma person. Det blir ju märkligt, som man uttryckte det i programmet, om mäklaren i hemlighet mäklar sin egen vara och dessutom är med och bjuder. Detta förhindras, som någon uttryckte det i programmet, av att auktionshuset tar ut provision på alla affärer. Det blir därför kostsamt att ropa in sina egna varor. Vad händer då om varan inte säljs för att priset stannar under bevakningspris? Genererar det kostnader för säljaren? Troligen inga större kostnader i alla fall eftersom varor ofta går ut flera gånger. Men intressantare är kanske vad som händer om säljaren själv ropar in varan genom något av sina många kundnummer därför att kunderna inte låter sig lockas med i budgivningen. Det blir kostsamma provisioner sa man från Lauritz sida i programmet. Jag är långt ifrån övertygad om det. Många gånger har varor sålts och kommit tillbaka för att säljas igen. Inte minst på Auctionet. Det tyder inte på att provisionerna alltid träffar säljarna med den styrka som beskrevs från Lauritz sida i programmet. Dock ska sägas att i det fall en vara säljs upprepade gånger är det för den skull inte klarlagt att det är samma säljare varje gång. En köpare kan också ångra ett köp och lägga ut varan till försäljning. Det intryck jag fått är emellertid att det ofta handlar om samma säljare. Jag skulle inte heller hålla för osannolikt att auktionshuset erbjuder en stamkund vissa förmåner därvid lag, såsom befrielse från upprepade provisioner.

När man ser hur pengarna så till den milda grad förlorat sin betydelse för en del människor att man betalar miljoner för strunt, kan man inte låta bli att dra sig till minnes hur det gick till i slutet av en de senaste ekonomiska bubblorna. I slutet av fastighetsspekulationsbubblan, när 1980-tal övergick i 1990-tal, förfasades vi över att fastighetshajarna hade blivit så ”rika” att de köpte tavlor för över hundra miljoner kronor per styck. Sedan visade det sig att de framför allt hade blivit ”rika på skulder”.

Och nu när vi får läsa om hur ”rika” framför allt Stockholmarna blivit genom de med hjälp av sedelpressarna skenande fastighetspriserna förtjänar det att ihågkommas, att trots att fastighetspriserna i många fall ökat sådär en fyra, fem gånger, räcker pengarna ändå inte till att köpa vare sig påvens kasserade iPad eller massproducerade Andy Warhol-tryck. De riktigt ”rika” har övergått till att köpa tavlor för 1,2 miljarder kronor per styck, eller ettusentvåhundra miljoner. Ändå går de varken att äta eller odla mat med. Det kallas att värdesäkra sina tillgångar. Så när krisen slår till ska man växla sitt plakat mot ungefär ettusentvåhundra miljoner och köpa mat för dem.

Detta är vad politikens och finansens stollar har gjort med vår ekonomi.

Södertälje måndagen den 18 maj 2015
Mikael Styrman.