Vad ska vargarna leva av?

.

(Inspirerat av ”Ulf’s” kommentar till inlägget ”Vargen, Disney och nollåttorna”.)

Vargar är köttätare, rovdjur. Det är inget konstigt - sådant finns. Jag tycker själv att de är fascinerande. Men faktum är, att det är med dem som med kommunalråd: man tycker bättre om dem ju längre bort man är ifrån dem. Sämst tycker man som regel om sitt eget kommunalråd. Ofta är det dessutom välförtjänt.

Men, om vi nu ska ha vargar i vårt land, då måste de väl ha någonting att äta? Den ekologiskt och politiskt korrekta planen kan väl inte vara att vargen ska födas upp på får, jakthundar och dagisbarn? Inte heller nödvändigtvis i den ordningen.

Enligt uppgifter som cirkulerar i jägarkretsar är älgkalvar en viktig del av vargens föda. Jag fick höra härom veckan att ett vargpar tar en älgkalv i veckan.

Rimligen måste konsekvensen av en stark vargstam bli att även älgstammen måste vara stark. För att älgstammen ska kunna bli stark, måste vi tygla de hormoslyrdrickande contortaplanterande röjningsterroristerna, som utifrån sina positioner på skogsbolagen får fara fram som naturmarodörer och röja bort all mat för älgen, så att det bara blir plantorna kvar att äta.

Det måste gå att tygla den girighet som har lett till att man anser sig ha rätt att sköta sin skog så att man helt i onödan skadar faunan. Särskilt som den oftast har sin grund i en uppväxt som stadsbeduin. Tyvärr väger ju inte en kunnig skogsägare som är bärare av många generationers erfarenhet så tungt i vågskålen, om det i den andra vågskålen sitter en stadsbeduin som under några få år i skola inhämtat hur andra stadsbeduiner tror att skog ska skötas.

En stor del av skulden för vårt numera absurda förhållningssätt till älgen måste bäras av våra inkompetenta myndigheter och beslutsfattare. Skogsvårdslagen är skriven som om det handlar om att sköta en park lokalt i Stockholmsområdet. I själva verket råder extremt stora skillnader i skogsbrukets förutsättningar i landet. På Söderåsen i Skåne får man bedriva ett kontinuerligt pågående gallringsarbete och slutavverka gran efter 35 år. I nordligaste Norrbotten kan det ta 160 år till slutavverkning och man får - kanske - gallra en gång. När den Nordnorrbottniska granen eller tallen är färdigvuxen efter 160 år går det åt cirka 20 träd för att matcha ett skånskt träd, men det blir minst 10 ggr dyrare att avverka i norr. Skogsvårdslagen är dock skriven av klåpare som utgår från att dessa två ytterligheter har snarlika förutsättningar. Alla har krav på sig att marken ska vara återbeskogad tio år efter avverkning. I Skåne fröar det varje år och efter tio år får man börja gallra. I det nordliga läget kan det gå 20-30 år utan ett enda bra fröår eftersom det måste gå två varma somrar i rad för att producera grobara frön. Skogsbruket i norr med dess svaga lönsamhet terroriseras därför lätt av skogsfascister som av oförstånd och/eller illvilja kan ödelägga fastighetens redan tidigare svaga lönsamhet. Med de långa omloppstiderna i norr går skogsbruket med förlust om inte naturlig föryngring får användas.

Inspirerade av skogsbolagens hormoslyrdrickare tvingar (tvingade?) skogsmyndigheten skogsägaren att röja bort älgens mat. Man delade livslögn i så måtto att man gemensamt, skogsägare och myndighetsrepresentant, intalade sig att all tillväxt efter röjning skulle flytta över på huvudstammarna. Men det som flyttar över, om skogsägaren har älg och därmed jaktavkastning från sin mark, kan istället vara älgens bete. Om älgen betar så att beståndet skadas - eller ödeläggs som en del tror - då finns två alternativ. Antingen väntar man på att naturen läker skadan, vilket den normalt gör på 10-20 år. Eller så kommer skogsfascisterna och ålägger skogsägaren att återplantera innan naturen hinner läka beståndet.

Jag skrev att det läker på 10-20 år. Men har då inte skogsägaren lidit en förlust på en begränsad del av sin mark? Ja, visserligen. Men den är ganska teoretisk mot bakgrund av att det växer minst medelålders skog ur ändan på skogsägaren själv, åtminstone i Norrbotten, innan beståndet ska avverkas. Dessutom kompenseras skogsägaren mer än väl av jaktvärdet som följer av en god älgstam och som faller ut nu och varje år fram till avverkningen. Det är bara skogsfascisterna som kan stöka till det och i synnerhet om de har politisk anfallsorder, vilket åtminstone i Norrbotten inte är ovanligt.

Beträffande älgolyckorna satt jag nyligen en vecka mellan Övertorneå och Överkalix, i en skog närmast kliniskt ren från älg, i ett område i vilket knappast finns vare sig människor, hus, vägar, bilar eller älgar. Sådana områden finns det gott om i Sverige. Man behöver inte tro att en god älgstam resulterar i mängder av viltolyckor överallt i Sverige. Säkert finns det områden där så kan vara fallet, men på den helt övervägande delen av Sveriges yta är det inte så.

Att jägareförbundet från tid till annan bemannas av sådana där pratkvarnar som ingenting vet, men har en sagolik social begåvning, vilken gör det möjligt för dem att smälta in i alla församlingar, uppfattas som en trevlig prick, allt som oftast goda lyssnare som lyckas dölja sin egen okunnighet, är inget konstigt. Det gäller för de flesta intresseorganisationer, alla riksförbund och alla katastrofparasitorganisationer. Som regel leds de av arbetsskygga politiker i andra eller tredje generation, specialiserade på att parasitera på andra. Och när de kommer tillbaka till stan kan de uttala sig bombsäkert, på decimalen när, om hur många älgar vi bör ha i landet. Men om det nästa vecka dyker upp något som kan påverka karriären och leda den närmare en ännu bättre köttgryta, kan siffran då bli en helt annan. Men bakom den där exakta siffran som de här pappersvändarna älskar att uttrycka i kraft av organisationens pondus, döljer sig naturligtvis att de inte har en aning om vad ett rimligt värde är.

Klart är dock,

att om man sköter sin skog så att det finns mat åt älgen i den, kan vi ha en stor älgstam, samt,

att om vi har en stor älgstam, kan vi ha en stor vargstam, om det senare inte stöter på patrull av andra skäl.

Södertälje torsdagen den 15 oktober 2015

Mikael Styrman

.