Pompejis sista dagar

.
Gulag-Kolmården lördag den 2 juni 2012

Riksbankschefen Stefan Ingves uttalade sig igår i media. Jag lade inte märke till hur han ordagrant uttryckte sig. Men han sa ungefär som han gjort flera gånger tidigare. Att han inte kan vara bekväm med rådande situation som innebär att ingen betalar vare sig ränta eller amortering på sina lån. Det må förefalla väldigt försiktigt uttryckt men är väl samtidigt ungefär så djärvt som man kan uttala sig i hans ställning, i rådande ekonomiska läge. Men det mesta tyder på, att han fortsatt uttalar sina varningsord för döva öron.


Bakom kulisserna

Vad är det då som döljer sig bakom Ingves uttalande?

Det är ett tvåskiktat samhälle som dels består av dem som tillhör den privilegierade nomenklaturan, de som drar nytta av det rådande systemet, och dels av de underprivilegierade, de som betalar för systemet, men som inte kan dra någon nytta av det.

De privilegierade är chefer i offentlig och privat verksamhet, högavlönade tjänstemän, politiker, politiken närstående riskkapitalister, journalister och redaktörer med flera, som uppehåller systemet och får del av gratis pengar från samhället vilka fördelas av maffians oligopoliserade skräpbanksväsende.

De underprivilegierade är alla andra. De som inte får del av samhällets gratispengar eller som till och med får sina lån uppsagda utan anledning för att kunna plundras av de privilegierade.


Fantasipriser på fastigheter

Många har läst fastighetsannonserna, inte minst runt Stockholm, och med förvåning, för att inte säga skräckblandad förtjusning eller förundran, beroende på om man är säljare eller köpare, kunnat se hurdan prisutvecklingen på fastigheter har varit det senaste decenniet. Och många har, efter att ha tittat i den egna plånboken och på det egna skräpbankskontot, undrat hur folk kan ha så mycket pengar. Fina men ändå inte särskilt märkvärdiga, lägenheter i Stockholm bjuds inte sällan ut för priser i intervallet 8-15 miljoner kronor och bra lägenheter bjuds ut för 15-25 miljoner kronor eller mer. Priserna för villor ligger i samma intervall men då omfattas även områdena runt Stockholm.


Låna och bo gratis

Lite till mans har vi undrat: Hur har de råd att betala så mycket? Och svaret är att i de flesta fall har de inte det. Och de behöver inte göra det. Nomenklaturan har nämligen byggt upp ett system som innebär att den som tillhör de privilegierades skara kan bo gratis, eller nästan gratis, på övrigas bekostnad.


Låna gratis från staten

Låt mig ta ett exempel. Anta att vi har ett par där den ena är journalist och den andra är halvhög statstjänsteman. De har goda inkomster men för den skull inte uppseendeväckande höga löner. De kan bjuda säg 9,5 miljoner för en lägenhet, låna hela summan i skräpbank och flytta in. De kan även låna till en reparation eller ombyggnad och uppfräschning av lägenheten till senaste snitt. Det enda som krävs är att deras löner medger att de kan betala hyran. Lånet behöver de inte amortera ett öre på och räntan är helt försumbar. Bankmaffian försörjs med pengar från staten vilka de i sin tur ”lånar” ut till de privilegierade, eller nomenklaturan som jag brukar säga, utan krav på vare sig ränta eller amortering.


