Tyst om Fortum, Remes, Finland, TGC-10 och Putin

.
Av för mig outgrundlig anledning har i Finland en längre tid lobbats högljutt för att Finland ska gå med i Nato. Det är förvånande och ofinskt.

I historiskt perspektiv har Sverige utkämpat alla sina krig till den sista finnen. Ända till ryske tsaren Alexander I tog Finland 1809. Därefter har det varit färdigkrigat för de svenske. Tiden dessförinnan ägnades åt anfallskrig och plundringståg, ofta österut men även söderut och västerut. Omfattande plundring bedrevs av svenskarna i Tyskland, även resulterande i viss ockupation av tysk mark. Anfallskrig har även bedrivits mot Danmark i både söder och väster och omfattande anfallskrig har även förekommit österut, i Baltikum och Ryssland. Mycket gammalt tillbaka har Sverige värjt sig mot danska anfallskrig men från rysk sida har aldrig riktats några anfallskrig mot Sverige, möjligen då med undantag för 1808-1809 då halva svenska riket förlorades till Ryssland. I övrigt har ryssarna begränsat sig till straffexpeditioner in på svensk mark, vilka inte resulterat i ockupationer. Det är viktigt att ha detta klart för sig. Sverige har bedrivit plundringskrig i andra länder och kungarna som lyckats med det har ihågkommits som hjältekonungar. I det fall plundringstågen misslyckats har de förklarats vara försvarskrig på främmande mark.

Från 1809 och framåt var Finland ett ryskt storfurstendöme och fred rådde i Finland. Ryska Revolutionen förde med sig Sovjetunionens bildande, Finlands självständighet och fortsatt fred med Sovjet-Ryssland. Undantaget var Stalins krav på finska landområden 1939, som torde ha sin grund i strategiska bedömningar av vad som behövde göras för att försvara Sovjet mot Hitlertyskland under Andra Världskriget. Inte rättvist, men begripligt. Finland bjöd hårt och länge framgångsrikt motstånd, men tvingades så småningom till underkastelse och till att driva ut sina tyska vapenbröder. Därefter fortsatte den finska självständigheten och fortsatt fred med Sovjet-Ryssland under vad som i omvärlden - inte minst i Sverige - emellanåt benämndes som Finlandisering - inte sällan nedlåtande. Det var ju lättare för Sverige att veta hur Sovjetunionen skulle behandlas emedan Finland låg i vägen för eventuella ryska aggressioner. Finland betalade dryga skadestånd till Sovjet men kunde senare dra nytta av en omfattande östhandel för uppbyggnad av landets välstånd. På motsvarande sätt kunde Sverige dra nytta av de östliga systemens inkompetens, efter ihärdigt pussande.

Det förefaller som om sentida finska ledare inte fått lära sig sitt lands historia. Senare tiders finska utlandsäventyr pekar på det. Medan Sverige haft Anders Sundströms ekonomisk-moraliska Telia- och Vattenfallkatastrofer har Finland haft liknande äventyr.

Sonera förlorades till Telia efter överambitiösa expansionsplaner på mobiltelefonområdet. Fortum har så här långt förlorat sina elnät i Norge, Sverige och Finland. I Finland är man involverade i kärnkraftsbyggen som förefaller mer eller mindre löpa amok. Stora summor har investerats i Ryssland genom köpet av och uppbyggnaden av regionkraftbolaget TGC-10 runt Chelyabinsk, bakom Uralbergen. Projektet kännetecknas av, menar jag, fyra saker: hög prislapp, stora investeringsbehov, sannolikt stora mutor till finska nyckelspelare inför förvärvet samt totalt beroende av ryssarnas välvilja för att kunna behålla tillgångarna och tjäna pengar på sin investering. Som alla som ägnar sig åt affärsverksamhet i området vet tenderar alla investeringar av utlänningar i Ryssland att sluta likadant. Man får vara ifred så länge man investerar och man blir berövad företaget så snart man investerat färdigt.

Av någon anledning har senare tiders finska politiska ledare till synes varit helt ovetande om dessa historiska bakgrundskunskaper och om Finlands stora behov av goda relationer med Ryssland. Hur ska man annars förklara den böjelse som redovisats under senare tid innebärande avståndstagande till Finlandisering och flört med Nato? Finnarna har sannolikt en lättförståelig vilja att förhindra att Finland förvandlas till en konfliktzon ständig berörd av provokationer från båda sidor med risk för att utvidgas till en krigszon. Men finns det, mot bakgrund av vad som hänt i exempelvis de länder som under de senaste två decennierna utsatts för USA:s och Natos omsorger, någon anledning över huvud taget att förvänta sig annat, än att ett finskt utökat Nato-samarbete innebär en beställning på att Finland i den ganska nära framtiden förvandlas till slagfält?

Finland är hårt trängt ekonomiskt. Hur påverkas Finland av om statliga finska Fortums investeringar i TGC-10 utvecklas ogynnsamt? Hur mycket har finska skattebetalarna investerat i TGC-10, direkt och indirekt?

Seppo Remes är en finsk affärsman som varit verksam i Ryssland över tjugo år. Han har där nått mycket höga positioner i stora ryska statliga energibolag. När han i mars besökte Finland vägrades han inresetillstånd till Ryssland då han skulle återvända. Det väckte då stor uppmärksamhet i Finland. Den stora uppmärksamheten övergick mycket snart i total tystnad.

Statuerade ryssarna exempel med hjälp av Remes? Innebar vägran att medge Remes inresetillstånd ett budskap till finska makthavare om hur en fortsatt flört med Nato kan påverka Fortums affärsverksamhet bakom Ural? Ska den totala tystnaden på alla fronter tolkas som att finnarna tagit den ryska varningen ad notam?

Det förefaller onekligen som om Nato-kraxandet avtagit en del i Sverige också. Att Sverige skulle gå med i Nato utan Finland, skulle förvandla Tornedalen till Natos östgräns. Beträffande vilken förstärkning Sverige skulle tillföra Nato, ligger det nära till hands att jämföra med vad Churchill sa, när han fick vetskap om att Il Duce’s Italien gjort gemensam sak med Hitler's Tyskland:

”Det är inte mer än rättvist, vi hade dem förra gången.”

Södertälje tisdagen den 19 maj 2015
Mikael Styrman
.