Exemplets makt

.
Häromdagen skulle jag besöka vårdcentralen i Krokek. Jag hade fått ett fästingbett, av allt att döma med Borrelia. Regimen Reinfeldt nöjer sig inte med att plundra oss på allt vi äger. Dessutom försöker de döda mig långsamt. J Här kryllar annars av fästingar. Det blev en ganska komisk expedition, tycker jag. Jag sitter på Sveriges öppnaste anstalt. Det finns bitvis en gammaldags gärdesgård av störar runt området, bitvis ingenting, inga grindar. En mindre men allmän väg genomkorsar området. Vi är övervakade av elektronisk boja som uppmärksammar personalen på att vi stuckit om vi någon dag bestämmer oss för att sticka. Det är inte den elektroniska övervakningen som gör att vi stannar kvar, utan att vi har bestämt oss för att inte kliva ur samhället genom att gå härifrån.

Vi kan kommunicera med hjälp av besök, brev och telefon samt följa radio, TV och tidningar. Vi har inte tillgång till Internet och mobiltelefon. Men det ska man väl inte ha på ett politiskt fängelse. Det är ju själva poängen med att låtsas döma folk för skattebrott för att få tyst på kritiska röster och få fortsätta sitt kriminella värv utan störningar.


Mycket väsen för lite ull

Vårdcentralen ligger ca två km bort, längs en väg som vi går när vi tar oss hit, när vi lämnar anläggningen och när vi går ut till, eller kommer tillbaka från, permission. Trots dessa öppna förhållanden produceras det flera, åtminstone tre fullskrivna A4-ark, plus förmodligen betryggande antal kopior inför ett läkarbesök. Jag fick underteckna två delgivningar eller beslut, bara för att strax efter få skjuts till Vårdcentralen av en vakt som även väntade och sedan skjutsade tillbaka oss, som om vi kom från en sluten anstalt eller ett häkte och var belagda med restriktioner. Inget fel på servicen, men vad ska alla de där pappren vara bra till? Vad förmedlar de för information som vi inte redan vet? Ja, inte vet jag. Om jag ville skulle jag ju kunna gå till vårdcentralen, träffa läkaren och komma tillbaka igen, utan att ett enda papper skulle behöva skrivas eller utan att någon ens skulle veta om det.


Besynnerlig delgivningshysteri överbelastar organisationen

Det här var bara en kort introduktion till den delgivningshysteri som präglar kriminalvården och som vi alla, inkl personalen, förundras över. För varje person, varje telefonnummer, som vi vill kunna ringa, eller få besök av, görs det en granskning. Om Kriminalvården inte godkänner något telefonnummer eller någon person får vi antingen inte veta något alls, eller så får vi en enkel lapp med en kortfattad information om det. Inget beslut, ingen besvärshänvisning, ingenting – ett ickebeslut.

Om Kriminalvården däremot beslutar godkänna en kontakt blir vi ”delgivna” det. Då får vi underteckna beslut, ofta flera sidor tätt skriven text. Vi förväntas läsa igenom och ta till oss, ofta flera beslut, samtidigt som kanske fem-tio man står och väntar på sin tur. Texten är till 99 % lika i alla beslut. Men det går inte att veta utan att ha haft möjlighet att läsa igenom och begrunda besluten. Så om det i något beslut finns någon begränsning så är den intagne ofta lyckligt ovetande om det. Vi får nämligen inte behålla något dokument, bara skriva på att vi blivit delgiven. Det är kriminalvårdens tolkning av begreppet delgivning. Någon kopia av beslutet får man inte. De administrativa rutinerna och tillgången till administrativa hjälpmedel är av allt att döma så uppbyggda att inte ens personal som skulle vilja leverera en kopia har någon reell möjlighet att göra det.


Skendelgivningar till ingen nytta

Varför sitter 10-20 skatteavlönade personer och sliter i sitt anletes svett med att producera beslut bara för att resultat av deras möda ska rinna ut i sanden? Och det är ju bara på den här anstalten. Det finns ju många anstalter i Sverige.

Vem är det här systemet till för? Det skyddar inte de förföljda kvinnorna. Det stödjer inte de intagna som kriminalvården har i sin vård. Syftet är dessvärre endast att hålla ryggen fri för kriminalvården. Att de ska kunna visa nästa gång någon kvinnoboxare ringer och hotar en kvinna och mediedrevet drar igång, att man minsann har vidtagit åtgärder.

Man skulle inte behöva kränka alla 20 000 intagnas integritet och trasa sönder deras sociala och ekonomiska förhållanden i onödan, för att en handfull intagna ringer och trakasserar sina kvinnor. Det räcker med att stoppa ringandet för de skyldiga efter hand som man får kännedom och kan dokumentera att det pågår. Den nuvarande ordningen är ju endast ett uttryck för organiserat översitteri.


Rumänskt ideal

Den som har följt serien ”Farväl Kamrater!” i Kunskapskanalen känner nog igen sig. Den handlar om hur Sovjetunionen och övriga socialiststater blev självförstörande. En rumän berättade om hur människorna brukade börja köa under natten till en slakteributik. Ceaușescu brukade passera den vägen. En dag såg han kön och frågade vad som pågick. Informerad om förhållandena beordrade han: - Nu tar Ni itu med det här!
Byråkratin löste problemet med köerna genom att stänga slakteributiken och flytta den till en bakgata där Ceaușescu inte passerade och därför inte kunde se köerna. Den tidigare slakteributiken blev frisörsalong.

Så löser också den svenska kriminalvården sina problem, enligt rumänskt kommunistiskt exempel. Många politiska beslut går fel i Sverige beroende på att okunniga politiker vilseleds av psykopater i byråkratin.

I en administration besjälad av att göra goda och samhällsnyttiga lösningar till låga kostnader för skattebetalarna skulle naturligtvis den som beslutat om sådana här rutiner ha anledning att ta sin ställning under övervägande.
Men i Sverige… tja, vi får väl se.


Misslyckad datorisering resulterar i icke-delgivningar

Det här är sannolikt ett exempel på en misslyckad datorisering. Ett försök att slippa ifrån den tröga tryckerihanteringen genom att låta datorn skriva ut hela beslutet, med de individuella reglerna inbakade i, och dolda av, löptexten. Regler som istället borde redovisas åtskiljt med avvikande typsnitt. I efterhand vet den delgivne inte ens vem han får kontakta eller på vilket nummer. Kriminalvården kunde lika gärna låta oss skriva under beslut författade på arabiska, med arabiska bokstäver. De många araberna skulle kunna delges beslut på Farsi så att det blir garanterat obegripligt för dem också. J


Exemplets makt

En byråkrat kan, som alla andra, följa med i media och se hur mycket offentliga resurser våra ”ledare” bränner upp på att umgås. Hur ämbetet till synes stigit både Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt åt huvudet och man använder oerhörda offentliga resurser till att åka omkring och roa sig och umgås likt forna tiders indiska maharadjor eller Europas feodala furstar. Då är det kanske förståeligt om byråkratins uppfattning, att systemet inte är till för uppdragsgivarna, skattebetalarna, utan för dem själva förstärks. Exemplets makt är stark.

John F Kennedy sa en gång i ett berömt tal:

”Ask not what Your country can do for You.

Ask what You can do for Your country.”

På svenska:

Fråga inte vad ditt land kan göra för dig.

Fråga vad du kan göra för ditt land.

Reinfeldt och Bildt har, goda språkkunskaper till trots, vänt innebörden av Kennedys tal ut och in. Det är Sveriges väljares privilegium att senast i valet 2014 hjälpa dem att förstå vad vi väntade oss av dem, när vi valde dem i valen 2006 och 2010.

Gulag-Kolmården tisdag den 5 juni 2012
Mikael Styrman
.