Vinnare och förlorare

Med nuvarande system kan de bo hela livet, gratis, med mycket hög standard, i Stockholms innerstad, eller något annat område efter eget val. Och räkningen plockas upp av de underprivilegierade som inte får några ränte- och amorteringsfria lån av maffians skräpbanker och därför inte kan köpa sig någon flashig bostad. Däremot får de betala ungefär samma hyra för sin miljonprogramslägenhet ute i förorten som de privilegierade betalar för sin stenhuslägenhet i innerstaden. Dessutom har de inte bara lägre löner utan mycket lägre löner. Och de bor i områden med längre pendlingsavstånd och sämre kommunikationer, så de måste hålla sig med minst en bil – om de kan. Bilarna får de låna till mot hög ränta och med snabb amortering. Vidare måste de betala för kollektivtrafik och tillbringa flera timmar om dagen i trafiken istället för att ta hand om sina barn. För bilen, eller bilarna, som de till skillnad från sina privilegierade landsmän måste hålla sig med, får de förutom bilens driftskostnader även det tvivelaktiga nöjet att betala trängselavgifter och höga parkeringsavgifter. Därutöver bor de i förort, som är ett ur polissynpunkt lågprioriterat område. Där bor nämligen ytterst få makthavare, journalister och redaktörer. De får därför räkna med viss skadegörelse, inbrott och bränder i bilar och bostäder. Den privilegierade, som både är högre avlönad och har lägre kostnader, kan därför spara pengar varje månad, trots återkommande utlandsresor. Den underprivilegierade kan aldrig spara och sällan eller aldrig resa utomlands. Dessutom får den underprivilegierade stå ut med att politiker i innerstaden motsätter sig att man gör miljonprogramsområdena, som de själva aldrig skulle vilja bo i, trevligare. Och fräckast av allt är väl att de privilegierade med mästrande och skuldbeläggande tonfall tar sig för att klandra de underprivilegierade för att de inte lever sina liv så att de har minst en månadslön i buffert. Jämförelsen med den franska drottningen Marie-Antoinettes berömda uttalande om de fattigas bröd ligger naturligtvis nära till hands.


Lätt att bjuda högt när andra betalar

Det är klart att det är lätt för de privilegierade att bjuda högt för bostäder och att köpa dyrt, om man vet att man inte kommer att behöva betala själv. Det gör ju de andra skattebetalarna. Kan inte de privilegierade betala så skjuter staten till mer pengar till maffians skräpbanker.


Journalistiken mörklägger

Det här innebär naturligtvis att de underprivilegierade sugs ut av de privilegierade, med våra journalister i täten. Det är nämligen ingen adel som suger ut de underprivilegierade. Istället pågår med politikens hjälp en enorm tillgångsöverföring från underklass och lägre medelklass till övre medelklass och överklass. Det är därför massmedia tiger om det här. Alla vet om det men ingen skriver eller rapporterar om det. En fri debatt och en granskande journalistik är den dynamik som skulle ha hindrat att samhället hade drabbats av en sådan här slagsida. Men Sveriges journalistkår har prioriterat eget välbefinnande och oförtjänt självbelåtenhet högre än en väl fungerande journalistik över vilken man med rätta hade kunnat känna yrkesstolthet. Men korruptionen, liksom kärleken, slår som bekant blint.


Låst läge

Och nu har nomenklaturan utnyttjat det här systemet till bristningsgränsen. De har försatt sig själva, och landet, i en sådan situation att de inte kommer vare sig framåt eller bakåt. Samtidigt tuffar den europeiska katastrofen på och sammanbrottet närmar sig, med allt vad det kommer att föra med sig för ett exportberoende land som Sverige. Inte lätt att i rådande omvärldsläge genomföra den nödvändiga saneringen av ett osunt skräpbanksväsende. Särskilt inte som Europas politiker synes beslutsamma att rulla snöbollen framför sig, uppför backen trots att det innebär att finanskrisen hela tiden växer och berget knappast kommer att ta slut. Och inte blir det lättare av att en sanering av skräpbanksväsendet med nödvändighet skulle drabba de egna vapendragarna. Staten pungslår arbetande svenskar och småföretagare med minst sagt skurkaktiga metoder, för att få in pengar som de sedan med de genomskinligaste av ursäkter ger åt maffians skräpbanker och som bankerna sedan ger åt nomenklaturan – fast då kallas gåvan för lån.


