.
Förmodligen har så gott som hela Sverige följt rapporteringen om dödsfallet i djurparken Kolmårdens varghägn, med både bestörtning och stor förvåning.
Stadsbeduinerna och de framför TV uppvuxna yngre generationerna har reagerat med förvåning över att vargarna synbarligen gått till anfall.
Landsbygdsfolk och jägare har reagerat med förvåning över att det tydligen har utvecklats en kutym där man leker och kramas med vilda djur, som om de vore tama hundar.
Igår morse, tisdagen den 18 juni 2012, intervjuades en vargforskare, tror jag att det var, i någon av TV-kanalernas morgonnyheter. Jag hann tyvärr inte uppfatta namnet. Han beskrev fenomenet träffsäkert och kärnfullt som ”disneyfiering”. Hur det numera inte är helt ovanligt att man romantiserar vilda djur och tillskriver dem helt andra och ofta mänskligare egenskaper än vad som ligger i deras verkliga natur.
Och naturligtvis är det så. Mycket bra sammanfattat. Samma fenomen finns för övrigt även i skogsdebatten. Att man hittar på romantiska argument till stöd för sina åsikter vilka inte har stöd i verkligheten. Mer om detta senare när jag skriver om skogsmaffian.
Naturligtvis kan vi ha en vargstam i Sverige. Det kan man på andra platser i Europa och även i andra delar av världen. Och den behöver inte alls vara koncentrerad till renbeteslandet. Men ingen ska inbilla sig att det inte har ett pris. Man kommer inte att kunna vistas i naturen fullt ut på samma villkor om det finns varg, som om det inte finns varg. Det ska man vara medveten om och inte romantisera vargen och inbilla sig att det är några tama sällskapshundar som springer omkring i skogen om det finns varg där.
För att återvända till djurparkerna så tycker jag att det är underligt att en sådan där förvirrad kramkultur uppstått kring deras vilda djur. Då har man nog inte tänkt igenom sin affärsidé ordentligt. Folk kommer väl till djurparken för att se vilda djur? Inte för att se några domesticerade pudlar lulla omkring i skogen och krama djurskötarna och slicka dem i ansikte och på hals? Om det är det senare de kommer för kan de ju stanna hemma och se sådant i det egna kvarteret gratis.
Kolmårdens Djurpark tycks ha fortsatta identitetsproblem. Kanske befinner man sig i chock? Hittills har man haft sloganen ”större, starkare, vildare”. Den ska nu tonas ned… Undrar vad man tror att människor kommer till Kolmården för att se? Nu när Kolmården äntligen framstår som åtminstone lite vilt, då ska man ta bort sloganen… J
Dags att byta ut varghägnet mot ett hägn med vilda, rysligt farliga pudlar som dödsföraktande delar av publiken, mot extra betalning, kan få komma in i hägnet och bli slickade i ansiktet av? Framtiden får väl visa vilka överlevnadsmöjligheter en djurpark har som envisas med att förneka att vilda djur är vilda.
På mer än ett sätt känns det som att vi är del av ett kretslopp. Den ena ytterligheten är att vi försöker förvandla vilda djur till tamdjur. Den andra ytterligheten är att politiker, höga tjänstemän och bankirer förvandlas till vilddjur som sliter andra i stycken om det gagnar dem själva.
Gulag-Kolmården onsdagen den 20 juni 2012
Mikael Styrman
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar