.
Ser i Dagens Nyheter av idag, torsdagen den 31 maj 2012, att IMF-chefen Christine Lagarde uttalat sig apropå grekernas ovilja att betala skatt. Det framgår inte helt klart huruvida hon ordagrant uttryckt sig på följande sätt, eller om det är skribenten som spetsat till det, men formuleringen som tilldrog sig mitt intresse var ”att undvika den typen av åtagande har länge varit en nationalsport i det krisdrabbade landet”.
Vidare framgår att Lagarde själv, enligt The Independent som DN refererar till, inte betalar någon inkomstskatt alls trots drygt 3 miljoner kronor i årslön, plus rejäl fickpeng. Det framgår inte vad som menas med fickpeng men det torde väl handla om traktamenten, täckta kostnader och andra fringisar.
Att hon inte betalar skatt på sitt internationella uppdrag beror på Wienfördraget 1961. Så det är naturligtvis många högavlönade europeiska gratisätare som inte har betalat skatt sedan 1961. Häri döljer sig naturligtvis en del av förklaringen till tillståndet i Europa idag.
I sammanhanget drar jag mig till minnes, att vi i Sverige föder ett betydande antal politiker som inte arbetar och inte heller visar några som helst tendenser till att börja göra det. Men så är det ju de själva som har beviljat sig dessa förmåner, men av våra pengar. De frågar sig säkert varför de skulle arbeta för sin försörjning, så länge som den dumme svenske skattebetalaren vräker pengar över dem utan knot.
Det är naturligtvis lätt att ha åsikter om hur illojal en grek är, och hur mycket skatt han ska betala, om man själv har 3 miljoner skattefritt och får de flesta levnadskostnader täckta. Och det är skamlöst och fräckt av Lagarde, att uppträda som om hon blivit förorättad för att greker som knappt kan försörja sig, inte betalar tillträckligt med skatt för att inte hennes rundligt tilltagna skattefria apanage på sikt ska komma i fara. Trots allt är ju förhållandena i Grekland, som drabbar grekerna i långt högre grad än Lagarde, till stor del skapade av Lagarde själv och hennes kollegors tillkortakommanden.
Apropå Lagardes uttalande drar jag mig till minnes, att det i samband med franska revolutionen lär ha spridits ett rykte om drottningen Marie-Antoinette, som gjorde gällande att hon, när hon fick höra att de fattiga inte hade något bröd, skulle ha uttalat: Kan de inte äta kakor? Uttalandet har ansetts vara en myt, men när jag hör hur Lagarde uttalat sig har jag svårt att känna mig helt övertygad om att det verkligen är en myt. Marie-Antoinette levde nog i en mycket mer skyddad tillvaro än Lagarde – åtminstone fram till giljotineringen. Hon var mer isolerad från folket och i stort sett utan nyhetsförmedling och samhällsrapportering som TV, radio och tidningar, vilket kanske bidrog till hennes huvudlösa leverne. Lagarde har tillgång till allt detta men det har ändå inte hållit henne tillbaka.
Den moderna tidens europeiska adel, våra politiker och höga tjänstemän, har länge beviljat sig själva upprörande goda förmåner utan att utföra sitt uppdrag på ett sätt som skulle motivera det. Tvärtom präglas både Europa i allmänhet, och Sverige i synnerhet, inte sällan av grov kriminalitet i den offentliga sektorn, inklusive rättsväsendet, samt utbredd oförmåga att respektera den enskilda äganderätten och medborgarnas näringsfrihet liksom deras rätt till en fungerande rättsstat. Det märks på den förda politiken, och roffandet, att giljotintillverkningen legat nere åtminstone 100 år för länge. Europas framtid verkar finnas i giljotinbranschen.
Gulag-Kolmården torsdag den 31 maj 2012
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar