Osakligt om invandringens kostnader

.
Invandrings- och migrationsfrågan har under förhållandevis kort tid genomgått avsevärda förändringar.

För inte så länge sedan förekom en ganska måttlig invandring till Sverige, inledningsvis genom arbetskraftinvandring, senare av anhöriginvandring och ändå hyggligt arbetsföra människor. Numera förefaller invandringen ha ändrat såväl karaktär som volym. Efter ihärdig jultomteverksamhet och missionerande har man lyckats bibringa en allt större del av Afrikas, Mellanösterns och Afghanistans med flera länders befolkningar intrycket att de utan problem kan invandra till Sverige och i många fall dessutom räkna med att bli försörjda i Sverige.

Till den marknadsföring av Sverige som migrationsland som skett av svenska intressen ska läggas det kaos som det militärindustriella komplexet och oljehungriga intressen skapat i stora delar av Afrika och Mellanöstern.

Frågan är mycket svår att debattera sakligt. Den som på goda grunder eller av välvillig oro vill diskutera frågan blir omedelbart, aggressivt och intensivt bombarderad med anklagelser om att vara rasist. Okvädningsord och anklagelser haglar från till synes helt verklighetsfrånvarande och gränslösa optimister i fråga om Sveriges möjligheter att ta emot invandrare. Helt ogrundade påståenden basuneras ut om hur lönsamma människor ska bli för Sverige trots att det i många fall måste vara uppenbart för avsändaren att ifrågavarande personer aldrig kommer att bli lönsamma. Till och med att Sverige aldrig kommer att lyckas sörja vare sig för bostäder, utbildning eller vård åt befolkningen. Sverige klarar ju inte ens detta för den nuvarande befolkningen. Samhällets institutioner befinner sig ofta i fritt fall. Men det finns i breda högljudda lager ingen som helst vilja att diskutera frågan på en saklig bog. Istället strävar man uppenbart mot att blockera varje ansats till dialog.

Förespråkarna för invandring mörkar kostnaderna för invandringen liksom både frågans finansiering och eventuella brist på finansiering.

På den andra sidan - anti-invandrarsidan - finns en motsvarande böjelse för osaklig argumentering. Många är alldeles uppenbart både intoleranta och rasister och skulle inte acceptera invandrare om de så vore gratis eller direkt lönsamma. Andra är sådana som själva utnyttjar välfärdssystemet och känner en måhända berättigad oro för att förlora sina egna förmåner, helt eller delvis. Åter igen andra överdriver gärna kostnaderna.

Ingendera parten är ärlig, vare sig med hur stora invandringens kostnader är, eller från vilka anslag pengarna tas och framför allt talar båda sidor väldigt tyst om vem som egentligen får pengarna. Många ondgör sig över de mycket goda förmåner som regnar över invandrare, men inte över svenskarna som är ansvariga för att det sker. I många fall stämmer beloppen säkert, i andra fall inte. Men ilskan vänds inte mot de svenskar skapat det absurda systemet. Istället riktas ilskan mot de i sammanhanget tämligen oskyldiga invandrarna som bara försöker skapa sig ett drägligt liv. Det vill säga, de har samma drivkrafter och ambitioner som Du och jag.

En annan sak som alla verkar ljuga om är uppgiften att pengarna går till den ena eller den andra invandraren. Så verkar det inte vara. Det intryck man får är snarare att ganska lite resurser går till invandrarna. De stora resurserna går till svenskar som lever på invandringskarusellen. Svenskar som tillhandahåller boende och mat. Svenskar som säljer kläder, cyklar och TV-apparater. Det mesta av invandringskostnaderna tycks fungera som ett slags nytt glesbygdsstöd. Det får man väl ta? Staden har haft sin möjlighet att ta emot invandrare men avstått. De flesta som kommer är från tätt befolkade områden och de vill helst bo i städer och allra helst där det finns landsmän. De vill inte bo i något dödens väntrum i Norrlands glesbygd där inte svenskarna heller vill bo, men där en del tvingas stanna därför att politikerna sköter samhället så att de inte har råd att flytta.

Fram för en tydligare redovisning. Vem får pengarna och hur mycket? Det kan ju faktiskt, eller nästan, vara så att frågan är felaktigt formulerad? Vi kanske ska fråga hur mycket svenskarna kostar invandrarna? Troligen så går nämligen det mesta av pengarna till svenskarna.

Vi har en väldigt tråkig tradition på det här området i Sverige. Nämligen våra makthavares oförmåga att tala sanning om hur skattebetalarnas pengar används. Ta försvaret till exempel som vi alltid har matats med hur många miljarder det har kostat. Men det har det ju inte. Inte försvaret, utan det decentraliserade skrotupplag med rikstäckande verksamhet på vilket storfinansen har dumpat oanvändbara grejor som ingen annan vill ha och dessutom till överpris. Men det ser ju bättre ut i statsbudgeten om det står att pengarna går till försvaret. Det är ju så de stora grabbarna skriver. Man kan ju inte skriva ”skrot från storfinansen” eller ”socialbidrag till storfinansen”. Det skulle ju se för jävligt ut. Och tänk så tarvligt mot storfinansen om man skulle kalla deras grejor för skrot bara för att de är oanvändbara. Eller tänk igen om vi skulle kalla det socialbidrag till storfinansen? Vill vi verkligen röja åt alla andra att vi lever i ett land vars storfinans består av hjälplösa socialfall? Vi skulle nog gärna lite till mans vilja komma på något gott att säga om dem som gör oss stolta istället. Det gäller ju både storfinansen och politiken. Ta den nuvarande regeringen till exempel. Det är ju nästan bara stumpar. Annat var det med alliansregeringen. Carl Bildt kunde vi vara stolta över. Han var ju nästan 2 m lång.

Södertälje tisdagen den 19 maj 2015
Mikael Styrman
.