Fastigheterna söker sitt rätta värde

När man ska ändra på det här – om man vill ändra på det här – eller tvingas ändra på det – kommer många i nomenklaturan, och andra som systemet ”spillt över på” inte att kunna bo kvar i sina absurt högt överprissatta och överbelånade bostäder. Skulle då marknadskrafterna få råda skulle nomenklaturan måsta betala marknadsmässig ränta och amortera på sin gåva, eller sitt lån om man hellre låtsas att det är ett lån. För den som har tillgångar är det inget problem. Men den som har tillgångar behöver heller inte låna. Många saknar däremot tillgångar och kommer att få svårt att kunna bo kvar om de ska stå för kostnaderna själva. De redan hatade maffiabankerna ska då omhänderta bostäderna och sälja dem till deras rätta värde, till människor som har för avsikt att göra rätt för sig, utan att parasitera på andra. Värdet på fastigheterna kommer att spegla vad svenskar kan betala för dem med sina löner, rimlig amorteringstid och kraftigt fluktuerande ränta.


En svensk Borg tiger

Vem som helst kan räkna ut att då blir inte priset 15 miljoner för en normalstor villa på Värmdö eller 9,5 miljoner för en mellanstor lägenhet på Östermalm. Och då kan skräpbankernas tidigare äventyr förblekna jämfört med vad som komma skall. Just nu ägnar sig skräpbankerna åt att beskatta alla, även de som inte subventioneras av denna osunda lånekarusell. Finansminister Anders Borg vet naturligtvis om det här men i hans ställning är det inte så lätt att säga hur saker och ting förhåller sig. Och journalisterna avhåller sig taktfullt från att ställa besvärliga frågor – delvis för att de har sin egen ko i diket. Det skulle nog kunna utlösa ett ganska okontrollerbart händelseförlopp. Bättre då att tiga och hoppas att ingen begriper något. Hoppet står till att folket sväljer att skräpbankerna ska samla i ladorna till något abstrakt hot från yttre rymden så att man inte ska behöva beskriva den latenta katastrofen. J


Invandrarna blir vår räddning?

En tid kan man naturligtvis mörka det här. Svensken i gemen är ju ett lättlurat mähä. Men, vi har ju en miljon invandrare i det här landet. De flesta av dem är ganska företagsamma. Annars skulle de inte ha tagit sig hit. De kommer ofta från länder som gör att de aldrig, i motsats till svensken, har trott att staten är god. Absoluta lejonparten av dessa har aldrig trott annat än att saten är en banditorganisation som det gäller att skydda sig emot. Delvis förklarar det att svenskarna, när ingen hör, tycker illa om invandrarna. Dessa skyddar sig nämligen mot staten och det gör inte svenskarna. Till skillnad från många andra som hörs i debatten tror jag mot denna bakgrund inte att invandringen över lag är någon förbannelse som drabbat det här landet. Jag tror att det kommer att visa sig att invandringen åtminstone delvis är en välsignelse därför att de mer företagsamma invandrarna inte kommer att tolerera att bli utsugna på det här sättet av nomenklaturan. Och det kommer även utsugna och förslavade svenskar att kunna dra nytta av.


Osund allians

De näst största skurkarna i det här skådespelet är politiker och finansaktörer som öppnat slussarna mellan skattekassan och skräpbankerna upprepade gånger istället för att bevara ett friskt bankväsende med krav på sig att vara samhällsnyttiga och affärsmässiga istället för statsunderstödda skurkorganisationer.


Pompejis sista dagar

De största skurkarna är våra ytterst skenheliga och pissviktiga journalister och redaktörer vilka möjliggjort allt detta genom att tiga och utnyttja systemet istället för att granska, rapportera och kritisera systemet.

Tillsammans har de skott sig som om de levt under Pompejis sista dagar, medvetna om att systemet är på väg att gå under. Så kanske det också är, men det ger inte dem rätt att sko sig på detta sätt.

Jag skulle inte vilja vara journalist när svenskarna, invandrade såväl som etniska, i kölvattnet på den förestående europeiska kraschen, inser hur man blivit utnyttjade av människor som låtsats vilja oss väl. Hur journalistiken agerat ute i Europa och vad den har att se fram emot, kan inte jag svara på. Man jag skulle inte bli förvånad om det snart är skottpengar på journalister i Sverige.

Gulag-Kolmården lördag den 2 juni 2012
Mikael Styrman
.