Bekräftelsehoror kräver blåljus

.
I gårdagens DN Stockholm kunde vi under avdelningen ”Skriv i DN” finna en insändare med rubriken ”Sluta spärra av för statsbesök”, skriven av Lennart Wahlberg.

Wahlberg konstaterar, vilket är lätt att hålla med om, att det finns många bättre sätt att transportera VIP-gäster på än dagens avstängning av trafiken för att släppa fram VIP-transporterna. Han nämner själv några exempel, specialtåg respektive helikopter, och påpekar att blåljuskonvojer är otidsenliga och är metoder som används i mindre utvecklade diktaturer.

Och visst är det så.

Jag håller med Wahlberg i allt väsentligt men vill bara peka på att blåljuscirkusen inte pågår för att man inte har tänkt på att det finns andra sätt. Den pågår därför att det är den metod som ger tillräcklig uppmärksamhet åt den imaginära maktens bekräftelsehoror.

En VIP-transport med specialtåg eller helikopter skulle naturligtvis fungera utmärkt ur säkerhetssynpunkt men kan inte användas. Ingen skulle nämligen se den.

Våra låtsasmakthavare, som de riktiga makthavarna låter inta scenen, är nämligen bekräftelsehoror av samma sort i den övriga nöjesindustrin eller Expedition Robinson, Big Brother mm. Deras exponering anses nödvändig för att ge mobben den nödvändiga dosen av skådespel för att låta sig styras.

Att de som låtsas vara våra makthavare får hålla på med sina charader beror på att de är nödvändiga för att de riktiga makthavarna ska kunna behålla makten. Ingen skulle nämligen rösta på de verkliga makthavarna om de visade sig istället för sina galjonsfigurer.

Blåljuscirkusen tar fort slut den dag som allmänheten istället för att glatt och aningslöst stå och vinka istället övergår till att kasta ruttna ägg och bua. Då blir det omgående specialtåg och helikoptrar.

Hur långt borta är den dagen? Ja, ska man döma av historien: Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Nordkorea mm är det en bit bort. Andra tecken talar för att det inte är så långt bort. Exempelvis den korta tiden från absolut makt till sammanbrott och postdiktatoriskt samhälle som vi kunnat iaktta i Östtyskland, Sovjetunionen och Rumänien. De pågående moraliska och ekonomiska sammanbrotten i Europa och USA talar även de för att det inte behöver ta så lång tid.

Men människans beredvillighet att ge upp sitt eget tänkande till någon annan, och hennes behov av överhet och någon som visar vägen, inger både förvåning och en aning skräck.

När vi hade uppe skyltarna på vårt kontor i Övertorneå, skyltarna som ju var en del av en anti-nazistisk kampanj som riktade sig mot det moraliska förfallet bland våra politiker och de tjänstemän som politikerna låtsas styra, utspelade sig en ganska dråplig historia som fick mig att tänka efter.

En ung man kom in på kontoret, gjorde Hitlerhälsning och anmälde sig för tjänstgöring. Han trodde uppenbarligen, vilket väl inte var så konstigt, att vi drev någon sorts nazistkampanj. Jag försökte förklara, så pedagogiskt jag kunde, att det inte var en nazistkampanj utan en antinazistisk kampaj som riktade sig mot moraliskt förfall och utbredd kriminalitet bland politiker och tjänstemän. Och han förstod.

Poängen var, att efter att jag hade förklarat, var han ännu villig att tjänstgöra.

Gulag-Kolmården fredag den 8 juni 2012
Mikael Styrman
.